KORHONEN, Arvi 

(1890–1967) 

Professor i allmän historia 

Arvi Korhonen inledde sin forskarbana med att studera det medeltida Baltikum och den svenska stormaktsperioden. Från slutet av 1940-talet strävade han efter att försvara Finlands militärpolitiska val utifrån sin forskning. Enligt hans ”drivvedsteori” kunde Finland inte undgå att dras med i kriget 1941. Korhonen utmärkte sig som en mångsidig akademisk lärare, och många av hans adepter blev senare professorer. 

Bondsonen Arvi Korhonen från den avsides belägna socknen Utajärvi på gränsen mellan Österbotten och Kajanaland visade tidigt prov på begåvning och bereddes därför möjlighet till studier i läroverk, och senare universitet. Tanken på ett självständigt Finland, som började spira under första världskriget, ryckte den unga magistern med sig: han planerade att anmäla sig som jägare, men då detta inte lyckades blev han i stället värvare för jägarrörelsen. Enligt hörsägen skulle han ha undgått fångenskap med en hårsmån genom att fly undan förföljande gendarmer genom ett fönster på hemmets baksida, där hans skidor väntade. 

Som ämne för sin doktorsavhandling valde Korhonen de medeltida jordskatterna i Baltikum, men ämnet visade sig vara alltför omfattande. År 1923 disputerade han i stället på östersjöfinnarnas forna spannmålsbeskattningssystem. Som den banbrytande forskare han var utnämndes Korhonen till docent vid det finska universitetet i Åbo, som vid denna tid tog sina första steg. Korhonen skötte Artturi H. Virkkunens professur i historia, till en början medan denne verkade som rektor för universitet och sedan en tid efter att Virkkunen avlidit. Under sin tid i Åbo forskade Korhonen i Åbo domkyrkas historia, ett ämne som klart avvek från hans övriga ämnen. Ett av de viktigaste inläggen om Finlands äldre medeltida historia var Korhonens källkritiska undersökning av det s.k. första korståget och Finlands ställning därefter, publicerad 1926 i Historiallinen Aikakauskirja. Under sin tid i staden grundade Korhonen också en historisk förening i Åbo. 

Sedan Einar W. Juva utnämnts till Virkkunens efterträdare som professor tjänstgjorde Korhonen som biträdande byråchef vid generalstabens krigshistoriska byrå. Det trettioåriga krigets s.k. hakkapeliter blev nu hans forskningsområde. Korhonens och byråns intresse för dessa finska krigare, vars rykte enligt äldre tolkningar hade spritts över Europa under trettioåriga kriget, var inte enbart historiskt. Hakkapeliterna skulle höja finländarnas självkänsla med tanke på ett eventuellt senare behov av att med vapen i hand försvara fosterlandet. Senare forskning har emellertid visat att hakkapeliterna på sin tid inte alls var så ryktbara som man tidigare antagit. 

Forskningen om hakkapeliterna förde Korhonen utomlands för många år – till arkiv i Sverige, Baltikum, Polen, Tyskland och Österrike där han samlade in material. Eftersom han också ville bekanta sig med motståndarnas beskrivningar av hakkapeliterna blev arkivmaterialet så omfattande att han blev tvungen att överge sina planer på att belysa hakkapeliternas insatser under hela trettioåriga kriget. Dessutom visade det sig nödvändigt att reda ut arméns organisation och den taktiska utvecklingen ända från freden i Stolbova 1617. Under forskningens gång blev Korhonen intresserad av den bortglömde finske krigaren Erik Andersson Tranas ovanliga bana. Hakkapeliternas historia i två band blev visserligen katalogartad, men den bild som ges av Gustav II Adolf som ärelysten erövrare snarare än religionshjälte visade sig vara före sin tid. Boken om Erik Andersson Trana, Eerikki Antinpoika, utkom först 1953 och har betecknats som en av de främsta finska historiska biografierna. 

