Olavi Virta hörde till de främsta av de artister som skapade den efterkrigstida och fortfarande aktuella sångstilen inom den traditionella finska tangon. Han var en sensuell och även exalterad interpret, vars röst ackompanjerat folkets öden från 1930- till 1960-talet. Fortfarande lever och beundras den bland människor i olika generationer. Virta var också mångsysslare i underhållningsbranschen, film- och revyskådespelare, företagare och produktionschef för ett skivbolag. Han skrev också flera kända evergreens, i synnerhet sångtexter.
Olavi Virta (fram till 1926 Ilmén) föddes under första världskriget 1915 i Sysmä, men redan samma år flyttade familjen till Helsingfors. Han var det enda barnet till skomakaren Oskar Ilmén och hans hustru Ida Maria. Det spännande livet inom musikunderhållningen utgjorde redan tidigt en motvikt till livets hårda realiteter. I samband med inbördeskriget internerades fadern på fånglägret i Hennala, skomakeriet gick i konkurs och Olavi fick lov att inleda en praktik som elektriker på Strömbergs fabriker endast 13 år gammal.
Olavi Virta började ta pianolektioner redan i åttaårsåldern och förtjänade sina första slantar som gårdssångare i Helsingfors. Han spelade i de ungas musikkår vid Sörnäs församling, tills han 1933 kom in i dansbandet Dallapés berömda elevorkester där han började öva sig på violin och gitarr. Vid denna tid uppträdde han för första gången – dock i skydd av en maskeraddräkt – som solist för Dallapé med ”Orchids to my Lady” på engelska, vilket var brukligt på den tiden. Den unge musikerns och elektrikerns dubbelliv slutade när han inledde sin karriär som professionell artist vid 22 års ålder; han anlitades som gitarrist och solist i dansorkestern Rainbow i Helsingfors 1937.
1920- och 1930-talen var en guldålder för restauranglivet och de stora frack- och smokingklädda dansorkestrarna Dallapé, Ramblers och Rytmi-Pojat. Tolvmannaorkestern Rainbow, som utvecklats från en dragspelsjazzgrupp med arbetarbakgrund till en modern swingorkester, spelade regelbundet i Vita salen vid Alexandersgatan i Helsingfors. Med sin sammetslena röst och sitt snobbiga yttre var Virta en perfekt medlem i orkestern, som vid denna tid var det främsta dragplåstret i nöjesvärlden. Den leende brunögde musikern väckte uppmärksamhet bland den dansanta Helsingforspubliken, och kvällens höjdpunkt var alltid hans framförande av avskedsvalsen ”Mustalainen” (Zigenaren).
Innan vinterkriget bröt ut hade Olavi Virta redan hunnit debutera som skivartist med flera 78-varvsskivor. Sin skivkarriär inledde han 1938 ackompanjerad av legendariska Suomen Soitin, en orkester från Lahtis. På debutskivan fanns den hemlighetsfulla tangon ”Syysserenadi” (Höstserenad), skriven av Suomen Soitins kapellmästare, dansmusikern och den efterkrigstida konsertkompositören Tauno Marttinen.
Den sista fredssommaren 1939 spelade Olavi Virta in hela 42 skivsidor med valser, tangor, schottisar och foxtroter i Folkets hus i Kottby. Olavi Virtas entusiastiska presentationer i början av albumen ger dessa stycken en speciell stämning liksom hans sammetslena röst. Han använde mikrofonteknik – crooning – men rösten var ännu ganska kraftlös. Swingfoxtroten ”Teetä kahdelle” (”Tea for Two”) fick spelförbud under kriget på grund av sin vågade text. Före vinterkrigets utbrott hann Virta också uppträda på vita duken och framförde då en sång i Iskelmäparaati (1939, Schlagerparaden). När vinterkriget sedan bröt ut hamnade Virta vid fronten.
Under mellankrigsperioden fortsatte Olavi Virta sin musikkarriär. Han spelade och sjöng i Jomi Leinos och Erkki Ahos dansorkestrar, där också Tauno Marttinen ingick. Fortsättningskrigets utbrott 1941 ändrade dock hans framtidsplaner. Vid huvudstaben hade man på överbefälhavaren Mannerheims initiativ skapat en noggrann plan för mångsidig underhållningsverksamhet med frontturnéer, soldatkvällar, frontradio och teaterverksamhet inför en eventuell fortsättning på kriget. Under vinterkriget hade radioutbudet bestått av tung marsch- och orgelmusik, men Rundradion hade fått motta en ström av brev med andra önskemål. Under de få lediga stunderna vid fronten ville man få lyssna till glad, vacker, till och med lite fräck musik. ”Annars tröttnar själen”, löd budskapet i ett av breven från en undersergeant och hans kamrater. De bästa artisterna värvades därför för att bekämpa ledan under fortsättningskriget, pigga upp stämningen trots den kärva verkligheten och skingra tungsinnet både vid fronten och på hemmafronten. Liksom många andra i samma artistgeneration värvades Olavi Virta till underhållningstrupperna.
