VIROLAINEN, Johannes


(1914–2000)


Statsminister, partiordförande


Som ordförande för Agrarförbundet, senare Centerpartiet, långvarig riksdagsman och flerfaldig minister var Johannes Virolainen en inflytelserik och känd politiker i Finland efter andra världskriget. Till en början representerade han närmast den karelska befolkningen, som hade tvingats lämna sin hembygd under kriget. Med tiden blev han en förgrundsfigur i den inrikespolitik som kom att grunda sig på det s.k. rödmyllesamarbetet mellan Agrarförbundet, Centerpartiet och Finlands socialdemokratiska parti (SDP).


 

Johannes Virolainens föräldrar var småbrukare i Viborgs landskommun i byn Yläsommee och Johannes Virolainen blev den första studenten från denna avsides belägna by 1932. Under den kortvariga freden mellan vinterkriget och fortsättningskriget placerades Yläsommeeborna i Lojo, där även Johannes Virolainen slog sig ned. År 1942 köpte han av sina bröder det 22 hektar stora hemmanet Paakka i Röylä by.


 

Den formella utbildningen gav tillträde till den bildade klassen, där nykomlingarna av hävd varit nationellt sinnade. I Helsingfors deltog Virolainen i studentpolitiken i Viborgska nationen och i studentkårens styrelse. Han fungerade som assistent i lantbruksekonomi vid Helsingfors universitet i två perioder, och 1950 disputerade han för doktorsgraden med en avhandling om bonitering av jordbruksmark.


 

Under andra världskriget var Virolainen statstjänsteman. Under vinterkriget var han stationerad i Viborg som distriktschef för folkförsörjningsministeriet och under fortsättningskriget 1942–1944 som byråchef vid Det återförenade områdets rådgivningskommission. Till avdelningschef vid inrikesministeriet, med ansvar för frågor angående den förflyttade befolkningen, utnämndes han vapenstilleståndsdagen den 19 september 1944, när företrädaren, professor Pentti Kaitera, hade sagt upp sig. Det blev Virolainens otacksamma uppgift att verkställa de order som den sovjetdomi­nerade allierade kontrollkommissionen utfärdat angående ingermanlänningarna i Finland. Ca 60 000 ingermanlänningar hade kommit till Finland 1943–1944 efter att Tyskland ockuperat stora delar av Inger­manland i början av kriget. Ca 55 000 återvände nu frivilligt till Sovjetunionen i tron att de skulle få komma tillbaka till sina hembygder. De blev dock på ett tragiskt sätt deporterade till Sibirien och de inre delarna av Sovjetunionen. På sin post som avdelningschef stannade Virolainen till 1948, och som civilsyssla ägnade han sig åt jordbruk från 1952, då han köpte gården Vironperä i Lojo som sedermera blev känd i hela landet. I själva verket var han dock politiker på heltid redan från 1945, då han kom in i riksdagen med Agrarförbundets och karelarnas röster.


 

I politiken koncentrerade sig Virolainen främst på landsbygds- och undervisningsfrågor. Han intresserade sig också för utrikespolitiken, inom de ramar som sådant var möjligt i Kekkonens Finland. I Agrarförbundets riksdagsgrupp tillhörde han till en början den grupp av unga parlamentariker som stödde Kekkonens nya utrikespolitik. Han blev också något av en evighetsminister i Kekkonens regeringar, av vilka den första bildades i mars 1950.


 

Den stormigaste posten under sin karriär hade Virolainen 1958, då han blev utrikesminister i K.-A. Fagerholms majoritetsregering. Agrarförbundet gick med i regeringen, trots president Kekkonens uttryckliga varningar, för att få sätta sin prägel på den fyraåriga lantbruksinkomstlagen. Kekkonens och Sovjetunionens påtryckningar ledde dock till den s.k. nattfrosten, som fällde regeringen efter att den hade suttit fyra månader. På Kekkonens uppmaning lämnade Agrarförbundets ministrar regeringen under Virolainens ledning. Viro­lainen hade en så stark position att han beskylldes för både regeringens uppkomst och dess fall. Men han betraktade inte regeringen som ett politiskt missgrepp. Enligt hans uppfattning var grundorsaken till svårigheterna att majoriteten i regeringen innehades av Samlingspartiet och SDP, som tidigare hade motsatt sig valet av Kekkonen till president 1956 och kunde tänkas fälla honom i det kommande valet 1962.


