EHRNROOTH, Göran 

(1905–1996) 

Bankman, vicehäradshövding 

Göran Ehrnrooth, som utförde sitt livsverk i Nordiska föreningsbankens tjänst och slutligen blev dess chefdirektör, var framför allt den som handhade de strategiska frågorna och utrikesverksamheten för den del av storindustrin som hörde till Föreningsbankens krets. Som bankman var han i likhet med Wallenbergarna i Sverige försiktig.

Släkten Ehrnrooth har vid slutet av 1900-talet setts som en symbol för den finländska kapitalismen, en sorts Finlands Wallenbergare. Göran Ehrnrooths far Georg Ehrnrooth var försäkringsdirektör, fick titeln bergsråd, och blev förmögen genom sina placeringar under de inflatoriska förhållandena på 1910-talet. Släktens förmögenhet var dock i huvudsak nedärvd från Göran Ehrnrooths hustru Louise von Julin och via henne bl.a. från släkten Standertskjöld. Familjen Ehrnrooths förmögenhet var betydande men kan inte ses som det enda skälet till att Göran Ehrnrooth och hans söner valde affärsmannabanan. 

Efter sin juristutbildning trädde Göran Ehrnrooth 1933 i Nordiska föreningsbankens tjänst. Banken förblev hans enda arbetsplats; som den ende av chefdirektörerna för storbankerna i Finland på 1900-talet skapade han från första början sin karriär inom en och samma bank. Som bankens representant var han dock tidvis i en nyckelposition även i styrelserna för många andra företag. De för honom viktiga ”egna” släktföretagen var träförädlingsbolaget Kaukas och Petko inom oljebranschen, som sedermera såldes till British Petroleum, varigenom han också kom att delta i kampen om den inhemska oljeraffineringen på 1950-talet. 

Ehrnrooths första viktiga egna arbetsfält inom Föreningsbanken var dotterbolaget Oy Mandatum Ab, grundat 1937 för bankens långfristiga placeringar. Han utnämndes som 32-årig vicehäradshövding till verkställande direktör för bolaget. Efter en del fastighetsprojekt deltog investeringsbolaget 1942 under Ehrnrooths ledning i A. Ahlström Ab:s aktieemission, då ägarsläktens egna resurser inte räckte till för krigsårens ansträngningar. Efter detta var banken vid sidan av släkten Ahlström en lojal minoritetsägare av industriföretaget. 

De första operationerna drog upp riktlinjerna för Ehrnrooths verksamhetsfält också efter det att han 1945 avancerat till Föreningsbankens direktion och 1955 till dess chefdirektör. Han svarade framför allt för storföretagens strategiska frågor samt för utrikesverksamheten, medan den övriga delen av bankverksamheten i huvudsak handhades av verkställande direktören Osmo Toikka. Ehrnrooth var inte heller någon synlig aktör i den ekonomiska politiken på samma sätt som Rainer von Fieandt i ledningen för Föreningsbanken 1946–1955 eller Kansallis-Osake-Pankkis (KOP) långvarige chefdirektör Matti Virkkunen. 

Trots att Ehrnrooth på ett avgörande sätt stödde von Fieandt vid det jämna valet av chefdirektör 1945, uppstod det inom kort spänningar dem emellan bland annat på grund av inställningen till en del problematiska kunder samt Ehrnrooths företagsanknytningar. Kort efter att von Fieandt 1955 blivit chefdirektör för Finlands Bank klandrade han sin efterträdare i Föreningsbanken för en alltför slapp kreditbevillningspolitik. 

Det fanns olikheter mellan Ehrnrooths och von Fieandts företagsstrategier. Den senare hade med kraftiga medel eftersträvat en stark tillväxt – bland annat genom att öka bruket av finska inom Föreningsbanken för att förändra bankens profil. Mot slutet av 1940-talet lyckades det också Föreningsbanken att ta igen det försprång som KOP skaffat sig på 1920-talet. Ehrnrooth var däremot en försiktig bankman av den gamla stammen. Under hans tid kunde KOP återigen öka sitt försprång i kampen om depositioner. Föreningsbanken var dock klart mera lönsam än sin konkurrent. Ehrnrooth ansåg också att emissionskapital var dyrt och ställde sig avvisande till aktieemissioner. 

