RAVILA, Paavo 

(1902–1974) 

Språkforskare, universitetsrektor och kansler, medlem av Finlands Akademi 

Paavo Ravila hade ett stort inflytande på universitetslivet i Finland både som forskare i finska och besläktade språk och som dekanus, rektor och kansler vid Helsingfors universitet och Åbo universitet. Han var också medlem av Finlands Akademi och långvarig preses för Finsk-ugriska sällskapet. Ravila förnyade forskningsmetoderna för de finsk-ugriska språken och öppnade helt nya forskningsområden inom de språk som är besläktade med finskan. Han var en betydande språkfilosof och en förnyare inom den allmänna lingvistiken. Han ingrep dessutom aktivt i den allmänna samhällsdebatten. 

Paavo Ravila inledde sina universitetsstudier vid Åbo universitet 1921, samma år som det grundades, och blev tre år senare utexaminerad som den första magistern vid sitt lärosäte. Hans huvudämne i magisterexamen var filosofi, men dessutom hade han studerat finska och andra finsk-ugriska språk. Efter avlagd examen flyttade han till Helsingfors universitet för att studera dessa ämnen med fennougristen Yrjö Wichman, professorn i fonetik Frans Äimä och slavisten J. J. Mikkola som lärare. 

Ravilas första arbetsfält inom fennougristiken öppnade sig då han erbjöds att redigera Heikki Paasonens efterlämnade samlingar av mordvinska folkdikter. Hans första forskningsarbete gällde mordvinskan (Über eine doppelte Vertretung des urfinnischwolgaischen +a der nichtersten Silbe im Mordwinischen, 1929) som av titeln att döma rör en liten detalj men som i själva verket var epokgörande då det var den första ljudhistoriska undersökning inom de finsk-ugriska språken som ifrågasatte den förhärskande metod som utarbetats av E. N. Setälä och som grundades på den s.k. stadieväxlingen av vokalerna. Mordvinskan intresserade Ravila till den grad att han själv begav sig på en forskningsresa till Sovjetunionen för att samla in material. Arrangemangen för forskningsresan innebar stora ansträngningar för Finsk-ugriska sällskapet, och arbetet i Sovjetunionen var mot slutet av 1920-talet så pass besvärligt att hans vistelse i mordvinernas land varade i bara tre veckor. Under den tiden hann han dock samla in en dialektordlista som han publicerade 1959 (Suomalais-Ugrilaisen Seuran Aikakauskirjassa 61). 

Betecknande för Ravilas handlingskraft var, att han då fältarbetet i Sovjetunionen inte lyckades, begav sig genast samma år, 1929, till Petsamo för att insamla material om samernas språk. På basis av det insamlade materialet disputerade han för doktorsgraden tre år senare (Das Quantitätssystem des seelappischen Dialektes von Maattivuono, 1932). Ravila inledde alltså sin verksamhet som fennougrist genom att på traditionellt sätt studera fonetik, som i början av 1900-talet var den ledande riktningen inom fennougristiken – i stor utsträckning tack vare E. N. Setäläs junggrammatiska inriktning och starka ställning. 

Efter sin disputation begav sig Ravila in på helt nya områden. Detta var naturligt med beaktande av hans bakgrund som filosof men också på grund av att han flyttade till Åbo, dit han kallats som professor i finska och besläktade språk. Studenternas antal var ringa, och Ravila hade tid att fördjupa sig i de nyaste riktningarna inom lingvistiken och tillämpa nya metoder på forskningen inom de med finskan besläktade språken. Nya landvinningar skedde framför allt inom den historiska form- och ljudläran, som representerar de tills vidare mest bestående och högst värderade vetenskapliga resultaten i Ravilas produktion. Särskild uppmärksamhet förtjänar hans iakttagelser beträffande bruket av numerusmarkörer och kategorin numerus (singularis, dualis och pluralis) inom urspråket, i synnerhet Numerusprobleemoja, 1938, samt Über die Verwendung der Numeruszeichen in den uralischen Sprachen, 1941. Likaså viktiga var hans artiklar som belyste uppkomsten av grammatikaliska kategorier såsom ordklasserna samt de bestämda och obestämda böjningskategorierna för verb samt hans översikter av uppkomsthistorien för grammatikaliska element. 

Ravila betonade i synnerhet i sin tidigare produktion språkhistoriens betydelse inom språkvetenskapen, vilket också framgår av namnet på hans lärobok inom den allmänna lingvistikens område, Johdatus kielihistoriaan (Introduktion till språkhistorien, 1946, reviderade upplagor 1961, 1966). Senare förhöll han sig positiv också till strukturalismen, som blev den ledande riktningen inom den allmänna lingvistiken, trots att han till en början var tämligen kritisk gentemot den. Hans essäsamling Totuus ja metodi (Sanning och metod, 1967) innehåller viktiga observationer om språkvetenskapliga metoder och språkfilosofi. 

