NOPONEN, Paavo


(1930–2016)


Radiojournalist, idrottskommentator


Paavo Noponen var tillsammans med Pekka Tiilikainen på 1950–1970-talen en ”blåvit röst” i radions idrottsreferat. Ibland hamnade han i konflikt med sina överordnade i Rundradion, och en del lyssnare kände sig främmande för hans gammalmodiga patriotism, medan andra helt kunde förena sig med den. För Noponen var formen lika viktig som innehållet, och han ägnade mycket uppmärksamhet åt stämningsskapande grepp.


 

För Finlands folk var det mot slutet av 1950-talet och under 1960-talet en självklarhet att de stora skid- och friidrottstävlingarna kommenterades i radion av Pekka Tiilikainen och Paavo Noponen. Tiilikainen var lärofadern och Noponen lärjungen, men med tiden utvecklade de en arbetsfördelning som följde varderas starka sidor. I radion växte Noponens roll i och med att hans egen erfarenhet vidgades och lärofadern åldrades. Medan Tiilikainen var bäst på att referera de för hans temperament lämpliga långdistansgrenarna fick Noponens explosiva och till plötsliga ryck anpassade stil sprintersträckorna att låta som mer spännande än vad de i verkligheten var. Till hans bravurnummer hörde de synnerligen laddade och välförberedda referaten av inledningsgrenen i den årliga friidrottslandskampen Finland-Sverige, 110 meter häck.


 

Sommaren 1952 blev Paavo Noponen deltidsanställd idrottsreporter då Rundradion sökte nya medhjälpare till de olympiska spelen i Helsingfors. ”Den gossen har då en honungslen stämma”, var enligt Tiilikainen programdirektören Jussi Koskiluomas kommentar. Nykomlingen fick likaså beröm av sina chefer för aktualitetsinslagen i ”Päivän peili” (Dagens spegel) och andra korta programinslag. Sommaren 1954 fick Noponen en ordinarie tjänst vid radions ungdomsprogram, men han hördes också i idrottssändningar. Vid vinterolympiaden i Cortina 1956 var Noponen vid sidan av Tiilikainen för första gången chefsreporter vid en stortävling.


 

Vintern 1956 beslöt Rundradion motvilligt att gå in för televisionssändningar. Den språkkunnige Noponen, som avlagt magisterexamen i litteratur vid den dåtida samhällsvetenskapliga högskolan (Yhteis­kunnallinen korkeakoulu), var en av de anställda vid Rundradion som med hjälp av ett ettårigt ASLA-stipendium sändes till Förenta staterna 1956–1957 för att lära sig programteknik inom radio, tv och film. Efter återkomsten tjänstgjorde han i drygt tre år till hälften vid radions sportredaktion och till hälften vid tv men övergick från och med 1961 helt till radion av skäl som enligt hans egna ord hängde ihop med de personliga relationerna på tv.


 

I sin biografi över Pekka Tiilikainen konstaterar Noponen att hans samarbete med denne stärktes efter hemkomsten från USA och efter att han fått fast heltidsanställning vid idrottsredaktionen. Noponen har i olika sammanhang betonat Tiilikainens gammaldags, ”blåvita” fosterländskhet, som i synnerhet mot slutet av 1960-talet och under 1970-talet stötte mångens öra. Från 1966 gav Tiilikainens och Noponens nationalism upphov till en långvarig konflikt med Rundradions vänstersinnade förvaltnings- och övervakningsorgan samt generaldirektören, sedermera radiochefen Eino S. Repo. Till tidens betoning av jämlikhet hörde en strävan att inrikta idrottsprogrammen på mass- och motionsidrotten, för att medborgarna skulle väckas till att själva motionera aktivt. Idrottsredaktionen vid radion var däremot mer intresserad av centimetrar och sekunder, inte av idrottens samhälleliga värde.


