ENGMAN, Max


(1945–2020)


Professor, historiker, vetenskaplig redaktör


Max Engman riktade tidigt in sin forskning på kejsartidens Petersburgsfinländare, utvidgade stegvis denna tematik till att gälla imperier och deras sönderfall och författade samt redigerade ett betydande antal verk om de finsk-ryska relationerna, etniska minoriteter i Europa och övergången från svensk till rysk tid i Finland. Engman redigerade Historisk Tidskrift för Finland i närmare trettio år, verkade i ett kvartssekel som professor i allmän historia vid Åbo Akademi och har i över trettio år ingått i styrelsen för Svenska litteratursällskapet i Finland, till vars ordförande han valdes 2010.


 

Max Engmans släkt på fädernet kom från Västra Nyland, där flera av hans förfäder hade arbetat som smeder och hantverkare vid Fiskars bruk. Hans egen uppväxtmiljö var ett tvåspråkigt medelklasshem i Helsingfors, och 1964 avlade Max Engman studentexamen vid Svenska normallyceum. Historia var hans favoritämne redan under skoltiden, vilket gjorde att studievalet föll sig naturligt även om Engman ingalunda från början såg sin framtid som forskare. För övrigt var han under skoltiden en ivrig tävlingssimmare i Helsingfors simsällskap och fungerade därefter i flera år som tränare i föreningen.


 

Engman studerade historia vid Helsingfors universitet för den kände medeltidsforskaren professor Jarl Gallén. Denne framhävde ofta för sina studenter hur tidsbundna och individuella historikernas tolkningar är, vilket gjorde ett starkt intryck på Engman även om han i likhet med flertalet av sin generations historiker och samhällsvetare var politiskt vänstersinnad i motsats till den ofta provokativt reaktionäre Gallén. Engmans begåvning gjorde sig snart gällande, och 1972 utsågs han till redaktionssekreterare för Historisk Tidskrift för Finland (HTF). Härmed inleddes Engmans inalles 28-åriga bana i tidskriftens redaktion, varav de sista 18 åren som ansvarig redaktör.


 

Engman beskrev senare perioden som redaktionssekreterare för HTF som den andra av hans tre universitet. Huvudredaktören Gallén gav honom tämligen fria tyglar att forma tidskriftens innehåll, och under dessa år började HTF regelbundet publicera projektöversikter samt översättningar av finskspråkiga och utländska artiklar. Andra landvinningar var en ökad publicering av artiklar om modern politisk historia och socialhistoria, vilket resulterade i att Engmans långa era inom tidskriftens redaktion inte utan skäl har betecknats som tidskriftens gyllene år. Det tredje av Engmans universitet blev Riksarkivet i Helsingfors, där han 1968–1972 hade olika lägre befattningar och därigenom grundligt lärde sig arkivforskningens principer och praxis.


 

Därefter innehade Engman flera forskarbefattningar vid Statens humanistiska kommission, som utmynnade i en mängd kortare artiklar och doktorsavhandlingen S:t Petersburg och Finland. Migration och influens 1703–1917 (1983). Avhandlingen var ett uttryck för det växande intresse, som finländska historiker på 1970-talet hade börjat visa för Nevastaden, och bar också spår av de intryck Engman tagit av tidens stora skandinaviska forskningsprojekt om migration och folkrörelser. Engman påvisade genom en kombination av tidigare outforskat material och migrationsteorier hur betydelsefult det snabbt växande S:t Petersburg kom att bli för hela södra Finlands ekonomi och sociala utveckling under epoken i fråga. Detta blev en avgörande merit för honom i konkurrensen om den samtidigt lediganslagna professuren i allmän historia vid Åbo Akademi, och hösten 1985 installerades han i ämbetet.


 

Under sitt kvartssekel som innehavare av denna lärostol handledde han ett tiotal magistrar till doktorsgraden, av vilka flera sedermera meriterade sig som forskare. Parallellt med detta engagerade han sig för HTF, lyckades anlita framstående bidragsgivare och förverkliga flera uppskattade temanummer. Engman uppoffrade sig ofta som tidskriftens översättare och skrev också gärna själv artiklar och recensioner. Därtill författade han fortgående artiklar på finska för inhemsk publik samt på engelska för internationella publikationer, framför allt kring den petersburgska problematiken och om europeiska språk- och etnicitetsfrågor.


 

Från mitten av 1990-talet började den tidigare så mångsysslande forskaren att mer systematiskt sammanföra sina forskarmödor till artikelsamlingar och monografier, vilket befäste hans anseende som en innovativ forskare som aldrig glömde att nogsamt dokumentera sina fynd och tolkningar. Mest noterade av dessa blev antologin Lejonet och dubbelörnen. Finlands imperiella decennier 1830–1890 (2000), i vilken Engman på ett övertygande sätt visade hur vidlyftigt finländarna hade deltagit i och gynnats av konstruktionen och expansionen av det ryska imperiet.


 

I syfte att vidga perspektivet på imperiers och konglomeratstaters sönderfall gjorde Engman flera forskningsresor till Wien för att studera det habsburgska imperiets upplösning i en rad mindre nationalstater. I början av 2000-talet fick han flera större forskningsbidrag som frigjorde honom från undervisningen. Detta resulterade i en rad antologier och omfattande monografier. I Pietarinsuomalaiset (2004) sammanfattar Engman för en bredare finskspråkig publik sina kunskaper om Petersburgsfinländarna. Därefter kom Suureen itään (2005), en heltäckande analys av finländsk utvandring till Ryssland och Asien under hela den kejserliga epoken, samt Gränsfall (fi. 2007, sv. 2008) i vilken turbulensen vid Karelska näsets riksgräns i början av självständighetstiden belyses med skärpa och inlevelse.