Vid fronten blev Virta mycket populär bland soldaterna som presentatör vid Karelska näsets frontradio i Valkjärvi. Frontradiostationernas huvudsakliga och underhållande utbud bestod av direktsändningar med lyssnarnas brev och önskeskivor. Olavi Virta redigerade också spalten ”Levy pyörii, laulakaa mukana” (Skivan snurrar, sjung med) i fronttidningen Tappara.
Dansförbudet som införts under vinterkriget hade gjort den finländska schlagermusiken till någonting man lyssnade till; låtarna var melankoliskt nostalgiska och framkallade framtidsdrömmar. Antalet ord flerdubblades i jämförelse med 1930-talet. Under kriget spelade Olavi Virta in flera kärlekssånger som skulle följa honom under resten av hans karriär. Han framställdes som ”en berömd sweetsolist” i tidskrifter så som Yam och Swing, och man berättade i förväg om hans kommande permissioner. Toivo Kärki, som placerats vid Svir under ställningskriget, sände bland annat ett antal jazzarrangemang till Virta, vilket resulterade i att Olavi Virta, som fått smeknamnet ”Finlands Frank Sinatra”, också gjorde ett antal tolkningar av sådana välkända evergreens som ”Stardust”, ”Close Your Eyes”, ”Who”, ”Deep Purple”, ”Whispering”, ”Solitude” och ”Always in my Heart” år 1944.
Den sista krigsvåren 1944 spelade Olavi Virta in tio sånger av Toivo Kärki och sångtextförfattaren Kerttu Mustonen, av vilka tangon ”Siks oon mä suruinen” (Därför är jag så sorgsen), valsen ”Auringonnousu Laatokalla” (Soluppgång vid Ladoga) samt tangon ”Tule hiljaa” (Kom tyst) från maj 1945, blivit klassiker. Georges Boulangers ”Avant de mourir” (”Ennen kuolemaa”) fascinerade Virta, som gjorde flera olika versioner av den under sin karriär. Theo Mackebens ”Luonasi oli aina niin ihanaa” (”Bei dir war es immer so schön”) och Joseph Rixners tango ”Öiset kitarat” (Nattliga gitarrer) med text av Kerttu Mustonen hörde även till Virtas produktion från andra världskrigets sista år 1944–1945. Virta, som även blivit företagare, notförläggare och publicist av häftesserien Lempilauluja (Favoritsånger), måste dock vänta på sitt slutgiltiga genombrott. Henry Theel var under kriget den överlägset mest populära schlagerartisten i Finland.
Samtidigt hände även annat i Olavi Virtas liv. Sonen Pauli Virta föddes 1945, och föräldrarna Olavi och Irene som funnit varandra under kriget gifte sig året därpå. Som en stilig man passade Olavi Virta väl in i Ossi Elsteläs revyteater Punainen Mylly, som fortsatte där Reino Palmroths teater Iloinen teatteri slutat efter att inrikesminister Yrjö Leino förbjudit dess verksamhet. Virta spelade huvudrollen i komedin Kalle Aaltonens brud, som gavs hundra gånger. Han hade också roller i andra revyer och pjäser.
Krigets slut innebar en kraftig nedgång för skiv- och filmindustrin. Men den energiske Virta fann en dansk sjömansvals, ”Sjömannen och stjärnan”, och en amerikansk foxtrot, ”I love You for Sentimental Reasons”, i en musikhandel i Stockholm. Hans skrev finska texter till dessa och samlade ihop en orkester för att göra en inspelning. Resultatet av detta arbete – den fosterländska valsen ”Tähti ja meripoika” och den sensuella ”Sua lemmin kuin järjetön mä oisin” blev mycket populära 1948.
Behovet av underhållning var stort bland ett folk som återhämtade sig från kriget. Man nådde lyssnare via grammofonskivorna, radion och de inhemska musikalerna. Publiken som besökte soaréerna i skuggan av krigsersättningarna till Sovjetunionen, dess övervakningskommission och återuppbyggnaden väntade ivrigt på att dansförbudet skulle upphävas. Först 1948 upphävde inrikesminister Aarre Simonen de sista begränsningarna.
