Skriv utGUMMERUS, Herman Olof
(1909–1996)
Konstfrämjare, direktör, professor
Herman Olof Gummerus gjorde Finland känt i den konstindustriella världen på triennalerna i Milano på 1950- och 1960-talen. Genom sin verksamhet som direktör för Konstflitföreningen i Finland och tack vare sin personliga kompetens fick han uppmärksamheten på olika håll i världen riktad mot finsk design och finländska konsthantverkares arbeten.
”Gummerus promenerade in i Palazzo dell’Arte al Parco med käpp i handen, batistnäsduk i ärmen, nejlika i knapphålet, monokel i ögat och svart kubb mot solen, förvisso mer lik en ambassadör än kommissarie för en liten nations utställning. Inne i entréhallen svärmade det av italienska arbetare i full färd med att få allt färdigt till öppnandet. Själva poängen med vår finländske väns entré var, att han omgående tilltalade förste bäste arbetare vid förnamn och på oklanderlig italienska med högromersk accent förhörde sig om, hur det stod till med hans fru och barn. På ett ögonblick var han omringad av glatt stojande plattläggare, snickare och målare, som han skämtade med och mer eller mindre kände vid namn. När vi skulle gå vidare till den finländska avdelningen, antydde Gummerus för sina vänner att arbetsstyrkan där uppe inte var fulltalig, varpå man mer eller mindre med en mun försäkrade, att det omgående skulle ordna sig, vilket det förvisso gjorde.”
Så beskriver Ulf Hård af Segerstad, en av Sveriges främsta designkritiker, Herman Olof Gummerus, långvarig verkställande direktör för Konstflitföreningen i Finland, efter deras första sammanträffande under IX triennalen i Milano 1951. Gummerus lyckades alltid få de finska avdelningarna färdiga i tid, medan andra kämpade med allehanda praktiska problem. Kommissionärer från de andra skandinaviska länderna bad att Gummerus redan till nästa utställning skulle locka arbetare också till deras avdelningar, och så började Gummerus karriär som ett slags sändebud och främjare för den finska och nordiska konstindustrin.
Under triennalen i Milano lärde världen känna den finska konstindustrin på ett aldrig tidigare skådat sätt. På utställningen 1951 fick Finland 35 priser, av dem var sex Grand Prix. Sverige och Danmark fick två Grand Prix var och Norge ett. Detta upprepades i följande triennal 1954, och nu började den finska konstindustrins sagolika gyllene era, som fick mytiska mått och fortsatte ända till början av 1970-talet.
Framgången berodde naturligtvis på en skara mycket begåvade konstnärer och formgivare, men också och speciellt på H. O. Gummerus, som suveränt kunde lotsa den finländska konstindustrin ut i världen och på så sätt göra också Finland känt. Gummerus hade en otrolig förmåga att locka kungar, presidenter och diplomater från olika länder, för att inte tala om ledare och representanter för storindustrin, till den finska avdelningen. ”Att göra Finland känt, det har jag försökt – tidigare kallades det för patriotism”, har Gummerus sagt om sitt arbete. Berömt är också hans påstående att han lika väl hade kunnat sälja korv bara det hade gagnat Finland; nu råkade det sig emellertid så att efterfrågan på design var större. Det berättas att han uppmanade de finska formgivarna: ”Var tysta och se exotiska ut.” Framgången var garanterad.
Gummerus skapade begreppet Finnish Design och gav upphov till fenomenet Scandinavian Design. Han drev också genom en idé som hade förts fram av Elisabeth Gordon, chefredaktör för den amerikanska tidskriften House Beautiful, om en samnordisk utställning i Amerika. Resultatet var den framgångsrika turnén Scandinavian Design 1954–1957.
Gummerus tid som chef för Konstflitföreningen i Finland (1952–1975) inrymmer allt från grundandet av Finnish Design Center till planerna på att grunda en samnordisk designskola och ett hus för föreningens designsamlingar. En prestation för sig var att i regeringens budgetförslag 1961 få en egen rubrik: ”Organisering av utställningar som presenterar finsk konstindustri utomlands.” Till detta ändamål hade 8 miljoner mark reserverats. ”Det var hög tid att få extra resurser för propagandan utomlands”, sade direktör Gummerus då och fortsatte: ”Kultur är idealism, och ett folk som inte har idéer orkar inte leva. Arkitekturen och konstindustrin beskriver Finlands levnadsstandard och kultur bäst, och därför är det värt att visa upp dem.” Det övriga konstlivet i Finland såg på från sidan med ett stänk av avund. Konstnären Sam Vanni lät också en gång undslippa sig att ”felet med konsten i Finland är att den inte har en Gummerus”.
