JANSSON, Svea 

(1904–1980) 

Folklig vissångare, traditionsbärare 

Svea Jansson var på 1960- och 1970-talen en av Nordens mest uppburna folkliga vissångare. Hennes sångarkarriär sträckte sig över fem decennier – från 1923, då visforskaren Greta Dahlström tecknade upp några av hennes visor, till 1970-talets uppträdanden i Stockholm. Svea Jansson var en utomordentlig representant för vistraditionen i Åbolands skärgård. Hennes stora repertoar omfattade allt från medeltida ballader till samtidens populärmusik. Den unika repertoaren, hennes bärande stämma och spontanitet gjorde henne till såväl forskarnas som allmänhetens favorit.

Svea Kristina Jansson föddes på Nötö i Nagu socken den 30 september 1904. Nötö var på den tiden ett livligt skärgårdssamhälle. Svea Jansson var dotter till skutskepparen Abel Konstantin Jansson och hans hustru Ida Sofia Gustava Jansson. Fadern seglade ved, som han om vintrarna köpt upp i Österbotten, till Stockholm. Svea var familjens fjärde barn och kom med tiden att få åtta syskon. När Svea var fyra år gammal erbjöd sig morföräldrarna, som bodde i Österäng på östra sidan av Nötö i byns utkant, att ta hand om henne. Svea betonade vid flera tillfällen att hon hade en lycklig barndom hos morföräldrarna. 

Morfadern Adolf Fredrik Jansson hade i yngre dagar haft en segelskuta, men när Svea flyttade in hos morföräldrarna hade han redan upphört med seglationen. Sveas mormor Eva Gustava Jansson var född i Böle by i Hitis. Vid tjugoett års ålder hade hon fått tjänst som piga hos en bonde på Nötö, där hon träffade skutskepparen Adolf Jansson. Med honom fick hon tre barn, av vilka det mellersta, dottern Ida Sofia Gustava, blev Sveas mor. Mormodern var glad och livlig till sin natur, hon tyckte om att sjunga och dansa. Av henne lärde sig Svea en mängd visor. 

Eva Jansson var i bygden känd som en ovanligt god sångare. Det var i första hand hennes ålderdomliga visrepertoar som hade väckt uppmärksamhet, men också hennes bärande stämma. Sommaren 1923 besöktes hon av den första folkmusiksamlaren, sånglärarinnan Greta Stenbäck, gift Dahlström, som för Svenska litteratursällskapets räkning tecknade upp visor i Åbolands skärgård. Greta Dahlström förde dagbok och hon berättar detaljerat om det första mötet med Svea Jansson och hennes mormor den 19 juni 1923: ”Nu har jag funnit det rätta: Janssons i Österäng! Torpets invånare består av morfar, mormor och Svea. Morfar kan ej många visor, men han är vänligheten själv och kallar mig med ålderns och könets överlägsenhet ’du’. Mormor är 82 år, lång och mager med vackra markerade drag, säkert en skönhet i sina dagar. Hon är kry och munter och hennes repertoar är synnerligen rik och omfattar alla slag av visor: ballader, sjömans- och kärleksvisor, skämtvisor och en och annan dansmelodi . - - - Här är Svea, som är förtrogen med hela visförrådet sedan sin barndom, en ovärderlig hjälp. Hon är musikalisk och har ett briljant minne och tycks vara mycket intresserad av sitt värv (d.v.s. att hjälpa mig). En pigg och vaken flicka, aderton år, flink och spänstig, ögonen överallt, den förnumstiga näsan i vädret, över gestalten ännu en viss barnslig kantighet”. 

I Svea Janssons barndoms- och uppväxtmiljö var sången en naturlig del av det dagliga livet. Man sjöng medan man arbetade, när man rodde eller seglade. Och man sjöng tillsammans när man träffades på lediga stunder. Om söndagskvällarna satt flickorna i flickkamrarna och skrev upp visor ur minnet eller ur varandras vishäften. Under vackra sommarkvällar ljöd sången när ungdomarna dansade sånglekar i något vägskäl, på båtbryggor och flata stenhällar. 