Efter kriget glömdes 1930-talets stora smokingorkestrar och jazziga krogdanser bort och en ny danskultur uppstod. Nu turnerade dansorkestrarna och grupperna runt hela Finland och besökte dansbanorna som byggts vid var och varannan vägkrök. De körde längs grusvägar i dammiga bilar med instrumenten fastsurrade på taket. De övernattade på vandrarhem och led nu och då av både löss och hemlängtan under de månadslånga turnéerna.
Olavi Virta som utvecklades till en allt mer karismatisk och självmedveten artist förenade den gamla charmen från lyxkrogarna med en fördjupad världsåskådning som mognat under kriget. Han framstod som en artist som hade ett personligt budskap att förmedla och som en självsäker vuxen man, som vågade uttrycka glödande passion med sin allt mer fylligt klingande röst. Åren 1950–1953 sjöng Virta också med den populära kvartetten Kipparikvartetti, men egensinnig som han var trivdes han bättre som solist än som gruppmedlem.
Olavi Virtas karriär tog till slut verklig fart när Toivo Kärki tillsammans med sin sångtextförfattare Reino Helismaa skrev tangon ”Täysikuu” (Fullmåne) för honom 1953. Olavi Virta, som nu vågade använda hela sin röst och hela sitt musikaliska register, blev den okrönte tangokungen. Det var inte fråga om någon kometkarriär: röstens fysiologiska och personliga utveckling samt djärvheten i tolkningarna hade krävt tiotals år av arbete.
År 1953 spelade Olavi Virta in 76 skivsidor, följande år rekordartade 80. Tangorna ”Tulisuudelma” (Kyss av eld), ”Mustasukkaisuutta” (Svartsjuka), ”La Cumparsita”, valserna ”Ramona”, ”Yli aaltojen” (Över vågorna), ”Poskivalssi” (Kind mot kind), foxtroterna ”Istanbul”, ”Älä unohda hymyä” (Glöm ej leendet), ”Sokeripala” (Sockerbiten) samt beguinerna ”Keinu kanssani” (Gunga med mig) och ”Kylmä rakkaus” (Kylig kärlek) var resultat av en hetsig produktionstakt kring 1953–1954. Vid samma tid utsågs Virta till Finlands populäraste schlagerartist efter en omröstning i tidskriften Rytmi.
Olavi Virta stod nu inför sina bästa år som Finlands självklara schlagerkung. Artistens namn var ett dragplåster för tusentals människor, och utanför dansbanornas portar stod många som blivit utan inträdesbiljett. Även medierna intresserade sig för Virta som omslagspojke; hans lyxiga hem, amerikanska bilar och filmroller – t.ex. Två glada stockflötare (1954), Ja’ ringer… i afton… (1954), Kalle Träskalles pensionat (1953), Kalle Träskalle och Stumpen som parktanter (1955) – presenterades i tidningspressen.
Som 1950-talets populäraste artist spelade han även in fler skivor än någon annan. Musikern som under hela sin karriär sjungit för olika skivbolag tog under åren 1955–1958 också över producentuppgifter som produktionschef för Niilo Saarikkos Levytukku Oy. Men att förena den bohemiske artistens roll med produktionschefens var en oöverkomlig uppgift och ledde i Virtas fall till en konturlös överproduktion.
Tangon ”Sinitaivas” (”Blå himmel”), som spelades in i Stockholm tillsammans med Harmony Sisters, är en pärla från den här tiden. Utöver den var också ”Mambo Italiano”, ”Syysunelmia” (Höstdrömmar), ”Kun yö saapuu Pariisiin” (När natten sänker sig över Paris), ”Sadoin kitaroin” (Med hundra gitarrer), ”Liekki” (Lågan), ”Tango Désiree”, ”Romanialainen kitara” (Rumänsk gitarr), ”Janne-parka” (Stackars Janne) och ”Hurmio” (Extas) på allas läppar. Enligt kapellmästaren George de Godzinsky, som samarbetade med Olavi Virta under dessa år, efterapade ”Ola” aldrig någon – hans röst var personlig, överväldigande, genomträngande och full av utstrålning.
