Henry Theel var på 1940-talet Finlands populäraste underhållningsartist. Hans karriär omspände närmare ett halvsekel, avbruten endast av några års uppehåll vid decennieskiftet 1960. Theel var en mästare inom finsk underhållning, flitig skivartist och välkänd sångare som turnerade på restauranger och dansbanor. Med sin mörka och mjuka tenor av italiensk typ tilltalade han det finska folket, och tack vare en stor skivproduktion lever hans sång kvar.
Fram till början av vinterkriget 1939 bodde Henry Theel kvar i sitt barndomshem på Aleksis Kivis gata i Helsingfors. Hans sångröst var medfödd. Redan som barn väckte Theel uppmärksamhet som kvarterets sjungande lilla artist. När modern skickade pojken till Elantos mjölkbutik runt hörnet bad butiksföreståndaren fröken Multanen att han skulle sjunga, och Henry sjöng och fick en bakelse i belöning.
Efter att ha gått ut den svenska folkskolan på Porthansgatan fick Theel anställning vid Ford Ab:s reservdelsavdelning. Om kvällarna skaffade han sig extra inkomster som vaktmästare på biografen Kinopalats och drömde redan då om en karriär som sångare. Sitt första offentliga uppträdande gjorde han på en julfest för personalen på Ford. Då var han ännu så blyg att han inte gick med på att uppträda annat än bakom en ridå.
Vid sidan av arbetet studerade Theel sång för Heikki Teittinen och Olavi Nyberg, med siktet inställt på en operakarriär. Kriget fick honom dock att ändra sina planer. Den mörka och stiliga ynglingen med utländskt utseende ‒ Theel var finlandssvensk med flamländska rötter ‒ fick allt större uppmärksamhet för sin fina stämma när han uppträdde vid vapenbrödrakvällar och turnéer under krigsåren.
Genombrottet kom 1942 då Theel debuterade som skivartist med ”Syyspihlajan alla” (Under höströnnen), ett stycke komponerat av Arvo Koskimaa. Debutskivan var inte ett verk av en skygg amatör utan ett mästarprov av en färdig konstnär. Sångrösten var hans instrument, och han använde den virtuost. Genombrottet på estraden skedde vid samma tid under en vapenbrödrakväll i mässhallen i Helsingfors. Den unge undersergeanten Theel sjöng sig med ”Muistoja Sorrentosta” (Minnen från Sorrento) rakt in i publikens hjärtan.
Efter kriget började ett turnéliv som skulle fortsätta under hela karriären. Toivo Kärki satte samman en grupp underhållningsartister, som utom Theel bestod av Pärre Förars, Ossi Runne, Pauli Granfelt och Reino Helismaa. Under Kärkis ledning turnerade orkestern och solisterna i Finland i tre år. Denna och andra turnéer som han företog, under årtiondena tillsammans med nästan alla kända populärmusiker, lade Theel grunden till en bestående popularitet.
Theel var en imitationens mästare. Han efterliknade sin tids europeiska megastjärna Tino Rossi bättre än någon annan. Theel kallades också länge för Finlands Tino Rossi. Efter behov förändrades den sammetslena rösten kryddad med Rossisk falsett till en traditionell italiensk hjältetenor eller en finländsk motsvarighet till Nordens malmklocka, Jussi Björling. Rösten framstod som hans osvikliga vän. Själv kunde han inte erinra sig att den brustit en endaste gång under hans karriär. Sångarens största hot, heshet och influensa, motverkade han med en skicklig förtunning av rösten och med stöd av mikrofonen.
En gång svek dock rösten. Theels bravurnummer var rollgestalten Pikku-Pirkko (Lill-Pirkko) som figurerade på teaterscenen vid Iloinen Teatteri och i Theels filmer. Pikku-Pirkko och Farbror Markus var succéer också i 1940- och 1950-talens önskekonserter. Farbror Markus spelades emellanåt av Markus Rautio, men vanligtvis av Toivo Kärki. Men imitationen av barnrösten med sin höga frekvens ledde dock till att rösten svek sångaren. På vartdera stämbandet uppkom en knöl och han fick svårt att andas. Knölarna opererades bort 1955, och efter några tysta månader fick Theel fortsätta sitt arbete, men allting var sig inte längre likt. Den succé som varat i nästan femton år började avta. Publiken ville ha nya stjärnor. Unto Mononens ”Satumaa” (Sagolandet) som spelades in i februari 1955 och tillägnades Theel lyckades trots hans fina tolkning inte. Först efter att Reijo Taipale sjungit in ”Satumaa” nådde stycket popularitet.