 

Nattfrosten följdes av ett allvarligt in­rikes­politiskt söndringstillstånd, där president Kekkonen började leda Agrarförbundet och dess regeringar förbi partiordföranden V. J. Sukselainen och vice ordföranden Virolainen. Kekkonen måste dock godta Sukselainen som statsminister. Kontroversen som började med nattfrosten kulminerade inom Agrarförbundets (från 1965 Centerpartiet) i den s.k. K-linjen, vars anhängare ansåg att det var viktigast att upprätthålla goda kontakter till Sovjetunionens kommunistiska parti och de socialistiska maktpartierna i de övriga östeuropeiska länderna. Virolainen i sin tur odlade intima kontakter till bondepartierna i olika länder och till den interparlamentariska unionen IPU. Virolainen ansattes dock hela tiden av kritik från K-linjens anhängare vilket inte minst var en följd av att Kekkonen och Ahti Karjalainen upplevde honom som en stark politisk rival. K-folket ansåg att Virolainen var utrikespolitiskt opålitlig och anklagade honom för högfärd, nonchalans och inkonsekvens i ställningstaganden.


 

Virolainen var borta från statsrådet under några år då Kekkonens nära medarbetare Ahti Karjalainen blev statsminister. Efter Karjalainen utnämndes en tjänstemannaregering under Reino R. Lehto. Eftersom socialdemokraternas inre splittring hindrade partiet från att inträda i regeringen, bildades en borgerlig majoritetsregering under Virolainens ledning 1964.


 

Virolainens statsministerperiod blev hans första och sista. Under hans mandat stiftades de regionalpolitiska utvecklingsområdeslagarna och inleddes arbetet med grundskolereformen. I enlighet med Kekkonens önskemål lade Virolainen ned Finlands Akademi 1964. På ruinerna av den gamla akademin, som bestod av akademiker, grundades under Virolainens tid som undervisningsminister en ny Finlands Akademi, uppbyggd som ett centralt ämbetsverk med vetenskapliga kommissioner. Före det hade man under hans statsministertid stiftat en lag om utvecklandet av högskolorna. Till statsministertiden hörde också grundandet av Östra Finlands universitet där man dock på grund av en regionalpolitisk kompromiss drevs till att etablera tre enheter på var sin ort: Kuopio, Joensuu och Villmanstrand. Virolainen var också med om att påverka beslutet som gjorde Eino S. Repo till Rundradions gene­raldirektör.


 

Centerpartiet förlorade fyra platser i 1966 års riksdagsval, varvid riksdagen fick vänstermajoritet. Partiets namnbyte och presidentvalets moteffekt bidrog till uppkomsten av en oppositionsrörelse som leddes av den före detta ministern från Agrarförbundet Veikko Vennamo. Han byggde upp ett nytt parti som först kallade sig Finlands småbrukarparti men sedan antog namnet Finlands landsbygdsparti (FLP). Under korstrycket från regeringens vänsterpolitik och Vennamos populistiska propaganda tvingades den av Virolainen ledda Centern att inta försvarspositioner mot slutet av 1960-talet.


 

Som undervisningsminister i Mauno Koivistos regering 1968–1970 började Viro­lainen driva frågan om ökad demokrati i skolvärlden. Han föreslog att högskolornas förvaltning skulle omorganiseras enligt principen ”en man en röst” och sålunda baseras på studentmajoritet. Av detta blev dock inget p.g.a. den starka akademiska läraroppositionen och det gehör som oppositionen vann i riksdagen. Även skoldemokratiexperimentet lades ned. Under Virolainens tid som undervisnings­minister infördes dock ett studielånesystem som gick ut på att bankerna beviljade lån mot statlig borgen och subventionerade räntor.


 

Virolainen (och Kekkonen) drev på att man i den finska grundskolan skulle undervisa i två obligatoriska språk förutom modersmålet, inte bara engelska utan också svenska. Detta var tvärt emot vad den tidigare undervisningsministern, socialdemokraten Reino Oittinen, hade föreslagit. Virolainen försvarade den obligatoriska undervisningen i svenska med J. K. Paasikivis argument: den finskspråkiga befolkningen måste kunna tillräckligt mycket svenska för att hålla kontakt med de nordiska broderfolken utan tolk. Norden och särskilt Sverige var viktiga för Virolainen. Han verkade länge som ordförande för Kulturfonden för Sverige och Finland.


 

Johannes Virolainen var centerpartist i andra generationen. Fadern Paavo hade varit Agrarledare i sin hembygd. Som flitig skribent och talare blev Johannes Viro­lainen sitt partis ledande ideolog redan i slutet av 1940-talet. Han verkade som ordförande för partiets ungdomsorganisation Maaseudun Nuorten Liitto, som chefredaktör för den ideologiska publikationen Kyntäjä och gav ut ett arbete om den lantliga livsåskådningen. Under sin aktiva tid höll han inemot 300 tal årligen. Härtill skrev han kåserier, ideologiska debattinlägg och böcker. Som en driven skribent var han med om att utforma de flesta av Agrarförbundets/Centerpartiets program och ställningstaganden.


