SUND, Lars 

(1953– ) 

Författare, journalist 

Med sin ”Siklaxtrilogi” har Lars Sund skapat ett modernt finländskt epos där en fiktiv österbottnisk kommun blir fästpunkt för 1900-talets finländska och internationella historia. Krigens dramatik, emigration, smuggling och spioneri vävs här med glimten i ögat samman med lokalsamhällets vardag. Redan Sunds tidiga tonårsskildring Natten är ännu ung utmärktes av frodigt språk och orädd berättartalang. Vid sidan av författarskapet och en 20-årig insats som dagstidningsjournalist i Uppsala har Sund deltagit i den finländska debatten genom pålästa kolumner och essäer, bl.a. i kärnkraftsfrågan. 

Lars Sund växte upp som enda barnet i en arbetarfamilj i Jakobstad. ”Mina föräldrar läste goda barnböcker för mig när jag var liten, men jag minns just ingenting av dem. Det är Kalle Anka jag minns.” Bland bestående litterära impulser har Sund också nämnt serietidningen Fantomen. 

Sund avlade studentexamen 1973 vid Jakobstads samlyceum, men under några år i början av 1960-talet hade familjen bott i New York. Den tidiga närkontakten med USA beredde väg för umgänge med ny amerikansk litteratur i original. Detta satte spår i debuten, diktsamlingen Ögonblick (1974), och några av Sunds romaner utspelar sig delvis i USA. 

Ögonblick innehåller dikter tillägnade bl.a. populärkulturella ikoner, som filmstjärnan Marilyn Monroe och en rad rock- och bluesmusiker, men också poeten Vladimir Majakovskij och det österbottniska landskapet. Boken betecknades av recensenter som ”fräck”, ”romantisk”, ”haschdoftande” och ”revolutionär”. I en samtida intervju nämnde Sund förebilder som Pablo Neruda och amerikansk beat-poesi, t.ex. Allen Ginsbergs. Samtidigt konstaterade han att ”popmusiken lärt mig betydligt mera än en massa författare som jag läst”. 

Om diktsamlingen väckte intresse, blev Sunds debutroman Natten är ännu ung från följande år (1975) ett begrepp. Dess kompromisslösa småstadsskildring är sedd ur tonårsperspektiv: Jakobstad, ”Jeppis”, är ”ett jävla råtthål”, konstaterar berättaren Eki på första sidan. Boken innehåller, har Sund påstått, ”fler svordomar än all tidigare finlandssvensk litteratur sammantaget kan uppvisa”, och kom till snabbt: ”När jag kom på det rätta slangspråket satte jag mig ner och skrev 20–30 sidor i en enda sittning”. Just språket, på en gång innovativt och realistiskt, med inslag av lokala och rikssvenska idiom, ger romanen dess särprägel. Samtidigt kan den läsas som en finländsk parafras på J. D. Salingers berömda ungdomsskildring Räddaren i nöden (1951). Ett viktigt motiv är hur stadens klasskillnader avspeglas som sociala klyftor i skol- och ungdomsmiljöerna. 

Det dröjde åtta år till nästa bok. Under mellantiden studerade Sund engelska, svenska och litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Hans engagemang som studentkårens kultursekreterare och som redaktör för dess tidning innebar ändå att han i Åbo enligt egen utsago gjorde ”allt annat utom studerade”. I efterhand sett var detta en vilsen tid: ”Jag mådde inte speciellt bra, man kan säga att jag led av brist på orientering i livet”. Under fyra sommarlov vikarierade Sund som redaktör på Jakobstads Tidning och i slutet av 1970-talet blev han erbjuden fast anställning på Åbo Underrättelser. I stället valde Sund kärleken och Uppsala, dit han flyttade 1978. Han och Gudrun Utas, som han träffat 1977 på ett skrivarseminarium i Vörå, gifte sig 1979 och adopterade 1984 en chilensk pojke. I Sverige började Sund med att dela ut tidningar, men fick småningom fast anställning vid Upsala Nya Tidning, där han verkade som journalist i över 20 år. Sedan 1999 är han fri författare. 

Sin civiltjänst avtjänade Sund 1982 som kultursekreterare i Malax. Under detta år i ”exil” tog romanen Vinterhamn (1983) slutgiltig form. Ramen är 1970-talets studentliv i Åbo. Liksom i Natten är ännu ung slits huvudpersonen mellan sina lojaliteter. Hans vänner finns dels bland disciplinerade kommunister, dels bland feminister, miljöaktivister, musiker och teatermänskor. Språkligt är boken mera dämpad än den föregående och den som skulle komma. 

År 1991 utkom Colorado Avenue, som skulle bli inledningen till Sunds ambitiösa ”Siklaxtrilogi”. Den färdiga romanserien spänner över hela 1900-talet och den första delen rör sig från guldgrävarnas USA till den österbottniska landsbygden. Med sitt färggranna språk och centralgestalter som ”Dollar-Hanna”, ”Kommunalarin” och ”Kanisterkungen” har romanerna också inspirerat till framgångsrika dramatiseringar på Wasa teater och till Claes Olssons filmatisering Colorado Avenue (2007). 

