Skriv ut          Tillbaka

RANGELL, Johan Wilhelm


(1894–1982)


Statsminister, bankchef, idrottsledare


J.W. Rangell är känd särskilt för sin tid som statsminister 1940–1943 och som en av dem som dömdes i den s.k. krigsansvarighetsprocessen efter fortsättningskriget. Sin egentliga yrkeskarriär gjorde han dock som bankman. Rangell innehade också långvariga ledarbefattningar inom idrotten, bland annat som ledamot av Internationella olympiska kommittén.


 

Johan ”Jukka” Wilhelm Rangell föddes 1894 som son till Jakob Werner Rangell och Alma Maria Eklöf. Fadern, som var länsman i distriktet Hauho-Tuulos, dog när sonen var endast fyra år gammal. Trots detta kunde Johan Rangell genomgå det klassiska lyceet i Tavastehus och avlägga studentexamen 1913.


 

Redan som skolpojke fattade Johan Rangell ett aktivt intresse för idrott. Han blev medlem i idrottsföreningen Hämeenlinnan Tarmo i Tavastehus och var framgångsrik särskilt i tresteg, en gren i vilken han blev finsk mästare 1912 och 1913. Mästerskapet 1912 innebar ett nytt finskt rekord, 14,03 meter. Han tog också det nationella mästerskapet i stående hopp och distriktsmästerskap i tresteg, längdhopp, stavhopp och häcklöpning. Rangells senare karriär som idrottsledare var sålunda en naturlig fortsättning på ungdomens framgångar inom toppidrotten. Idrotten och särskilt ledaruppgifterna gjorde honom känd och jämnade vägen till samhällets toppbefattningar.


 

Rangells juridiska studier vid universitetet i Helsingfors sammanföll med första världskriget och orosåren 1917–1918 som ledde till Finlands självständighet. Han var Tavastländska studentnationens kurator och studentkårens styrelseordförande. År 1922 tog han examen som juris utriusque kandidat, en grad vars innehavare 1948 förklarades juris licentiater. Vicehäradshövdings titel fick han 1927.


 

J. W. Rangells bankmannabana började 1925, då han utsågs till chef för juridiska avdelningen vid Andelskassornas Centralkreditanstalt, ACA (fr.o.m. 1944 Andelskassornas central Ab). ACA hade större betydelse som en stor folkrörelses centralbank än som finansinstitut. När Rangell kom med i bilden fanns det redan ca 1 000 andelskassor i landet. Kassor fanns i varje kommun och de hade sammanlagt omkring 100 000 medlemmar. På så sätt kom den kooperativa rörelsens representanter i kontakt med stora befolkningsgrupper.


 

ACA:s ledning var bemannad av kända partimän. Rangell samarbetade nära med Hannes Gebhard (professor, riksdagsman och den finska kooperationens fader) och hade också förtroendeuppgifter i Småbrukarnas centralförbund, som Gebhard grundat. I egenskap av sekreterare för Centralkreditanstaltens förvaltningsråd lärde Rangell känna flera kända opinionsbildare, såsom agrarernas Kyösti Kallio, socialdemokraternas Väinö Tanner och Wäinö Wuolijoki samt Samlingspartiets Kyösti Haatanen.


 

Efter Gebhards död 1933 utnämndes Rangell till verkställande direktör för ACA. Som jurist och vd deltog Rangell i beslutsfattandet inom lantbrukets finansiering. Andelskassorna hade en samhällspolitiskt central roll i finansieringen av kolonisationen, moderniseringen av lantbruket samt förstärkandet av den självägande småbrukarens situation. Den stora ekonomiska depressionen i början av 1930-talet drabbade landsbygden särskilt hårt. Då andelskassornas kreditförluster ökade var Rangell med om att skissera en strategi som skulle hjälpa odlarna att klara av sina skulder. Inom den sektorn samarbetade Rangell med såväl myndigheterna som med de stora affärsbankernas direktörer, som t.ex. J. K. Paasikivi, chefdirektör för Kansallis-Osake-Pankki (KOP).


 

Rangell deltog också i det internationella samarbetet. Det var ingenting helt nytt för honom genom att han tidigare tjänstgjort i Finlands handelskommission i England och då skapat kontakter till landet. I ACA:s ärenden besökte Rangell årligen kontinenten tillsammans med bland andra Risto Ryti för att bekanta sig med den europeiska finansmarknaden. År 1932 gjorde han en resa till Tyskland tillsammans med Hannes Gebhard för att studera effekterna av räntesänkningar.


 

År 1937 invaldes Rangell i Finlands Banks direktion. Bakom utnämningen låg hans nära samarbete i idrottssammanhang med Urho Kekkonen. Det var just Kekkonen som stödde Rangell till posten som var ”reserverad” för Agrarförbundet, och Kekkonen såg också till att president Kallio utnämnde Rangell.


