KLOCKARS, Johannes


(1867–1932)


Folkbildare, folkhögskoleföreståndare, kommunalråd


Engagerad mångsidighet var utmärkande för Johannes Klockars. Redan i unga år var han verksam med folkbildningssträvanden av olika slag, ungdoms- och nykterhetsföreningar samt folkhögskolor. Den första finlandssvenska ungdomsföreningen tillkom på hans initiativ. Förtroendeuppdragen inom organisationslivet var många, både på lokal- och riksnivå. Han var en medryckande före­dragshållare och flitig skribent, aktiv som tidningsredaktör, debattör, handboksförfattare och språkforskare. Samhällsbyggande verksamhet också i andra sammanhang blev föremål för hans insatser i partiarbete såväl kommunalt som i riksdagen. De finlandssvenska landskommunernas verksamhet och samarbete ägnade han många år av sitt liv.

 

Johannes Klockars kom från bondemiljö och växte upp med landsbygdens levnadsmönster omkring sig. Han var en vetgirig yngling med gott läshuvud. Förståelsefulla föräldrar respekterade hans kunskapstörst och hans skolgång blev framgångsrik. Efter avlagd studentexamen fortsatte han studierna vid universitetet i Helsingfors med huvudinriktning på språkvetenskap. I anslutning till studierna var han flitigt sysselsatt med folkmålsforskning och gjorde bland annat en omfattande insamling av ord på Malaxdialekt. Tjugosex år gammal avlade han filosofie kandidatexamen med högsta vitsord i svenska språket.


 

Jämsides med detta väcktes hans intresse för folkbildningsfrågor, för att sprida kunskaper till allmogen. Hos Klockars var det inte bara ett formellt intresse, utan tvärtom inriktat på konkreta resultat. Han hade bevittnat ungdomens torftiga leverne med superi och busfasoner som ingredienser. ”Kunde ej ungdomen få några ädlare, bättre nöjen?” skrev Klockars som nybliven student och gick snabbt från ord till handling. Det första resultatet av hans beslutsamhet blev Malax ungdomsförening, den första på finlandssvenskt håll, grundad 1888. Senare skulle han aktivt medverka vid tillkomsten av flera andra österbottniska ungdomsföreningar. Och när ungdomsföreningarna 18 år efter starten beslöt att grunda en egen takorganisation var Klockars aktiv pådrivare och självklar första förbundsordförande.


 

Ungdomsföreningarna hade som central målsättning att sanera ungdomens fritidsvanor och arbeta för folkbildning. Samma strävanden fick Klockars att redan under studietiden engagera sig i ett annat redskap i folkbildningens tjänst, folkhögskolan. Här var han uppbackad av sin österbottniska studentnation, som ville ställa honom i spetsen för den planerade svenska folkhögskolan i Österbotten och dessutom utverkade ett stipendium åt honom för studier i folkhögskoleverksamhet i de skandinaviska länderna. Det gav impulser, erfarenheter och värdefulla kontakter, som småningom skulle komma väl till pass.


 

Klockars var alltså väl rustad – både ideellt och kunskapsmässigt – för uppdraget som föreståndare för den nya folkhögskolan, som förlades till Kronoby och startade 1891. På den posten stannade han i 26 år. I sitt arbete var Klockars öppen för nya lösningar, som ytterligare skulle befästa skolans ställning som en mångsidig kulturhärd, med plats också för praktiska ämnen. Som lärare var Klockars själv medryckande och hade förmågan att både konkretisera sin framställning och aktivera eleverna. Han fortsatte att propagera för folkhögskoletanken – i otaliga föredrag, trycksaker, tidningsartiklar och skrivelser till kommunerna. Klockars ansträngningar blev inte resultatlösa. En intressant nyskapelse var den ambulerande österbottniska folkhögskolan Breidablick. Den ledde han som direktionsordförande i 18 år.


 

Ordet, såväl det skrivna som det talade, skulle bli Klockars redskap i allt vad han ägnade sig åt. Att tidningsvärlden lockade är därför inte överraskande. Han blev tidigt flitig tidskriftsmedarbetare, och signaturen ”Krs” skulle ofta återkomma i sådana publikationer som Ungdomen, Balder, Fram, Vasa-Posten och småningom Kommunaltidningen, allt en bekräftelse på hans intresse för att utnyttja de tryckta medierna i opinionsbildningens tjänst. Hans skriftliga produktion omfattar flera hundra ledare, debattartiklar, resebrev och mötesreferat. De behandlar frågor med anknytning till skolväsendet, ungdomsarbetet, hembygdsverksamheten, kommunalförvaltningen och – inte minst – nykterhetsarbetet.


