SKOG, Emil 

(1897–1981) 

Minister, partiordförande 

Emil Skog var ordförande för Finlands socialdemokratiska parti under en besvärlig tid, efter andra världskriget och på 1950-talet. Hans namn lever kvar i Finlands politiska historia i benämningen ”skogiterna”, en falang inom den socialdemokratiska rörelsen som kämpade om makten inom partiet. Skog var en fackföreningsman som verkade inom arbetarrörelsen, men han var även en patriot som innehade försvarsministerposten i sex olika regeringar. 

Emil Skog kom tidigt ut i arbetslivet och arbetade med tungt metallarbete som grovplåtslagare och inom skeppsbyggnad. Redan som 17-åring gick han med i fackföreningsrörelsen och blev medlem av Metallarbetarförbundet 1915. Under inbördeskriget 1918 anslöt sig Skog till rödgardisterna i Helsingfors. Han tillhörde artilleriet och deltog i striderna i Messuby och Tammerfors. Under striderna i Tammerfors blev han tillfångatagen och vistades en tid i fångläger, men frigavs före rättegången sommaren 1918. Följande höst dömdes han i en domstol för statsförbrytelser till åtta års tukthus. Skog avtjänade två och en halv månad av sitt straff på Sveaborg, men överklagade domen till högre instans och frigavs därefter. 

Skog återvände till arbetet på en metallverkstad och prövade även på teaterbanan vid Folkets hus i Vallgård. Han var dock mer intresserad av fackföreningsverksamhet. På 1920-talet var han suppleant i Finlands affärsarbetarförbunds förbundsstyrelse, efter att ha slutat som metallarbetare och börjat arbeta som telefonmontör vid Helsingfors telefonförening. 

Skog fick snart ansvarsfulla uppgifter inom fackföreningsrörelsen. På 1930-talet var han ordförande för en socialdemokratisk fackorganisation (Ammattiyhdistysväen Sosialidemokraattinen Yhdistys) och ledde Helsingfors fackliga lokalorganisation. Samtidigt deltog han i kommunalpolitiken i Helsingfors och var vice ordförande i styrelsen för Helsingfors socialdemokratiska arbetarkommun. 

Större offentlig uppmärksamhet och erkänsla fick Emil Skog då han vid firandet av Finlands 20-åriga självständighet 1937 höll Finlands arbetarbefolknings festtal om självständigheten. Under vinterkriget medverkade han i en programserie i radion med inlägg av personer aktiva inom arbetarrörelsen. 

Före vinterkriget hade Skog invalts i Metallarbetarförbundets förbundsstyrelse, vilket medförde att han blev allt mer engagerad i fackföreningsrörelsen. På grund av sitt arbete reste Skog mycket inom landet, men resandet avbröts vid vinterkrigets utbrott. Han anställdes även för att organisera fältarbetet och verksamheten i de fackliga centralorganisationernas samarbetsorgan (Työväen Keskusjärjestöjen Yhteistoimikunta), som grundats 1941. Målet för verksamheten var dels att stärka tron på de socialdemokratiska organisationernas verksamhetsmöjligheter, dels att presentera partiledningens och regeringens åtgärder så att de kunde godkännas av partianhängarna. Man motarbetade Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen samt de s.k. sexlingarna, en falang inom Finlands socialdemokratiska parti (SDP) som framfört oppositionella idéer. 

Efter fortsättningskrigets utbrott var Skog en tid tf. ordförande för Metallarbetarförbundet, eftersom ordinarie ordförande inkallats till fronten. Då deltog han som rådgivande medlem i Finlands fackföreningars centralförbunds (FFC) arbetsutskott och samarbetade också med Statens informationsverk genom att delta i förhandlingar och föreläsningsturnéer. 

Hösten 1941 utnämndes Skog till funktionär inom Metallarbetarförbundet med ansvar för bl.a. organisatoriska uppgifter, information, löne- och arbetsfrågor. Han var även med om att göra filmen Järnets folk (1943) om metallarbetare. Funktionärsuppdraget innebar att Skog började arbeta på heltid inom fackföreningsrörelsen. 

År 1946 blev Skog vårdinspektör vid Post- och telegrafverket. Arbetet innebar många inspektionsbesök på olika håll i Finland. Efter kriget upptog även politiken en allt större del av hans tid. Vid SDP:s partikongress 1944 var Skog en av kongressens fyra ordförande och invaldes i partistyrelsen. De politiska uppdragen skötte han vid sidan av arbetet. 

