Kommerserådinnan Anna Sinebrychoff blev känd både som skicklig affärskvinna och som frikostig donator. Hon vinnlade sig om sina underlydandes välfärd och om det Sinebrychoffska ölbryggeriets anställda och deras familjer. Hon visade dessutom givmildhet gentemot nödställda.
Kapten Eufim (Jefim) Tihonoffs änka Johanna flyttade 1846 från Åbo till Helsingfors, där hon blev hushållerska åt Paul Sinebrychoff d.ä. Med henne följde den 16-åriga dottern Anna. Den mycket förmögne ungkarlen Paul förälskade sig i den unga faderlösa flickan och förde henne till altaret tre år senare.
Anna Sinebrychoff blev en inflytelserik person i Helsingfors. Hennes intelligens kom till stor nytta i makens omfattande affärsverksamhet. Då hon vid 53 års ålder blev änka kom hon att bli koncernens bärande kraft. Hon innehade aktiemajoriteten i det Sinebrychoffska bolaget och satt i dess styrelse fram till sin död. Anna Sinebrychoff fördubblade sin personliga förmögenhet under de drygt tjugo år som hon levde efter makens bortgång och placerade sina ärvda tillgångar i bättre värdepapper än dem hon hade mottagit. Men så var hon också synnerligen skarpsinnig då det gällde att placera pengar och att ge råd åt företagets ledning. Samtidigt var hon givmild gentemot nödställda, men idkade välgörenhet utan åthävor.
Det var många som kom i åtnjutande av kommerserådinnan Sinebrychoffs hjälpverksamhet. I Otnäs på egendomen Hagalund, som familjen ägde, upprätthöll hon till exempel på egen bekostnad en skola närmast för sina underlydandes barn. Hon klädde också årligen tiotals fattiga skolbarn från topp till tå, lät skicka hästlass med matvaror till åldringar, bekostade kvinnliga elevers studier vid seminariet i Ekenäs, betalade lån för personer som råkat i trångmål och gav personligen pengar till dem som bad om hjälp. I sitt testamente bestämde hon att två stiftelser skulle bildas; den ena skulle ge stöd åt fattiga skolbarn, den andra åt åldringar.
På Anna Sinebrychoffs initiativ byggdes på 1870-talet ett sjukhus i Sandviken i närheten av Sinebrychoffs fabrik. Där fick fabrikens anställda och deras familjemedlemmar – som i mitten av 1880-talet uppgick till omkring 1 500 – kostnadsfri vård. Också närområdets invånare kunde, trots att de inte arbetade i fabriken, anlita sjukhusets tjänster. Sjukhuset upprättades tack vare kommerserådinnans sakkunniga och aktiva svärson, Carl Ferdinand Wahlberg, senare utnämnd till generaldirektör för Medicinalstyrelsen. Då Helsingfors stad inledde allmän kommunal sjukhusverksamhet, upphörde det Sinebrychoffska sjukhuset 1905, varvid hela dess inredning och all apparatur donerades till Maria sjukhus.
Anna Sinebrychoffs stora intresse var trädgårdsodling. Ömt vårdade hon sina rosenbuskar. Den stora park som hon lät anlägga med växthus och blomsterrabatter, den så kallade Sinebrychoffska parken, var sommartid öppen för allmänheten. För den skull kallades kommerserådinnan till hedersmedlem i Finska trädgårdsodlareförbundet. Hos affärskvinnan fanns också rum för kultur. Det belyser Gunnar Mårtenson i sin historik över familjen Sinebrychoff genom att ur Hufvudstadsbladets nekrolog över maken Paul citera bl.a. orden ”många af de sköna konsternas idkare ha njutit ett warmt hägn i det Sinebrychoffska huset”. Paret Sinebrychoff deltog dessutom i grundandet av Finska teatern som senare blev Finlands nationalteater, liksom av Helsingfors stadsorkester.
Aune Jääskinen
Anna Tihonoff, född 1830, död 1904. Föräldrar kaptenen Eufim (Jefim) Tihonoff och husföreståndarinnan Johanna Landström. Gift 1850 med kommerserådet Paul (Pavel) Sinebrychoff.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Friberg, Tieni varrella tapaamia II (1922; Elektronisk utgåva, Project Gutenberg 2005); H. Koukkunen & M. Kasanko, Helsingin ortodoksinen seurakunta 1827−1977 (1977); G. Mårtenson, Sinebrychoffs bryggeri 1819−1969 (1969); A. Mäkelä-Alitalo, S. Heikkinen & M. Keltanen, Sinebrychoffit (2009); E. Ruoff, Vanhoja suomalaisia puutarhoja (2001); Venäläiset Suomessa 1809−1917 (1984).
BILDKÄLLA. Sinebrychoff, Anna. Foto: Ateljé V. Selling. Museiverket.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5257-1416928957863