 

Ideologiskt var Virolainen anhängare av tysken Wilhelm Röpkes tankar om en s.k. tredje väg mellan socialism och kapitalism. Han hade en försiktigt positiv inställning till statlig industriverksamhet förutsatt att den utlokaliserades till landsbygden. Han ansåg också att lantbrukarnas inkomst borde tryggas i lag, något som ledde till att staten kom att spela en central roll i jordbrukspolitiken.


 

För Centerpartiet innebar riksdagsvalet 1970 en nedgång från 49 till 36 mandat. I bakgrunden låg den efterkrigstida landsbygdens största strukturella omvälvning; en halv miljon människor flyttade till städerna i södra Finland och lika många till Sverige. FLP fick med en gång 18 riksdagsmandat, Kristliga förbundet uppstod och växte genom att ställa sig emot tidens radikalisering. Även Samlingspartiet blev starkare i oppositionen. Virolainen tvingades försöka återvinna de traditionella anhängarnas förlorade förtroende genom att försvara den jordbundna landsortsbefolkningens värderingar och fördelar och deltog inte i regeringarna i början av 1970-talet.


 

Virolainen fick en framträdande roll som finansminister i SDP:s och Centerpartiets majoritetsregering 1972–1975. ”Sorsa-Virolainen-regeringens” tid präglades av stark inflation och snabb ökning av statens skatteinkomster. Därför föreföll det finnas rikliga medel att fördela till de båda regeringspartiernas anhängare och undergrupper. Regeringens och dess portalfigurers framgång blev uppenbart en nagel i ögat på president Kekkonen, som upplöste regeringen och riksdagen 1975 och tillsatte först en tjänstemannaregering och sedan Martti Miettunens ”krisregering”. Efter detta försökte Kekkonen aktivt, säger Virolainen i sina böcker, mota Virolainen från rikets toppbefattningar och från en möjlig presidentkandidatur.


 

Efter 1979 års riksdagsval sade Virolainen som nybliven talman i en tidningsintervju att valvinnaren Samlingspartiet lämnats utanför regeringen p.g.a. ”allmänna, inte interna orsaker”. Med detta avsåg han Sovjetunionens misstankar. President Kekkonen blev rasande och kom en vecka senare ut med ett uttalande, känt som ”midsommarbomben”, där han sade att Virolainen ”gett ett falskt vittnesbörd om Finlands utrikespolitik och internationella ställning”. Med sitt uttalande ville Kekkonen se till att Virolainen inte skulle kunna ställa upp som kandidat i 1982 års presidentval.


 

Även om man 1980 lyckades frånta Viro­lainen ordförandeskapet i Centerpartiet, utgick han som segrare i den viktigaste frågan. Vid ett extra partimöte 1981 valdes han, trots fula trick från Kekkonenmannen Miettunens sida, till presidentkandidat med förbigående av den långvarige konkurrenten Ahti Karjalainen. I presidentvalet hade han dock inga chanser mot socialdemokraternas kandidat, statsminister Mauno Koivisto, som även bland många väljare utanför socialdemokratin uppfattades som ”opolitisk” och rakryggad.


 

När Koivisto blev president drog sig Virolainen tillbaka från rikets ledande befattningar. År 1983 föll han med smal marginal ut ur riksdagen men återvände 1987 för ytterligare en valperiod. Efter att ha lämnat sina viktigaste poster ägnade han sig åt att skriva sina memoarer. I sina böcker behandlade Virolainen på ett öppet och befriande sätt många frågor kring vilka ett uppdämt politiskt tryck hade uppstått under Kekkonens tid. Han lyfte också fram president Paasikivis socialdemokratiska minoritetsregering 1948 som räddare av efterkrigstidens Finland.


 

Med tiden blev Johannes Virolainens förhållande till publiciteten öppnare och mera familjärt. Han trivdes bland folk och genom televisionen nådde han ut till en stor krets. Virolainens privatliv blev nationens gemensamma egendom. Till stödjepunkt uppbyggde han den tio hektar stora boskapsgården Vironperä i Lojo, som han hade köpt 1952. Den tidigare gården hade han sålt tillbaka till sina bröder 1945. Så småningom fogade han stamlägenheten och andra marker till Vironperä, liksom huvudbyggnaden på den närbelägna Arola gård, så att han till sist satt på ståtliga 70 hektar varav 30 odlade. Vironperä vann nationell ryktbarhet som centrum för värd­folkets omfattande sällskapsliv. Där skrev Virolainen sina talrika memoarverk, vars särskilda värde består i författarens utmärkta minne och de omfattande skriftliga arkivalier om politikens inre krets och särskilt Urho Kekkonen som de baserar sig på. Virolainen hade för vana att göra anteckningar om alla sina samtal.


