GUSTAFSSON, Paul


(1923–2002)


Ambassadör, kanslichef, avtalsförhandlare


Paul Gustafsson verkade under sin fyrtioåriga tjänstemannakarriär inom utrikesförvaltningen och fungerade bland annat som generalkonsul, ambassadör och två gånger som chef för rättsavdelningen vid utrikesministeriet. På 1980-talet var han kanslichef vid statsrådets kansli. Han är bäst känd som huvudförhandlare om komplicerade statsfördrag.


 

Den i Helsingfors födde Paul Gustafsson kom 18 år gammal i juni 1941 direkt från skolbänken till fortsättningskriget, där han tjänstgjorde vid frontstyrkornas luftförsvar till november 1944. Vid krigsslutet var hans militära rang fänrik. Sina juridiska studier inledde han redan under kriget i januari 1944 och avlade högre rättsexamen 1949. Samma år inträdde han i utrikesförvaltningens tjänst.


 

Gustafsson deltog 1960 i en förhandlingsrunda, under ledning av avdelningschef Olavi Munkki, med medlemsländerna i Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA). Finlands representanter redogjorde då för förhandlingarna med Sovjetunionen om ställningen som mest gynnad nation och om de för Sovjetunionen gjorda förändringarna i FINEFTA-avtalet. Gustafsson deltog också i utformandet av det 1962 ingångna Nordiska samarbetsavtalet (Helsingforsavtalet), där han svarade för det ekonomiska avsnittet. Avsikten med samarbetsavtalet var att trygga det nordiska samarbetet i en situation då de olika nordiska länderna förhandlade om sina respektive handelspolitiska integrationsarrangemang med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC).


 

År 1967 utnämndes Gustafsson till chef för rättsavdelningen vid utrikesministeriet. Hans arbetsuppdrag var att utveckla avdelningen. Vid den tiden fanns det vid avdelningen bara tre jurister i diplomatkarriären samt några tjänstemannaaspiranter. Avdelningen var uppdelad i tre byråer, allmänna, arvs- och fördragsbyrån. Någon sakkunskap om internationell rätt fanns överhuvudtaget inte vid avdelningen, utan ministeriet tvingades hela tiden be om hjälp av jurister utanför förvaltningen. Gustafssons utgångspunkt var att avdelningen också skulle handlägga frågor som var av allmänt intresse. Under sina två perioder som avdelningschef 1967–1970 och 1973–1976 lyckades han också genomföra genomgripande förändringar i arbetets natur. I synnerhet på statsfördragens område gjordes nya landvinningar, och Gustafsson fungerade ofta som ordförande för både multilaterala och bilaterala förhandlingsdelegationer. Bland dessa kan nämnas skyddsfördraget om Östersjöns maritima miljö 1974, vilket ledde till att den första internationella organisationen, Helsingforskommissionen, placerades i Finland, vidare Förenta nationernas III havsrättskonferens som började 1974 samt förhandlingarna 1976–1977 rörande två tilläggsprotokoll till 1949 års Genèvekonventioner.


 

Som Gustafssons mästarprov kan man betrakta de 1968–1969 framförhandlade avtalen om kärnenergisamarbete med Storbritannien, Förenta staterna, Sverige och Sovjetunionen samt det med dessa intimt sammanhängande pionjäravtalet med Internationella atomenergiorganisationen (IAEA). Enligt detta överfördes övervakningsuppgifterna i de bilaterala avtalen om kärnenergisamarbete till IAEA. På detta sätt undgick Finland den till ett visst land knutna kontrollen av länder som levererade kärnmaterial. Övervakningsavtalet mellan Finland och IAEA utgjorde senare modell för andra länders övervakningsavtal.


 

Bland de krävande bilaterala avtalsförhandlingarna kan nämnas det så kallade Tysklandspaketet och de därpå följande kompensationsförhandlingarna med Tyska demokratiska republiken (DDR). När Gustafsson tog emot detta uppdrag var han ännu ambassadör i Haag. Utgångspunkten för förhandlingarna om att normalisera relationerna var det besked som Finlands regering gav i juli 1972, enligt vilket tiden var mogen att knyta diplomatiska relationer med båda de tyska staterna. Samtidigt skulle man påbörja förhandlingar om andra ärenden, såsom krigsskadeersättningar åt Finland. Under förhandlingarna behandlades kärnfrågan i den finländska utrikespolitiken eller godkännandet och definitionen av Finlands neutralitetspolitik. En ytterligare svårighet var att avtalen skulle träda i kraft samtidigt. Detta mål uppnåddes, och Finlands diplomatiska relationer till båda de tyska staterna trädde i kraft på samma dag i januari 1973. Förhandlingarna om de övriga delarna av Tysklandspaketet slutfördes med DDR i december 1972 och med Förbundsrepubliken Tyskland i september 1974.


 

Kollegerna uppskattade Gustafssons energi, hans förmåga att fördjupa sig i nya ärenden och hans skicklighet som avtalsförhandlare. Hans opartiska och sakliga läggning utnyttjades också för att reda ut vissa personaltvister inom utrikesförvaltningen. För egen del uppskattade Gustafsson professionellt kunnande och förmåga till självständigt agerande hos sina arbetskamrater. Däremot hade han svårt att fördra lismare och sådana som sökte hjälp från partipolitiken för att främja sin karriär – och han dolde inte heller sina uppfattningar. Som en av sina förebilder betraktade han sin förman 1955, chefen för den politiska avdelningen Ralph Enckell, som lade grunden till Finlands neutralitetspolitik. Många som inte kände Gustafsson väl betraktade honom som en sträng, rentav svår person. En kronisk huvudvärk var säkerligen en delorsak till hans otålighet och till hans tidvis rentav bryska beteende.


 

Gustafsson öppnade också nya vägar under sin tid som chef för statsrådets kansli 1983–1988. Under hans period i tjänsten skapades ett ADB-baserat informationssystem, som möjliggjorde uppföljning av regeringsprogrammen. Han återupplivade också kanslichefsmötena. På Gustafssons initiativ firades 1987 statsrådets 175-årsjubileum med en utställning, en jubileumsbok och en film.


 

Till Paul Gustafssons fritidsintressen sedan ungdomsåren hörde bokbindning och att öka sin samling av äldre böcker om Finland. Han var ordförande i Biblio­fila sällskapet rf. och i festkommittén för firandet av bokens 500-årsjubileum i Finland. Han publicerade ett memoarverk i fyra delar, som även i rikt mått behandlade hans föräldrars släkthistoria.


 

Holger Rotkirch


 

Paul Verner Erkki Gustafsson, född 9.4.1923 i Helsingfors, död 23.3.2002 i Helsingfors. Föräldrar jägargeneralmajoren Gustaf Verner Gustafsson och operasångerskan Annie Margaretha Augusta von Haartman. Gift 1951 med Aune Sirkka Inkeri Hannikainen.


 

PRODUKTION. Euroopan talousyhteisön perustamissopimus (1962); Tie Dubrovkaan (1987); Kirja Suomessa 500 vuotta. Red. P. Gustafsson et al. (1991); Suurta unta (1992); Koulupoika, korpraali, konsuli (1995); Ritarikadun renki (1999).


 

BILDKÄLLA. Gustafsson, Paul. Foto: Bertil Ercson, Pressens Bild Ab. Utrikesministeriets arkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5467-1416928958073

 

Upp