NIHTILÄ, Valo 

(1896–1973) 

Överste 

Överste Valo Nihtilä utmärkte sig vid planeringen av det finländska försvaret såväl på Karelska näset som i Ladogakarelen. Likaså var hans insats betydelsefull för att åstadkomma den befästa s.k. Salpalinjen. Under vinter- och fortsättningskriget hörde Nihtilä till den grupp officerare som direkt under marskalk Mannerheim svarade för planeringen och genomförandet av krigsoperationerna. Efter kriget hade han en central roll i de s.k. vapengömmorna.

Valo Nihtilä deltog i inbördeskriget som skyddskårist i Sysmä och i striderna nära Heinola och vid Hillosensalmi. Efter kriget antogs han som elev vid den officerskurs som 1918 började i Markovilla, och han avlade examen som generalstabsofficer vid Krigshögskolan 1927–1929. Chefen för skolan, överste Lennart Oesch och dennes efterträdare överste Erik Heinrichs fäste uppmärksamhet vid den begåvade officeren, och Heinrichs medverkade till att major Nihtilä började undervisa i taktik vid Krigshögskolan 1930. De blivande generalstabsofficerarna lärde sig under hans ledning stridsduglighet och taktik som var anpassad till den finländska terrängen och de lokala förhållandena. 

Nihtilä, som 1938 befordrats till överstelöjtnant, flyttades till den operativa avdelningen vid generalstaben som chef för byrån för landstridskrafterna. Avdelningschefen överste Aksel Airo påverkade i hög grad valet. Nihtiläs viktigaste uppgift blev att närmast för landstridskrafternas del svara för beredningen, genomförandet och utvecklingen av försvarsplanerna. Han besökte Karelska näset ett flertal gånger, och dessa besök ledde till befästningsplaner bl.a. på näsen vid Muolaanjärvi och Yksjärvi samt längre bak vid Äyräpäälinjen. Hösten 1939 planerade han försvarsställningar också i Ladogakarelen. 

Under vinterkriget var Nihtilä chef för den operativa avdelningen vid högkvarteret. Avdelningen placerades centralt i S:t Michel nära överbefälhavaren. Utöver sina egentliga uppgifter väckte Nihtilä tanken om att inleda fjärrpatrullverksamhet i fiendens rygg. Denna stridsform hade intresserat honom redan under fredstid. Trots direktiven fick man inte under vinterkriget till stånd någon egentlig sådan verksamhet. Nihtilä var också med om att förbereda den framgång som uppnåddes vid Suomussalmi. Särskilt betydelsefull var hans insats under inringningsoperationerna i Ladogakarelen. 

Under sovjettruppernas storoffensiv i februari 1940 var Nihtilä tvungen att bege sig till ”avgörandets centrum” som stabschef till general Harald Öhquist vid II armékåren. Han besökte ofta olika krisområden och staberna för underställda förband som hamnat i svårigheter. I början av mars förflyttades han på marskalkens order tillbaka till högkvarteret. 

Efter vinterkriget blev befästningarna det viktigaste arbetsfältet längs den nya gränsen i sydost, vilket ledde till byggandet av den s.k. Salpalinjen. Nihtiläs insats var betydelsefull för att få linjen till stånd och längre bak linjen Fredrikshamn–Taavetti (Davidstad). Dessa arbeten baserade sig på ett memorandum om att uppföra en kedja av befästningar som Nihtilä uppgjort redan före kriget. 

Under fortsättningskrigets offensiva skede tjänstgjorde överste Nihtilä vid IV armékåren. Armékåren erövrade Viborg, och inom sitt frontavsnitt på Karelska näset förintade den bl.a. två förstärkta sovjetiska divisioner. Angreppet avstannade vid Systerbäck, varefter Nihtilä verkade som stabschef för Karelska gruppen. Truppernas huvudsakliga uppgift var befästningsarbeten. Vintern 1942 planerade man under Nihtiläs ledning mellan Vammelsuu och Taipale den senare ryktbara s.k. VT-ställningen. I december 1942 förflyttades Nihtilä igen till posten som chef för den operativa avdelningen vid högkvarteret. 

