ALKIO, Santeri


(1862–1930)


Agrarledare, riksdagsman, författare


Santeri Alkio var till en början aktiv inom den finska ungdomsföreningsrörelsen, där han talade för framstegstro, kristendomens budskap och för fostran genom självstudier. Han grundade 1906 tidningen Ilkka, som blev ett språkrör för hans politiska åsikter och bidrog till att han blev ordförande för ett nytt parti, Agrarförbundet. Alkio blev landsortsbefolkningens främste ideolog. Han betonade dygderna i landsbygdens livsform som alternativ till det industrialiserade och materialistiska livet i städerna.

 

Santeri Alkio, som fram till 1898 hette Alexander Filander, härstammade på fädernet från bondesläkten Lyyski från Laihela. År 1870 grundades i Laihela en folkskola, där Santeri blev en av de första eleverna. Efter folkskolan sökte sig gossen vidare till läroverket i Vasa, men lyckades inte komma in eftersom han inte kunde någon svenska. Detta var för honom en stor besvikelse, men innebar inte slutet på hans bildningsväg. Nu vidtog i stället ett livslångt självstudium.


 

Santeri Alkios far var lanthandlare. När han avled 1882 var sonen tvungen att ta hand om den kraftigt skuldsatta affärsrörelsen och svara för familjens utkomst. Modern Maria, som varken kunde räkna eller skriva, deltog inte i någon större utsträckning, och Santeris bröder var bara tre respektive fem år gamla. Den unge Alkio fick trots det rörelsen på rätt köl, och familjens uppehälle var tryggat under ett decennium. Själv kände han dock ingen kallelse att sköta handelsrörelsen och avyttrade den 1904.


 

Alkios ungdomstid blev kort. Två år efter faderns död ingick han äktenskap men drabbades av sin hustrus och fyra av sina barns död mellan 1885–1894. Alkios livssyn fick en mörk och allvarlig grundton. Livets törnar, den fattiges sak och spritens förbannelse var något han fick en god insyn i. Ovanom vardagsbekymren hägrade dock en andlig utveckling som den begåvade unge mannen alltmer hängav sig åt. Dit hörde kultur, folkupplysning och socialt engagemang.


 

Till en början ägnade sig Santeri Alkio åt författarskap och åt ungdoms- och nykterhetsrörelsen. Ungdomsföreningsrörelsen uppstod i södra Österbotten på 1880-talet, varifrån den spred sig till andra delar av landet. I början dominerades rörelsen av finsksinnade bondestudenter. Genom dem kom också den unge Alkio att tillägna sig en idealistisk fennomansk åskådning. Han omfattade J. V. Snellmans vision om en stat buren av en bildad finsk nation och förblev den trogen livet igenom. Ungdomsföreningsrörelsen var på sitt sätt en del av detta nationella finskhetsprojekt. Rörelsen förhöll sig officiellt neutral till tidens politiska tvister, men detta var närmast en fasad. I verkligheten var den ett av finskhetens bålverk.


 

För Alkio var det dock väsentligt att ungdomsföreningsrörelsen också företrädde något nytt, nämligen en bildnings- och försvarsrörelse för landsbygden. Före­ningarnas uppgift var att motverka okunnighet och sedernas förfall samt att stärka tron på det lantliga livets sundhet. Man skulle hålla urbaniseringen på avstånd och motstå lockelserna från den framväxande industriella världen. Från dessa agrara utgångspunkter gick en direkt linje till det som skulle bli Agrarförbundet.


 

Alkios duglighet noterades snart inom ungdomsföreningsrörelsen. Han valdes 1887 till sekreterare för den sydösterbottniska ungdomsföreningen och 1888–1889 till dess ledare. Vid denna tid hade han börjat skapa sig ett namn som författare. Snart blev han också huvudredaktör för föreningens tidning Pyrkijä. Genom sina bidrag till Pyrkijä skapade sig Alkio en ställning som rörelsens ideologiske ledare.


 

Alkios författarkall höll honom i sitt grepp också när han skötte andra uppdrag. Som författare anslöt han sig till den finsksinnade realismen då den i mitten av 1880-talet fick sitt genombrott med Juhani Aho och Minna Canth. Dess samhällsmedvetande, framstegsvänlighet och folkliga realism tilltalade Alkio i hög grad. Hans gesällprov var Teerelän perhe (1887, Familjen Teerelä), en skildring av sydösterbottniskt folkliv. Redan i denna bok ger Alkio prov på det som även senare skulle prägla hans verk: å ena sidan en realistisk folkskildring och sydösterbottnisk allmogefärg, å andra sidan etiskt patos och framstegstro.


 

Mennyt (1892, Förbi), som skildrar en upplyst lärares svårigheter och undergång i en trångsynt omgivning, har drag av nyckelroman. Detsamma kan sägas om den 1896 till julen utgivna boken Murtavia voimia (Nedbrytande krafter), som skildrar nödåret 1867. Alkio frossar inte i misären, men förmedlar den omfattande nöden på ett gripande sätt. Alkios mest betydande arbete är emellertid Puukkojunkkarit (1894, Knivjunkarna). Denna roman gjorde honom nationellt erkänd som författare. De sydösterbottniska knivjunkarnas våldsamma liv skildras samtidigt som socialt problem och som hjältesaga. Landskapets betydelse och historia är viktiga, det bärkraftiga berättandet nyttjar folkspråket och andra identitets­gestaltande medel.