 

Klockars var en outtröttlig förkämpe för nykterhetsidén. Det var ett svårt och otacksamt arbete, så ingrodda som supsederna var på många håll. Klockars reste omkring och talade med inlevelse om helnykterhetens betydelse. Arbetet gav resultat, nya nykterhetsföreningar tillkom i rask takt, och när man 1905 grundade Finlands svenska nykterhetsförbund och småningom såg sig om efter en förbundssekreterare, föll sig valet av Johannes Klockars helt naturligt. Hans målmedvetna arbete för nykterheten ledde till att han 1912 utsågs till nykterhetsförbundets ordförande. Han kvarstod på posten ända till sin död.


 

Forskning och språkfrågor hörde livet igenom till Klockars special­intressen. Framför allt handlade det om lokala dia­lekter och om vård av modersmålet. Hembygdsarbetet och hembygdens historia kunde också räkna med hans insatser som författare. Den rikliga bokproduktionen utgjordes inte minst av handböcker för bruk i både föreningarnas verksamhet och kommunalförvaltningen. Hans flitigt anlitade Formulärbok för var man hade också en folkbildande dimension.


 

Utan att någonsin tappa intresset för föreningsarbetet kom Klockars på 1920-talet att alltmera engagera sig i samhälleliga frågor, inte utan politiska förtecken, trots avstamp i den uttalat opolitiska ungdomsföreningsrörelsen. Han var aktivt med redan när Svenska folkpartiet grundades 1906 och invaldes i partiets första förstärkta centralstyrelse. Han anförtroddes kommunala uppdrag i Kronoby på 1910-talet, under första hälften av 20-talet hörde han till Vasa stadsfullmäktige, och 1924 invaldes han i riksdagen för en treårsperiod. Han deltog aktivt i riksdagsarbetet och var särskilt intresserad av skolfrågor, kommunalförvaltning och alkohollagstiftning, alltid med saklighet och frisinne som ledstjärna.


 

Också inom den kommunala verksamheten kunde Klockars slå vakt om folkbildningens ideal, inte minst genom att verka för systematiskt grundande av folkskolor. Samarbetet kommunerna emellan kunde påräkna hans stöd och insatser, redan på 1890-talet pläderade han för mellankommunala möten. Under ofärdsåren efter sekelskiftet var det motigt för alla samlingssträvanden, men i början av 1910-talet tog samarbetet fart, allt med Klockars som pådrivande kraft, som initiativtagare till sammankomster samt mötesordförande och föredragshållare vid de gemensamma mötena. Ett resultat av arbetet var tillkoms­ten av Svenska Österbottens kommunalförbund. Där valdes Klockars till ordförande 1914. Klockars erhöll kommunalråds titel 1920.


 

Det österbottniska kommunsamarbetet gav impulser till samarbete i större skala. När Finlands svenska landskommuners förbund som nystartad organisation 1926 sökte sekreterare och föreståndare för byrån i Helsingfors, utsågs Klockars bland 18 sökande till tjänstens innehavare. Detta uppdrag skulle sysselsätta honom särskilt intensivt under de sex sista levnadsåren. Upplysningsarbete i kommunala frågor blev då en viktig del av hans arbete, realiserat genom föredragsturnéer runt om i svenskbygderna, artiklar i Kommunaltidningen och Kommunalkalendern samt kurser för kommunalmän i olika ­aktuella frågor. Ett folkbildningselement fanns också i detta arbete.


 

Vid sin bortgång 1932 karakteriserades Klockars som en av det svenska Finlands främsta kulturpersonligheter, en folkbildningens förkämpe och en man besjälad av höga ideal.


 

Anders G. Lindqvist


 

Johannes Klockars, född 7.9.1867 i Malax, död 2.10.1932. Föräldrar bonden Matts Mattsson Klockars och Anna Stina Broman. Gift med (1) hushållsföreståndarinnan Maria Elisabet Häggman 1891, (2) folkhögskollärarinnan Karin Wahlbeck 1911.


 

PRODUKTION. Svensk ordlista för rättskrifning (1891); Skrock och vidskepelse bland Malax allmoge (1891); Hvad är folkhögskolan? (1891); Formulärbok för hvar man (1895, 6 uppl. 1929); Folkhögskolan i Kronoby (1896); Vårt modersmål (1916, 3 uppl. 1921); Befrielsekriget i Österbotten i midvintertid 1918 (1918); Första boken om Malax (1930).


 

KÄLLOR. Brages pressarkiv, Helsingfors. K. V. Åkerblom, Johannes Klockars. En folkbildningens banérförare (1935).


 

BILDKÄLLA. Klockars, Johannes. Riksdagen, bildarkivet.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5615-1416928958221

 

Upp