LÖNNQVIST, Bo


(1941– )


Etnolog, professor


Bo Lönnqvist är en av Finlands främsta etnologer med internationell utblick. Hans forskning kombinerar detaljrik empiri med teoretisk nyfikenhet. Förutom åt svenska traditioner i Finland har han speciellt ägnat sig åt forskning i folkligt dräktskick och klädsel, barn- och skolkultur, nationalitetsfrågor, industrimiljöer, herrgårdar och adelskultur, föremålskultur, etnicitet samt seder och bruk såväl i historisk tid som i nutid. Arbetet har resulterat i ett stort antal monografier och vetenskapliga artiklar, liksom i kolumner riktade till den stora allmänheten.

 

Bo Lönnqvist föddes 1941 i Esbo, där han tillbringade sin tidigaste barndom i Al­berga. Hans far Hjalmar Wilhelm Lönnqvist var kontorsanställd vid tegelbruket Saseka i Nordsjö, dit familjen flyttade i Bo Lönnqvists barndom. Modern Edith Ragnhild Kajander tjänstgjorde på bank. Hemtrakten, som tillhörde Helsinge socken men 1966 inkorporerades med Helsingfors, kom på många sätt att prägla Bo Lönnqvists forskargärning. Skolgången i Brändö svenska samskola innebar en tidig kontakt med det urbana Helsingfors, men den unge Lönnqvists intresse riktades tidigt mot allmogen i Nyland. Han var korresponderande ortsmeddelare och besvarare av Museiverkets etnologiska frågelistor redan under sina ungdomsår 1956–1964. Också med Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv tog han tidigt kontakt och levererade material som han samlat redan som 15-åring. I sitt etnologiska fältarbete riktade Lönnqvist tidigt blickarna dels mot svunna livsmiljöer, dels mot hur förändringen i samhället och kulturen ändrade livsvillkoren.


 

Sina studier vid Helsingfors universitet påbörjade Bo Lönnqvist 1960 med nordiska språk som huvudämne. De ledde till en magisterexamen 1966, varefter han bytte huvudämne till finsk-ugrisk etnografi. Redan i sin avhandling pro gradu, som behandlade redskapet fork som användes vid strandfiske, riktade han dock blicken mot den folkliga kulturen och det finlandssvenska. Magisterexamens kompletterande avhandling i etnologi berörde klädsel. Under studierna deltog Lönnqvist även i omfattande etnologiska fältarbeten med intervjuer och observationer i de öst­nyländska socknarna. Han blev tidigt aktiv medlem i Föreningen Brage, i synnerhet inom dess dans- och dräktsektion.


 

År 1966 började Bo Lönnqvist som arkivarie vid det 1937 grundade Folkkultursarkivet. Där fanns folkloristiska och etnologiska samlingar som härrörde även från litteratursällskapets tidigare fältinsamlingar efter sällskapets grundande 1885. Lönnqvist ägnade sig också själv åt insamling av folktraditioner i vid bemärkelse och utökade sitt eget revir till Västnyland och Åland. Det var den folkliga kulturen han dokumenterade, men nu inlemmades även herrgårdskulturen i den etnologiska re­pertoaren.


 

För sin doktorsavhandling vände Bo Lönnqvist blicken mot Österbotten. Ut­ifrån sin forskning om dräktskicket i Vörå socken disputerade han 1972 med avhandlingen Dräkt och mode i ett landsbygdssamhälle 1870–1920. Avhandlingens semiotiskt inriktade teoretiska anslag siade om hans kommande teoretiska intressen. Intresset för herrgårdskulturen gav tidigt utslag i Lönnqvists utgåva av Jacobina Charlotta Munsterhjelms dagböcker 1799–1801 (1970) och i det stora arbetet Finländskt herrgårdsliv (1978) om herrgården Karsby i Tenala.


 

På 1970-talet började Lönnqvist sätta spår i den akademiska forskningen och undervisningen. Efter disputationen var han tf. biträdande professor i allmän etnologi vid Helsingfors universitet och samtidigt forskare vid Finlands Akademi. Hans vetenskapliga förtroendeuppdrag ökade under denna tid, då han bland annat deltog i de bilaterala kontakterna med de sovjetiska kollegerna inom ramen för en etnologisk-antropologisk arbetsgrupp underställd det officiella finsk-sovjetiska vetenskaplig-tekniska samarbetsorganet. Bland annat utförde Lönnqvist fältarbeten bland praktiserande schamaner i Jakutien. Nordiska kontakter hade han knutit redan vid ett uppmärksammat nordiskt fältseminarium 1968 i Vörå och genom de nordiska etnolog- och folkloristkongresserna, vid vilka han varit en ledande gestalt.