Våren 1944 besökte Nihtilä Estland för att bekanta sig med de tyska trupperna där, varefter han gav en noggrann rapport om sin resa för överbefälhavaren. Marskalken var vid den tiden bekymrad över tyskarnas militära läge, medan Nihtilä för sin del oroade sig över sovjetarméns aktivering i närheten av frontlinjen. Han var också i början av juni övertygad om ett sovjetiskt angrepp. Under storoffensiven mot slutet av juni 1944 besökte Nihtilä Ihantala, Vuosalmi och Viborgska viken för att bekanta sig med situationen. Enligt hans uppfattning underlättade fiendens i detta skede redan långsamma angrepp den finländska avvärjningen. Man hann alltid överföra pansardivisionen och de från Tyskland erhållna avvärjningsvapnen till det ställe där faran var störst. De sovjetiska styrkornas offensiv avbröts i mitten av juli, och tyngdpunkten för deras angrepp flyttades till fronten mot Tyskland. Efter denna avvärjning förberedde man sig i Finland på att lösgöra sig från kriget och uppfylla villkoren för vapenstilleståndet. 

De sovjetiska medlemmarna av den kontrollkommission som mot slutet av september 1944 sändes till Finland krävde i enlighet med vapenstilleståndsvillkoren att fördrivandet av tyskarna från norra Finland skulle ske i snabb ordning. Generallöjtnant Airo, biträdd av överste Nihtilä, tog itu med uppdraget att leda krigshandlingarna mot tyskarna. 

Kontrollkommissionens inblandning i Finlands interna angelägenheter väckte misstankar beträffande dess egentliga avsikter. Många ansåg att en statskupp och en sovjetisk ockupation var mycket sannolika. Mot denna bakgrund började Nihtilä och hans närmaste medhjälpare överstelöjtnant Usko Sakari Haahti överväga åtgärder för att höja beredskapen. Tanken på en utspridd lagring av vapen tog form i augusti 1944, och Nihtilä gav den 15 augusti sitt bifall till förslaget. Avsikten var att sätta upp 34 förstärkta bataljoner. Nihtilä gav den 23 september order om att inleda verksamheten. 

Vapengömmorna förorsakade våren 1945 en mängd avslöjanden som ledde till anhållanden och avvikelser ur landet. I juni 1945 fördes Nihtilä till Helsingfors där han fängslades. Han satt anhållen i sammanlagt tre år och fyra månader, tills han i april 1948 dömdes till fem års tukthus. Anhållningstiden räknades Nihtilä till godo, varför han i oktober 1948 villkorligt frigavs. Han avfördes från officersmatrikeln mot slutet av samma år. Enligt forskaren Pertti Kilkki uppoffrade Nihtilä sig för att skydda de officerare som nära samarbetat med honom. 

Sedan Nihtilä frigivits från fängelset fick han sin utkomst från tidskriften Suomen Kuvalehti och från sommaren 1951 som affärsman i Paris. Efter sin återkomst från Frankrike tre år senare verkade han som filialföreståndare vid banken Kansallis-Osake-Pankki i Helsingfors. Han gick i pension från denna tjänst i juni 1963. 

Vesa Määttä 

Valo Konstantin Nihtilä, född 27.4.1896 i Kärkölä, död 24.10.1973 i Helsingfors. Föräldrar hemmansägaren Konsta Nihtilä och Alina Puolakka. Gift med (1) Marit Annie Wulff 1928, (2) Laila Kivi 1972. 

PRODUKTION. Puolustuksemme järjestyksen ja suorituksen tarkoituksenmukaisuus venäläisten hyökkäysperiaatteet huomioon ottaen. Suomen Sotatieteellisen Seuran vuosijulkaisu III (1935); Ankarat vuodet. Tiede ja Ase 1955. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Ahto, Eversti Valo Nihtilä. Suomalainen yleisesikuntaupseeri. Suomen Sotatieteellisen Seuran vuosijulkaisu 42 (1984); R. Brandtberg, Sotaupseerit. Kahdenkymmenenyhden suomalaisen sodanaikaisen upseerin elämäntarina (1999); P. Kilkki, Valo Nihtilä. Päämajan eversti (1994); M. Lukkari, Asekätkentä (1992). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5364-1416928957970

Upp