 

Under depressionen eftersträvade Rangell också pragmatism och praktiska mål delvis utanför den neoklassiska ekonomiska teori som Finlands ekonomiska politik grundade sig på. Han försökte t.ex. förbättra de skuldsatta jordbrukarnas ställning. När Ryti i början av vinterkriget blev statsminister och Rangell utnämndes till tf. chefdirektör för Finlands Bank ändrades den penningpolitiska situationen. Den neoklassiska teorin hindrade inte banken från att, på grund av lägets allvar, förvandlas till en kontrollmyndighet och finansiär av landets krigsekonomi.


 

För idrottsmannen J. W. Rangell föll det sig naturligt att vid sidan av bankarbetet åta sig förtroendeuppdrag inom idrotten. Väinö Niiniluoto, direktör för den borgerliga kooperativa handelns moderorganisation Centrallaget för handelslagen i Finland, övertalade Rangell att till en början bli extraordinarie ledamot av Finlands gymnastik- och idrottsförbunds (FGIF) styrelse. År 1934 blev Rangell FGIF:s vice ordförande och följande år ordförande.


 

Idrottens stora ideella principer sattes på prov i början av 1930-talet. Idrotten hade blivit allt viktigare som folkrörelse, men dess ekonomiska betydelse hade även ökat. Ideologin fick en utmanare i en dold professionalism, och FGIF:s ledning hade all orsak att befara att man skulle gå miste om statsstödet ifall penningbelöningarna uppdagades. Rangell angrep följdriktigt professionalismen och en allmän brist på idealism inom idrotten. På den punkten samarbetade han nära med Urho Kekkonen.


 

Både Rangell och Kekkonen strävade också efter att ena idrottsrörelsen som blivit organisatoriskt tudelad efter inbördeskriget. Enandet sköt ny fart i september 1938, då det blev klart att Helsingfors skulle få arrangera 1940 års olympiska sommarspel. Rangell blev organisationskommitténs ordförande. FGIF och arbetarrörelsens motsvarande organisation Arbetarnas idrottsförbund i Finland (AIF) började skissera ett samarbetsavtal, men AIF ville inte godkänna det i den utsträckning som FGIF redan gjort. Avgörandet överfördes till FGIF:s förbundsmöte, där majoriteten stödde det ursprungliga avtalet. Rangell ansåg att AIF:s invändningar var av mindre betydelse jämfört med det samarbete man hade kunnat enas om och gjorde avgörandet till en förtroendefråga. Rangell förlorade med 21 röster mot 28, varefter han avgick som ordförande för både FGIF och organisationskommittén. Då hotade Socialdemokratiska partiet att stoppa anslagen, och med Rangells och Kekkonens goda minne åsidosatte politikerna organisationerna. När dessa sedan offentliggjort ett uttalande om att de med hänsyn till landets bästa förband sig till att delta i de olympiska spelen och i arrangemangen, kunde Rangell återta sitt avsked.


 

Den språkkunnige Rangell deltog på många sätt i arbetet inom den internationella idrotten. Han var medlem i både Finlands olympiska kommitté och Internationella olympiska kommittén 1938–1967 och blev därefter hedersmedlem. Som tf. chefdirektör för Finlands Bank och som en central person i kampen för enandet av idrotten blev Rangell en naturlig, om än något oväntad, statsministerkandidat när statsminister Ryti i slutet av 1940 valdes till president. Valet av Rangell gynnades av att han var Rytis nära vän och arbetskamrat. I början av 1941 bildade Rangell regering med avsikten att få en så bred politisk bas som möjligt. För första gången ingick en representant för ytterhögerns Fosterländska folkrörelse (IKL).


 

Rangells regering bildades snabbt och ministerlistan förelåg redan följande dag. Statsministern förhandlade direkt med ministerkandidaterna med förbigående av riksdagsgrupperna. När man på detta sätt åter tillämpade en metod som Ryti redan använt två gånger väckte det kritik hos riksdagsgrupperna, och regeringen kom att betraktas som presidentens regering.


 

Rangells regering var tvungen att fatta två stora beslut som starkt påverkade Finlands öde. Regeringen sökte fortsättningsvis Tysklands stöd mot Sovjetunionen även om det var osäkert hur mycket man kunde lita på Tyskland när det gällde att avvärja de sovjetiska kraven. Trots att Rangell hörde till utrikespolitikens inre krets – med Ryti, Mannerheim, Rolf Witting, Rudolf Walden och efter fortsättningskrigets utbrott även minister Väinö Tanner – var han ingen aktiv utformare av utrikespolitiken utan agerade efter situationens krav.