Gummerus karriär som främjare av konstindustrin började vid Wärtsiläkoncernen (Arabia och Notsjö glasbruk), där han var chef för reklam och PR 1947–1952. Sedan blev han kallad till verkställande direktör till den slumrande Konstflitföreningen i Finland. Under sina tjugotre år som direktör hann Gummerus ordna över 200 utställningar och utställningsturnéer utomlands med finsk konstindustri i så gott som alla världens hörn. Gummerus själv har dessutom räknat med 100 andra utställningar utomlands där finsk konstindustri under hans tid presenterades. Han förunnades äran att få sitta i den högsta juryn vid triennalen i Milano redan 1954 och 1957 samt att få vara vice ordförande 1960 och 1973. Han har också varit medlem av den nordiska nämnden för Lunningpriset. Gummerus belönades med många internationella hedersbetygelser. Han fick professors titel 1976.
Hemligheten bakom fenomenet Gummerus låg bland annat i att han var en lysande sällskapsmänniska med goda språkkunskaper. Han talade minst sex språk flytande, vilka han lärde sig redan som skolpojke i Italien då hans far Herman Gummerus var Finlands ambassadör i Rom. Svenska talades i hemmet, italienska med vänner, franska i skolan och engelska med hemläraren. Tyska läste han i skolan och finska lärde han sig under andra världskriget i Finland. Dessutom studerade han i Paris och New York.
Sin yrkesbana började Gummerus 1936–1938 som redaktör vid Finska notisbyråns utrikesavdelning. Åren 1938–1940 var han chef för utrikesavdelningen vid Olympiska spelens pressbyrå. Samtidigt var han korrespondent för olika utländska tidningar och tidskrifter 1936–1946. Under vinterkriget var han i Informationskompaniet och senare under fortsättningskriget förbindelseofficer med den italienska motortorpedbåtgruppen vid Ladoga och Finska viken. I kriget träffade han bland andra Olavi Paavolainen, som nämner honom i Finlandia i moll: Gummerus var en intellektuell som läste franska romaner, en märklig personlighet, som trollade fram lakrom i det tröstlösa skyddsrummet.
Herman Olof Gummerus var en stor gastronom. På hans favoritrestauranger, som Savoy och Havis Amanda, skakade han hand med hovmästaren och rådgjorde andaktsfullt om måltidens sammansättning. Han hade själv redan som tjugoåring gett ut en kokbok i Amerika, Recipes for Successful Dining. ”Man kan inte kräva om man inte själv kan. Som barn var vi ofta i köket och följde kocken, både far och mor kunde laga mat och visste mycket om mat. Jag har alltid läst kokböcker.” Denna världsmans övriga intressen var att samla gamla kinesiska snusdosor och litteratur från 1700-talet.
Kerstin Smeds
Herman Olof Johannes Gummerus, född 11.10.1909 i Helsingfors, död 8.4.1996 i Helsingfors. Föräldrar professorn i historia Herman Gregorius Gummerus och författarinnan Alexandrine (San) Hedenberg. Gift 1941 med Karin Elisabeth Dahlström.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Intervju med Herman Olof Gummerus (11.4.1984, 7.2.1992); med Karin Gummerus (20.1.2000); urklippssamling hos Karin Gummerus; U. Hård af Segerstad, Formgivning för Fosterlandet. Sköna Hem 4/1986; E. Kruskopf, Finlands konstindustri. Den finländska konstflitens utvecklingshistoria (1989); O. Paavolainen, Finlandia i moll (1947); J. Tanttu, H. O. Gummerus, muotoilun herra ja ylhäisyys. Helsingin Sanomat 6.4.1975.
BILDKÄLLA. Gummerus, Herman. Museiverket.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5457-1416928958063