 

Lönnqvist fann starka beröringspunkter med sitt eget tänkande i den tyska foklivsforskningen och även i den anglosaxiska antropologin, den franska kulturanalysen och den ryskt förankrade semiotiken, vilka tillsammans utgjort hans teoretiska grundval. Hans egen forskning har ofta haft ett historiskt antropologiskt anslag, och han karaktäriserar sig ofta själv som kulturantropolog. Detta gör han för att han ser kulturen som ett eget kodsystem, där olika fenomen, seder och bruk placeras in i ett samhälleligt sammanhang.


 

Lönnqvists period som äldre forskare vid Finlands Akademi resulterade inte bara i Finländskt herrgårdsliv utan även i böckerna Suomenruotsalaiset (1981, Finlandssvenskarna), Folkkulturens skepnader. Till folkdräktens genealogi (1991) och Ting, rum och barn. Historisk-antropologiska studier i kulturella gränser och gränsöverskridande (1992). Boken Ting, rum och barn renderade honom statens informationspris 1993. I denna betraktar Lönnqvist barnens värld som skapad av dem själva och försedd med magiska dimensioner som förlägger den utanför vuxenvärlden. Under denna tid tillkom även några tematiskt särpräglade böcker som Bakelser. En studie i lyxens kulturella formspråk (1997) och Industrisamhälle och arbetarkultur. En etnologisk studie över Tolkis cellulosafabrik i Borgå landskommun 1893–1975 (1998).


 

Sin vetenskapligt pedagogiska gärning fortsatte Bo Lönnqvist som professor i etnologi vid Jyväskylä universitet 1995. Under mellanåren hade han hunnit gästspela som professor i etnologi vid Oslo universitet och som gymnasielärare i svenska vid sin gamla skola Brändö svenska samskola. Dessa parenteser bottnade i att professuren lät vänta på sig och det tidvis föreföll honom svårt att få en fast tjänst. Men starten i Jyväskylä skedde för fulla segel, och lika svårt som det hade blivit för Bo Lönnqvist att få fotfäste i den finlandssvenska världen i huvudstaden, blev det lätt för honom att etablera sig i Jyväskylä.


 

Lönnqvists insats som lärare och entusiastisk nydanare syntes framför allt i de många Finlands Akademi-projekt som han ledde och i de publikationer han gav ut. Som exempel på akademiprojekten kan nämnas ”Vardagsliv, civilisation och folklig kultur i Finland ca 1500–2000” och ”Den autentiska människan”. I Jyväskylä samarbetade Lönnqvist gränsöverskridande med de övriga humanistiska ämnena vid universitet och även med museiväsendet i staden. Vid den etnologiska institutionen grundade han ett eget etnologiskt arkiv, Keski-Suomen muistiarkisto (Mellersta Finlands minnesarkiv). I samarbete med Jyväskylä stad kom Lönnqvist att initiera stadsomdaningsprojekt som dokumenterades av hans elever, t.ex. Pekka Junkala och Nina Sääskilahti i boken Kadun risteyk­sessä – etnologinen analyysi kaupunkitilasta (1999, I gatukorsningen – en etnologisk analys av stadsrummet). Här märks en tydlig tyngdpunktsförskjutning i forskningsperspektivet: i fokus står nu individen omgärdad av olika kulturella föreställningar under olika tidsepoker, olika kulturella praktiker och preferenser. Tids-, rums- och samhällsperspektivet har utökats med ett genusperspektiv och etnologins skötebarn föremålet i helt ny tappning.


 

Bo Lönnqvists forskning har även under 2000-talet ofta fokuserat på gränser, gränsöverskridanden och spänningen mellan synliga uttrycksformer och osynliga strukturer. I många antologier har han ofta också tagit ställning för det obändiga och självständiga och värjt sig mot strukturer som tenderar att begränsa perspektivet ­eller styra utvecklingen i bestämda fåror. Lönnqvist vill också gärna demaskera makten och olika löjeväckande fenomen, en aktivitet som han främst har bedrivit i kolumnens form och som också har gjort honom kontroversiell. Man har tyckt att han varit arrogant i sitt försvar av det akademiska gentemot lekmannaexpertisen och missriktad i sin kritik av den finlandssvenska samlings­rörelsen. Mången gång har det rört sig om frågor om en speciell stil eller ett tonfall. Bakom den ställvis raljanta tonen har dock oftast funnits ett allvar i försvaret av det marginella och det andligt förtryckta gentemot en maktapparat utan ansikte. För Bo Lönnqvist, som är en god kännare av Foucault, har det varit svårt när publiken inte förstått vare sig hans maktkritik eller försvar av vetenskapens särställning.