 

Åren 2008–2009 engagerades Engman på ett synligt sätt i arrangemangen av det svensk-finska Märkesåret 1809. Det innebar ett stort antal föredrag, reportage och seminarier. Samtidigt utgav han två antologier och en egen monografi om den svensk-finska riksgemenskapens särdrag och upplösning. Tillsammans med kollegan Nils Erik Villstrand redigerade och deltog Engman som författare i antologin Maktens mosaik (2008), till vilken duon lyckades samla ihop bidrag från de två ländernas främsta experter på svenska rikets politiska, sociala och kulturella historia. Följande år publicerade Engman Ett långt farväl (2009), en förtjänstfull syntes av det som beskrivs som konstruktionen av staten och nationen Finland. Engman lånar här – som en anhängare av genren – en likalydande titel från den klassiska deckarförfattaren Raymond Chandler för att understryka hur utdragen den svensk-finska skilsmässan i många avseenden blev. Enligt honom är denna mjuklandning också nyckeln till förståelsen av Finlands samhällsutveckling under 1900-talet.


 

Av Engmans flera förtroendeuppdrag bör nämnas framför allt hans flera decennier långa styrelsemedlemskap i Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) och Oskar Öflunds stiftelse. Hans inval i SLS styrelse 1980 var smått sensationell på grund av hans relativt ringa ålder och akademiska position, men med åren skulle han axla allt tyngre uppdrag inom sällskapet och våren 2010 valdes han till dess ordförande. Styrelseledamot i Oskar Öflunds stiftelse blev han 1987, och sedan 1998 har han fungerat som dess ordförande.


 

Max Engmans livsverk sammanfaller med den epok då landets svenskspråkiga historiker efter en längre svacka åter började göra sig gällande i finskspråkiga och rikssvenska sammanhang. Till detta har bidragit inte enbart den efterkrigstida språkförsoningen och de förbättrade förbindelserna över Bottenhavet. Lika viktigt är att det inhemska historikerskrået sedan 1970-talet har berikats av flexibelt tvåspråkiga historiker som Matti Klinge, Max Engman och Rainer Knapas, som inte enbart har förmått utan också velat och därtill fått möjligheter att publicera, föreläsa och på annat sätt ge vid spridning åt sina forskningsresultat på landets två huvudspråk.


 

Max Engman blev ledamot i Finska Vetenskaps-Societeten 1993 och i Vitter­hetsakademien i Sverige 2008. Han belönades med Hallbergska priset 1984, Svenska Akademiens Finlandspris 1994, Statens informa­tionspris 1988 och 2008, samt Hertig Karls pris 2009.


 

Henrik Meinander


 

Max Robert Engman, född 27.9.1945 i Helsingfors, död 19.3.2020 i Helsingfors. Föräldrar representanten Toivo Engman och avdelningschefen Gurli Wikman. Gift med filosofie doktor Marja Lounassalo 1976 (skild); sambo med filosofie kandidat Katri Tuori.


 

PRODUKTION: Mannen i kolboxen. John Reed och Finland (tills. med J. A. Eriksson, 1979; finsk övers. Vallankumouksen salamatkustaja, 1982); S:t Petersburg och Finland. Migration och influens 1703-1917 (1983, rysk övers. Finljandtsy v Peterburge 2005); Svenskt i Finland I. Studier i språk och nationalitet efter 1860 (red. tills. med H. Stenius, 1983); Svenskt i Finland II. Demografiska och socialhistoriska studier (red. tills. med H. Stenius, 1984); Finland. People, Nation, State (red. tills. med D. Kirby, 1988); Historiens studium vid Åbo Akademi (red., 1991); Kaksoiskotka ja leijona (1992); Ethnic Identity in Urban Europe (red. tills. med andra, 1992); När imperier faller (1994); Petersburgska vägar (1995); Förvaltningen och utvandringen till Ryssland 1809–1917 (1995); Väst möter öst. Norden och Ryssland genom historien (red., 1996); Norden och flyttningarna under nya tiden (1997); Lejonet och dubbelörnen. Finlands imperiella decennier 1830–1890 (2000); Dagligt liv i S:t Petersburg. Bland kejsarens finländska undersåtar (red., 2003); Nya Norden efter Napoleon (red. tills. med Å. Sandström, 2004); Handledning till källor rörande finländare i Ryssland (2004, finsk övers. Suomalaiset Venäjällä 2004); Pietarinsuomalaiset (2004); Suureen itään. Suomalaiset Venäjällä ja Aasiassa (2005); Gränsfall. Utväxlingar och gränstrafik på Karelska näset 1918–1920 (2008, fi. övers. Raja, 2007); Maktens mosaik. Enhet, särart och självbild i det svenska riket (red. tills. med N. E. Villstrand 2009); Ett långt farväl. Finland mellan Sverige och Ryssland (2009, fi. övers. Pitkät jäähyväiset 2009); Fänrikens marknadsminne. Finska kriget 1808–1809 och dess följder i eftervärldens ögon (red., 2009); Petsamo och havet (red. tills. med K. Westerlund, 2009).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR: M. Engman, Max Engmans vetenskapliga bibliografi. Historisk Tidskrift för Finland 1/2001; T. Gullberg & K. Sandberg (red.) Medströms – motströms. Individer och strukturer i historien. Festskrift till Max Engman den 27 september 2005 (2005).


 

BILDKÄLLA. Engman, Max. Foto: Janne Rentola, 2010. SLS.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
17.1.2024
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5626-1416928958232

 

Upp