KROHN, Sven 

(1903–1999) 

Religionsvetare, professor, parapsykolog 

Sven Krohn är känd för sin kritik av den logiska empirismen. Han utarbetade en egen andlig människouppfattning och var den mest betydande representanten för fenomenologi och filosofisk antropologi i Finland under 1900-talets senare hälft.

Sven Ilmari Krohn föddes 1903 i Helsingfors, som näst äldste son till ingenjör Leo Krohn och Tytti Pesonen. Hans föräldrar var teosofer, och även om den unge Sven inte okritiskt övertog deras världsåskådning påverkades hans tänkande av den. Han upprätthöll också en vänskap med Pekka Ervast, grundare av Rosen-korset, en teosofisk organisation i Finland. På 1920-talet studerade Krohn filosofi vid Helsingfors universitet för Arvi Grotenfelt och Rafael Karsten och doktorerade 1949 vid Åbo universitet, med J. E. Salomaa som handledare. 

Filosofiska och religiösa motiv var oupplösligt förenade i Krohns person. Hans tänkande präglades av en stark övertygelse, både teoretiskt motiverad och personligt upplevd, om allmängiltigheten i en speciell världsåskådning. Till försvar för denna hållning anlade Krohn en ofta polemisk kritik mot de ”tankens irrvägar” som förkastar uppfattningen av människan som en varelse som strävar mot – och också finner – det sanna, det goda och det sköna. 

Krohn företrädde närmast en fenomenologisk-hermeneutisk filosofi. För honom innebar filosofi analys av de begreppsinnehåll och relationer som följer av den mänskliga tillvarons grundläggande situation. Denna analys kompletteras av en ”avslöjandets hermeneutik” som Krohn förband med Immanuel Kant och Martin Heidegger, och som undersöker de fenomenologiskt givna begreppssystemens ontologiska villkor. I Krohns tänkande ingår också teosofiska motiv, som uppfattningen om en gudomlig kärna i människan, om att paranormala fenomen är vetenskapligt påvisbara, reinkarnationsläran samt tanken om en universell sanning, som visar sig i olika religioner och filosofier. 

Krohns kunskapsteori utgår från hans kritik av den logiska empirismen, vars grundläggande uppfattningar enligt honom antingen är felaktiga eller också leder till meningslösa påståenden. Den logiska empirismens problem härrör från dess psykologism och nominalism, som Krohn försöker vederlägga. Utifrån allmänbegrepp som man lärt sig genom ostensiv definition kan man bilda sammansatta begrepp och satser vilkas mening går utöver det i erfarenheten givna, och detta visar, menar Krohn, att meningsfullhet är ett vidare begrepp än sanning. 

Krohns människouppfattning är dualistisk. Grundbegrepp som ”jag”, ”aktivitet”, ”val”, ”ansvar” och ”frihet” förutsätter ett jag som förblir identiskt över tid, oberoende av att medvetandets innehåll förändras. Detta ”jag” kallar Krohn för ”den inre människan”. Människolivets mål är att befria denna inre människa, som strävar mot allmängiltiga andliga värden, från fångenskapen i det ”falska jaget”, som styrs av drifter och lustar. Denna befrielse handlar det om också i Krohns kulturfilosofiska strävan att ersätta den mekanistisk-materialistiska ”maskinmänniskan” med en andlig människouppfattning. 

Parapsykologin och religionsvetenskapen var för Krohn hjälpvetenskaper för hans verklighets- och människouppfattning. Krohn omfattade den åsikt som företräddes av Hans Driesch, att telepati, klärvoajans och reinkarnation pekar på existensen av någon typ av psykiskt fält, som förenar levande varelser och ett själsliv som är oberoende av kroppen. Inom religionsvetenskapen var Krohns specialitet österländska religioner och filosofier samt kristendomens tidiga historia och dess heterodoxa rörelser, som gnosticism och katharism. 

Under tjugo år var Krohn lärare vid samskolan Kulmakoulu i Helsingfors. Hans akademiska karriär inleddes då han blev docent vid Helsingfors universitet 1951. Han sökte också professurer vid samma universitet, men motståndet från Eino Kaila och dennes elever gjorde att han aldrig fick någon fast tjänst. År 1960 utnämndes han till professor Salomaas efterträdare vid Åbo universitet. Krohns tid som professor medförde en period av livskraftig forskning inom fenomenologisk-hermeneutisk och marxistisk filosofi. Hans närmaste elever var Lauri Rauhala, Lauri Routila, Matti Juntunen och Lauri Mehtonen. 

Vid sidan av sina akademiska arbeten publicerade sig Krohn även som poet och gav ut några diktsamlingar. 

Krohns betydelse har bedömts på motstridiga sätt. Medan Kailas elever har avfärdat honom med en hänvisning till fenomenologin eller till en tillspetsning av motsättningen mellan traditionella och moderna tänkesätt, har Rauhala karakteriserat sin lärare som ”en stormästare vad gäller människans problem och analysen av människans andlighet”. 

Mikko Salmela 

Sven Ilmari Krohn, född 9.5.1903 i Helsingfors, död 26.6.1999 i Tammerfors. Föräldrar ingenjör Leopold (Leo) Krohn och Betty (Tytti) Pesonen. Gift 1930 med skolföreståndaren, hälsosystern Ruth Sigrid Sofia Grönroos. 

PRODUKTION. Jälleen löydetty sielu (tills. med Å. Tollet, 1936); Der logische Empirismus I–II (1949–1950); Arvojen yleispätevyyden ongelma. Arvofilosofinen tutkielma (1953); Die normative Wertethik in ihrer Beziehung zur Erkenntnis und zur Idee der Menschheit (1958); Totuus, arvo ja ihminen (1967); Ihminen, luonto ja logos (1981); Über die Universalität des Geistes. Studien zur Werttheorie VI (1987); Astronautti. Runoja (1987); Ydinihminen. Ihmisen mitta ja tulevaisuus (1989); Planeetan uni (1992); Valkoinen aukko. Tieto, usko ja filosofia (1993); Etsin ihmistä (1996); Vaellus maassa ja tähdissä. Runoja (1996). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Aho, Parapsykologit. Ulkopuolisen näkemys poikkeavan tieteen suomalaiseen historiaan (1993); M. Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata (1998). 

BILDKÄLLA. Krohn, Sven. Foto: Ilpo Lukus, 1983. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5240-1416928957846

Upp