 

Bo Lönnqvist tog paradoxalt nog också tidigt steget att sammanföra det vetenskapliga med det populära. Det började med böckerna God Jul! (1992) och Gamla gårdar i Helsingforstrakten (1995). Nästan vartannat år har han därefter givit ut rikt illustrerade böcker om olika populära feno­men, som leksaker och stadskultur. Med dem har han kunnat nå en större publik och dela med sig av sitt kunnande. Lönnqvists publicistiska engagemang har även inneburit ett nära samarbete med Svenska folkskolans vänner och Schildts förlag samt Jyväskyläförlaget Atena.


 

Under 1990-talet, när hans engagemang vid Finlands Akademi hade upphört, fann Bo Lönnqvist med en ivrig skara svenskspråkiga etnologer och folklorister i huvudstadsregionen än en gång en fristad i Föreningen Brage. År 1989 återupplivades Brages sektion för folklivsforskning, och i dess regi bedrevs seminarier i form av månatliga möten och årliga symposier och utflykter. Här kunde utexaminerade folklivsforskare under Lönnqvists ledning behandla aktuella vetenskapliga frågor och med inbjudna gäster från Norden och det finska Finland diskutera olika kulturella fenomen från historien och nutiden. Dessa sammankomster bokfördes och föredragen trycktes i den nygrundade etnologisk-folkloristiska tidskriften Laboratorium för folk och kultur. Också Brages dräktarkiv har fortsättningsvis kunnat förlita sig på Lönnqvists expertis. Ett Finlands Akademi-projekt, som uppstod som en utlöpare av Brage engagemanget och beviljades medel 1994, gällde finlandssvenskheten och hette ”Själv­bild och kulturell konfrontation”. Tillsammans med Anna-Maria Åström och Yrsa Lindqvist utforskade Lönnqvist olika dimensioner av det svenska i Finland ur ett etnologiskt perspektiv, vilket resulterade i boken Gränsfolkets barn. Kulturanalytiska perspektiv på finlandssvensk marginalitet och självhävdelse (2001), som renderade författarna statens pris för informationsspridning 2002.


 

Under sin tid som emeritusprofessor efter pensioneringen 2004 har Bo Lönnqvist oförtrutet fortsatt forskningen med en stegrad publiceringstakt. År 2006 utkom t.ex. En finsk adelssläkts öden. Standertskjöld – Standertskjöld-Nordenstam och 2008 Maktspel i kläder. Om det (o)synligas kulturella anatomi, båda med nya öppningar inom sina respektive fält.


 

Anna-Maria Åström


 

Bo Hjalmar Lönnqvist, född 29.9.1941 i Esbo. Föräldrar kontoristen Hjalmar Wilhelm Lönnqvist och banktjänstemannen Edith Ragnhild Kajander. Gift med filosofie licentiat Camilla Marianne Elisabeth Schauman 1972.


 

PRODUKTION. Jacobina Charlotta Munsterhjelms dagböcker 1799–1801 (1970); Dräkt och mode i ett landsbygdssamhälle 1870–1920 (1972); Folklivsforskning. En bibliografi över Svenskfinland (1976); Finländskt herrgårdsliv (1978); Suomenruotsalaiset (1981); Folkkulturens skepnader. Till folkdräktens genealogi (1991); Ting, rum och barn. Historisk-antro­po­logiska studier i kulturella gränser och gränsöverskridande (1992); God Jul! (1992); Gamla gårdar i Helsingforstrakten (1995); Bakelser. En studie i lyxens kulturella formspråk (1997); Industrisamhälle och arbetarkultur. En etnologisk studie över Tolkis cellu­losafabrik i Borgå landskommun 1893–1975 (1998); Gränsfolkets barn. Kulturanalytiska perspektiv på finlandssvensk marginalitet och självhävdelse (tills. med A.-M. Åström & Y. Lindqvist, 2001); En finsk adelssläkts öden. Standertskjöld – Standertskjöld-Nordenstam (2006); Maktspel i kläder (2008).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. An Adventurer in European Ethnology. Red. P. Kortekangas & E. Kiuru (2001).


 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5581-1416928958187

 

Upp