Sitt första sångframträdande gjorde Svea Jansson i skolan då hon var åtta år gammal. Förmodligen fick Svea redan under skoltiden en viss rutin att uppträda med sång, läsning och deklamation. Hon hade planer på att fortsätta sin skolgång vid fruntimmersskolan i Åbo, men familjens knappa ekonomi lade hinder i vägen. 

Från tretton till sjutton års ålder vistades Svea Jansson varje sommar ute vid fiskeläget, där hon utökade sin repertoar av kärleksvisor, sjömansvisor, skämtvisor och sånglekar. Andliga sånger och psalmer lärde hon sig på bönemötena. Sommartid besöktes Nötö nämligen av kringresande kolportörer, och sången var ett viktigt inslag i de religiösa sammankomster som då ordnades. När resegrammofonen på 1920-talet kom till Nötö lärde hon sig revyvisor och schlager. 

År 1919 bildade ungdomarna på Nötö och omkringliggande holmar en ungdomsförening, De Unga i Havsbandet, som 1932 kunde inviga sitt eget föreningshus, Havsborg. Medlemsmatrikeln visar att Svea Jansson blev medlem 1920. Hon blev genast aktiv i föreningens sångkör. Åren 1926–1929 låg ungdomsföreningens verksamhet nere. För Svea Janssons del innebar de åren också av andra orsaker ett slut på ungdomslivet; 1926, när Svea var 21 år gammal, fick hon sin första son Olof Klas. Efter det blev Svea aktiv i ortens Marthaförening, där hon uppträdde med sång och deklamation vid månadsmötena. 

Svea Janssons kontakt med folkmusiksamlarna och -forskarna kom i hög grad att prägla hennes liv. Redan den första kontakten med Greta Dahlström sommaren 1923 gav Svea en ny syn på visorna, även om hon redan då hade byggt upp en ansenlig samling visor. Greta Dahlström noterar att den 18-åriga Svea hade stora buntar av böcker med visor och annan poesi som hon hade kopierat. Dahlströms besök gjorde att Svea blev medveten om att de gamla visorna hade ett särskilt värde, i synnerhet mormoderns gamla kärleksvisor. Greta Dahlström uppmuntrade också Svea att göra melodier till texter och att skriva egna visor. ”Min sång till havet”, som hon skrev redan 1924, rönte stor uppskattning när hon själv vid olika tillfällen framförde den. Allt detta gjorde att Svea Jansson började drömma om att bli sångerska. Men planerna fick skrinläggas, det fanns helt enkelt inte ekonomiska möjligheter. Efter morföräldrarnas död övertog hon torpet, där hon bodde med sonen Olof. Hon fiskade – mest strömming – och hon stickade och virkade på förtjänst. När Åbo fiskhandelslag öppnade ett fiskrökeri på Nötö gav detta Svea en del arbetstillfällen. 

Hoppet om att bli sångerska tändes på nytt 1939. Svea Jansson bodde då med sin andre son, Stig Gerhard, född 1934, i Korpo där hon arbetade som hushållerska i Södergård på Brunskär. Greta Dahlström kontaktade Svea och bad henne komma till Åbo, där hon fick sjunga in ett tjugotal visor på lackskivor. Skivorna spelades i radio och Svea fick för första gången betalt för sin sång. Genom radion spreds nu ryktet om den unika vissångerskan från Nötö, och Svea Jansson hoppades på en fortsättning. ”Men så kom kriget och gjorde slut på alltsammans igen”, konstaterade hon senare uppgivet i en intervju. 