”Den österbottniska historien visade sig vara full av knivjunkare (rena Vilda Västern), fascister, religiösa stollar, uppfinnare, Amerikasocialister och en massa fascinerande människoöden. Kort sagt: goda historier”, kommenterade Sund trilogins andra del, Lanthandlerskans son (1997). Samtidigt trodde han att han knappast hade kunnat skriva böckerna om han inte hade emigrerat – ”jag behövde distansen till Österbotten”. 

I Siklaxtrilogin förenas det realistiska berättande som präglar Sunds två ungdomsromaner med ett nytt inslag av mustiga skrönor och drömlika fantasier. Vid sidan av den väl pålästa historiska ramen finns här drag av magisk realism och en lekfullt opålitlig berättarröst, som allt som oftast kan ”lämna verklighetens Strandväg och köra ut i fiktionen” eller klättra upp i en telefonstolpe för att tjuvlyssna på ett samtal som förts över linjerna 30 år tidigare. Sund har konstaterat att realismen ”inte räckte till” för hans berättande och att realism för övrigt kan vara många saker, ”inte bara socialrealism, eller en lite kutryggig och flanellklädd finlandssvensk vardagsrealism, eller diskbänksrealism eller landsbygdsrealism”. Trots att romandebuten kom till snabbt, och trots att Sund har lätt både för muntligt berättande och för att uppträda offentligt, lät han de stora romanprojekten mogna och ta sin tid. Böckerna i trilogin utkom med sex års mellanrum. Som ett led i källforskningen, för att få tag i tidskänslan, studerade Sund bland annat hembygdsbreven i gamla tidningar. 

För Siklaxtrilogin har Sund fått ett flertal litterära pris, bl.a. Runebergspriset 1992, Lars Widdings pris (i Sverige) 1998 och finländska Statspriset för litteratur 2004. Alla tre romandelarna var respektive år nominerade till Finlandia-priset, och 2009 fick Sund Svenska kulturfondens kulturpris. Från och med Colorado Avenue har böckerna översatts till finska, några dessutom till tyska, danska och estniska. 

I sina två senaste böcker håller Sund sig till ett mindre format, samtidigt som han slår in på delvis nya vägar. En lycklig liten ö (2007) är en skärgårdsdystopi där allt flera oförklarliga lik flyter i land och sätter det lilla samhällets sammanhållning på allt svårare prov. I En morgontrött fågelskådares bekännelser (2010) avspeglas Sunds långvariga engagemang som amatörornitolog. Lyriska fågelbeskrivningar varvas i en dagboksaktig essäform med fågelskådandets historia och reflexioner över relationen mellan människa och natur. 

Boken ger därmed en mera personlig aspekt på Sunds miljöpolitiska engagemang, ett av hans teman i kolumner under många år i den finländska vänstertidningen Ny Tid. Vid sidan av kärnkraftskritik och inlägg om bl.a. EU och rasism har Sund här också berättat om t.ex. sin djupa kärlek till ”usla skräckfilmer” och den amerikanska populärkultur som tidigt blev hans. Om Finland och Sverige har han konstaterat att han ”hör till de människor som far hem oavsett åt vilket håll jag reser över Bottniska viken”. 

Med konstnärlighet, humor och noggrannhet har Lars Sund skapat fiktiva personer och berättelser som läsarna och publiken har kunnat relatera till – i Finland men också i Sverige. Både ungdomsromanerna och Sunds breda och fantasifulla episka verk har blåst liv i den finländska historien ur andra synvinklar än de mest välkända. Inte minst Österbotten växer här fram som ett både verkligt och mytiskt landskap. Också som kolumnist, essäist och politisk opinionsbildare är Sund en kunnig skribent som rör sig över ett brett fält utan att tappa det personliga greppet. 

Trygve Söderling 

Lars Evert Sund, född 2.7.1953 i Jakobstad. Föräldrar bilmontören Evert Sund och posttjänstemannen Ingalill Bergman. Gift 1979 med politiska sekreteraren, filosofie kandidat Gudrun Utas. 

PRODUKTION. Ögonblick (1974); Natten är ännu ung (1975); Vinterhamn (1983); Colorado Avenue (1991); Lanthandlerskans son (1997); Eriks bok (2003); En lycklig liten ö (2007); En morgontrött fågelskådares bekännelser. Dagboksblad maj–december (2010). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. Berggren, Hemifrån hem. Berättelser om ett utvidgat hemland (2007); Boklagets Litterära Årsmagasin 1983 (1983); Femtiosex österbottniska författare om sig själva. Red. Y. Hoffman et al. (1990); T. Norrmén, Som en Gud på Pampas. Ny Tid 47/1997; K. Saranpa, Att leka med historien. Lars Sunds Colorado Avenue. Historiska och litteraturhistoriska studier 73/1998; Å. Stenwall, En småstadskilles bekännelser. Den förvirrade äventyraren. Hur pojkar blir män i nyare finlandssvensk litteratur (1996); Å. Stenwall, Att ljuga ihop sitt Österbotten. Den omöjliga hemkomsten. Rötter och rotlöshet hos några österbottniska författare (2006); L. Sund, Att ljuga historia. Romanen og historia. Med bidrag frå seks nordiske forfattarar. Red. H. O. Andersen (2003). 

BILDKÄLLA. Sund, Lars. Foto: Lena Malm. Söderströms förlag.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5519-1416928958125

Upp