VIKSTRÖM, Erik


(1941– )


Biskop, missionär


Erik Vikström efterträdde 1983 sin bror John som biskop i Borgå stift. Under hans drygt 20 år som biskop ägde ett omfattande kyrkligt förnyelsearbete rum både administrativt och inom den finlandssvenska kyrkolitteraturen; bl.a. gavs en ny psalmbok ut 1986. Vikströms egen litterära produktion ägnas i huvudsak åt teologiska och kyrkliga frågeställningar. Han är internationellt mest känd för Borgåöverenskommelsen 1992, då de anglikanska kyrkorna i Storbritannien och de lutherska kyrkorna i Norden antog ett gemensamt teologiskt dokument. Efter pensioneringen 2006 återvände Vikström som missionär till Tanzania.

 

När Erik Vikström tillträdde biskopsämbetet i Borgå stift 1983, var han den femte i ordningen sedan det finlandssvenska stiftet grundades 1923. Han efterträdde sin äldre bror John Vikström, som 1982 valdes till ärkebiskop. Erik Vikströms biskopstid präglades av ett omfattande kyrkligt förnyelsearbete med en ny finlandssvensk psalmbok 1986, ny kyrkohandbok, bibel­översättning och katekes 2000, samt en ny handbok för kyrkliga förrättningar 2004. På det administrativa planet skedde även en omfattande reform då domkapitelsinstitutionen 1997 överflyttades från staten till kyrkan och Stiftsrådet 2005 omorganiserades till Kyrkans central för det svenska arbetet, kyrkostyrelsen. I egenskap av biskop ägnade Vikström detta arbete mycken tid. Han gjorde sig likaså känd som en engagerad och aktiv biskop. Förutom att han representerade den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland i internationella sammanhang, deltog han i det kyrkliga arbetet på såväl det nationella planet som på stiftsnivå. Genom regelbundna visitationer stiftade han bekantskap med Borgå stifts församlingar och deras medlemmar. Hans folkliga framtoning och spontanitet var under dessa visitationer en tillgång. Samtidigt präglades Erik Vikströms biskopsgärning tidvis av ett turbulent förhållande till medierna och till en del grupperingar i stiftet.


 

Erik Vikström föddes 1941 i Kronoby. Fadern Edvin Vikström var folkskollärare i Hopsala skola och därtill aktiv som förtroendevald i både församling och kommun. Faderns politiska och kyrkliga engagemang väckte tidigt Eriks och syskonens intresse för såväl andliga som sociala frågor. Vid köksbordet diskuterades politik, idrott och andliga frågeställningar i en otvungen atmosfär. Modern Hilma skötte hemmet och det lilla jordbruk som familjen höll sig med. Hemmet präglades i andligt hänseende dels av en grundmurad kyrklighet, dels av den lågkyrkliga österbottniska väckelsen. Förbundet Kyrkans ungdom blev redan i ungdomsåren Erik Vikströms andliga hem, men han rönte även via släkten inflytelser från såväl den evangeliska som den laestadianska väckelsen.


 

Under ungdomsåren deltog Erik Vikström både i församlingens och i Kyrkans ungdoms verksamhet. Bland hans närmaste vänner under gymnasietiden kan nämnas Gustav Björkstrand och Göran Hellberg, vilka även delade intresset för det väckelsepräglade ungdomsarbetet inom Kristliga gymnasistgruppen i Gamlakarleby svenska samlyceum och i Förbundet Kyrkans ungdom. Jämsides med engagemanget i det kristna ungdomsarbetet närde Erik Vikström ett stort idrottsintresse, inte minst för fotboll.


 

Efter studentexamen vid Gamlakarleby svenska samlyceum inledde Erik Vikström sina teologiska studier i Helsingfors. Han avlade teologie kandidatexamen 1964 och teologie licentiatexamen 1968. De teologiska studierna fortsatte vid Åbo Akademi, där Vikström disputerade för doktorsgraden 1974 med avhandlingen Ortotomisk applikation. Bibelordets tillämpning och delning enligt den konservativa pietismens predikoteori. Vikströms doktorsavhandling följdes inte av några ytterligare vetenskapliga alster. Han har i sina senare böcker främst behandlat teologiska och kyrkliga frågeställningar. I sitt första herdabrev till Borgå stift, Gräsrotskyrkan, behandlar Vikström kyrkans evangelisatoriska uppgift utgående från den tredelade trosbekännelsen. Gräsrotskyrkan följdes 1992 upp av hans andra herdabrev, Eden och anden. I detta försöker han göra en analys av kyrkans situation och de utmaningar som den står inför. Vikström ser i boken församlingen och kyrkan som en oas. Kyrkans medlemmar lever i världen och delar dess villkor, men de återvänder gång på gång till oasen som ger dem vila, återhämtning och ny kraft för uppdraget i världen. Vikströms senare produktion kan närmast hänföras till kategorin andakts- och uppbyggelselitteratur.


