TARVAJÄRVI, Niilo 

(1914–2002) 

Programledare, riksdagsman 

Niilo Tarvajärvi var till en början verksam vid radion, där han gjorde underhållningsprogram och kommenterade idrottsevenemang. Han övergick till tv när Rundradion inledde sina sändningar, och blev i flera års tid utsedd till den populäraste finländaren. Populariteten förde honom till riksdagen. Tarvajärvis långvariga projekt var grundandet av temaparken Jullandet. 

Niilo Tarvajärvi växte upp på en bondgård i Tusby och utmärkte sig i sin ungdom som bobollsspelare på mästerskapsserienivå i föreningen Koo-Pee från Kervo. Boboll var populärt inom skyddskårsrörelsen, och Tarvajärvi som ivrade för att delta i landets försvar genomgick kadettskolan och blev yrkesofficer. Han tjänstgjorde inom försvarsmakten till 1950 och avancerade till kapten. 

Tarvajärvi anställdes som extra medarbetare vid Rundradion sedan han 1945 framgångsrikt deltagit i en tävling för aspirerande radioreportrar och i kurser för radiomedarbetare. Det viktigaste uppdraget under assistentperioden var att fungera som kommentator vid olympiska spelen i London 1948. År 1950 anställdes Tarvajärvi som redaktör för att sköta många slags programledaruppgifter, från referat av idrottsevenemang till att leda aktualitetsprogram och underhållning. 

Tarvajärvis rykte vid radion växte när han på söndagsmorgnarna ledde ett gemytligt morgonprogram, som anpassats efter ”Frukostklubben”, ett motsvarande program i Sveriges radio. Programmet sändes 1951–1958, men med flera avbrott, eftersom bolagsledningen betraktade det med oblida ögon trots – eller kanske delvis p.g.a. – dess popularitet. Fasta medverkande i halvtimmesprogrammet var utöver Tarvajärvi själv Harry Bergströms trio samt den kaffeserverande ”fru Frida”, Frida Sergejeff, som tidigare hade varit en känd sångerska och sångpedagog. Som gäster förekom sjungande och spelande artister samt kända medborgare. 

Möjligheten att få ansedda personer från det offentliga livet till radion för att småprata var en nyhet som fascinerade åhörarna – och som på samma gång bidrog till att mjuka upp den offentliga bilden av politiker och andra personer. Tarvajärvi bedrev ett karnevalsaktigt spel genom att låta sina gäster utföra saker som inte hörde ihop med deras offentliga och officiella bild, såsom att få politikerna att tävla i ljugandets konst. Utöver ”Morgonkaffet” ledde Tarvajärvi också andra program inför publik. Sådana program sändes i radion framför allt under sommarlördagarna. 

När Rundradion 1957 började med tv-sändningar övergick Tarvajärvi till televisionen. Från hösten 1958 till våren 1961 och på nytt från hösten 1962 till våren 1963 var han värd för programmet Palapeli (Pussel), ett underhållningsprogram som sändes på lördagskvällarna. En viktig del av programmet, som gjorde Tarvajärvi till det finska folkets favoritestradör, var att samla in pengar och varor för nödställda: jultågen transporterade gåvor till glesbygderna i öster och norr, och för krigsinvaliderna byggdes egnahemshus. I april 1963 överskred Palapeli en miljon tittare, och i sin helhet var det i den finländska televisionens historia den dittills mest sedda programserien. År 1967, när Tarvajärvi var anställd vid Reklam-TV, samlade han in medel för 58 bilar som skänktes till polisen. I en tidskriftstävling om den ”populäraste finländaren” utgick han med segern i flera års tid; så stark visade sig televisionens förmåga vara att skapa berömdheter. 

Sommaren 1959 sände Rundradion Tarvajärvi till Amerika för att studera televisionen där. Hans viktigaste inspiration från denna resa blev dock incitamentet att skapa ett Julgubbens land, en impuls han fick när han besökte Disneyland. När Tarvajärvi började lägga ut sina visioner om denna idé i Rundradions program hamnade han på kollisionskurs med sina förmän och avgick; dock gjorde han senare som frilans program för både Rundradion och Reklam-TV. Inte heller i det senare bolaget var man förtjust i Tarvajärvis Julland, som mot slutet av 1960-talet blev en alltmer påtaglig käpphäst för honom. De mångahanda ekonomiska problemen och motgångarna i projektet, som drog ut i årtionden, var tunga för honom, men slutligen 1998 öppnades temaparken Santa Park i dåvarande Rovaniemi landskommun. 

Niilo Tarvajärvis popularitet i medierna fick Samlingspartiet att inför riksdagsvalet 1970 be honom ställa upp som riksdagskandidat. Han valdes också in i riksdagen för det segrande partiet, som den sista från Helsingfors valkrets, men vid det urtima valet 1972 räckte hans röstetal inte till, och Tarvajärvi återvände till sitt uppdrag som estradör och underhållare, vilket länge sysselsatte honom. År 1989 belönades Tarvajärvi med kammarråds titel. 

Raimo Salokangas 

Niilo Einar Tarvajärvi, född 6.12.1914 i Esbo, död 25.8.2002 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Vihtori Tarvajärvi och Selma Silvennoinen. Gift 1942 med sjuksköterskan Maija-Liisa Savimaa. 

PRODUKTION. Seutulasta Melbourneen ja takaisin (1957); Tarvan mustelmat (1964); Satu maista (1989). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Alpola, Viihdevuosien vilinässä. Radiokauteni ensimmäinen puoliaika 1945–1960 (1988); R. Salokangas, Yleisradion historia II 1949–1996. Aikansa oloinen (1996). 

BILDKÄLLA. Tarvajärvi, Niilo. 1994. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5344-1416928957950

Upp