MATTSSON, Eyolf


(1897–1965)


Brigadchef i Röda armén


Eyolf Mattsson, som verkade som funktionär vid det av den röda sidan uppsatta folkkommissariatet i Finland, flydde 1918 till Sovjetryssland efter de rödas nederlag. Han fick officersutbildning i Moskva och hade militära uppdrag i synnerhet i Karelska republiken, där han försökte sätta upp en nationell finsk truppavdelning. Mattsson, som förflyttats till chef för institutionen för taktik vid M. V. Frunzes militärakademi, fängslades i samband med Stalins utrensningar och dömdes till tvångsarbete.


 

Eyolf Mattsson härstammade från en förmögen släkt på Åland. Han flyttade efter studentexamen 1915 till Helsingfors och började studera elektroteknik och maskinbyggnad vid Tekniska högskolan. Samma år anslöt han sig till Teknologföreningen och levde ett för tiden typiskt teknologliv, tills han i samband med valborgsfirandet 1917 drogs in i den radikala politiska studentrörelsen av sin långvarige vän Sven Viking Sevelius.


 

Strax före inbördeskriget anslöt Mattsson sig till Studenternas socialdemokratiska förening och gick mot slutet av januari 1918 med på att bli föredragande för utmätningsärenden vid betalningskontoret vid folkkommissariatets finansavdelning. Avdelningens kontor var beläget i Finlands Bank, och Mattsson beordrades att öppna bankvalvet. Han gjorde så och blev senare i sin frånvaro åtalad för bankrån. Mattsson var också medlem av kommittén för utredning av frågor mellan Finland och Sovjetryssland.


 

Av en slump lyckades Mattsson och Sevelius sätta sig i säkerhet fyra dagar innan erövringen av Helsingfors, eftersom staben för det lokala röda gardet i Helsingfors den 8 april 1918 hade gett Mattson tillstånd att som medlem av kommittén för utredning av finländska frågor bege sig till Viborg. Där bistod Mattsson Emil Louhikko vid evakueringen av röda flyktingar till Petrograd. Han deltog också i rödgardisternas strider, men lyckades natten till den 26 april tillsammans med de rödas ledning fly till Petrograd med ångbåt från den omringade staden.


 

I Petrograd tog Mattsson i maj 1918 värvning som hjälpkarl ombord på bogserbåten Karhu på Nevafloden och utförde sedan andra tillfälliga arbeten. Han var mycket språkkunnig – utöver finska och svenska talade han ryska, tyska och engelska. Han erbjöds möjlighet att delta i en officerskurs i Kreml i Moskva, dit han också begav sig i juni 1918 tillsammans med Sevelius, Tuure Lehén och Toivo Antikainen. Kurskamraterna tjänstgjorde i vaktavdelningen vid Kreml och blev i juli angripna av trupper som stod på Socialrevolutionära partiets sida. I augusti 1918 anslöt sig Mattsson till bolsjevikpartiet. Han och hans kamrater sändes efter avslutad kurs i december 1918 direkt från Moskva till Petrograd som de första utbildningsofficerarna vid de sovjetisk-finska kurserna för röda officerare.


 

Mattsson hann bara verka som lärare vid krigsskolan i Petrograd till slutet av april 1919, då han utnämndes till chef för andra bataljonen vid sjätte finska regementet vid fronten i Murmansk och Petrozavodsk. Där ledde han landstigningen i Lizjma från Onega i ryggen på vita ryska trupper som hade engelskt understöd. Efter landstigningen påbörjade Röda armén en storoffensiv som hösten 1919 ledde till en strategisk framgång. Mattsson sårades under dessa strider och fördes till sjukhus i Petrozavodsk. För sina förtjänster i fält beviljades han Röda fanans orden. Vilan blev dock inte långvarig, för Mattsson deltog också i striderna mot den vite generalen Nikolaj Judenitjs styrkor framför Petrograd hösten 1919.


 

Tack vare en rekommendation av Kliment Vorosjilov antogs Mattsson i januari 1920 som elev vid krigsakademin i Moskva, som fem år senare antog namnet M. V. Frunzes akademi. Mattsson genomgick en treårig kurs och utexaminerades samtidigt med Kirill Meretskov hösten 1922. Den språkkunnige Mattsson anställdes 1920 vid sidan av sina studier som tolk för en diplomatisk delegation till Köpenhamn, ledd av Maksim Litvinov. Under sin studietid vid krigshögskolan kallade Lenin honom i ett skede till Kreml, där han av denne fick i uppdrag att följa journalisten John Reeds änka Louise Bryant ut ur landet.


 

Efter avslutade studier kommenderades Mattsson som kompanichef till gränstrupperna på Karelska näset och knappt ett år senare till adjutant för stabschefen vid gränstrupperna i Petrozavodsk. Han förflyttades 1924 som chef för ett regemente i Vitryssland, där han emellertid inte trivdes, utan gick in för att åstadkomma en egen nationell truppavdelning i Karelska republiken. Efter förhandlingar i Moskva och Leningrad om de finskspråkiga röda officerare som erfordrades, grundades hösten 1925 en självständig karelsk bataljon och Mattsson blev dess förste chef. Bataljonen blev till beväpningen så lätt att den kunde operera självständigt i skogsförhållanden. Den lokala befolkningen kallade den allmänt för jägarbataljonen.