 

Johannes Virolainens äktenskap med sin första hustru, undervisningsrådet Kaarina Päivölä, förblev barnlöst. Kaarina Virolainen verkade som lärare i talteknik vid Sibelius-Akademin 1948–1968. Hon deltog mycket aktivt i samhällslivet bl.a. som vice ordförande för Landsbygdens bildnings- och kulturförbund. Hon var också ord­förande för landets amatörteaterförbund, Statens scenkonstkommission och Sällskapet Finland-Ungern samt flitig skribent och chefredaktör för amatörteaterförbundets tidskrift Repliikki.


 

Paret Virolainen sökte boskillnad från 1979, och sedan skilsmässan trätt i kraft 1981 ingick Johannes Virolainen sitt andra äktenskap med agronomen Kyllikki Stenros. Kyllikki Virolainen var också en mycket synlig person i offentligheten, och verkade länge som bl.a. informatör för Arbetseffektivitetsföreningen, programledare vid Reklam-TV samt chef för redaktionen för familjeprogram vid Reklam-TV. Hon hade under två år varit något så sällsynt för Centerpartiet som riksdagsledamot från Helsingfors 1977–1979 samt presidentelektor 1978 och 1982. Johannes och Kyllikkis kärlekshistoria blev en offentlig följetong, som ledde till att de blev ett slags modellpar för äldre personers livsglädje och de nya möjligheter som ännu kan öppna sig i mogen ålder.


 

Såsom sin far var Johannes Virolainen känd för sin absoluta nykterhet. Han hade också en god sångröst. Virolainen hade sjungit i landets främsta manskör, Ylioppilas­kunnan laulajat, som rekryteras bland manliga studenter vid Helsingfors universitet. Sin första skiva utgav han som 80-åring. Som talare med välutvecklat sinne för humor och lyhördhet för situationens krav fick Virolainen en mycket vid vän- och bekantskapskrets.


 

Martti Häikiö


 

Johannes Virolainen, född 31.1.1914 i Yläsommee, Viborgs landskommun, död 11.12.2000 i Lojo. Föräldrar jordbrukaren Paavo Virolainen och bonddottern Anna-Lydia Skyttä. Gift med (1) filosofie magistern, logonomen Ruusa Kaarina Tellervo Päivölä 1939, (2) agronomen Eeva Kyllikki Stenros (född Salojärvi) 1981.


 

PRODUKTION. Pöytäkirjat puhuvat (1948); Maaseutuhenkinen elämänkatsomus (1949); Maatalousmaan arvioimisesta ja arvosta Suomessa 1934−1938 (1950); Karjalainen kotikylä. Yläsommeen ja Porlammin historia (1955); Maalaisliiton johtavat aatteet (1960); Pääministerinä Suomessa (1969); Ainoa vaihtoehto. Poliittinen keskusta (1971); Kuka ottaa vastuun? (1978); Onko valta kansalla? (1981); Puheenvuoro (1981); Yöpakkasista juhannuspommiin (1982); Sanoi Paasikivi. Muistelmia 1940-luvun vaikeilta vuosilta (1983); Muistiinpanoja ja myllykirjeitä (1984); Yhden äänen presidentti (1985); Vallankäyttö Kekkosen kaudella (1986) Viimeinen vaalikausi (1991); Polun varrelta. Merkintöjä ja muistikuvia ihmisistä ja tapahtumista (1993); Kuvat kulkevat. Henkilökuvia ja tapahtumia 1930-luvulta alkaen (1994); Politiikan puolustus (1996); Valtioneuvos muistelee. Yhteistyöni Urho Kekkosen kanssa vuosina 1933−1981 (2000).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Isohookana-Asunmaa, Virolaisen aika. Maalaisliitosta Keskustapuolue 1963−1981 (2006); S. Keränen, Ikuinen evakko. Johannes Virolainen Kekkosen varjossa (1984); L. Lehtinen, Tasavallan isäntärenki (1980); J. Loikkanen, Sikisi yhdeksässä kuukaudessa. Maan politiikka joulukuusta 1963 syyskuuhun 1964 (1998); L. A. Puntila, Huomautin hyvin täsmällisesti... Tuokiokuvia. L.A. Puntilan Suomesta (1995); S. Sarlund, Jussi, Suomen neuvos (1998); J. Seppinen, Isänmaan asiat. Johannes Virolaisen elämäkerta (2002); K. Sorsa, Muistikuvia, mielikuvia (1995); K. Virolainen, Kolmas elämä (1998).


 

BILDKÄLLA. Virolainen, Johannes. Foto: Kalevi Hujanen, 1991. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4144-1416928956750

 

Upp