 

De litterära kontakterna hade sin betydelse när Alkio 1889 anslöt sig till kretsen kring tidningen Päivälehti. I denna grupp unga fennomaner fanns andra författare – bland dem Juhani Aho, Santeri Ivalo, Kasimir Leino och J. H. Erkko. Denna skara litteratörer och journalister avskilde sig på 1890-talet allt tydligare i en egen liberal gruppering inom finskhetsrörelsen och utgjorde sedermera kärntruppen, då ungfinnarna 1894 lösgjorde sig från gammalfinnarna och bildade ett eget parti.


 

Ungfinnarnas framstegsvänliga kultur­uppfattning passade Alkio som hand i handske. Han trodde starkt på andlig tillväxt, självfostran och bildning samt på den bildade klassens nationella uppdrag. Han tog till sig dess bildningstörst, frisinne och idealism. Han flirtade med tidens djärva litterära strömningar och med kvinnosaksrörelsen. Han fördjupade sig i teosofi och frikyrklighet och grubblade över socialismens läror. Arbetarrörelsen betraktade han som positiv och nödvändig – den var för honom ett viktigt uttryck för de djupa ledens demokratiska frammarsch – men den föreföll honom vara på villovägar under det socialistiska baneret. Alkio förblev nationalist.


 

När Finland 1899 blev föremål för förryskningsåtgärder och rysk rikslagstiftning anammade Alkio ungfinnarnas strikta laglighetslinje. Han såg inte aktivisternas väpnade motstånd som ett alternativ. Samtidigt innebar detta skede för honom en politisk aktivering, en utbrytning ur ungdomsföreningsrörelsens skal. I sin hembygd samlade Alkio in namn till adresser, distribuerade broschyrer som Kagalen (de konstitutionellas ledande organisation) publicerade och uppmanade ynglingar att delta i värnpliktsstrejker.


 

Senhösten 1905 förbyttes emellertid pessimismen i optimism i hela landet. Autonomin återställdes och senaten fick i uppdrag att bereda en ny lantdagsordning som baserade sig på allmän och lika rösträtt samt en lagstiftning som tryggade de medborgerliga rättigheterna. Alkio deltog i beredningskommittén för en ny lantdagsordning och företrädde där en radikal demokratisk linje. Trots att hans inflytande inte var avgörande, omfattade kommittén hans förslag om en enkammarlantdag. Han understödde också rösträtt för kvinnor. Hans övertygelse härvidlag stärktes säkert av Anna, hans hustru i andra giftet, som var lärarinna.


 

Tanken på ett landsbygdsparti blev ­våren 1906 allt mer aktuell på olika håll i landet. Till detta bidrog gammal­finnarnas och ungfinnarnas tävlan om att kanal­isera entusiasmen för ett agrart parti till det egna partiet. I detta läge började Alkio, som var missbelåten med ungfinnarnas linje, i april 1906 utge tidningen Ilkka, som riktade sig till landsbygdsbefolkningen i ­södra Öster­botten. Bakom tidningsföre­taget stod en grupp av landskapets oppositionella ungfinnar. Tidningen genom­syrades av agrarandan, men förfäktade trots detta inte en brytning med ungfinnarna eller ett oavhängigt agrarparti. Alkios strävan förefaller ha varit att få partiet att ändra kurs. Ännu 1906 trodde han inte på möjligheterna för ett självständigt landsbygdsparti.


 

När bönderna i trakten omkring Uleåborg i september 1906 grundade ett fristående parti som var tänkt som ett riksomfattande agrarparti, Suomen maalaisväen­ liitto (Agrarförbundet), ­ansåg Alkio först projektet vara alltför våghalsigt och hoppades att partiet skulle ansluta­ sig till ungfinnarna. Tillsammans med sin ungfinska oppositionsgrupp grundade Alkio, likaså i september, Sydösterbottens ungfinska agrarförbund. Detta agrarförbund hörde alltså till ungfinska partiet, men utgjorde där en egen politisk gruppering.


 

I den nya lantdagen tröttnade Alkio dock inom några månader på ungfinnarnas urbana prägel och gick över till Agrarförbundet. Sydösterbottens ungfinska agrarförbund följde sin ledare. Alkio avancerade snart till gruppens ledare vid sidan av Kyösti Kallio. Detta syntes i synnerhet i de ideologiska linjedragningarna, men han hade ett stort inflytande också i övrigt.


