WIND, Hans 

(1919–1995) 

Stridspilot, Mannerheimriddare 

Hans Wind är en av fyra militärer som tilldelats Mannerheimkorset två gånger. Denna exceptionella hedersbevisning grundade sig på att Wind som jaktflygare under fortsättningskriget uppnådde 75 bekräftade luftsegrar. Redan under kriget blev han en legend inom militärflyget. 

Hans Henrik Wind, känd som Hasse Wind, inledde i likhet med mången annan förtjänstfull stridspilot sin bana som flygare med kurser i motorflygning anordnade av Finlands luftförsvarsförbund mot slutet av 1930-talet. Detta öppnade vägen till Flygkrigsskolan i Kauhava och för framgångsrika flygare i likhet med Wind sedan vidare till luftstridslinjen vid Kadettskolan. 

För Winds del förlöpte vinterkriget i utbildningens tecken och vid alarmberedskapen vid ett kompletteringsflygregemente. Wind, som våren 1941 slutfört kursen vid Kadettskolan, begav sig på sin första stridsflygning den 23 september 1941 från Nurmoila med ett Brewster-jaktplan av amerikanskt fabrikat. Wind uppnådde sin första luftseger redan under denna flygning genom att skjuta ned ett sovjetiskt I 16-jaktplan. Detta följdes av många andra luftsegrar. Som sin värsta stund under luftstriderna betraktade Wind striden ovanför fyren Sjepelevskij i Finska viken den 26 oktober 1942, då han ensam tvingades strida mot åtta fiendejaktplan. Han sköt ner två av dem, varefter han lyckades fly med 19 kulhål i eget plan. 

Wind tilldelades sitt första Mannerheimkors den 31 juli 1943. Kommendören för luftstridskrafterna Jarl Lundqvist motiverade sin ansökan med Winds tappra och okuvliga kampvilja samt för synnerlig skicklighet och dristighet när han ledde sin flyggrupp mot en till numerären överlägsen fiende. När Wind blev Mannerheimriddare hade han 33 personliga luftsegrar registrerade. Brewster-planen i början av kriget hade då redan bytts ut mot nya tyska Messerschmitt. 

Wind tilldelades sitt andra Mannerheimkors den 28 juni 1944. Denna gång var en viktig motivering hans kampvilja i häftiga luftstrider mot en stor övermakt i samband med den sovjetiska storoffensiven. Överbefälhavaren konstaterade att enbart under tiden 13–26 juni hade Wind skjutit ned 27 fientliga plan. 

Den dag då Wind fick sitt andra Mannerheimkors ledde han en avdelning med 11 Messerschmitt-plan mot en fientlig avdelning med 40 plan. Winds avdelning sköt ner 11 fiendeplan, av vilka Wind själv sköt ner två. Redan samma dag begav sig Wind tillsammans med en annan Mannerheimriddare, fältväbel Nils Katajainen, ut på en rekognosceringsflygning. Patrullen med två plan råkade ovanför Viborg ut för en luftstrid mot nästan 30 fientliga jaktplan. Wind sårades svårt i striden, men lyckades landa sitt plan i Villmanstrand. Detta innebar slutet på hans luftstrider. 

Wind var känd som en modig och ur fiendens synvinkel oberäknelig jaktflygare. I stället för att prioritera den fördelaktigaste angreppspositionen föredrog han överraskningar. Senare karaktäriserade Wind sitt stridssätt som ungdomlig våghalsighet. Krigandet hade gått den unge flygaren i blodet: sedan han begivit sig på permission till Viborg återvände han till sin enhet i Suulajärvi när han hörde talas om kommande strider. 

Hans Wind avgick som aktiv officer efter sin konvalescenspermission utan pension, eftersom det saknades tre månader i den tjänstgöringstid som berättigade till pension. Anpassningen till det civila livet lyckades dock inte på bästa sätt för en man med så hårda krigserfarenheter. Studier vid handelshögskola ledde inte till någon examen, och yrkeskarriären blev splittrad på grund av de trauman som kriget förorsakat och den lindrande alkoholen som präglade hans liv. Till råga på allt dömdes Wind 1959 för förfalskning av urkund och på grund av denna dom förlorade han även sin officersgrad. Hans kaptensgrad återställdes visserligen 1968. 

Wind arbetade 1947–1955 som biträdande direktör vid kvarnbolaget Pieksämäen Mylly, som ägdes av hans svärfar. Sedan kontakterna med svärfadern brutits fick han tjänst vid Vasa Ångkvarn och sedan vid Tammerfors skofabrik. På 1970-talet var han anställd vid bageriet Linkosuo fram till sin pensionering. 

Oberoende av motgångarna i hans civila tillvaro var Wind hela sitt liv en principfast man. Han godtog inte statsledningens ”finlandiserings”-politik. När Mannerheimriddarna 1994 för första gången inbjöds till presidentens mottagning på självständighetsdagen vägrade Wind delta; enligt hans mening kom inbjudan fyrtio år för sent. 

Mikko Uola 

Hans (Hasse) Henrik Wind, född 30.7.1919 i Ekenäs, död 24.7.1995 i Tammerfors. Föräldrar affärsmannen Frans Henrik Wind och Elin Irene Rahn. Gift 1944 med ekonomen Hilkka Maria Saari. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Brantberg, Suuret suomalaiset sotasankarit (2007); K. Keskinen, Suomen ilmavoimien historia 21. Lentävät ritarit. Ilmavoimien Mannerheim-ristin ritarit (2003); S. Porvali, Viimeinen kotka. Hävittäjälentäjä Hans Wind (2002; 3 uppl. 2008); S. Porvali, Ace eagle Hasse Wind. The Finnish Air Force at war 1939−1944 (2004); B. Sjögren, Hasse Wind – hävittäjälentäjä (1984; 3 utökade uppl. 1990). 

BILDKÄLLA. Wind, Hans. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5367-1416928957973

Upp