ZILLIACUS, Henrik


(1908–1992)


Antikforskare, professor, institutsdirektor


Henrik Zilliacus var en mångsidig antikforskare, vars vetenskapliga intresse omfattade såväl det grekiska språket som den bysantinska kulturen, grekiska papyrusdokument och latinska inskrifter. Han gjorde en betydande insats för att utveckla antikforskningen i Finland. I trettio år var Zilliacus professor i grekisk litteratur vid Helsingfors universitet, där han utförde ett pionjärarbete i handledningen av studenterna i grupparbeten, tvärvetenskaplig forskning och internationellt samarbete. I slutet av 1950-talet ledde han verksamheten vid Finlands då nya Rominstitut.

 

Henrik Zilliacus växte upp i en humanistisk kulturmiljö, där centralgestalten såväl bland de intellektuella i Helsingfors som på familjens herrgård Hapenensaari utanför Viborg var hans far, litteraturhistorikern, essäisten och poeten Emil Zilliacus. Till skillnad från fadern hade Henrik Zilliacus en klarare inriktning på forskning i de antika språken, latin och grekiska, och i stället för den klassiska tiden på sen­antiken. Hans doktorsavhandling (1935), som kan ses som en förelöpare till den uttalat socio­lingvistiska inriktningen inom antikforskningen i Finland på 1970-talet, behandlade latinets ställning i det bysantinska östromerska riket. Efter sin disputation arbetade Zilliacus i flera år som lärare i klassiska språk. Samtidigt inledde han en vetenskaplig karriär med studieresor till München, Berlin, London och Oxford, där han främst bekantade sig med utgivningen av papyrustexter.


 

Under sin långa tid som professor, 1944–1974, var Zilliacus känd som en samvetsgrann och inspirerande lärare, vars ytterst noggrant förberedda föreläsningar behandlade de centrala mästarna inom den grekiska litteraturen. I hans givande seminarier deltog nya och äldre studenter utan tvång, från termin till termin. Två skeden under Zilliacus forskar- och lärarbana är värda speciellt omnämnande. Han ledde det nyinrättade Finlands Rominstitut 1956–1959 och lade då grunden för institutets position inom det internationella forskarsamfundet i Rom och dess forskningstradition med tvärvetenskapliga forskargrupper. Då han till ämne för sin forskargrupp valde Vatikanmuseernas kristna inskrifter beredde han väg för den finländska epigrafiken. Inom papyrologin fick den finländska forskningen nya impulser, då Zilliacus lyckades låna en betydande samling papyrusmaterial från Storbritannien till Finland för tio år för att publicera dem med sina studenter och samtidigt fostra en ny generation finländska papyrologer. Tillsammans med sin lärare publicerade forskargruppen flera volymer ur papyrussamlingar från olika länder.


 

Henrik Zilliacus gifte sig med Harriet Björkenheim 1936. Hon hade en viktig roll som mor i fyrabarnsfamiljen och som stöd för sin forskarmakes och hans studenters arbete såväl i Rom som i hemlandet. Hustruns plötsliga död 1979 var ett hårt slag för Zilliacus. Trots detta fortsatte han sin aktiva litterära bana ända upp i hög ålder och gav ut fem essäsamlingar, en populärvetenskaplig bok om inskrifter samt memoarer om barndomens Hapenensaari. Starkt försvagad syn satte slutligen punkt för Zilliacus skrivande, men han bevarade sin intellektuella spänst och sitt harmoniska sinnelag in i det sista.


 

Maarit Kaimio


 

Johan Henrik Zilliacus, född 23.1.1908 i Helsingfors, död 9.1.1992 i Helsingfors. Föräldrar professorn Gustaf Emil Zilliacus och Ingrid Wegelius. Gift 1936 med barnträdgårdslärarinnan Anna Sigrid Harriet Björkenheim.


 

PRODUKTION. Zum Kampf der Weltsprachen im oströmischen Reich (1935; ny uppl. 1965); Vierzehn Berliner griechische Papyri. Urkunden und Briefe (1941); Nya vägar till antiken. Papyrusfynd och papyrusforskning (1948); Untersuchungen zu den abstrakten Anredeformen und Höflichkeitstiteln im Griechischen (1949); Thukydides. Stockholm (1952); Selbsgefühl und Servilität. Studien zum unregelmässigen Numerusgebrauch im Griechischen (1953); The Antinoopolis Papyri II−III. London (tills. med J. W. B. Barns, 1960, 1967); Sylloge inscriptionum Christianarum veterum Musei Vaticani I−II (tills. med arbetsgrupp, 1963); Zur Abundanz der spätgriechischen Gebrauchssprache (1967); Papyrustutkimus (1974); Fifty Oxyrhynchus Papyri (tills. med arbetsgrupp, 1979); Corpus papyrorum Raineri VII. Griechische Texte IV. Wien (tills. med arbetsgrupp, 1979); Levande tradition. Studier i antiken (1980); Rooma, piirtokirjoitusten kaupunki (1982); Klassiska källsprång (1983); Papyri Helsingiensis I. Ptolemäische Urkunden (tills. med arbetsgrupp, 1986); Hapenensaari (1986); Hellener och barbarer (1987); Arvet från Bysans (1989; 2 uppl. 1990); Kleios väktare. Grekiska hävdatecknare (1991). Se även H. Solin, Bibliographie von Henrik Zilliacus. Arctos. Acta philologica Fennica 5/1967.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Hohti, Professor Henrik Zilliacus in memoriam. Byzantium and the North. Acta Byzantina Fennica 5/1992; M. Kaimio, Henrik Zilliacus 23.1.1908−9.1.1992. In memoriam. Arctos. Acta philologica Fennica 27/1993; H. Thesleff, Henrik Zilliacus. Minnestal hållet vid Finska Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 april 1992. Sphinx 1993.


 

BILDKÄLLA. Zilliacus, Henrik. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5291-1416928957897

 

Upp