De fackföreningsaktiva, bland dem Skog, oroade sig 1944 för situationen inom partiet och vädjade om ett bevarande av partiets enighet. I partistyrelsen var Skog inne på samma linje som Väinö Tanner och partimajoriteten, och han stödde bl.a. förkastandet av det valförbund som föreslogs av Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) 1945. Han motsatte sig även Tanners avsked från riksdagen 1945 och dennes beslut att inte ställa upp i riksdagsvalet. 

Skog var den Tannertrogna majoritetens ordförandekandidat redan vid SDP:s partikongress 1944, men då valdes i stället kompromisskandidaten Onni Hiltunen. Vid en extra partikongress 1946 valdes Skog trots allt till partiordförande med stöd av fackföreningsrörelsen och de s.k. vapenbrödrasocialisterna. Han stöddes även av partiets jordbrukarfalang. I omröstningen segrade han över oppositionens kandidat K.-A. Fagerholm. 

Oppositionen organiserade sig efter partikongressen, men samtidigt inleddes ett snabbt enande av partiet. Skog verkade på många sätt för enandet och för en förstärkning av partiapparaten. Den kommitté som bildats av personer inom oppositionen upplöstes snart, och partistyrelsen utökades 1947 med rådgivande representanter för oppositionen. Förutom Skog hade även andra representanter för fackföreningsrörelsen invalts i partistyrelsen, och de fackföreningsaktiva fick en allt större roll inom partiet. Oppositionens möjligheter påverkades också av att förhållandet mellan SDP och DFFF skärptes, något som lämnade ytterst lite spelrum för oppositionen. 

Efter partikongressen arbetade Skog och den nyvalde partisekreteraren Väinö Leskinen med att slå fast partiets inställning i viktiga frågor samt att tolka och precisera kongressens ställningstaganden. Man ville behålla en klar linje i förhållande till kommunisterna. Skog motsatte sig aktivt kommunisternas maktambitioner och arbetade för att få bort dem från såväl Statspolisen (Valpo) som Rundradion. 

Skog återvaldes som ordförande för socialdemokraterna 1949, 1952 och 1955. Under hans ordförandeskap lyckades partiet uppnå en ledande ställning inom arbetarrörelsen i slutet av 1940-talet. Skogs position inom det enade partiet var betydelsefull; Väinö Tanner föreslog honom rent av som en tänkbar presidentkandidat för SDP 1950. Det fanns emellertid fortfarande stora meningsskiljaktigheter inom arbetarrörelsen. Skog var tvungen att jämka mellan SDP:s riksdagsgrupp och FFC, som hade olika åsikter bl.a. i ekonomisk-politiska frågor. 

Skogs period i ledningen för SDP var besvärlig. Först måste partiet kämpa om ledarskapet inom vänstern med kommunisterna, som kommit med i samhällslivet efter kriget. Men utvecklingen påverkades också av oppositionella element inom det egna partiet. På 1950-talet började partiet splittras av en falang ledd av Väinö Leskinen. SDP måste även kämpa om makten med de övriga partierna, och sökte därför samarbetspartner på flera olika håll. Regeringarna var kortvariga, och regeringskriser kunde uppstå av obetydliga orsaker. 

Samtidigt som Emil Skog ledde Socialdemokratiska partiet satt han också med i landets regering. Han blev försvarsminister i Fagerholms regering 1948 och innehade denna post i sammanlagt sex olika regeringar. På den posten var Skog tvungen att finna lösningar på svåra efterkrigstida problem. Försvarsministern kunde vid behov ha direkt kontakt med presidenten, något som Skog ansåg vara viktigt eftersom det ökade hans påverkningsmöjligheter. 

Skog var försvarsminister under generalstrejken 1956. Han var med i regeringens och fackföreningsrörelsens inofficiella ”strejkkommitté”, som såg till att ordningen upprätthölls i landet. Anskaffningen av Kemijärvi övningsområde till försvarsmakten 1949 var en utrikespolitiskt känslig fråga, men Skog lyckades sköta affären på ett lämpligt sätt. Ett annat ärende som måste behandlas med yttersta försiktighet var utländska agenters värvning av spaningspatruller i Lappland. Skog måste även ta hand om försvarsmaktens svåra materielsituation. Han lyckades bland annat köpa flygplan till Finland av Storbritannien 1951, då inga andra länder ännu sålde plan till Finland. 

