Sven Grönvall var en viktig företrädare för expressionismen i finländsk konst. Den melankoliska och dämpade koloriten i hans målningar framstår som mönsterbildande för landskapets återgivande i det efterkrigstida Finland. Hans roll som konstpolitiker och kurator blev betydande. Som lärare och aktiv medlem i olika konst- och kulturorganisationer var han under decennierna efter kriget en central men samtidigt moderat påverkare inom den finländska konstvärlden.
Konstvärlden i 1920- och 1930-talets Finland kan ses som en period av experimenterande och sökande efter nya konstriktningar, något som konservativa krafter med hjälp av konstvärldens auktoriteter efter bästa förmåga försökte kväsa med hänvisning till patriotism. Redan på 1910-talet hade konstnärerna börjat ta emot influenser från kubismen och den cézanneska strukturalismen. De första abstrakta experimenten gjordes på 1920-talet, och expressionismen tillförde nya, grällare och starkare nyanser; även influenser från surrealismen började visa sig redan på 1920-talet. Överlag rörde sig den finländska kulturen i en modernistisk riktning. Processen skedde inte smärtfritt. Det dröjde länge, fram till 1950-talet, innan modernismen mer allmänt började röna förståelse i Finland.
Sven Grönvalls far Filip Grönvall var finlandssvensk, modern Vera Golicke hade rysk-tysk-baltisk bakgrund. Sven Grönvall studerade 1931 vid Centralskolan för konstflit och 1932–1934 vid Finska konstföreningens ritskola. Han debuterade i början av 1930-talet och förblev en aktiv målare fram till sin död 1975. Nära kontakter med den finlandssvenska litterära modernismen och den kulturkrets som sommartid vistades på Karelska näset öppnade vyer även mot modernismen i bildkonsten. Grönvall var kusin till Ina Colliander, och tillsammans ägde de Villa Golicke i Terijoki. Liksom Tito och Ina Colliander samt Rabbe Enckell kunde även Grönvall uttrycka sig i både ord och bild. Även flera unga författare från Sverige besökte sommartid Villa Golicke som fungerade som en kontaktpunkt för modernistiska strävanden inom olika konstarter.
Till utbildningen var Grönvall konstnär, men han var också verksam som kritiker, bl.a. i Nya Argus 1944–1947 och som krigskorrespondent under vinter- och fortsättningskriget. Grönvall hade nära kontakter med andra samtida finlandssvenska författare: Elmer Diktonius, Ralf och Oscar Parland samt Hagar Olsson. I hans produktion ingår även porträtt och bokillustrationer.
1930-talet var inom kulturen och politiken oppositionsrörelsernas tid. Den kulturella oppositionen stimulerades av efterdyningarna från den litterära gruppen Tulenkantajat (Fackelbärarna) och konstnärsgruppen Kiila (Kilen), som grundades 1936. På den politiska fronten fick de extrema rörelserna känslorna att svalla på både höger- och vänsterkanten. Bildkonsten dominerades av nysaklighet och traditionell realism. Hösten 1933 beslutade Finlands konstakademi att i Helsingfors konsthall anordna en allmän konstutställning som skulle återuppväcka höstsalongen. Meningen var att under samma tak samla olika riktningar av aktuell finländsk konst, som en motvikt till Konstnärsgillets vårutställning, i vilken de äldre konstnärerna inte längre deltog. Av 400 föreslagna verk antogs 180. Ernst Krohn, en av dem som refuserades, bestämde sig för att arrangera en ny utställning av refuserad modern finsk konst. I november visade de refuserade sina verk på en egen utställning i Lassila & Tikanojas hus i Helsingfors. Grönvall var en av arrangörerna. Utställningen blev upptakten till Oktobergruppen.
Oktobergruppen höll sitt egentliga konstituerande möte den 10 mars 1934. Stiftande medlemmar förutom Grönvall var hans studiekamrater skulptören Sakari Tohka och målaren Ernst Krohn. Medlemmarna i gruppen stod i opposition till akademisk och konservativ halvrealism och anslöt sig till Novembergruppens expressionism. Krohns tidiga död 1937 och andra världskriget förde med sig ett avbrott i gruppens verksamhet, men efter kriget blev den en betydande påverkare inom konstlivet i Finland. Till dem som anslöt sig hörde Grönvalls studiekamrater Aimo Kanerva och Mikko Laasio. Till gruppens ambulerande utställning i Sverige inbjöds Tyko Sallinen, som var en länk till den tidiga expressionismen. Oktobergruppen var en sorts förmedlande länk, dels mellan olika generationer, dels mellan rabulistisk experimentell och konservativ konst. Tack vare Grönvalls vänskap med Maire Gullichsen kunde gruppen arrangera sin andra utställning på Galerie Artek 1945.
