LUUKKONEN, Fanni


(1882-1947)


Föreningsordförande, lärare


Fanni Luukkonen hade under 15 års tid en framträdande roll som ledare för Finlands största kvinnoförening, Lotta Svärd. För Luukkonen innebar lottaverksamheten inte endast praktiskt arbete till förmån för landets försvar, hon underströk även oförtrutet lottaföreningens andliga och ideologiska uppgifter och kärleken till fosterlandet.

 

Fanni Luukkonen var under lång tid, 1929–1944, ordförande i den frivilliga kvinnliga försvarsföreningen Lotta Svärd. Hon sågs som en centralfigur inte bara av lottorna själva, utan hennes milda och lugna sätt rönte uppskattning inom alla samhällsgrupper. Som ledare för Finlands största kvinnorörelse hade Luukkonen en framträdande roll inom det finska samhället ända fram till föreningens upplösning 1945.


 

Fanni Luukkonen föddes i Uleåborg 1882. Hon var det mellersta av tre barn till Olli Luukkonen, maskinist på Uleåborgs första elverk, och hans hustru Katariina Sofia. Hela familjen tyckte om att vistas på sjön och Fanni var en god seglare. Hon har beskrivits som en rask, idrottsintresserad flicka med ett anspråkslöst och samvetsgrant sätt.


 

Fanni var familjens enda dotter. Efter folkskolan bekostade man hennes studier vid Uleåborgs flickskola. Hennes klasslärare blev den kända förespråkaren för väckelserörelsen, Angelika Wenell, vars inflytande kunde skönjas i elevernas sätt att tänka och handla även långt efter att de gått ut skolan.


 

Redan som ung ville Fanni Luukkonen bli lärare. Hennes fallenhet för den livsuppgift som hon senare valde visade sig tidigt. Efter Uleåborgs flickskola fortsatte Luukkonen sina studier vid Helsingfors finska fortsättningsskola och utexaminerades därifrån 1902.


 

Under Luukkonens tid vid fortsättningsskolan inträffade flera betydelsefulla händelser som på ett avgörande sätt kom att påverka hennes liv. När hon som ledare för Lotta Svärd senare tillfrågades vad som varit avgörande för hennes eget deltagande i rörelsen nämnde hon händelserna kring sekelskiftet 1900. Februarimanifestet 1899 upprörde Luukkonen och hennes vänner; fortsättningsskolans unga kvinnor klädde sig i svart under återstoden av våren. Några år senare följde storstrejken 1905.


 

Vid sidan av fosterländskheten präglades den unga Luukkonen av en djup religiositet. Denna härstammade från hennes barndomshem och kom senare att återspeglas i hennes många tal och inlägg. Religion var också, vid sidan av gymnastiken, Luukkonens starkaste ämne under åren i Uleåborgs flickskola. Även hennes nykterhetsivran hade sitt ursprung i hemmet. Nykterhetsarbetet blev en betydande del av hennes samhällsgärning; hon höll föredrag om nykterhetsfrågan redan som ung och såg detta arbete som en viktig nationell uppgift, som hon oförtrutet kämpade för även senare i livet.


 

Som person var Fanni Luukkonen inte särskilt öppenhjärtig. På äldre dagar kunde hon beskrivas som huld och moderlig, men hon förblev livet ut en smula reserverad. Hennes vänner ansåg henne vara pålitlig och lojal. Luukkonen träffade gärna bekanta, och skrev brev ifall hon inte kunde komma på besök. Hon reste mycket tillsammans med sina vänner men talade nästan aldrig om sina personliga angelägenheter eller känslor. Det man i första hand diskuterade och utbytte åsikter om var arbetet och andra samhällsrelaterade frågor.


 

Då hon verkat några år som lärarinna i sin hemstad Uleåborg uppmanades Luukkonen 1912 av Överstyrelsen för skolväsendet att söka den lediganslagna tjänsten som överlärare för Sordavala seminariums övningsskola för flickor. Som enda formellt kompetenta sökande fick hon tjänsten. Sordavala kom så att för några år framåt bli Luukkonens och hennes mors nya hemstad. Modern Sofia Luukkonen bodde hos dottern fram till sin död och skötte hennes hushåll. Fanni Luukkonen hade inte något större intresse för hushållssysslor.