Korhonen utsågs 1940 till professor i allmän historia vid Helsingfors universitet. Han var en engagerande lärare som bl.a. införde licentiatseminarier, vilket var nytt vid denna tid, och diskuterade sina elevers skiftande avhandlingsämnen – allt från sitt eget specialområde, trettioåriga kriget, till kolonialismen i Polynesien. Många av hans elever kom senare att inneha tjänster i allmän historia vid Finlands nya högskolor, och sålunda spred sig Korhonens inflytande i den akademiska världen. 

Korhonen var för första gången kommenderad till generalstabens underrättelsebyrå 1939–1940 och på nytt under fortsättningskrigets första år 1941–1942. Hans uppgift var att utgående från inhämtade underrättelser skriva rapporter om Röda armén, dess styrka, beväpning och avsikter. Hans kännedom om Ryssland och kunskaper i ryska språket tillsammans med en djup förtrogenhet med krigshistoria skänkte honom utomordentliga förutsättningar att fullgöra uppdraget, och via sina personliga relationer fick Korhonen rentav en del politiskt inflytande. Överraskande är ändå att Korhonen, som ansetts vara en realist på gränsen till cyniker, ännu fem dagar före vinterkrigets utbrott visade sig så blåögd att han i underrättelsebyråns rapport inte trodde att Sovjetunionen skulle angripa Finland. Under kriget klandrade han i ett brev till J. K. Paasikivi de föregående årens politiska ledning för att den försummat rikets försvar och önskade ministrar och riksdagsledamöter välkomna till skyttegravarna på Karelska näset. I slutskedet av vinterkriget motsatte han sig ett fredsslut, och hans åsikter inverkade också på Urho Kekkonens uppfattning i frågan. I augusti 1940, då man befarade ett nytt krig, bedömde Korhonen helt korrekt att det inte förelåg någon omedelbar risk. 

Under mellankrigsperioden krävde Korhonen en strängare censur av krigslitteratur, inte bara för att verk som behandlade vinterkriget sårade Sovjetunionens militära prestige utan framför allt för att de avslöjade den finska arméns svagheter och resurser. Under fortsättningskriget fick han tillfälle att med förbigående av den officiella tjänstevägen presentera ett ampert memorandum för Gustaf Mannerheim. Vid Högkvarteret, där han tjänstgjorde till sommaren 1942, avancerade han till major. 

I och med att fortsättningskriget drog ut på tiden fick Korhonen en mycket pessimistisk uppfattning om Finlands öde. I denna sinnesstämning publicerade han under pseudonym boken Sodan uudet kasvot (1944, Krigets nya ansikte). I denna utkristalliseras en historiefilosofisk vision om krigen vilka enligt honom höll på att bli ett allt viktigare och allt brutalare fenomen i mänsklighetens utveckling. Bokens aktuella syfte framgick av undertiteln ”…i fall av ett andligt gaskrig”; små nationer som försvarar sin frihet bör avvärja falsk propaganda för att kunna bevara sin stridsmoral. Korhonen utnyttjade också sin militära sakkunskap genom broschyren Kolme talvisotaa (1943, Tre vinterkrig) vars avsikt var att höja stridsmoralen. 

Krigsansvarighetsrättegången ledde till ett behov av att sprida kunskap om Finlands öden under andra världskriget och att förklara landets politik för omvärlden. En finländsk författare skulle emellertid kunna bli lidande på grund av Sovjetunionens reaktioner på ett sådant företag, och taktiskt var det också bättre om en sådan förklaring inte var bunden till någon finländares namn. Korhonen försökte visa att Finland inte skulle ha kunnat bevara sin neutralitet under kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen, vilken politik man än hade valt. Korhonen sände ett digert manuskript till den finskamerikanske historieforskaren John H. Wuorinen, som försåg det med ett förord om Finlands historia och publicerade det utan att nämna författarens namn (Finland and World War II, 1948). 

För den inhemska läsekretsen redigerade Korhonen 1949 en handbok i Finlands historia, Suomen historian käsikirja, i vilken han själv skrev avsnittet om andra världskriget. I förordet betonade han bokens syfte som en kodifiering av primärforskningen. Privat upplystes medförfattarna också om ett annat motiv, som var förståeligt mot bakgrund av situationen under dessa s.k. farans år: det skulle i framtiden kanske inte vara möjligt att publicera en objektiv analys av Finlands historia, och i synnerhet inte av relationerna mellan Finland och Ryssland-Sovjetunionen. 