 

Efter ett läger som hölls sommaren 1927 i Krasnoje Selo anordnade Mattsson ett möte som senare skulle visa sig vara ödesdigert, där han redogjorde för sina planer på en jägarutbildning av finsk typ. Han förklarade sin avsikt först och främst vara att göra jägarbataljonen till en finsk bataljon ifråga om språk, disciplin och anda. För det andra var hans avsikt att genomföra ett preussiskt kommando i jägarbataljonen. För det tredje var hans mål ”att göra jägarbataljonen till det främsta förbandet i Röda armén”. Bataljonen utökades 1930 till en brigad, vars styrkor var förlagda till Petrozavodsk, Olonetskarelen och Karhumäki. Karelare, ingermanländare, vepser och finnar bland ungdomar i Sovjetkarelen utförde en tvåårig militärtjänst i brigaden. Mönstringar skedde en gång om året.


 

Ryska officerare anklagade Mattsson för diskriminering, och på deras begäran förflyttades han 1928 inom samma militärområde till posten som stabschef för infanteridivisionen i Novgorod samt därifrån som avdelningschef vid staben för Vitrysslands militärområde. År 1931 återvände han som chef för den självständiga karelska brigaden. Mattsson var samtidigt både brigadchef och politisk kommissarie. År 1931 utsågs han också till medlem av den karelska distriktskommittén inom Sovjetunionens kommunistiska parti, och innehade även andra förtroendeuppdrag.


 

I april 1934 förflyttades Mattsson till Stalingrad i Volgas militärområde, där han tjänstgjorde i två år som befälhavare­ för en infanteridivision och som chef för garnisonen. År 1936 utnämndes han till chef för institutionen för allmän taktik vid Frunze­akademin. Samtidigt befordra­des den 39-årige Mattsson till brigadchef (kombrik), vilket enligt den militära rangordningen inom Röda armén var den lägsta graden inom generalitetet – närmast motsvarande brigadgeneral.


 

Mattsson hann bara tjänstgöra en kortare tid vid Frunzeakademin. Han hade som samarbetspartner många officerare som hörde till Röda arméns generalitet och föll offer för Josef Stalins utrensningar, såsom förste vice försvarsministern marskalk Michail Tuchatjevskij, som fängslades i maj 1937 och avrättades i juni samma år, formellt för landsförräderi. Andra avrättade bland Mattssons arbetskamrater var chefen för Frunzeakademin, esten August Kork (1937), chefen för det vitryska militärområdet Ieronim Uborevitj (1937) och chefen för Volgas militärområde Pavel Dybenko (1938). En av Mattssons arbetskamrater, generalstabschefen Boris Sjaposjnikov, satt för övrigt i Sovjetunionens högsta domstols militärkollegium, som skipade en dylik rättvisa. Även Dybenko var 1937 medlem av samma kollegium – han ställdes alltså inför rätta bara ett år senare.


 

Mattsson råkade i svårigheter då han insåg de politiska realiteterna. En gång efter att han mellan lektionerna diskuterat situationen med sina officerselever kom hans åsikter till den statliga säkerhetstjänsten NKVD:s kännedom. Politiska översikter hörde inte till taktiklärarens tjänsteåligganden, för detta ändamål fanns det lärare i politiska ämnen. Mattsson fängslades 1937, och under förundersökningen grävde man också fram hans ”jägartal” i Karelen 1927. Dödsdomen var nära, men han dömdes enligt paragraferna 6 och 11 i kapitel 58 i Sovjetunionens strafflag för spioneri och antirevolutionär verksamhet till tio års fängelse. Han deltog inte i andra världskriget utan hörde till ”arbetsarmén” i kolgruvorna i Karaganda i Kazakstan och arbetslägret i Krasnojarsk i Sibirien.


 

Efter sin befrielse var Mattsson byggnadsarbetare i staden Norilsk norr om polcirkeln. Han arbetade också som förman inom oljeindustrin i Krasnokamsk vid Uralbergen, dit han flyttade med sin familj. Mattsson rehabiliterades tjugo år efter sin dom, den 26 september 1957, då han också återfick sitt medlemskap i kommunistpartiet. I början av samma månad beviljades han även genom försvarsministerns dagorder överstes grad (i reserven) i stället för den inaktuella titeln kombrik. Mattsson har erinrat sig händelsen: ”Först grämde jag mig över att jag tilldelats en lägre militärgrad. När jag fick veta att beteckningen överste är lika respekterad samtyckte jag. I samma dagordning sägs uttryckligen att jag har beviljats rätt att bära militäruniform. Jag tilldelades också en bra personlig pension.”


 

Eyolf Mattsson stod under sina år som pensionär i kontakt med släktingar i Finland och skrev 1962 att han ännu en gång önskade se sin barndoms och ungdoms landskap. Besöket blev emellertid inte av, trots att han hade ansedda förespråkare, ty Mattsson hade hunnit dödförklaras i Finland den 21 oktober 1961 ”och en avliden kunde inte beviljas visum”. Mattsson hamnade på tuberkulossjukhus i slutet av 1963 och avled 1965 i Krasnokamsk, där han också begravdes.


 

Markku Salomaa


 

Eyolf Georg Mattsson, även Mattsson-Igneus, född 22.3.1897 i Sagu, död 25.5.1965 i Krasnokamsk, Sovjetunionen. Föräldrar bankdirektören Mathias Georg Mattsson och Ellen Augusta Mittler. Gift med (1) Elsa (Disa) Engeström 1924, (2) Olga (Ljusja) Sylvestrovna Dementjuk.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Kivalo & R. Mittler, Ahvenanmaalaisen Eyolf Mattsson-Ignaeuksen elämänura. Teekkarista puna-armeijan prikaatin­kenraaliksi 1918−1965 (2000; svensk övers. Eyolf Mattsson. Från teknolog till general i Röda armén 2001); M. Salomaa, Punaupseerit (1992).


 

BILDKÄLLA. Mattsson, Eyolf. Ålands museum.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5341-1416928957947

 

Upp