Oktobergruppens färgskala var från början mörk och jordnära, och motiven var finska: landskap, personstudier, stilleben. Oktobergruppen, och framför allt Grönvall, skilde sig dock från föregångaren Novembergruppen. Grönvalls grå och gröna jordfärger har trots sin mörkhet en klar och lysande karaktär. Krigstidens chockartade upplevelser kom till uttryck i kraftiga penseldrag och mörka nyanser.
Grönvalls stil var återhållsam och kan karaktäriseras som asketisk expressionism. Landskapet domineras ofta av en himmel i grå toner, mot vilken fjällens eller trädens siluetter avtecknar sig i jordfärgernas många skiftningar. Kompositionen byggs ofta upp av två färgfält förenade av en horisontal linje. Hans landskap är från norra Finland, Karelen och Satakunda.
Vid sidan av landskap, interiörer och porträtt var Grönvall även intresserad av att avbilda stadens fabriks- och bostadsmiljöer samt arbetare. En rytmisk och dynamisk linje ger kraft åt hans kompositioner. Vid slutet av 1930-talet omfattade Grönvalls produktion talrika skickliga figurstudier i tusch på papper. På 1940-talet skapade han kraftfulla landskap i olja och naturstudier i fräsch akvarell. Grönvall entusiasmerades av den italienska kyrkokonsten då han arbetade i Konstnärsgillets ateljéhus i Grassina. På 1960-talet utförde han också flera bibliska personkompositioner och glasmålningar.
Grönvall var en mångsidig begåvning, med en litterär verksamhet och en aktivitet som kulturradikal som inkräktade på målandet och tecknandet. Han målade gärna skissartade arbeten i liten skala och ställde sällan ut dem. Trots många utlandsresor fortsatte Grönvall att vara en lyrisk-expressiv avbildare av det finländska landskapet. Han var också verksam som lärare på bl.a. Helsingfors arbetarinstitut och på talrika bildkonstläger i Lappland.
Konstnären Sven Grönvall var en sorts kompromissande medlare, en diplomat med goda kontakter åt många håll: brodern, generalmajor Ragnar Grönvall, var adjutant till republikens president. Han var medlem i bl.a. Målarförbundet, Finlands konstgrafiker, Finlands tecknarförbund, Kiila och kulturföreningen Progress. Han var också medlem av styrelsen i Nordiska konstförbundet, Nutidskonst rf och Konstnärsgillet i Finland. Arbetarrörelsen stod Grönvall nära genom Tulenkantajat, Kiila och Progress, fastän han förblev partipolitiskt obunden. Grönvall var även medlem av styrelsen för Finlands konstakademi 1950–1951 och medlem av bildkonstutskottet i Alfred Kordelins stiftelse. I början av 1970-talet var han ordförande i statens bildkonstkommission och medlem av Centralkommissionen för konst. Grönvalls medlande attityd gjorde honom till en betydande påverkare inom 1960- och 1970-talets politiserade konstvärld. Han var som nämnts god vän med Maire Gullichsen och aktiv ledamot i styrelsen för Galerie Artek. Grönvall fick professors titel 1974.
Marja Sakari
Sven Bertel Grönvall, född 10.4.1908 i Helsingfors, död 21.3.1975 i Grankulla. Föräldrar regeringsrådet Filip Grönvall och Vera Emilia Golicke.
VERK. Representerad i konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Sihtolas, Tauchers, Wihuris, Svenska Kulturfondens och E. Wulffs samlingar; Villa Gyllenberg, Helsingfors; Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors; konstmuseerna i Imatra, Lahtis, Björneborg och Rovaniemi; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Alvar Aalto-museet, Jyväskylä; Österbottens museum, Vasa; Skissernas museum, Lund; Borås konstmuseum; Göteborgs konstmuseum; Neue Nationalgalerie, Berlin; Kunsthalle Rostock; Ulan Bators konstmuseum, Mongoliet. Offentliga verk: ”Arbetet” (1938–1939), väggmålning i matsalen i Wärtsiläkoncernens huvudkontor i Helsingfors; ”Ihmisen eliniät” (1953-1954), väggmålning i f.d. ålderdomshemmet i Varkaus.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Urklippsarkivet, Centralarkivet för konst, Helsingfors; E. Kruskopf, Sodanjälkeinen kuvataide vuoteen 1960. Ars. Suomen taide 6/1990; Lokakuun ryhmä – Oktobergruppen. 1933–1951 (1987); C. Porkkala, Sven Grönvall ja Kiila. Kiila 1936–1986. Taide, politiikka, utopia. 50 vuotta kiilalaista kuvataidetta (1986); A. Reitala, Maalaustaide 1918–1940. Ars. Suomen taide 5/1990; K. Bondestam, Inas längtan. Ina Collianders brev till Sven Grönvall 1925–1974 (2005).
BILDKÄLLA. Grönvall, Sven. 1954. Museiverket.