Mauri Favén var en fördomsfri sökare och experimentator inom bildkonsten i Finland. Hans stil kan ses som en blandning av disciplin och öppen form, och ter sig ofta som stora luftiga abstraktioner som kan liknas vid naturfenomen.
Den Tammerforsbördige Mauri Favén inledde sina konststudier vid Fria konstskolan i Helsingfors, där han studerade krigsåren 1940–1945. Hans yrkesskicklighet förkovrades ytterligare vid Finlands konstakademis skola 1946–1951, vid Isaac Grünewalds målarskola i Stockholm 1946 och vid Accademia di Belle Arti i Florens 1958. I Favéns släkt hade det funnits konstnärer även tidigare, nämligen farbrodern Antti Favén och morfaderns bror Aukusti Uotila, något som eventuellt ingav den unge konstnären mod att anamma nya stilar.
Mauri Favéns tidiga konstnärsbana var förlagd till 1950-talet, ett decennium präglat dels av det franskinfluerade färgmåleriet, dels av den finska nationalrealismen. Favén hade tidigare skrivit kritik i dagstidningar och arbetat som rörmokare och hamnarbetare, på kolfartyg och som barmästare på hotell Kämp. Hela tiden målade och tecknade han vid sidan om, men fri konstnär blev han först 1956. Favén inledde sin karriär som realist, och det måleriska kom även senare att vara det viktigaste för honom.
Den utveckling Favéns konst genomgick från 1940- och 1950-talets arbetarmotiv, golvskurare, stockflottare och skogsvyer till den abstrakta expressionismens eller informalismens kosmiska visioner och abstraktioner kan tyckas lång, men måste ses mot bakgrunden av hans samtid. Efter andra världskriget sökte de finländska konstnärerna nya intryck och internationella influenser.
Femtiotalet var det decennium då den konstnärliga modernismen på allvar slog igenom i bildkonsten i Finland. Det var också de många konstnärsgruppernas guldålder. Eftersom stipendierna var få ansåg man det förnuftigt att slå sig ihop och ordna samlingsutställningar. I Risto Kumlins ramverkstad på Nylandsgatan i Helsingfors började en grupp konstnärer samlas under tidigt 1950-tal för att diskutera konstfrågor. Bland dem som var med i gruppen kan nämnas Eino Ruutsalo, Ahti Lavonen, Mauri Heinonen, Olavi Haarla, Arvid Broms, Olli Martikainen och Eero Kumlin. I februari 1955 bestämde sig Kumlins unga konstnärer för att ordna en gemensam utställning, som skulle turnera såväl i Finland som i de övriga nordiska länderna. Av transportskäl bestämde man sig för att utställningens konstverk skulle bestå av grafik eller andra verk på papper.
En annan konstnärsgrupp, Ryhmä X/10, fungerade enligt sin frontfigur Eino Ruutsalo utan färdigt fastslagna dogmer. Något krav på ideologisk eller stilmässig enhetlighet existerade inte, och varje medlem var sin egen kritiker. Favén, som tidigare främst verkat som målare, gjorde vid denna tid trä- och linoleumsnitt i den figurativa kompositionens anda.
Den unga konstnärsgenerationen ställde sig klart positiv till informalismens genombrott i slutet av 1950-talet. Även Mauri Favén ändrade sin stil radikalt. År 1958 for Favén till Florens för att studera måleri. Den stora renässansstaden kom paradoxalt nog att leda honom mot en abstrakt uttrycksform. Alberto Burris, Lucio Fontanas och Giuseppe Santomasos arbeten som visades på biennalen i Venedig kom också att influera stilväxlingen.
Under slutet av 1950-talet hörde Mauri Favén också till den s.k. Åggelbygruppen. Gruppens medlemmar bestod av konstnärer som verkade i den f.d. skolbyggnaden i Åggelby, ägd av Konstnärsgillet i Finland. Åggelbykonstnärernas gemensamma mål var att förnya och internationalisera den finska konsten. Många av de samtida konstnärerna hade redan hunnit se informalistiska arbeten på 1958 års Venedigbiennal. Även vid följande biennal 1960 låg fokus på informalismen.