 

Efter sin teologie kandidatexamen 1964 arbetade Erik Vikström några år som sekreterare i den inomkyrkliga väckelserörelsen Luthersk inremission r.f. Vikström anhöll 1964 om prästvigning för tjänstgöring inom denna rörelse, men dåvarande biskopen Karl-Erik Forsell gick inte med på detta arrangemang. Erik Vikström prästvigdes dock tre år senare, 1967. Hans yrkesverksamma liv efter prästvigningen kan indelas i tre perioder: församlingsprästens, missionärens och biskopens. Erik Vikström tjänstgjorde som församlingspräst i Lukas församling i Helsingfors (1967), i Sibbo svenska församling (1967–1974) samt i Pedersöre församling (1980–1982). Under den senare delen av 1970-talet arbetade han inom Finska missionssällskapet, dels som missionssekreterare (1974–1976), dels som lärare på Makumira teologiska seminarium i Tanzania (1976–1979).


 

Under åren i Tanzania utmejslades och fördjupades hans teologiska syn på kyrkan med bl.a. en kraftig betoning på vikten av att kyrkan är utåtriktad, d.v.s. evangeliserande och missionerande, samtidigt som den söker sig inåt och värnar om det andliga livet genom en kristocentrisk förkunnelse och ett aktivt böneliv. Dessa tankar har varit bärande i Vikströms litterära produktion och i hans gärning som biskop. Han har även i enlighet härmed betonat biskopsämbetets andliga karaktär, d.v.s. att biskopen förutom de administrativa förpliktelserna också fungerar som en andlig herde för sitt stift.


 

I likhet med sina företrädare på biskopsstolen fick Erik Vikström under sin tid som biskop lov att lotsa det finlandssvenska stiftet genom olika utmaningar. Borgå stifts speciella karaktär med långa geografiska avstånd och väckelserörelser med olika andliga traditioner har inneburit en utmaning för stiftets biskop. Arbetsbördan har alltid varit stor, då det svenska stiftet utgör något av en kyrka i kyrkan och förväntas stå för en del av de funktioner på svenska som rikskyrkan annars sköter för de finska stiftens del.


 

Under sina drygt tjugo år som biskop i Borgå stift deltog Erik Vikström aktivt i och påverkade också den kyrkliga utvecklingen på olika plan. Som självskriven ledamot i kyrkomötet och biskopsmötet bevakade han aktivt finlandssvenska, kyrkliga intressen. I kyrkomötet satt han som ordförande för handboksutskottet 1983–1985 och för konstitutionsutskottet 1988–1991. Utöver dessa ordförandeuppdrag satt han även som ordförande i direktionen för kyrkans central för samhällsfrågor 1983–1991, i direktionen för kyrkans missionscentral 1993–1994 samt i Finska missionssällskapet 1995. Han var likaså på 1990-talet medlem av kyrkostyrelsen och kyrkans avtalsdelegation. Bland de nordiska uppdragen kan nämnas ordförandeskapet i Nordiska ekumeniska rådet 1988–1991. Vikström erhöll 2003 kyrkans förtjänsttecken, med anledning av sina insatser för kyrkan och stiftet. Tecknet, som utdelas mycket sällan, ges för extraordinära insatser inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.


 

På det internationella planet har Erik Vikström blivit mest känd för sin insats vid tillkomsten av den s.k. Borgåöverenskommelsen. Denna innebär bl.a. att de lutherska kyrkorna i Norden och Baltikum samt de anglikanska kyrkorna på de Brittiska öarna erkänner varandras ämbeten. I praktiken innebär det, förutom ett teologiskt närmande mellan kyrkorna, att präster från de nämnda kyrkorna kan tjänstgöra i en annan av de kyrkor som ingått överenskommelsen, utan att behöva prästvigas på nytt. Medlemmar i någon av gemenskapens kyrkor kan även delta i de andra kyrkornas verksamhet utan att byta kyrkomedlemskap. Vikström var en av de representanter för Finlands evangelisk-lutherska kyrka som deltog i förhandlingarna. Han var en av de drivande krafterna, och när den slutliga överenskommelsen undertecknades i Träskända 1992 fick den sitt namn efter Vikströms stift, Borgå. Överenskommelsen har internationellt kommit att benämnas ”the Porvoo agreement”. För Erik Vikström utgjorde undertecknandet en av höjdpunkterna i hans biskopsgärning. Han har även senare engagerat sig i detta arbete, bl.a. som ordförande för Borgå-gemenskapens kyrkor (från 1998). Efter pensioneringen som biskop 2006 återvände Vikström till missionsfältet i Tanzania.


 

Sixten Ekstrand


 

Erik Gustav Vikström, född 6.11.1941 i Kronoby. Föräldrar folkskolläraren Edvin Vikström och Hilma Lindström. Gift 1964 med grundskollärare Kerstin Marianne Björnvik.


 

PRODUKTION. Ortotomisk applikation (1974); Boken om Gurli. Uppenbarelser i sjukrummet (1976); Gräsrotskyrkan (1985); Eden och anden (1992); I din hand (1996); Hjärtats hus. En meditativ vandring genom biskopsgården i Borgå (1998); Innantill (2000); För dig (2005); Det lyser i prästgårdsfönstret. Prästhem och prästgårdskultur i Svenskfinland (2007); Min bön (2009).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Suomen teologit 1999 – Finlands teologer 1999 (1999); J. Vikström, Tro i kris (1972).


 

BILDKÄLLA. Vikström, Erik. Hufvudstadsbladets arkiv.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5541-1416928958147

 

Upp