NORDENBERG, Magnus Otto 

(1705–1756) 

Kapten, alkemist 

Magnus Otto Nordenberg är känd dels som alkemist, dels för sin plan på att i enlighet med tänkandet under nyttans tidevarv låta uppföra en storindustri på Fagerö i Sibbo. Största delen av de storslagna planerna förverkligades dock aldrig. I slutet av sitt liv utvecklade Nordenberg sin naturfilosofi, vilket bland annat ledde till att han började ägna sig åt alkemin och att försöka göra guld med hjälp av den vises sten. 

Magnus Otto var fem år gammal då pesten bröt ut i Finland. Hans far, Johan Erik Norberg, satte sin familj på ett fartyg som seglade omkring på Finska viken tills faran var över. Familjen bosatte sig i Stockholm, men de tre bröderna återvände senare till Finland. Magnus Otto läste matematik, mekanik och naturhistoria vid Uppsala universitet. Det svenska kommerserådet von Caméen finansierade hans studieresa till kontinenten 1725–1728. Vid universiteten i Saardam och Leiden i Holland läste han mekanik, kemi och anatomi och kom då också i kontakt med alkemin. Han reste sedan vidare till England, Frankrike och Italien. 

Inspirerad av Jonas Alströmers fabriker i Alingsås ville Nordenberg grunda fabriker i Finland. Tillsammans med sin bror Carl Fredrik uppgjorde han per brev en plan på över trettio fabriker på Fagerö i Sibbo. Planerna innefattade bl.a. en såg, kvarnar, tegel- och taktegelfabriker, en kalkugn, en oljekvarn, en kvarn för barkning, en alabastersåg, en färgpulverfabrik, en fabrik för framställning av ”ciment”, en senapsfabrik, en krutfabrik, en stärkelsefabrik, en tvålfabrik som skulle använda späck från val eller säl, ett raffinaderi för vitt socker, en pälshattfabrik, bläck- eller kimrökfabriker, en järnmasugn, ett varv och ett boktryckeri samt en beredningsanläggning för lin och hampa som behövdes i tillverkningen av segel. 

Talet om Fagerös förträfflighet saknade grund: det fanns ingen hamn på ön och inte heller de råvaror som Magnus Otto utlovat. Då Carl Fredrik 1726 började bygga en väderkvarnsåg vars järndelar hade tillverkats i Holland, så måste allt material som behövdes för bygget, däribland murlera, föras till ön från fastlandet. Anläggningen blev ändå klar, och där bedrevs sågning fram till lilla ofreden. De övriga planerna förverkligades emellertid aldrig eftersom finansiären, von Caméen, avled 1729 och efterlämnade stora skulder. Bröderna Nordenbergs planer representerade den optimism som präglade nyttans tidevarv, men för att lyckas hade de krävt ett mer realistiskt förarbete. 

Efter att ha återvänt från sina omfattande resor 1729 bosatte sig Magnus Otto Nordenberg på Eriksnäs i Sibbo där han idkade självstudier och bedrev jordbruk på herrgårdens ägor. Han blev lätt ivrig, men var rätt obalanserad till sin karaktär. Hans inre liv förändrades på ett dramatiskt sätt 1735 då han i en syn upptäckte alkemins möjligheter. Han hade studerat de anteckningar i experimentell fysik han gjort under sin vistelse i Leiden. Som hans biograf återger, berättade Nordenberg att han en gång av gammal vana prövade pennknivens skärpa mot sin nagel. Samtidigt slogs han av frågan hur bladet kunde utvecklas till att bli finare och hårdare än det järn det består av. Vid marmorgruvorna i Italien hade han hört att man i berget hade funnit bitar av brustna stålverktyg från hednisk tid som fortfarande var i gott skick. Under en sådan ”mödolös eftertanke” fick han – ”i et ögonbleck, lika som uti en klar spegel” – den livsavgörande insikten. Med ens stod det fullständigt klart för honom ”At alting var then alvisa Guden skapat til en oförvansklig härlighet, eller Liust och Fullkomligt, följakteligen ganska godt”. Redan följande år försökte han sig på att framställa guld. 

Kort därefter flyttade Nordenberg över till fortifikationskontoret i Stockholm där han under ett par års tid uppgjorde kartor över Finland på pergament. I början av 1740-talet utkom hans arbeten om jordbruksfrågor, bl.a. förbättringsförslag rörande ängs- och betesmarker. 

Under lilla ofreden 1741 fick Nordenberg i uppdrag att leda befästningsarbetena på Tavastehus slott. Sommaren 1742 var trupperna i mycket dåligt skick och utsikterna dystra. Nyslott hade kapitulerat och Helsingfors var omringat. Som kommendant på Tavastehus slott fungerade en gammal karolin, överstelöjtnant von Büttner. Antalet soldater uppgick till endast 270. På förslag av sin närmaste man, kapten Ehrenadler, kallade von Büttner samman officerarna för att överlägga om kapitulation. Nordenberg gjorde upp ett kapitulationsbrev som undertecknades av nästan samtliga. Man kom dock överens om att använda det bara i yttersta nödfall. Trots detta gav von Büttner Ehrenadler och Nordenberg order om att söka upp den ryske befälhavaren. De antog att ryssarna befann sig i närheten men måste rida ända till Borgå, där de blev tvungna att svära trohetsed till kejsarinnan. Därifrån begav sig männen vidare till fältmarskalk Lascy som befann sig i Lillhoplax i närheten av Helsingfors och överlämnade kapitulationsbrevet. Tavastehus slott hade kapitulerat utan strid. Freden slöts 1743. Nordenberg blev kvar i rysk tjänst i Finland under lilla ofreden och fungerade först som länssekreterare och sedan som kapten. 