Det mordvinska språket intog också i fortsättningen en central plats i Ravilas forskning, även under perioden i Åbo. Heikki Paasonens mordvinska material följde med Ravila till Åbo, där han grundade en liten enhet för publicering av materialet, och som ett resultat härav utgavs Paasonens samlingar av mordvinsk folkdiktning i fyra band (1938–1947); även redaktionsarbetet med dialektordboken kom bra i gång. Av Ravilas elever som specialiserade sig på mordvinska fortsatte Kaino Heikkilä redaktionsarbetet med ordboken efter Ravila. Bland hans andra elever från perioden i Åbo märks Osmo Ikola (professor i finska vid Åbo universitet), Eeva Kangasmaa-Minn (personlig extraordinarie professur i finsk-ugrisk filologi vid Åbo universitet) samt Göran Karlsson (professor i finska språket och litteraturen vid Åbo Akademi). 

Vinter- och fortsättningskrigen avbröt forskningen och undervisningen vid Åbo universitet, då Ravila tjänstgjorde som officer vid fronten. Han befordrades till major i början av fortsättningskriget och fungerade också länge som militär kontaktman i Berlin. Trots detta hann han också under krigsåren fördjupa sig i språkvetenskapliga frågor och publicerade även under dessa svåra tider en stor mängd vetenskapliga resultat. 

Ravilas tid i Åbo tog slut 1949, då han flyttade över till Helsingfors universitet och professuren i finsk-ugrisk språkforskning. Tjänsten hade blivit ledig då Y. H. Toivonen utnämnts till medlem av Finlands Akademi. Före sin flyttning till Helsingfors hade Ravila också hunnit verka ett läsår vid Uppsala universitet för att sköta en professur där. Ravila var också beredd att ta på sig nya uppgifter där hans sakkunskap och visionära vidsynthet behövdes, trots att hans i och för sig viktiga forskning säkert blev lidande av dessa förpliktelser. Tämligen snart efter att han flyttat till Helsingfors universitet valdes han först till dekanus och sedan till prorektor och rektor, så att han under hela den tid han verkade i Helsingfors hann undervisa i endast två läsår. Administrativa uppdrag följde honom också senare, då han kallades till medlem av Finlands Akademi 1956. Han verkade en period som kansler för Helsingfors universitet och 1963 på den stormiga posten som preses för Finlands Akademi. Det förtroende som han vunnit i samband med sina administrativa uppgifter inom universitetet ledde också till ett stort antal samhälleliga förtroendeuppdrag, inte bara inom forskarsamhället utan också i förvaltningsråden för olika bolag. Ravila verkade i det krävande uppdraget som preses för Finsk-ugriska sällskapet i 14 år. 

Paavo Ravila föreläste 1951 vid Indiana University i Bloomington och 1962–1963 vid Columbia University i New York. Han drogs till Förenta staterna framför allt av ett aktivt intresse för allmän lingvistik, där i synnerhet Bloomington vid den tiden stod i spetsen för utvecklingen. Av Ravilas produktion kan man dra slutsatsen att bekantskapen med amerikanska lingvister och deras tankevärld ytterligare öppnade hans språkvetenskapliga tänkande och inspirerade honom till nya infallsvinklar också inom den finsk-ugriska språkforskningen. 

Förutom sin vetenskapliga verksamhet ägnade sig Ravila också åt andra uppdrag. 1944 blev han medlem av redaktionen för tidskriften Valvoja och blev snart dess ledarskribent. Till redaktionen hörde förutom Ravila tolv andra tunga namn ur universitetsvärlden. Under största delen av 1950- och 1960-talen var Ravila ordförande för Statens humanistiska kommission. Han var också medlem av Statens vetenskapliga kommission som angav riktningen för landets allmänna högskolepolitik. 

Den största stötestenen för Ravilas verksamhet som samhällspolitisk aktör var förhållandet till Urho Kekkonen. Förmodligen gällde oenigheten inte utrikespolitiska frågor eftersom både Sakari Tuomioja under sin period som utrikesminister 1952, och K.-A. Fagerholm 1956 ville utse honom till ambassadör i Stockholm. Ravila ville dock inte avstå från sin professur då en fortsatt karriär inom utrikesministeriet inte var garanterad och avstod därför från att bli ambassadör. Förmodligen berodde Kekkonens negativa inställning till Ravila delvis på att han betraktade denne som en möjlig konkurrent i presidentvalet. Det var dock i synen på de allmänna värderingarna under den s.k. första republiken och inte minst på kommunisterna som Ravilas och Kekkonens åsikter gick mest isär. Ravila försvarade jägarna och krigsveteranerna offentligt, och kritiserade inte den krigstida utrikespolitiken. I mars 1960 förorsakade han utrikespolitisk uppmärksamhet då han under ett föredrag i Oslo betecknade återbördandet av Porkala 1955 som en sovjetisk propagandagest eftersom området var betydelselöst för Sovjetunionen ur militär synvinkel. 