Skog var med i Moskva 1955 vid förhandlingarna om återlämnandet av Porkala och förlängningen av Fördraget om vänskap, samarbete och bistånd (VSB-pakten). Han försökte även i ett privat samtal, enligt på förhand överenskomna spelregler, framföra finländarnas önskan om gränsjusteringar i Karelen, men ryssarna gick inte med på något sådant. I Moskva hade Skog varit tvungen att försvara SDP:s politik inför sina värdar – tillbaka i Finland framhöll han att partiet måste ändra sin linje i förhållande till Sovjetunionen och försöka undanröja de största meningsskiljaktigheterna. År 1955 var Skog i egenskap av försvarsminister med om att ta emot det återbördade Porkala till Finland, och han såg till att finska flottan fick en bas på Obbnäs i Porkala. 

Vid SDP:s partikongress 1955 började det framkomma tecken på splittring inom partiet, men man lyckades ändå komma överens. Meningsskiljaktigheterna inom den socialdemokratiska rörelsen uppstod i praktiken inom idrottsrörelsen, varifrån de spred sig till fackföreningarna och slutligen splittrade partiet. Väinö Leskinen drev i Arbetarnas idrottsförbund (AIF) en linje som innebar att AIF:s verksamhet skulle ha begränsats eller rent av upphört vid samarbete eller en sammanslagning med Finlands gymnastik- och idrottsförbund (FGIF). Leskinens linje godtogs inte av en minoritet av socialdemokraterna, som bröt mot partidisciplinen och röstade mot förslaget tillsammans med kommunisterna. 

SDP:s partikongress 1957 var avgörande. Konflikten personifierades i en falang ledd av partiledaren Emil Skog och en annan ledd av partisekreteraren Väinö Leskinen, som satte sig upp mot Skog. Leskinenfalangen drev igenom sin linje med bara en rösts majoritet vid partikongressen, och veteranpolitikern Väinö Tanner valdes till partiledare. Skog var inte längre uppställd som kandidat för partiledarposten, utan hans anhängare ställde sig bakom K.-A. Fagerholm. Kongressens minoritet marscherade ut från mötet, eftersom de inte beviljats någon paus för underhandlingar. Majoriteten fortsatte mötet och valde in sina anhängare i partistyrelsen. De 94 kongressdeltagare som var i minoritet bildade en egen grupp, ”Grupp 94”, med Skog som en av ledarfigurerna. 

Egentligen fanns inga betydande politiska skillnader mellan de två linjerna utan konflikten handlade om Leskinens och Skogs personer. Den saklige Skog och den bohemiske Leskinen var fullständigt olika. Väinö Leskinens privata verksamhet hade ofta orsakat pinsamma och besvärliga situationer inom partiledningen, som Skog i egenskap av partiledare hade varit tvungen att reda ut. 

Emil Skog var med i den tillfälliga delegation som grundades av SDP-minoriteten och leddes av Aarre Simonen. Oppositionen ville lösa konflikten, men det var omöjligt då SDP:s starke man Leskinen motsatte sig en försoning. Det avtal som ingåtts i maj 1957 trädde därför inte i kraft, och i juli gjorde oppositionen delegationen permanent. Till oppositionen hörde många socialdemokrater som i likhet med Skog var fackföreningsaktiva. 

När fem personer ur SDP:s minoritetsfraktion gick med i V. J. Sukselainens regering 1957 omintetgjordes möjligheterna till försoning. Ministrarna uteslöts ur SDP:s riksdagsgrupp i september 1957 och bildade en egen grupp, vilket beseglade partiets delning. Företrädare för fackföreningsrörelsen var även senare med i andra regeringar, men Skog blev inte mera minister, trots att han var en av de ledande personerna inom oppositionen och deltog i regeringsförhandlingar som oppositionens representant. SDP:s splittring försvårade regeringsbildningen. Den gav upphov till en rad undantagslösningar, som även medförde utrikespolitiska problem. Ett belysande exempel är Fagerholms s.k. nattfrostregering. Den slutliga splittringen inträffade då SDP uteslöt oppositionens riksdagsgrupp och ledningen för oppositionens delegation ur partiet. 

