KURTÉN, Björn


(1924–1988)


Paleontolog, professor, författare


Efter ett nära sekellångt uppehåll var Björn Kurtén den första forskaren i Finland som ägnade sig åt vertebraternas eller ryggradsdjurens paleontologi. Genom sina arbeten om grottbjörnen och däggdjuren under Europas pleistocen samt om evolutionen och fossila däggdjur blev han en internationellt erkänd vetenskapsman. Hans populära böcker översattes till ett flertal språk. Alltsedan han var skolpojke publicerade han äventyrsböcker och blev mot slutet av sitt liv internationellt uppskattad för sina ”paleofiktiva” romaner Den svarta tigern och dess fortsättning Mammutens rådare.


 

Björn Kurtén, som tillhörde en känd österbottnisk kultursläkt, föddes och gick i skola i Vasa, där han blev student 1943. Han började studera zoologi och geologi vid Helsingfors universitet men fortsatte redan innan han avlagt sin examen sina studier i Uppsala, där professor Birger Bohlin undervisade i paleontologi. Kurtén hade redan tidigt intresserat sig för detta ämne, som man inte kunde studera i Finland där ingen undervisning förekommit i ämnet efter Alexander von Nordmanns bortgång 1866. Kurtén blev sålunda en banbrytare inom sitt fack redan genom sitt första arbete, som behandlade den kinesiska fornhästen Hipparion, samt genom dess fortsättning, doktorsavhandlingen om de fossila och de nuvarande däggdjurspopulationernas variabilitet och populationsdynamik (1953).


 

I avhandlingen hade Kurtén begagnat sig av de samlingar av fossiler som von Nordmann på sin tid insamlat i trakten av Odessa och gett publicitet genom Finska Vetenskaps-Societeten, men som sedan fallit i glömska. Kurténs ungdomsarbeten var också banbrytande på så sätt att deras tyngdpunkt var forntidens ekologiska förhållanden och populationer, i stället för att enbart vara beskrivande och systematiserande. Kurtén har själv berättat att han fick sina viktigaste impulser till denna nya inriktning genom den amerikanske paleontologen G. G. Simpsons bok Tempo and Mode in Evolution (1944). Då han 1963–1964 var gästforskare vid University of Florida och 1970–1971 vid Harvard University lärde han känna Simpson personligen.


 

År 1955 utnämndes Kurtén som den förste till docent i paleontologi vid Helsingfors universitet, och under många år fortsatte han sina forskningar, än i hemlandet, än i Europas stora museer, än under utgrävningsexpeditioner i Medelhavsområdet, inom ramen för sin tjänst som äldre forskare vid Statens naturvetenskapliga kommission. År 1972 erhöll Kurtén en personlig extraordinarie professur i paleontologi vid Helsingfors universitet, en tjänst han innehade ända till sin död. Till hans viktigaste paleoekologiska verk hör böckerna om grottbjörnen och däggdjuren under Europas pleistocen samt otaliga artiklar om evolutionen och fossila däggdjur. Ett urval av artiklarna, som försetts med ett förord av Simpson, utkom kort före Kurténs död 1988. Dessa verk gjorde Kurtén till en av de internationellt sett mest uppskattade forskarna inom sitt ämne, och han kallades 1983 till hedersledamot av American Society of Mammalogists.


 

Vid sidan av sin egentliga vetenskapliga verksamhet delade Kurtén i stor utsträckning med sig av sitt vetande till den stora allmänheten, och många av hans populärvetenskapliga böcker översattes till ett flertal språk. Sålunda utkom Dinosaurernas värld samma år, 1968, i Sverige, Storbritannien, Västtyskland, Italien, Frankrike och Holland, och några andra böcker, såsom Inte från aporna (1971), som behandlar människans ursprung, förutom på svenska och engelska även på italienska, holländska, spanska, danska, japanska och tyska. För sina förtjänster som popularisator erhöll Kurtén två gånger statens informationspris och 1988 som det största erkännandet Unescos Kalinga-pris. Känne­tecknande för alla Kurténs texter, vare sig de handlar om skräcködlor, grottbjörnar, mammutar eller förmänniskor, är att de stöder sig på vetenskaplig empiri och det sunda förnuftets slutledningsförmåga snarare än förirrar sig i ogrundade spekulationer. Sin uppfattning om biologin som vetenskap presenterade Kurtén också i ett antal artiklar. Han deltog i allmänhet inte i offentliga debatter men tog vid behov kraftigt avstånd från den s.k. kreationismen och annan pseudo­vetenskap.


 

Alltsedan skoltiden på 1940-talet hade Björn Kurtén då och då publicerat äventyrsböcker – den sista utkom 1980 – och några årtionden senare blev han världsberömd för sin ”paleofiktiva” roman Den svarta tigern och dess fortsättning Mammutens rådare, som skildrar mötet mellan neandertalmänniskan och cromagnonmänniskan (föregångare till nutidens människa), i Norden för 30 000 år sedan. Motivet var i och för sig inte nytt, men väl dess hantering: i berättelsen var de ljushyade neandertalarna ömma, artiga och fredsälskande men de mörkhyade cromagnonmänniskorna aggressiva och erövringslystna. Genom sin roman önskade Kurtén belysa några av sina uppfattningar om orsakerna till att neandertalmänniskan dog ut, men han önskade samtidigt framföra att en människotyp som tidigare ansetts ”primitiv” moraliskt och socialt kunde stå på en högre nivå än den mera ”utvecklade” varianten.


 

Anto Leikola


 

Björn Olof Lennartson Kurtén, född 19.11.1924 i Vasa, död 28.12.1988 i Helsingfors. Föräldrar bankdirektör Lennart Joachim Kurtén och Hjördis Rose Ståhlberg. Gift 1950 med Ruth Margareta Nordman.


 

PRODUKTION. Det nya jaktplanet (1941); Spåret från Ultima Esperanza (1945); De tre korsen (1948); The Chinese Hipparion Fauna (1952); On the Variation and Population Dynamics of Fossil and Recent Mammal Populations (1953); Life and Death of the Pleistocene Cave Bear (1958); Människans utveckling (1963, på danska 1965); Urmänniskor och sabeltigrar (1961); Istidens djurvärld (1964); Dinosaurernas värld (1968, på engelska och nederländska 1968; franska 1969; tyska 1974); Pleistocene Mammals of Europe. London (1968); Istiden (1969, på finska och engelska 1972); Däggdjurens tidsålder (1971, på engelska 1971); Inte från aporna (1971, på engelska 1972, japanska 1974; tyska 1975); Björnen från Drakhålan. Stockholm (1975, på engelska 1976); Pleistocene Mammals of North America. New York (1980, tills. med E. Anderson); Den svarta tigern. Stockholm (1978, på finska 1981; engelska 1980; tyska 1981; italienska 1983); 63 förstenade hjärtan (1980); Hur man fryser in en mammut. Stockholm (1981, på finska 1982; engelska 1986); Mammutens rådare. Stockholm (1984, även på finska); Våra äldsta förfäder. Stockholm (1986, på engelska 1993); De skuldlösa mördarna. Stockholm (1987, på finska 1988; engelska 1991); On Evolution and Fossil Mammals. New York (1988); Before the Indians. New York (1988); tiotals vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Anderson, Björn Kurtén. An eminent paleotheriologist, A. Leikola, Björn Kurtén. Scientist and Writer, L. Werdelin, Björn Kurtén. A bibliography. Annales Zoologici Fennici 3–4/28 (1991).


 

BILDKÄLLA. Kurtén, Björn. Foto: Yrjö Hosiaisluoma, 1983. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5301-1416928957907

 

Upp