Den ovan nämnda skriften ingick också i korrigerad form som en del av arbetet Viisi sodan vuotta (Fem krigsår) som Korhonen redigerade och publicerade 1958. Handbokens avsnitt om den svenska perioden tilltalade inte Jalmari Jaakkola, som efterlyste ett mer finsknationellt perspektiv. En häftig debatt uppkom mellan honom och Korhonen, där replikerna gav prov på ett ordkrig på hög nivå. Korhonen hörde också till den grupp som planerade det omfattande samlingsverk om fortsättningskriget som publicerades av Krigshistoriska byrån. 

Efter sin pensionering 1959 återupptog Korhonen sin forskning om hakkapeliterna, men upphörde inom kort då han ansåg det som sin skyldighet att åter försvara Finlands krigstida politik. Den direkta anledningen var ett verk av amerikanen Leonard C. Lundin från 1957. Denna skrift var snarare en politisk pamflett än en vetenskaplig undersökning och den var därför lätt att angripa; engelsmannen A. F. Uptons och amerikanen H. P. Krosbys undersökningar om Finlands krigstida politik hade då ännu inte utkommit. 

Utifrån öppnade tyska och privata finländska arkiv och genom den sakkunskap som han inhämtat under tjänstgöringen vid Högkvarteret utgav Arvi Korhonen 1961 Barbarossa-suunnitelma ja Suomi (Barbarossaplanen och Finland 1963), i vilken han lanserar och motiverar den s.k. ”drivvedsteorin” om Finlands väg in i fortsättningskriget. Boken och drivvedsteorin ledde till en livlig debatt. Trots att en del av den kritik som ursprungligen framfördes sköt över målet har teorin senare avskrivits av historieforskningen, eftersom den bygger på målmedvetet utvalt källmaterial. 

Eino Jutikkala 

Arvi Heikki Korhonen, född 9.1.1890 i Utajärvi, död 29.12.1967 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Juho Korhonen och Liisa Lamminaho. Gift med (1) Mari Oja 1929, (2) Laina Maria Laaksonen 1942. 

PRODUKTION. Suomalaisten vanha ajanlasku (1915); Vakkalaitos. Yhteiskuntahistoriallinen tutkimus (1923); Turun tuomiokirkko vv. 1700−1827. Turun tuomiokirkon historiaa (1929); Suomen itärajan syntyhistoriaa (1938); Hakkapeliittain historia I. 1617−1625 (1939); Hakkapeliittain historia II. 1626−1629 (1943); Sodan uudet kasvot. Kiihkotonta käsiteselvittelyä henkisen kaasusodan varalle (under pseudonymen M. P. Kato, 1944); Suomen historian käsikirja (red. 1949); Eerikki Antinpoika (1953); Viisi sodan vuotta (1958; 5 uppl 1975); Barbarossa-suunnitelma ja Suomi. Jatkosodan synty (1961, Barbarossaplanen och Finland 1963). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. I. Herlin, Linjoilla ja linjojen takana. Menneisyyden tutkijat ja metodien vartijat av P. Ahtiainen (1996); R. Heiskanen, Arvi Korhonen tiedustelu-upseerina. A. Kemiläinen, Arvi Korhosen suhde aatehistoriaan. E. Kuujo, Nuori Arvi Korhonen balttilaisen yhteiskuntahistorian tutkijana. O. Manninen, Arvi Korhonen ja Barbarossa-suunnitelma. T. Polvinen, Arvi Korhonen ja toinen maailmansota. P. Suvanto, Hakkapeliitat tutkimuskohteena ja ajan ”tilauksena”. P. Tommila, Arvi Korhonen sata vuotta. Historiallinen aikakauskirja 88 (1990); P. Tommila, Suomen historiankirjoitus (1989). 

BILDKÄLLA. Korhonen, Arvi. Foto: US-kuvapalvelu. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5280-1416928957886

Upp