 

Regeringens andra betydande uppgift blev att ena landet inför det krig vid Tysklands sida som man uppfattade som oundvikligt ifall Tyskland och Sovjetunionen skulle drabba samman. Rangell hade här en central roll – han kände till de militära underhandlingarna med Tyskland men försökte samtidigt ta hänsyn till socialdemokraternas åsikter. Rangell lyckades med detta dels genom den respekt han åtnjöt bland socialdemokraterna, dels för att Socialdemokratiska partiets ledande män Tanner och Väinö Hakkila stödde regeringens strävanden trots att de visste mera om utfästelserna i tysk riktning än partibröderna i övrigt.


 

Vid fortsättningskrigets utbrott 1941 lät sig Rangell, i likhet med många andra, tjusas av Storfinlandstanken, men det tyska anfallets tröghet tvingade rätt snabbt till omprövning. Därtill var Rangell, som stod det liberalt inriktade Nationella framstegspartiet nära, hela tiden av den åsikten att Finland borde försöka bibehålla goda relationer till Sverige och även Förenta staterna.


 

Risto Ryti hade valts till president för återstoden av Kallios period efter att denne tvingats avgå på grund av sjukdom, och i början av 1943 återvaldes Ryti. När en ny regering bildades efter valet blev Rangell åsidosatt trots att Ryti, önskade att han skulle fortsätta. I världskriget hade styrkeförhållandena redan ändrats, och man ville byta ut statsministern, som ansågs alltför tyskvänlig. Denna stämpel hade Rangell fått särskilt genom utlämnandet av åtta judar till Tyskland samt värdskapet under Heinrich Himmlers besök i Finland. Trots att statsministern inte representerade något parti ville Agrarförbundet byta ut honom därför att han stod nära Ryti och Tanner, som enligt agrarerna företrädde konsumenternas, inte producenternas, intressen.


 

J. W. Rangell återvände till chefdirektörskapet i Finlands Bank och avgick från posten sommaren 1944, då Ryti lämnade presidentämbetet. Året därpå tvingades både Ryti och Rangell ta avsked från Finlands Bank efter krav från det bankfullmäktige som utsetts av den nya riksdagen. När riksdagen under trycket från den Sovjetdominerade kontrollkommissionen och kommunisterna antog regeringens förslag till lag om bestraffande av de s.k. krigsansvariga, stod det klart att den krigstida statsministern inte kunde undgå åtal.


 

Under rättegången biträddes Rangell av juris kandidat Ensio Kytömaa, som inte tilläts presentera allt material eller läsa upp t.ex. de punkter som behandlade kraven som Sovjetunionen lagt fram före fortsättningskriget, krav som gick utöver de som stipulerats i Moskvafreden efter vinterkriget. Genom kontrollkommissionens påtryckning, utövad av vice ordföranden Grigorij Savonenkov, skärptes domarna så att Rangell fick sex års fängelse. Endast Ryti fick en hårdare dom.


 

Rangell frigavs den 21 februari 1949 efter att ha avtjänat hälften av sitt straff och den 19 maj 1949 benådades han även från andra påföljder och kunde återvände till sina förkrigstida värv. Härmed markerade samhället att krigsansvarighetsprocessen var ett påtvingat skådespel. Rangell blev medlem i KOP:s direktion och biträdande chefdirektör. Ordförandeskapet i FGIF återtog han 1951. Medlemskapet i Internationella olympiska kommittén hade aldrig upphört. I januari 1956 kritiserade Rangell häftigt ledarna för de specialförbund inom FGIF som hade skrivit på en adress som stödde Urho Kekkonen i presidentvalet. Detta ledde till att Rangells och Kekkonens ömsesidiga sympatier svalnade.


 

Medlemskapet i KOP:s direktion medförde uppgifter inom företagsvärlden. Rangell blev ordförande i skogsbolaget Yhtyneet Paperitehtaats förvaltningsråd. Han innehade samma befattning i livsmedelskoncernen Huhtamäki, närmast som representant för kulturfonden Suomen kulttuurirahasto.


 

J. W. Rangell var inte politiker i den meningen att han skulle ha haft klara politiska eller ideologiska mål. Han var inriktad på att lösa praktiska frågor och problem allteftersom de dök upp. Han följde två linjer: att utan åthävor bygga upp samhället och att försöka jämna ut de forna skarpa motsättningarna.


 

Hannu Soikkanen


 

Johan (Jukka) Wilhelm Rangell, född 25.10.1894 i Hauho, död 2.3.1982 i Helsingfors. Föräldrar länsmannen Jakob Werner Rangell och Alma Maria Eklöf. Gift 1921 med sjuksköterskan Lilli Rakel Maria Andersson.


 

PRODUKTION. Tal på Marskalkens av Finland, C. G. Mannerheims 75-årsdag (1942).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J.W. Rangells arkiv, Riksarkivet. K. Helaniemi, Himmler soutuveneessä. Isänmaan vangit (1997); J.W. Rangell. Tuntematon pääministeri. Red. J.-P. Pietiäinen (1998).


 

BILDKÄLLA. Rangell, Jukka. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4185-1416928956791

 

Upp