 

Under tiden i Sordavala växte sig fosterländskheten hos Fanni Luukkonen allt starkare. Ofärdsårens politiska kamp var mer utbredd i staden än på andra håll. Även om Sordavala inte var någon stor stad, hade den redan vid 1800-talets början utvecklats till Ladogakarelens andliga centrum, och den ryska statsmakten såg inte med blida ögon på de finsknationella strävanden som blossade upp i staden. Speciellt vid Sordavala seminarium upplevde man det ryska förtrycket som svårt, och såväl lärare som elever befann sig på sätt och vis ständigt i en andlig försvarsposition. Dessa omständigheter ledde till att aktivismen där växte sig särskilt stark.


 

Efter februarirevolutionen i Ryssland 1917 lättade förryskningspolitiken i Finland, men situationen blev orolig på grund av den ryska militärens brist på disciplin. Det ledde till att man hösten 1917 även i Sordavala grundade en skyddskår i enlighet med stadsfullmäktiges beslut. I januari överrumplade skyddskåren de ryska trupperna och avväpnade dem. Efter krigsutbrottet begav sig de flesta av seminariets manliga elever till fronten, medan seminariet övertogs av försvarsmakten. I likhet med alla andra kvinnor som tjänstgjorde som hjälparbetare inom försvaret, kom Fanni Luukkonen att i tre års tid bo på seminariet som låg mitt i kasernen och därmed följa med det dagliga livet där. Samtidigt kunde hon observera vilken typ av uppgifter kvinnor under dylika omständigheter kunde inneha och hur denna verksamhet borde organiseras.


 

Efter inbördeskriget 1918 gick Fanni Luukkonen med i föreningen Lotta Svärd. Hon satte med iver igång att utveckla verksamheten och sågs som en energisk förenings­människa och en kunnig organisatör. Sordavalas lottor kände till Luukkonens ihärdighet och tilldelade henne 1921 den arbetsdryga och ansvarsfulla posten som distriktssekreterare. På den posten blev hon ett slags kraftkälla för lottarörelsen som helhet. Genom sin osedvanliga företagsamhet som lotta väckte hon uppmärksamhet även nationellt; hon var vanligtvis med på alla riksomfattande lottamöten, där hon modigt framförde sina idéer och åsikter.


 

Redan 1925 valdes Fanni Luukkonen in i Lotta Svärds centraldirektion. Där fick hon ett växande inflytande på rörelsens utveckling, också på det nationella planet. När centraldirektionens långvariga ordförande, magister Helmi Arneberg-Pentti, 1929 meddelade att hon av familjeskäl var tvungen att lämna ordförandeskapet, kom det inte som någon överraskning att blickarna föll på Luukkonen. Även om det fanns andra kandidater till posten beslöt rörelsen enhälligt välja henne till ordförande.


 

Fanni Luukkonens första livsverk var hennes lärargärning, det andra hennes insats som ledare för Lotta Svärd. Skillnaden mellan dessa två var dock inte så stor; även som ledare för lottorna ansåg sig Luukkonen framför allt ha varit en lärare och handledare. Hon menade också att Lotta Svärd inte endast var en försvarsrörelse, utan även en etisk-pedagogisk förening. Hon undervisade och föreläste och underströk även de andra ledarnas plikt som lottornas fostrare. Arbetet med små­lottorna – lottarörelsens flickorganisation – där fostran utgjorde en väsentlig del, låg henne varmt om hjärtat.


 

Fanni Luukkonen var väl medveten om att ordförandeskapet i Lotta Svärd var förpliktande då hon tillträdde posten. Föreningen växte ständigt och verksamheten och arbetsuppgifterna förgrenade sig till allt fler sektorer. Då Luukkonen övertog ordförandeskapet var antalet lottor ca 60 000 med stödmedlemmar inräknade. År 1938 hade medlemsantalet redan överstigit 100 000 och ökade under krigsåren så att det vid tidpunkten för rörelsens upplösning fanns över 200 000 medlemmar. Redan under fredstiden hade Lotta Svärd vuxit till Finlands största kvinnoorganisation.