År 1957 råkade den finländska skivproduktionen ut för finansiella problem i anslutning till matrisimporten. Virta sjöng internationellt populär calypsomusik som en till finländska förhållanden anpassad ”Banaaninlastaajan laulu” (”Banana boat song”), vidare filmmusik som ”Sen tuuli häivyttää” (”Written on the wind”), ”Rakastunut nainen” (”A woman in love”) och ”Delfiinipoika” (”Boy on a dolphin”). Den italienska vågen som översköljde Finland utvidgade Olavi Virtas repertoar med ”Maruzzella”, ”Poika varjoisalta kujalta” (”Guaglione”) och ”Taivaan sinessä” (”Volare”).
Den nya ungdomskulturen mot slutet av 1950-talet fick en negativ inverkan på Olavi Virta, som kommit upp i medelåldern och samtidigt börjat tröttna på underhållningsbranschen. Även det tilltagande alkoholbruket tärde på artistens hälsa. Mediernas gamla gunstling blev den första finländska schlagerartist som utsattes för pressens skandalmaskineri. Vid övergången till 1960-talet, då Virta arbetat inom underhållningsbranschen i cirka 25 år, förvärrades situationen med skilsmässa och växande alkoholproblem. På skiva klingade hans stämma fortfarande fint och många av de sånger han sjöng in blev stora succéer. Men när han stod på scenen blev det uppenbart att tangokungen hade åldrats i förtid och att han redan var sjuk och trött.
Sina sista skivor spelade Olavi Virta in för Toivo Kärki på Musik-Fazer 1965–1966. Turnéerna fortsatte emellertid ännu i flera år med varierande framgång. I början av 70-talet hann Olavi Virta få sina enda guldskivor, för tangorna ”Tulisuudelma” (Eldskyssen), ”Ennen kuolemaa” (Före döden) och ”La Cumparsita”. Han var också den första schlagerartist som beviljades konstnärspension, men han hann bara lyfta den i en månad innan han dog den 14 juli 1972, endast 57 år gammal.
En hel skara artister hade hunnit växa upp på 1950- och 1960-talet med Olavi Virtas karismatiska konstnärspersonlighet och hans fascinerande tolkningar som förebilder. Till kronprins kröntes Eino Grön som debuterat 1958 och Reijo Taipales debut utgavs 1962. Samma år debuterade också Taisto Tammi som blev den första artisten av romskt ursprung i Finland. På sångtävlingen Tangomarknaden i Seinäjoki började man välja tangokungligheter 1985. År efter år försöker hundratals artister slå igenom med Olavi Virtas stil, som blivit kännetecknande för all finsk tango.
Maarit Niiniluoto
Oskar Olavi Ilmén, från 1926 Virta, född 27.2.1915 i Sysmä, död 14.7.1972 i Tammerfors. Föräldrar skomakaren Oskar Ilmén och sömmerskan Ida Maria Ilmén. Gift 1946 med Irene Dorothy Violetta Kaarela (född Henriksson).
VERK: Totalt 596 skivinspelningar från och med 1938; cd-antologin Olavi Virta; Samlingsalbum 1−29 (1938−1966, 1993−1996). 12 filmroller 1939−1960, bl.a.: En rik flicka (1939); Hallin Janne (1950); Vera – Zigenerskan (1950); Älskling, jag hatar dej (1951); Skepparkvartetten (1952); Kalle Träskalles pensionat (1953); Kalle Träskalle och Stumpen i snömannens spår (1954); Ja´ ringer... i afton... (1954); Två glada stockflötare (1954); Du kära tjuv (1957); Den stora schlagerparaden (1959); Schlagerkarusellen går (1960).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. von Bagh och I. Hakasalo, Iskelmän kultainen kirja (1986); L. Erola, Olavi Virta ja hänen maailmansa (2005); P. Gronow och I. Saunio, Äänilevyn historia (1990); J. Hämäläinen, Tangokuningas (2005); M. Koski, P. von Bagh och P. Aarnio, Olavi Virta. Legenda jo eläessään (1997); K. Käyhkö, Voi veljet. Kipparikvartetti (1971); S. A. Niemi, Olavi Virta. Myytin synty (2006); M. Niiniluoto, Siks oon mä suruinen. Toivo Kärjen muistelmat (1982); M. Niiniluoto, On elon retki näin, eli, Miten viihteestä tuli sodan voittaja. Viihdytyskiertueita, kotirintaman kulttuuria ja Saksan suhteita vuosina 1939–45 (1994); K. Uusitalo, Hei, rillumarei. Suomalaisen elokuvan mimmiteollisuusvuodet 1949−1955 (1985).
BILDKÄLLA. Virta, Olavi. Uusi Suomis bildarkiv.