Bland Theels över 500 inspelningar ryms många framgångar. Valsen ”Hyvää yötä” (”Godnattvalsen”, 1943) ur filmen Dimmornas bro hörde till de mest älskade under krigsåren. Med Toivo Kärkis ”Liljankukka” (1945, Liljeblomman) fortsatte framgången liksom Hermann Hermans känslosamma ”Orvokkeja äidille” (”Violer till mor”, 1946), samt 1947 av Elemer Szentirmays smäktande ”Mustalainen” (Zigenaren), i vilken sångarens röst kanske var som allra bäst. En radiolyssnare kunde på 1940-talet få intrycket att det knappast fanns andra underhållningsartister: tango, foxtrot, vals, samba, rumba – Theels repertoar var bred. Listan på välkända örhängen är lång: ”Picardyn ruusuja” (Rosor från Picardie), ”Tähti ja meripoika” (Sjömannen och stjärnan), ”Soutovenheellä Kiinaan” (”I en roddbåt till Kina”), ”Tanssiaisten jälkeen” (Efter balen), ”Anna-Liisa” – den sistnämnda en tango dedikerad till Toivo Kärkis dotter – och givetvis ”Köyhä Laulaja” (Den fattiga sångaren). Den sistnämnda låten och dess text: ”Oon köyhä laulaja mä vaan…” (Jag är blott en fattig sångare …) gav upphov till en populär myt om Theel. Hela Finlands folk kände Theel som den ”fattige sångaren”, och själv presenterade han sig gärna som en sådan.
I Theels liv och karriär som sångare finns två dalar. Den otroliga framgången under krigsåren och i 1950-talets Finland tog slut i ett utsvävande liv, i alkohol, festande, skilsmässa och en ny tillvaro som äkta man till en tandläkare i Uleåborg. Sångarens förnedringstillstånd upphörde med livskamratens plötsliga död. ”Jag hade ingenting, ingenting utom sångrösten. Tillbaka till Helsingfors!” Theel packade ihop och flyttade tillbaka till Helsingfors där han för andra gången ingick äktenskap med sin första hustru (äktenskapet hade första gången slutat i skilsmässa 1958). Allting blev förlåtet, och Theel slutade dricka.
Uppryckningen förde med sig en ny karriär, flygresor, skivinspelningar och framträdanden. Med åren fick rösten en mörkare färg. De första skivinspelningarna på 1960-talet påminde ännu om den forna Theel: Evert Taubes ”Rakkaani” (”Min älskling”) ljöd med en ung mans röst, likaså Lauri Jauhianens ”Vanha rakkaus ei ruostu” (Gammal kärlek rostar inte), men därefter började hans röst få en allt enklare och mer kompromisslös klang. Theel fann det motbjudande att tricksa och belasta sången med överdriven sentimentalitet och gester. Sjungandet var för honom en allvarlig förrättning. Framträdandet präglades av upphöjd distans och gav ett intryck av något främmande och utländskt – en anledning till beundran hos en finländsk publik som hade krigets vedermödor bakom sig.
Theel var ingen verklig skådespelare, inte ens i de fyra filmer han medverkade i. I de tre första filmerna, Serenadlöjtnanten (1948), Fattig sångare (1950) och Vi sångargrabbar (1951), var det sången som var viktigast; den fjärde, Mr Coolman från Vilda Västern (1952), kryddades med Esa Pakarinens humor. Theel blev för sin del mest uppskattad i dessa filmer för sina sprudlande framträdanden med Pikku-Pirkko och hennes halvt oförskämda berättelser.
Theel älskade italiensk sång, och det var en stjärnstund under hans uppträdanden när han klämde i med ”Tiritomba”. Den spelades in på hans sista album, som kom ut 1982. Även svenska stycken passade givetvis Theel som hade svenska som modersmål. ”Angelika” och ”Från stjärnors land”, som spelades in i Stockholm 1950 är små pärlor inom underhållningsmusiken trots att de sjöngs av en hes och förkyld artist. Theel blev populär också i Sverige och var efter kriget en ofta sedd gäst på folkparksestraderna. Där uppträdde inte många finländare på den tiden, men redan 1946 blev dragspelsartisten Viljo Vesterinen, xylofonisten Eino Katajavuori och Theel inbjudna till Sverige.
Kanske var lusten att sjunga den sporre som lyfte Henry Theel tillbaka på scenen efter problemen i slutet av 1950-talet. Ännu på sin dödsbädd på Stengårds sjukhus i december 1989 hade han sångrösten kvar – omtöcknad och nära nog medvetslös, började han plötsligt sjunga, lika helt och vackert som en yngling.
Pertti Mustonen
Henry Per-Erik Pettersson, från 1937 Theel, född 14.11.1917 i Helsingfors, död 19.12.1989 i Helsingfors. Föräldrar lokföraren Anders Reinhold Pettersson och Fanny Matilda Wigren. Gift med (1) Svea Dorothea Mustonen (född Ahlberg) 1942, (2) tandläkaren Helvi Inkeri Länsitie 1959, (3) Svea Dorothea Mustonen (född Ahlberg) 1963, (4) Vuokko Tuulikki Fagerström 1973.
PRODUKTION. Drygt 500 grammofonskivor 1942–1982. Filmer: Serenadlöjtnanten (1949); Fattig sångare (1950); Vi sångargrabbar (1951); Mr. Coolman från Vilda västern (1952).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. von Bagh & I. Hakasalo, Iskelmän kultainen kirja (1986); T. Latva & P. Tuunainen, Iskelmän tähtitaivas. 500 suomalaista viihdetaiteilijaa (2004); M. Niiniluoto, Toivo Kärki. Siks oon mä suruinen (1982).
BILDKÄLLA. Theel, Henry. Hufvudstadsbladets arkiv.