 

Föreningen Lotta Svärd visade sin oumbärlighet under krigen. Arbetsbördan blev allt större och kom att beröra alla lottor, från den enskilda medlemmen ända upp till ordförande Luukkonen. Under vinter- och fortsättningskrigen fanns ca 90 000 lottor i försvarsmaktens tjänst. Störst var behovet av luftbevaknings- och signallottor. Luukkonen fäste även uppmärksamhet vid att lottorna under kriget förtjänstfullt hade hållit fast vid sina lottalöften och uppfyllt sina plikter även då det egna livet hade stått på spel. Sammanlagt fick ca 300 lottor sätta livet till under krigen.


 

Under fredsåret mellan vinter- och fortsättningskriget effektiviserades lottornas utbildning. Kriget hade lagt i dagen hur mycket mer utbildning lottorna var i behov av. Många kurser hölls vid Lotta Svärd-institutet i Tusby. Institutet hade grundats redan före kriget, i närheten av skyddskårens befälsskola. Den kurs som hölls efter vinterkriget i juni 1940 fick en särskilt festlig avslutning. Fältmarskalk Gustaf Mannerheim deltog nämligen i kursens avslutningsfest och överräckte där som en hyllning till alla lottor, Frihetskorset av första klassen med svärd till ledaren för lottarörelsen Fanni Luukkonen. Hon var den första kvinna som tilldelades denna orden. Efter fortsättningskriget hedrades hon med Frihetskorsets kraschan.


 

Under krigsåren var Fanni Luukkonens liv fyllt av arbete. I likhet med centraldirektionens övriga medlemmar åkte hon på inspektionsresor runtom i landet, från Lappland till Karelska näset, samt över den gamla gränsen till Vitahavskarelen och Olonets. Ibland hade hon med sig utländska gäster som var intresserade av Lotta Svärds verksamhet och som på detta sätt kunde ta del av lottornas praktiska arbete, speciellt vid fronten. Hon reste även runt både i Finland och utomlands för att föreläsa och berätta om lottornas historia och verksamhet.


 

Särskilt varma var hennes relationer till Sverige och den svenska lottarörelsens ledare, generalskan Maja Schmidt. Schmidt menade att de finska lottornas arbete var en förtjänstfull förebild inte bara för lottorna i Sverige utan också i övriga Skandinavien och i Baltikum. Även i Tyskland värderades de finska lottorna högt. Ett tecken på detta är bland annat att Luukkonen som enda icke-tyska kvinna tilldelades korset och kraschanen av Tyska Örnens orden. Hon mottog utmärkelsen ur Adolf Hitlers hand i Tredje rikets högkvarter 1943.


 

Efter kriget upplöstes föreningen Lotta Svärd i enlighet med vapenstilleståndsfördraget. Fanni Luukkonen var då 62 år. Upplösningen av lottarörelsen smärtade henne kanske mer än någon annat. Efter kriget bosatte hon sig i Helsingfors, där hon levde på den pension hon fick från lottorna. Hon gjorde även sporadiskt översättningar och annat litterärt arbete.


 

Trots allt försökte Luukkonen behålla sin optimism. Den psykiska pressen kom dock att försämra Luukkonens redan svaga hälsa. ”Stora ansträngningar orkar jag inte med längre” sade hon 1945. Ungefär tre år efter att Lotta Svärd upplösts, i oktober 1947, dog Fanni Luukkonen i sviterna av en hjärtinfarkt. Hon jordades i släktgraven i Kruununsaari i Ijo. På minnesstenen finns Lotta Svärd-emblemet ingraverat tillsammans med raden ”Isänmaa on Jumalan ajatus” (Fäderneslandet är Guds idé).


 

Kaarle Sulamaa


 

Fanni Maria Luukkonen, född 13.3.1882 i Uleåborg, död 27.10.1947 i Helsingfors. Föräldrar maskinisten Olli Luukkonen och Katariina Sofia Palmgren.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Lotta Svärd. Lotta Svärd-yhdistyksen äänenkannattaja 1928–1944; M.-L. Bäckström, Fanni Luukkonen. Lottajohtaja (1993); S. Hirvonen, Fanni Luukkonen. Työtä ja tuloksia. Suomalaisia vaikuttajanaisia (1980); A. Koskimies & R. Koskimies, Suomen lotta. Katsaus lottajärjestön toimintaan (1964).


 

BILDKÄLLA. Luukkonen, Fanni. Hufvudstadsbladets arkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5352-1416928957958

 

Upp