HJORTELL, Per Olov


(1928–2007)


Konstnär


I den österbottniska efterkrigstida bildkonsten är Per Olov Hjortell en central skildrare av arbete och natur. Han har framför allt gestaltat landskapen vid Kvarken. Efter att ha förvärvat sig en gedigen konstnärsutbildning gick Hjortell den långa vägen genom knappa levnadsvillkor och ointresserad konstkritik, till nationellt genombrott och stor popularitet som porträttör, landskapmålare och lärare i måleri. Triptyken ”Bygd i förvandling” för Korsholms kommuns fullmäktigesal framstår i Hjortells rika produktion som ett speciellt egenartat och lyskraftigt monumentalverk.

 

Per Olov Hjortell upplevde sin tidiga barndom i Petsmo, strax norr om Vasa. Byns sågverk och skärgårdsmiljön kom att ange riktningen för Hjortells konstnärliga intressen. Då fadern fick anställning som snickare vid Vasa Ångkvarn flyttade familjen och bosatte sig i stadsdelen Vikinga.


 

Under de första skolåren blev tecknandet en kär sysselsättning för Hjortell och blyerts­pennan en trogen följeslagare. Redan som 14-åring var han på det klara med sitt yrkesval. År 1947 sökte han in till Bildkonstakademin i Helsingfors och kunde genast inleda sina studier där. Vid konstakademin var Aarre Heinonen hans uppskattade lärare. Bland vännerna kan man nämna konstnären Reidar Särestöniemi.


 

I mitten av 1950-talet knöt Hjortell djupa vänskapsband med författaren Gösta Ågren. De blev varandras inspirationskällor i sina respektive konstnärskap och kulturpolitiskt drev de varandra vänsterut. Man diskuterade klassmotsättningarna som utvecklingens och kulturens motor och Hjortell kom tidigt underfund med vad han ville som konstnär. I kretsen kring Ågren, med författarna Lisa Sahlström och Olof Granholm, kunde Hjortell även pröva sina ståndpunkter som realist och finslipa argumenten för en världsuppfattning baserad på social rättvisa och fred.


 

Genom ritskolan vid Vasa konstförening ställdes verk av konstnärskamraterna Levi Solborg, Reino Selkäinaho och Per Olov Hjortell ut i Österbottens museum 1949. Hjortell blev tidigt förtrogen med konsthistorien, han diskuterade gärna Vincent van Gogh och andra favoriter bland konstnärerna med museichefen Arne Appel­gren.


 

Hjortells egentliga debut ägde rum 1951 då han ställde ut tillsammans med kollegan Armas Vainio. Samma år studerade de båda en tid tillsammans vid Accademia di Belle Arti i Florens. Om somrarna rörde han sig gärna i Vasa skärgård. Det är i hög grad upplevelsen inför motivet som Hjortells landskapsmåleri bygger på. Åren 1958–1959 studerade Hjortell vid Leningrads konstakademi. Man kan förmoda att denna tid ytterligare förstärkte hans konstnärliga credo. Bland eleverna vid akademin återfann han Särestöniemi.


 

Hjortell uppger, att han under hela sitt konstnärskap inte för ett ögonblick betvivlat realismen som konstnärlig metod och som utgångspunkt för sitt måleri. Under 1960-talet internationaliserades konst­livet allt starkare och informalism, spontanism och konstruktivism blev viktiga stilströmningar även i Finland. Därmed uppfattades Hjortells konst som gammalmodig och konservativ. Konstdebatten i pressen på hemorten bär spår av en tidvis hätsk maktkamp både om konstens kvalitetskriterier och om dess politiska tillhörighet och uppgift. Hjortell var folkdemokrat och målade, förutom landskap, med förkärlek byggnadsarbetare, hantverkare och fiskare. Kritiken fann Hjortells konst stel och formellt bristfällig. Men under intryck från den radikala studentrörelsen och den socialistiska realismen i sovjetkonsten, och i någon mån fotorealismen i popkonstens efterföljd, uppträdde på 1970-talet en ny realism i den finska konsten. Konst­debatten livades upp och fick politiska förtecken. Man efterlyste positiva arbetarskildringar.