De personliga relationerna mellan chefsdirektörskollegerna Matti Virkkunen och Ehrnrooth var goda. Virkkunen var visserligen en tid sårad över att Föreningsbanken inte ekonomiskt stödde hans presidentvalskampanj 1968. Ehrnrooth tog aldrig del i politiken, men skötte Föreningsbankens kontakter till Urho Kekkonen och de partier som stödde honom. 

Ehrnrooths försiktighet tog sig också uttryck i att han mot slutet av von Fieandts mandatperiod motsatte sig införandet av indexbundna konton som denne förordade och rentav lät anteckna en sällan hörd avvikande åsikt i protokollet från bankens direktionssammanträde. Ehrnrooth befarade att indexvillkoret skulle leda till en ökning av låneräntorna och sålunda även av t.ex. byggnadskostnaderna. Vid stabiliseringslösningen 1968 avskaffades indexbundna konton. 

Ehrnrooth svarade i synnerhet för Föreningsbankens internationella relationer, eftersom han var förtrogen med de viktigaste bankmännen i världen. Under hans tid började Föreningsbanken inrätta egna kontor utomlands genom att gå med i nordiska delägarbanker, i första hand tillsammans med Wallenbergs Stockholms Enskilda Bank. 

Ehrnrooths inflytande sågs framför allt i arrangemang inom storindustrin. Det mest omfattande var att 1959 samla den krisdrabbade ylleindustrin till Villayhtymä, av vilket Föreningsbanken ägde de lagligen tillåtna 20 procenten. Företaget, som senare ändrade sitt namn till Hyvilla, klarade sig dock inte i konkurrensen på 1970-talet utan hamnade i statlig ägo. Likaså förorsakade Vuoksenniska och delvis Tampella bekymmer för Ehrnrooth. Däremot expanderade skogsindustrin inom Föreningsbankens krets – också det ”släktägda” Kaukas – i hög grad under hans tid som chefdirektör. 

Efter att 1970 ha avgått från chefdirektörsskapet verkade Göran Ehrnrooth ytterligare ca tre år i Föreningsbankens förvaltningsråd. Han var till en början ett viktigt stöd för sin efterträdare Mika Tiivola, men småningom kanske också en börda. Den stadgade övre åldersgränsen för medlemmarna i förvaltningsrådet löste problemet. Ehrnrooth levde ett kvarts sekel som pensionär men undvek under den tiden nästan totalt offentliga framträdanden. Han skrev dock sina för en trängre krets avsedda minnen, Hågkomster (1991). Hans namn drogs också med i tvisterna på 1980-talet mellan Tiivola och KOP:s chefdirektör Jaakko Lassila, då den senare vid boskiftet efter Helsingfors aktiebank vädjade till gentlemannaavtalet mellan Ehrnrooth och Matti Virkkunen om maktutövningen i Finlands Industribank. Kulturen inom bankverksamheten hade dock ohjälpligen förändrats sedan dess. 

Jyrki Vesikansa 

Göran Robert Ehrnrooth, född 1.4.1905 i Helsingfors, död 9.1.1996 i Helsingfors. Föräldrar bergsrådet Georg Casimir Ehrnrooth och Anna Gabriella af Nyborg. Gift 1930 med Louise (Lisen) von Julin. 

PRODUKTION. Hågkomster (1991). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. von Fieandt, Men han gick sin egen stig (1972); M. Kuisma, Kylmä sota, kuuma öljy. Neste, Suomi ja kaksi Eurooppaa 1948–1979 (1997); H. E. Pipping, Bankliv genom hundra år. Föreningsbanken i Finland 1862–1919. Nordiska Aktiebanken för Handel och Industri 1872–1919. Nordiska Föreningsbanken 1919–1962 (1962); T. Vihola, Penningens styrman. Föreningsbanken och Merita 1950–2000 (2000). 

BILDKÄLLA. Ehrnrooth, Göran. Foto: Ateljé Rembrandt. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5308-1416928957914

Upp