År 1745 framförde Nordenberg till den ryska kejsarinnan ett förslag till ”evig freds- vänskaps- och enighetsåterställande ibland kristne”. Tanken var att svenskarna och ryssarna skulle förklara Finland vara neutral mark. Ryssarna misstänkte emellertid utopisten för spionage och tog honom till fånga. Efter tre år i fångenskap i Fredrikshamn och Viborg överlämnades Nordenberg 1748 till svenskarna. Han ställdes inför krigsrätt p.g.a. att Tavastehus slott kapitulerat. Han satt fängslad på detta slott i tio månader. I april 1750 dömdes Nordenberg att mista liv, ära och gods. Hösten 1751 beklagade han sig över sin situation till krigsfiskalen: i det osunda rummet fanns ingen eldstad, inga sängkläder, inget ljus och ingen ved. Först 1752 omvandlade kungen domen till tre veckors fångenskap på vatten och bröd. I benådningen ingick ett villkor om att han inte längre fick inneha statlig tjänst. Kapten Ehrenadler blev kvar i Ryssland och avancerade till överste. 

Resten av sitt liv tillbringade Nordenberg på sin bror Carl Fredriks ägor i Mäntsälä och i Sibbo. Han ägnade sig åt att skriva naturfilosofiska betraktelser, inspirerad av den uppenbarelse han haft ungefär femton år tidigare. Magnus Otto Nordenbergs första äktenskap var både barnlöst och olyckligt. Tillsammans med sin andra hustru Anna Catharina Schönberg fick han fem barn. Prästerna gick inte med på att viga dem, eftersom äktenskapet med den första hustrun som rymt till Stockholm fortfarande var i kraft. 

Nordenbergs manuskript Vägen til Urim och Thummim representerar en naturfilosofi som utmynnar i alkemin. Enligt denna uppfattning kan metaller och mineraler föröka sig och mogna under gynnsamma förhållanden. Begreppsparet ”urim och tummim” avser den vises sten. Den alkemiska processen skulle inledas genom uppvärmning av guldstycken i en ugn med bruk av en inte alltför stark eldning. Färgen ändrades då från svart till vitt och rött. Mellan den s.k. sublimationsprocessen och koaguleringsskedet inträdde den grundläggande hemligheten inom alkemin, tillslutningen eller hermetisk försegling: runt guldet uppstod en koaguleringshinna. Ur denna borde sedan den vises sten framträda. Fortsattes arbetet genom upprepning av de olika skedena borde det till slut kunna uppstå obegränsat med guld ur den vises sten. 

Nordenberg försökte sprida sina skrifter bland allmänheten. Han skickade t.ex. manuskriptet till Urim, en text om den judiska och den kristna tideräkningen och sina tankar om sakernas djupare väsen till Vetenskapsakademiens sekreterare. Under Magnus Ottos sista levnadsår, 1756, deltog hans bror Carl Fredrik, som hade adlats Nordenskiöld, i riksdagen i Stockholm där han förgäves försökte få manuskripten publicerade. 

August Nordenberg, som återupptog Magnus Otto Nordenbergs alkemiska arbete gjorde 1792 följande bedömning: ”Farbror Magnus, den lärdaste och bäst underbygde man i hela wår slägt, ej blott med Theorie, utan mycken och ganska nyttig practiq. Han bråttades med ett ganska otacksamt fädernesland. Hade han gått öfwer til industriens och frihetens hemort, England, hade han dödt rik och ärofull.” 

Martti Blåfield 

Magnus Otto Norberg, senare Nordenberg, född 19.1.1705 i Sibbo, död 23.8.1756 i Sibbo. Föräldrar överinspektören för salpetersjuderierna Johan Erik Norberg och Maria Christina Björn. Gift 1734 med Anna Catharina Roth, sedan 1742 med Anna Catharina Schönberg (ej vigda). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Frugårds arkiv, Nationalbiblioteket. A.E. Arppe, Anteckningar om finska alkemister (1870); M. Blåfield & H. Hyvönen & I. Lounatvuori, Alikartano – Frugård. Opas (1998); O. Cordes & L. Värtinen, Frugård. Vägledning (2005); J. Häll, I Swedenborgs labyrint. Studier i de gustavianska swedenborgarnas liv och tänkande. Stockholm (1995); K.E.F. Ignatius, Tavastehus slotts öfvergång år 1742. Historiallinen arkisto 18 (1903); P. Nyberg, Bröderna Nordenbergs planer på en storindustri i Finland. Historiska och litteraturhistoriska studier 12 (1936); P. Nyberg & B. Åkerblom, Sibbo sockens historia 2. 1700−1868 (1950); Ätterna Nordenskjöld I−II. Stocholm 1902. 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5338-1416928957944

Upp