 

Hjortell hade kommit att betraktas som en lokal konstnär. Efter att ha behandlats nedlåtande, under hänvisning till att han inte var medlem i Finlands konstnärsförbund, sände han 1973 försöksvis sina arbeten till de viktigaste jurybedömda konstmönstringarna i landet. Avsikten var att skaffa de meriter som krävdes för medlemskap i konstnärsförbundet. Det fick han genast och nu väckte Hjortell entusiasm hos huvudstadens tongivande kritiker, som Markku Valkonen och Dan Sundell. Hans verk fick en inspirerad hyllning av författaren Heikki Turunen. Omslaget till den kulturpolitiskt anspråksfulla och prosovjetiska kulturtidskriften Kulttuurivihkot (Kulturhäften) pryds i januari 1975 av ett monumentalt arbetarporträtt signerat Hjortell.


 

En målning som på ett avgörande sätt bidrog till Hjortells nationella genombrott är ”Joonas och Iisakki” (1973). Den är ett slags kombination av fotorealism och expressionism. Hjortell använde ett gammalt fotografi av ett kringvandrande originellt brödrapar som förlaga för ett avväpnande och samtidigt värdigt dubbelporträtt.


 

Bland Hjortells många mäktiga arbetarskildringar kan man nämna ”Juntarna” (1975) som hyllar fyra kraftfullt och samspelt verksamma män. Ett intressant sidospår i Hjortells konst utgörs av ironiskt kultur- och samhällskritiska bilder, vilket ”Slottsbalen” (1972) är ett exempel på. I katalogen till hans stora retrospektiva utställning i Österbottens museum finns drygt hundra personporträtt som Hjortell utfört, av bl.a. Eino Haipus, Christer Boucht och Evert Huldén.


 

Hjortell är även en utmärkt skildrare av barn, vilket framgår av det psykologiskt inträngande dubbelporträttet ”Granskande blickar”, 1970. En speciell plats i den österbottniska konsten intar triptyken ”Bygd i förvandling”, 1981. Den kom till på initiativ av Korsholms kommuns kulturnämnds ordförande, Kurt Gullberg. Hjortell åstadkom en kärv och inlevelsefull hyllning till arbete och näringar i Korsholm.


 

När Hjortell har färdats med båt till de platser och vyer han velat avbilda, har han ofta gjort det i farkoster som han själv har ritat och byggt. Under 1980- och 1990-talen­ ägnade Hjortell mycket arbete åt att konstruera båtar, framför allt segelbåtar och farkoster av allmogetyp. I den experimentella arkeologins anda inleddes 1991 byggandet av vikingaskeppet Rus. Hjortell gjorde ritningarna till Rus efter vraket av den vikingabåt man fann i Lapuri sund invid Viborgska viken 1976. Hjortell gjorde även ritningarna till Postjakten, en gaffelriggad skuta av 1600-talstyp, som sedan 1997 seglar i Kvarken med Vasa som hemmahamn.


 

Allt vad han föresatt sig har Hjortell gjort med stor hängivenhet. Och han har ständigt återvänt till kärnan i sin verksamhet, naturmåleriet. Där har han nästan genomgående favoriserat ett lätt dämpat solljus. Från början av 80-talet berikade han sitt måleri med en friare färgskala. För många österbottningar har Hjortells skärgårdsvyer bekräftat och förstärkt deras upplevelser av hembygdens skönhetsvärden. Hjortell erhöll Marcus Collin-priset 2003.


 

Dan Holm


 

Per Olov Hjortell, ”Perre”, född 2.9.1928 i Kvevlax, död 29.5.2007 i Vasa. Föräldrar snickaren Arvid Hjortell och Gerda Grönlund. Gift med Raija Paschinsky 1967.


 

VERK. Representerad i Finska statens konstsamling; Svenska kulturfonden; Västerbottens landsting; konstmuseerna i Jyväskylä, Vasa, Korsholm och Skellefteå; Alvar Aalto-museet, Jyväskylä; Österbottens museum, Vasa; K. H. Renlunds museum, Karleby; Svenska Österbottniska Samfundet.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Granholm & A.-L. Sahlström & G. Ågren, Människans ansikte. En bok om Per Olov Hjortell (1988); Om den röda sparkstöttingen och andra bildmöten. Red. E. Kruskopf (2002); Per Olov Hjortell. Red. J. Linkamo (2004).


 

BILDKÄLLA. Hjortell, Per Olov. 1985. Hufvudstadsbladets arkiv.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5578-1416928958184

 

Upp