År 1959 grundade den socialdemokratiska minoritetsfraktionen ett eget parti, Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF), och Skog valdes till partiledare. Många av partimedlemmarna hade liksom Skog deltagit aktivt i kampen mot kommunisterna efter kriget och kämpat för SDP:s enighet. Nu hade de hamnat utanför partiet, och i förhållande till Sovjetunionen stod de närmare kommunisterna än SDP:s majoritet. 

Relationerna till Sovjetunionen var trots allt ett problem för ASSF liksom för SDP. Skog försökte förbättra socialdemokraternas relationer till Sovjetunionen. Han representerade SDP:s opposition på mottagningar på Sovjetunionens ambassad och besökte även Sovjetunionen på inbjudan av sina värdar. I november 1960 blev han medbjuden på president Kekkonens Moskvaresa, men kunde inte delta på grund av sjukdom. 

Den socialdemokratiska oppositionen hade även starkt inflytande inom fackföreningsrörelsen. Skog var med om att göra Reino Heinonen till FFC:s ordförande 1959. Men även fackföreningsrörelsen splittrades och Leskinenfalangen grundade en konkurrerande centralorganisation, Finlands landsorganisation (FLO). En del av fackförbunden stannade utanför centralorganisationerna, men FFC förblev till största delen under oppositionens, d.v.s. ASSF:s, kontroll. Även AIF kontrollerades alltjämt av Skogiterna, och Leskinens anhängare grundade en ny idrottsorganisation. 

När justitiekanslern Olavi Honka 1961 utsetts till Kekkonens motkandidat i presidentvalet, måste ASSF överväga sitt deltagande i valet. Partiet beslutade ställa upp en egen kandidat, och efter diskussioner samtyckte Emil Skog till att kandidera. Honka avsade sig senare sin kandidatur men Skog fortsatte presidentvalskampanjen, som fick mycket uppmärksamhet tack vare Tapio Rautavaaras medverkan. I presidentvalet fick Skog endast två elektorsröster. 

Skog försökte hela tiden få till stånd en uppgörelse med SDP:s majoritet, men förgäves. År 1960 förde han privata samtal med partiordföranden Väinö Tanner och andra socialdemokrater samt även med president Kekkonen, men de förblev resultatlösa. Skog hade tidigare sett Tanner som sin förebild, men nu stod de på motsatta sidor. Partiets splittring var en ytterst tung tid för Skog personligen. 

Seriösa diskussioner för att ena partiet inleddes till slut vid månadsskiftet oktober/november 1963. I februari 1964 nåddes ett avtal som skrevs under av Skog, som deltagit i förhandlingarna ända sedan starten, och SDP:s nye partiordförande Rafael Paasio. Överenskommelsen skulle ha inneburit samgående mellan SDP och ASSF samt att ASSF:s verksamhet skulle ha upphört. Men frågan komplicerades våren 1964 då Skog på ASSF:s partikongress på Aulanko i Tavastehus förlorade ordförandevalet mot Aarre Simonen. Försoningen inom den socialdemokratiska rörelsen sköts därmed upp med flera år. Avtalet motarbetades även av extremister inom SDP. 

Det socialdemokratiska partiet började dock återuppta personer ur den en gång uteslutna minoritetsfraktionen som medlemmar, och i december 1965 gav Skogiterna inom ASSF ett offentligt tillkännagivande där man lovade återansluta sig till SDP:s verksamhet. Skog återvände till SDP och var en kort tid även medlem i partistyrelsen, men i praktiken stod han redan vid sidan om den politiska verksamheten. SDP utsåg Skog till hedersmedlem 1975; redan 1969 hade han fått Väinö Tanner-medaljen för sina insatser i partiarbetet. 

Pekka Kaarninen 

Emil Albert Skog, född 30.6.1897 i Helsinge landskommun, död 20.9.1981 i Helsingfors. Föräldrar arbetaren Karl Gustaf Skog och ladugårdspigan Ida Tobiasson. Gift 1929 med sjuksköterskan Toini Elina Järnberg. 

PRODUKTION. Emil Skog, sosialisti ja patriootti, muistelee (1971); Veljet vastakkain (1974). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Emil Skogs privatarkiv, Arbetararkivet, Helsingfors. V. Karvinen, Työn ja aatteen toverit (1992); H. Tiainen, Tovereiden tasavalta (1997). 

BILDKÄLLA. Skog, Emil. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4166-1416928956772

Upp