 

Kollisionen mellan attityderna vid radions idrottsredaktion och åsikterna på ”Reporadion” tillspetsades i början av 1970-talet, då Repo var chef för ljudradion: Tiilikainens hälsa försämrades och Noponen övertog allt mer rollen som den ”blåvita stämman”. Den litterärt bevandrade Noponens fosterländskhet hade på 1960-talet börjat ta sig uttryck i form av en idealisering av det runebergsk-topelianska folket i norr och av naturen, som i början av 1970-talet i synnerhet konkretiserades i form av landskapet kring Kuusamo och skidlöparen Kalevi ”Vargkalle” Oikarainen. Noponens referat delade även det finska folket. En del av lyssnarna ansåg att romantiseringen tog för mycket tid av själva idrottsreferaten, för andra var lyssnandet en del av upproret mot tendenserna inom Reporadion. Den synligaste konflikten mellan Repo och Noponen uppkom då den förre inte lät Noponen referera världsmästerskapen på skidor i Vysoké Tatry 1970. Oikarainen tog mästerskapstiteln på 50 kilometer, men Noponen fick inte avreagera sig i radio. Han var visserligen på plats men som reporter för tidskriften Apu och på vintersemester från Rundradion.


 

Efter de stormiga åren på 1970-talet stabiliserades situationen. Tiilikainen gick i pension, radions idrottsredaktion förstärktes och fick en ny chef, Voitto Raatikainen, som åtnjöt allas uppskattning. Noponen kunde inte längre få någon stjärnroll, och en svår trafikolycka just före olympiaden i Montreal 1976 begränsade hans kapacitet. Sitt sista reportage före pensioneringen gjorde Paavo Noponen från avslutningen vid EM i friidrott i Helsingfors i augusti 1994.


 

Som radioreporter var Paavo Noponen en ordkonstnär. Han klarlade fakta, men viktigt för honom var den form i vilken de kläddes och på vilket sätt de serverades för åhörarna. Till Noponens sätt att referera hörde att skapa stämning och att göra det utgående från de ”rätta” premisserna. En av fördelarna med att vara en skapande radioreporter är att man kan utnyttja att åhörarna inte ser vad som sker; reporterns uppgift blir att måla upp händelserna. Tre honnörsbegrepp för Noponen presenteras träffande på omslaget till hans bok Ylhäisyys ratsastaa urheilukouluun (1992, Excellensen rider till idrottsskolan): ”Fosterländskhet, ett korrekt finskt språk och toppidrottens hårdhet.”


 

Raimo Salokangas


 

Paavo Aarno Olavi Noponen, född 25.3.1930 i Helsingfors, död 24.10.2016 i Helsinfors. Föräldrar agronomen Arno Noponen och Ellen Lagerwall. Gift med (1) telegraftjänstemannen Kirsti Marjatta Lindberg 1959, (2) Anja-Lena Belinskij 1990.


 

PRODUKTION. Uljaat mäkikotkamme (tills. med P. Tiilikainen, 1967); Valon ja värien Suomi (tills. med R. Lounimo, 1968); Susi-Kalle (Kalevi Oikarainen). Koillismaa 1972; Naurukisat (1972); Vaeltajan Lappi (tills. med R. Lounimo, 1974); Pekka Tiilikainen, Suomi. Sinivalkoisen äänen legenda 1911–1944 (1986); Pekka Tiilikainen, pääselostaja. Sinivalkoisen äänen legenda 1911–1944 (1987); Ylhäisyys ratsastaa urheilukouluun. Rurali-kersantti T. J. A. Heikkilä junior seikkailee (1992); Paavon parhaat. Selostajan sanakiehisiä (1994); Paavon vieläkin paremmat. Uusia sanakiehisiä (1995).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Salokangas, Yleisradion historia II. 1949−1996. Aikansa oloinen (1996).


 

BILDKÄLLA. Noponen, Paavo. Foto: Kalevi Hujanen. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Uppdaterad 28.10.2016.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5355-1416928957961

 

Upp