Kekkonen demonstrerade sitt förhållande till Ravila offentligt då Finlands Akademi efter Y. H. Toivonens död i juni 1956 föreslog att Ravila skulle utses till ledamot av akademin. Förslaget hade föregåtts av en tvist i akademins delegation. Riksdagsmannen och agraren Lennart Heljas som var medlem av delegationen hade föreslagit att professor Kustaa Vilkuna skulle utses till akademiker. Vilkuna stod Kekkonen nära, men akademins delegation beslöt att föreslå en till kandidat, nämligen Ravila, för presidenten. Kekkonen gav uttryck för sitt missnöje genom att låta beslutet dra ut över hela sommaren. Dessutom bad han justitiekansler Olavi Honka avge ett utlåtande om delegationens förfarande. Tvisten väckte uppmärksamhet i offentligheten och ledde till en prestigeförlust för Kekkonen. 

Våren 1963 utsågs Ravila till preses för Finlands Akademi, men han hann inte inneha denna uppgift mer än några månader förrän Helsingfors universitet så gott som enhälligt föreslog honom som kansler för universitetet. Kekkonen utsåg Ravila till posten, men konstaterade då han hade tagit del av valresultaten, att detta var nådastöten för Finlands Akademi. Ravilas avgång gav nämligen Kekkonen en möjlighet att avskaffa akademin som han länge hade förhållit sig avvisande till. 

Ulla-Maija Forsberg och Seikko Eskola 

Paavo Ilmari Ravila, född 5.7.1902 i Laukas, död 16.4.1974 i Helsingfors. Föräldrar växelkarlen Joonas Ravila och Hulda Augusta Dorsch. Gift med (1) Fanny Maria Piipanoja 1925, (2) Aili Elisabet Packalén 1949. 

PRODUKTION. Über eine doppelte Vertretung des urfinnischwolgaischen +a der nichtersten Silbe im Mordwinischen, Finnisch-Ugrische Forschungen 20/1929; Ruijanlappalaisia kielennäytteitä Petsamosta ja Etelä-Varangista (1931); Das Quantitätssystem des seelappischen Dialektes von Maattivuono (1932); Suomalais-ugrilainen seura 1883−1933. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Aikakauskirja 46:1 (1933); Numerusprobleemoja (1938); Mordwinische Volksdichtung. Gesammelt von H. Paasonen. Herausgegeben und übersetzt von Paavo Ravila I−IV (1938, 1939, 1941; 1947); Über die Verwendung der Numeruszeichen in den uralischen Sprachen (1941); Johdatus kielihistoriaan (1946, 3 rev. uppl. 1961); Transformaatioteoria. Virittäjä 1963; Totuus ja metodi (1967); Die Stellung der finnisch-ugrischen Forschung. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Aikakauskirja (1968); Der Akzent im Erza-Mordwinischen. Finnisch-Ugrische Forschungen 39/1973. Se även R. Jokinen, Veröffentlichungen von Paavo Ravila 1929−1961. Commentationes fenno-ugricae in honorem Paavo Ravila (1962). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Alhoniemi, Paavo Ravila volgalaiskielten tutkijana. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Aikakauskirja 90 (2004); S. Eskola, Paavo Ravila yhteiskunnallisena vaikuttajana. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Aikakauskirja 90 (2004); O. Ikola, Paavo Ravila 1902−1974. Virittäjä 1974; E. Itkonen, Paavo Ilmari Ravila Muistopuhe. Suomalainen Tiedeakatemia: esitelmät ja pöytäkirjat 1974; E. Itkonen, Paavo Ravila yleisen kielitieteen edustajana. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Aikakauskirja 90 (2004); M. Klinge et al., Helsingfors universitet 1917−1990 (1991); M. Korhonen, Paavo Ravila. Finnisch-Ugrische Forschungen 41 (1975); L.-G. Larsson, Lappologiasta saamentutkimukseksi. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Aikakauskirja 90 (2004). 

BILDKÄLLA. Ravila, Paavo. Foto: T. Hedström. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5286-1416928957892

Upp