 

De stora åren för Alkios ledarskap inföll under brytningstiden för Finlands självständighet 1917–1919. Han gick redan våren 1917 med i den politiska frontbildning som stödde en fullständig frigörelse från Ryssland. Under den svåra inrikespolitiska krisen hösten 1917 strävade Alkio efter att medla i konflikterna mellan vänstern och de borgerliga partierna, men lyckades inte förhindrade en tillspetsning av situ­ationen. Landet drogs in i ett inbördeskrig. Under krigsmånaderna gömde Alkio sig i Helsingfors,­ där han förde dagbok. Soci­alisternas uppror upprörde honom djupt, men han räknade sig inte till de hämndlystna. Under det dystra efterspelet efter kriget våren 1918 hörde han till det fåtal av den segrande sidans politiker som offent­ligt banade väg för en försoning medborgarna emellan.


 

I det första riksdagsvalet i det självständiga Finland 1919 ledde Alkio sitt parti till en storseger. Han var 1919 social­minister i Kaarlo Castréns regering. Alkio fann det naturligt att förbli i ledningen för sin riksdagsgrupp snarare än att eftersträva en plats i regeringen. År 1922 lämnade han riksdagen. Nu återstod framför allt Ilkka, kampen för en förbudslag mot alkohol, de skriftliga arbetena och ställningen som patriark inom partiet.


 

Alkio skrev flitigt om politik, samhällsliv och ideologiska frågor. I Ilkka skrev han nästan dagligen 1906–1930, men publi­cerade också böcker, pamfletter, val­broschyrer och programutkast. Som ­politisk tänkare var Alkio inte någon torr teore­tiker utan framför allt en framstående tolk för livet på landsbygden, de agrara idealen och den politiska agrarandan. Han var inte någon systematisk uppbyggare av en ideologisk ordning utan en visionär som aktivt deltog i samhällslivet. Enligt Alkios uppfattning föreföll den industrialiserade och urbaniserade livsstilen konstlad, hektisk och materialistisk.


 

Alkios politiska tänkande finns koncentrerat i inledningen till Agrarförbundets partiprogram 1921. Hans huvudsakliga strävan är att försvara lantbruket, landsbygden och bonden, men programmet förmedlar också en mer universell syn på folkväldet och finskheten och omfattar ett agrart präglat ekonomiskt system och en försonlig utveckling av samhället. I Alkios skrifter och tal blir spannmålsodlarens vardagliga knog nationalhus­hållningens ­huvuduppdrag, det självständiga småbruket utgör en garanti för samhällelig rätt­rådighet och frihet och bondens enkla levnads­sätt är en modell för ett harmoniskt förhållande till naturen och till Gud. Detta var mer än en tröst, det var ett löfte om ett lyckligt liv, en finsk utopi.


 

Juhani Mylly


 

Alexander Filander, fr.o.m. 1898 Santeri Alkio, pseudonymer Etelä-Pohjalainen, Iiska Heikkiläinen, född 17.6.1862 i Laihela, död 24.7.1930 i Laihela. Föräldrar handlanden Juho Israelinpoika Filander, tidigare Leikas, och Maria Juhontytär Jakku. Gift med (1) Susanna Serafia Mannila 1884, med (2) folkskollärarinnan Anna Augusta Falenius 1896.


 

PRODUKTION. Kuvaelmia katovuodelta 1867 (1885); Teerelän perhe (1887); Eeva (1888); Aikamme kuvia I−III (1889−1891); Mennyt (1892); Puukkojunkkarit. Kuvauksia nyrkkivallan ajoilta (1893−1894); Kylistä, kodeilta ja vainioilta (1894); Murtavia voimia (1896); Tienhaarassa (1900); Palvelusväkeä (1904); Nuorisoseura-kirja (1905); Jaakko Jaakonpoika (1913; Sv. övers. När jorden kallar 1922); Uusi aika (1914); Muistojen komeroista (1915); Patriarkka (1916); Ihminen ja kansalainen (1919); Kootut teokset 1–13 (1919−1927); Maalaispolitiikkaa (1919); Juoppohullu (1920); Keisaririkos (1920); Rikas mies (1926); Synnynnäinen polseviikki (1926); Sanomalehtimies matkoilla Ruotsissa, Suomessa, Latviassa, Puolassa ja Saksassa (1928); Santeri Alkio on sanonut (1962); Ituja (1983). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993); A. J. Alanen, Santeri Alkio (1976).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Santeri Alkios arkiv, Riksarkivet; Centerns och landsbygdens arkiv; Finska Litteratursällskapets arkiv; Vasa landskapsarkiv. Tidningarna Ilkka, Pyrkivä, Pohjan Poika, Päivälehti. A. J. Alanen, Santeri Alkio (1976); ­P. Alkio, Vanhempani (1967); I. Hakalehto, Maalaisliitto-Keskustapuolueen historia 1. Maalaisliitto autonomian aikana 1906−1917 (1986); J. Mylly, Maalaisliitto-Keskustapuolueen historia 2. Maalaisliitto 1918−1939 (1989); M. E. Mäki, Santeri Alkio. Hänen johtavat aatteensa ja toimintansa niiden toteuttajana (1948); P. Tuomari, Santeri Alkion yhteiskunnalliset aatteet (1954).


 

 

BILDKÄLLA. Alkio, Santeri. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4193-1416928956799

 

Upp