Efter vistelsen på Brunskär flyttade Svea Jansson till Jomala på Åland, där hon tog tjänst i ett lanthushåll. Svea skulle förmodligen ha fortsatt att leva som obemärkt folklig sångare i sin lantliga miljö, om inte Sveriges Radio 1957 sökt upp henne i hopp om att kunna spela in ballader. Sveriges Radio hade nämligen i slutet av 1950-talet inlett ett stort inspelningsprojekt där den svenska medeltidsballaden stod i fokus. Visforskarna Greta Dahlström och Alfhild Forslin fann Svea i Jomala och inbjöd henne till Åbo, där hennes första sammanträffande med Sveriges Radio ägde rum i Sibeliusmuseum den 18 och 19 november 1957. Svea sjöng då 38 visor, av vilka 19 var medeltida ballader. Som traditionsbärare var Svea vid det laget alldeles unik. Hon hade i mer än trettio års tid samlat på gamla visor. Hon hade en god sångröst, hon sjöng med kraft och glädje och var helt inställd på att agera som sångerska. 

För Svea Jansson innebar kontakten med Sveriges Radios redaktör Matts Arnberg en vändpunkt i livet. I sina minnesanteckningar skriver hon: ”Så kom den stora dagen, som jag aldrig glömmer, då jag skulle sjunga första gången på band. Nu skulle det gå i uppfyllelse, som jag alltid hade längtat efter, att få höra min egen röst. Ja det blev några insjungningar, och många visor, och så gick det så som jag alltid hade tänkt och drömt, att jag skulle kunna sjunga, så att hela världen skulle kunna höra mig!”. 

Annandag jul 1958 sjöng Svea Jansson i Sveriges Radio. Matts Arnberg presenterade den nyupptäckta vissångerskan och hennes bakgrund. Tidningen Röster i Radio uppmärksammade Svea i sitt julnummer. Detta program följdes av fler. Nu blev man också på Åland medveten om att man i sin krets hade en betydande vissångerska, och Svea Jansson blev ombedd att uppträda vid fester och sammankomster av olika slag. 

Som en följd av kontakterna med Matts Arnberg och Ulf Peder Olrog vid Svenskt visarkiv i Stockholm flyttade Svea Jansson 1959 till Sverige. Hon anställdes som hemhjälp och barnsköterska i Ulf Peder Olrogs familj och bosatte sig i Rönninge utanför Stockholm. Svea såg i överflyttningen en möjlighet att få ägna sig åt sången. Det var nu, 1959–1960, som hon skrev ned minnen från sin barndom och uppväxttid på Nötö. En bearbetad version av Sveas minnesanteckningar ingår i Sumlen 1988. Hon knöts till Svenskt visarkiv, där hon fick till uppgift att skriva ned texterna till sina visor, med uppgift om var och av vem hon lärt sig de olika visorna, och hjälpa till med att ordna upp material. 

Stödd och uppmuntrad av Matts Arnberg och Ulf Peder Olrog profilerade sig Svea Jansson som en gudabenådad vissångerska. Sitt stora genombrott fick hon 1962, då Sveriges Radio utgav Den medeltida balladen, där Svea ensam står för insjungningarna på en av albumets fyra lp-skivor. Hon blev med ens Sveriges mest uppburna folkliga vissångerska. Hennes visor spelades i radio, hon intervjuades i radio- och tv-program och hon blev ombedd att sjunga sina visor vid konserter, välgörenhetsfester, studentsammankomster och forskarkongresser. 

Svea Jansson anpassade sig väl till de nya förhållandena. Hon deltog i Rikskonserters turnéverksamhet och hon ställde upp för intervjuer i tidningspressen. Hon sa att hon nog kunde tusen visor och att hon aldrig varit nervös inför något framträdande. ”Man imponeras inte bara av hennes minnesgodhet utan också av att hon medvetet – eller omedvetet – tagit till sig gamla tiders sångsätt, frasering och annat som hör sången till. Svea är m.a.o. inte bara en traditionsbärare – hon är en konstnär”, skriver Jan Winter i Svenska Dagbladet den 28 juni 1979. I Finland följde man med intresse Svea Janssons framgångar i Sverige: ”Nötö-Svea får ros i Sverige” lyder en rubrik i Åbo Underrättelser. 

År 1964, samma år som Svea Jansson fyllde 60 år, fick hon ta emot Nordiska museets Artur Hazelius-medalj i silver för sin insats som traditionsbevarare. Just det året kan anses som en höjdpunkt i Svea Janssons sångarkarriär. Hon deltog då bl.a. i en stor konsert i ABF-huset (Arbetarnas bildningsförbund) i Stockholm tillsammans med den amerikanske folksångaren Tom Paley, skotten Archie Fisher och jämtlänningen Salmo Sahlin. 

