SILVÉN, Simon 

(1747–1798) 

Kyrkobyggare 

Simon Silvén var en av de främsta kyrkobyggarna i Österbotten i slutet av 1700-talet, i likhet med sin far, Matti Jylkkä. Deras bevarade produktion och ritningar visar att de i grunden behärskade den traditionella österbottniska kyrk- och stapelbyggnadskonsten. I synnerhet sonen tog till sig många av de arkitektoniska innovationer som infördes av Överintendentämbetet i Stockholm.

Simon Silvén föddes som det tredje barnet av fem i hemmansägaren och kyrkobyggaren Matti Tapaninpoika Jylkkäs familj i Kalajoki. Hans far var gift med Anna Sipintytär, enda dotter på Jylkkä gård, och blev sålunda husbonde på gården 1750–1782. Matti Jylkkä torde ha lärt sig timmermansyrket redan i unga år, antingen genom att gå i lära på österbottniska fartygsvarv vid kusten eller hos äldre timmermän på annat håll. Hans tidigaste kända kyrkobygge är iståndsättandet av Kalajoki kyrka 1753. Därefter uppförde han en klockstapel i Oulais 1758 samt kyrka och stapel i Toholampi 1765. 

Uppgifterna om Simon Silvéns barndoms- och ungdomstid är bristfälliga, men sina viktigaste lärospån som byggmästare torde han ha gjort hos sin far, på orter där kyrkor och klockstaplar uppfördes. I Matti Jylkkäs namn uppfördes Kärsämäki kyrka 1765, men den egentlige mästaren skall ha varit sonen Simon, som övervakat bygget efter faderns anvisningar. Att Matti Jylkkä hade en aktad ställning i sin hemtrakt visades av att han på 1770-talet blev invald i sockenstämman i Kalajoki. Han avled 1782. Vad beträffar stildragen hos de kyrkor han uppförde ansluter han sig till den österbottniska folkliga kyrkobyggnadstraditionen från mitten av 1700-talet. Detta ses tydligt i den enda bevarade kyrkobyggnaden av hans hand, klockstapeln i Oulais: en typisk, vackert utformad, österbottnisk renässansstapel. 

Av Matti Jylkkäs söner gick Simon i faderns fotspår och blev byggmästare. Senast mot slutet av 1770-talet antog han efternamnet Silvén, följande sin bror Stefans exempel. Stefan Silvén (1749–1803) gick i Vasa trivialskola och tog studentexamen i oktober 1774, studerade sedan i Uppsala och från 1777 vid Åbo akademi, där han utexaminerades som lantmätare 1780. Under studietiden började han använda den latiniserade formen Silvén som efternamn. Simon, som ävenledes var läs- och skrivkunnig, verkade förutom som byggare också som husbonde på Iso-Jylkkä gård i Kalajoki tills han 1798 drunknade i Kalajoki älv. 

Simon Silvéns första självständiga arbete torde ha varit klockstapeln i Nurmes 1773; han var då 25 år. Efter egna ritningar byggde han därtill kyrkorna i Sievi (1775), Kallankari (1780) och Ullava (1783). Vid sidan av dessa arbeten gjorde han ytterligare en del ritningar på kyrkor och klockstaplar; vilka har dock inte gått att fastställa. Däremot är det klarlagt att Silvén, efter ritningar som godkänts av Överintendentämbetet i Sverige, var mästare då kyrkorna i Idensalmi (1779), Merijärvi (1781), Lovisa (1782), Vihanti (1784) och Rantsila (1785) uppfördes, och antagligen även vid kyrkobyggena i Kalajoki (1780–1781), Alavieska (1795) och Pielavesi (1797). Av dessa har kyrkorna i Kallankari, Ullava, Idensalmi, Merijärvi, Vihanti och Rantsila bevarats. 

Klockstapeln i Nurmes är en typisk renässansstapel i tre våningar. Kallankari och Ullava kyrkor är däremot långsträckta byggnader med åtta hörn. Ullava är dessutom konstruerad som en så kallad stödpelarkyrka (de långa sidoväggarna stöds av urholkade och knuttimrade stöttor i form av stockar). Trots sina egenartade planritningar är dessa kyrkor som helhet tätt förbundna med annan byggnadskonst av folklig karaktär i 1700-talets Österbotten. Silvéns viktigaste arbeten är emellertid några korskyrkor, uppförda efter ritningar som omarbetats i Stockholm efter ursprungliga ritningar av Silvén. När hans ritningar jämförs med de kyrkor han byggt kan man observera att mästaren så småningom började utarbeta sina ritningar på ett sätt som gjorde att de alltmer stämde överens med Överintendentämbetets stilinriktning. 

Simon Silvéns kusin på mödernet, Sigfrid Silvasti (1746–1790) från Kalajoki, blev också han känd som kyrkobyggare. Han uppförde kyrkorna i Haapavesi (1784) och Pyhäjärvi (Uleåborgs län, 1790). Den förstnämnda byggdes efter ritningar av Silvén, också de omarbetade i Stockholm för att bättre motsvara den officiella arkitekturens anspråk. 

Risto Känsälä 

Simon Matinpoika Jylkä, Jylckä, sedermera Silvén, född 11.8.1747 i Kalajoki, död 29.4.1798 i Kalajoki. Föräldrar bonden, kyrkobyggaren Matti Tapaninpoika Iso-Jylkkä och Anna Sipintytär. Gift 1775 med Anna Juhontytär Kalling, 1785 med Maria Magdalena Laurin. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M.-T. Knapas & H. Hyvönen, Finlands kyrkor 19 (1993); R. Känsälä, Simon Silvén. Pohjalaisia elämäkertoja (1995); L. Pettersson, Haapaveden kirkot. Haapavesi ennen ja nyt II. Haapaveden kirja (1973); L. Pettersson, Simon Silvénin suunnitelma Haapaveden kirkoksi. Investigatio Memoriae Patrum. Libellus in honorem Kauko Pirinen (1975); L. Pettersson, Suomalainen puukirkko – Finnish Wooden Church (1989). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5466-1416928958072

Upp