Året därpå, 1965, lämnade Svea Jansson Stockholm. Hon var då 61 år. Kanske hon insåg att krafterna en dag skulle ta slut. Hon tog en hushållersketjänst i Klovsten, Beateberg, i dåvarande Moholms (sedermera Töreboda) kommun i Västergötland. Följande år fick hon svenskt medborgarskap. Som vissångerska tilldrog hon sig fortfarande uppmärksamhet. År 1978 utgav Svenskt visarkiv i samarbete med Sveriges Radio och Rikskonserter en lp-skiva Svea Jansson sjunger visor från Åbolands skärgård, som upptar inspelningar som Matts Arnberg vid Sverige Radio hade gjort med Svea 1957–1961. 

Svea Jansson avled på Skövde kärnsjukhus den 1 december 1980. På självständighetsdagen den 6 december skulle hon för sina insatser ha fått medaljen Pro Finlandia. Sitt sista levnadsår tillbringade hon på ålderdomshemmet Bergmansgården i Beateberg i Västergötland, svårt sjuk och rullstolsbunden. Vid sin död var hon medellös och jordfästes på kommunens bekostnad. Urnan med hennes stoft fördes till Nötö. Graven pryds av en minnesvård som rests av folkmusikforskare i Finland och Sverige. 

Svea Jansson hade en imponerande stor repertoar bestående av 1 000–1 200 visor, omfattande allt från medeltida ballader till moderna slagdängor. Forskarna upphörde aldrig att förvåna sig över den väldiga repertoaren, dess brokiga sammansättning och den stora receptivitet som hon uppvisade ända in i hög ålder. Ännu under sitt sista levnadsår lärde hon sig nya visor. Merparten av Svea Janssons visor stammade från tiden före och kring sekelskiftet 1900, men såväl 1700-tals visor som 1970-talets populärmusik rymdes med. Ingen visgenre var henne främmande. Hon sjöng sånglekar, barnvisor, kärleksvisor, sjömansvisor, medeltida ballader, psalmer och andliga sånger med samma inlevelse. 

Svea Jansson har blivit en förebild för flera av 2000-talets högskoleutbildade folkmusiker i Finland och Sverige. Ingen annan folklig vissångare från Finlands svenskbygder har uppnått en liknande status. Genom att hennes sång blev så grundligt dokumenterad finns det i arkiven ett rikt stoff att ösa ur, inte bara när det gäller visor till enskilda artisters och folkmusikgruppers repertoarer, utan också till vetenskaplig forskning i ålderdomlig vistradition och i en enastående sångarkarriär. 

Ann-Mari Häggman 

Svea Kristina Jansson, född 30.9.1904 på Nötö, Nagu, död 1.12.1980 i Skövde, Sverige. Föräldrar Abel Kontantin Jansson f. Johansson och Ida Sofia Gustava Jansson. 

PRODUKTION. Den medeltida balladen (1962 vinyl, nyutgåva på cd); Svea Jansson sjunger visor från Åbolands skärgård (1978 vinyl, cd 1996); Föregångare (1993 cd). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands svenska folkmusikinstituts samling FMI 77. A. Forslin, Greta Dahlström som fältforskare i Svenskfinland. Budkavlen 1966–67 (1968); A.-M. Häggman, Magdalena på källebro. En studie i finlandssvensk vistradition med utgångspunkt i visan om Maria Magdalena (1992); S. Jansson, ”Det var en baddare att sjunga...”. SumlenÅrsbok för vis och folkmusikforskning, Stockholm (1988); U. P. Olrog, Visorna från Nötö ARV. Tidskrift för Nordisk Folkminnesforskning 1965. 

BILDKÄLLA. Jansson, Svea. Foto: Hanna Saltzman. SLS/Folkkultursarkivet.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5572-1416928958178

Upp