Utställningen Ars 61, som ordnades 1961 i Helsingfors, stärkte ytterligare tron på den nya konstriktningen. Intresset ledde till en storskalig stilväxling och till grundandet av Martianerna (på finska Maaliskuulaiset).
Åren 1962–1964 gjorde Mauri Favén målningar som kan liknas vid arkaiska, romantiska skådespel. Han inspirerades av den italienska konsten, men även av spanjoren Luis Feitos dramatiska målningar. Som exempel kan tas Favéns ”Nike” (1963–1964), som dramatiskt avbildar den antika grekiska segergudinnan på sin eviga flykt genom rymden. Under denna period lät Favén molnlika kompositioner och kosmiska luftmassor rulla fram över sina dukar.
Favéns informalism var dock inte helt instinktiv eller intuitiv. När de flesta av hans konstnärskollegor efter informalismen sökte sig till nyrealism och popkonst, var det logiskt för Favén, som alltid varit intresserad av färgharmoni och teckning, att övergå till en typ av fri abstraktion. Undantag finns dock, exempelvis ”Vägen mot norr” som är ett nyrealistiskt verk.
Favéns stil kan ses som en blandning av disciplin och informalism, och tar sig ofta uttryck som luftiga och lyriska abstraktioner som kan liknas vid naturfenomen. De mestadels blåa ytorna är fulla av glimmande prickar och streck, en sorts dans av korta penseldrag.
Favén undervisade bland annat vid Konstindustriella högskolan, först som timlärare 1960–1968 och sedan som överlärare i teckning och måleri 1969–1985. I sin undervisning analyserade han måleriets och bildkompositionens grundfrågor, något han även i sin egen konst alltid återkom till.
Mauri Favéns karriär var mångsidig och internationellt präglad. Han ställde ut separat eller deltog i samlingsutställningar både i hemlandet och utomlands. Han gjorde även ett flertal offentliga utsmyckningar, av vilka kan nämnas ”Karelia”-triptyken i Sjundeå bad (1965), ”Den tredje morgonen” i Kånala kyrka i Helsingfors (1973) och ”Föränderliga landskap” på Nordeas kontor på Alexandersgatan i Helsingfors (1984). Favéns verk finns även i tiotals konstsamlingar.
Favén var aktiv i olika typer av föreningsverksamhet och innehade många framträdande och inflytelserika förtroendeuppdrag både i Finland och utomlands. Bland annat var han ordförande för Konstnärsgillet i Finland 1966–1970 och för Internationella konstnärsförbundets (IAPA) finska kommitté 1966–1970, och 1968–1975 ordförande i Arbetarnas bildningsförbunds konstkommitté, för vilken han varit vice ordförande från 1958. Han var även ordförande för konstkommittén för Helsingfors festspel 1972–1976.
Mauri Favén fick under sin konstnärsbana motta många inhemska och utländska utmärkelser. Han beviljades statens konstnärspension 1986 och tilldelades hederstiteln professor 1989.
Marja Sakari
Mauri Oskari Favén, född 26.8.1920 i Tammerfors, död 23.2.2006 i Helsingfors. Föräldrar Esko Favén och Selma Viitasalo. Gift med (1) Mary Maire Aaltonen 1941, (2) Heljä Marjatta Vilkki 1955.
VERK. Representerad i bl.a. Helsingfors stads konstmuseum; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Didrichsens konstmuseum, Helsingfors; konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Museet för nutidskonst Kiasma, Helsingfors; konstmuseerna i Hyvinge, Tavastehus, Imatra, Joensuu, Jyväskylä, Kemi, Kouvola, Lahtis, S:t Michel, Tammerfors och Åbo; Maire Gullichsens konststiftelse, Björneborg; Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors; Kunsthalle Rostock, Tyskland; Stockholms stad; Visby stad. Monumentalmålningar bl.a. för Haapaniemi folkskola i Kuopio (1957); altarmålning i Kånala kyrka i Helsingfors (1973); Nordeas Arkadia-kontor, Helsingfors (1977); KOP:s, sedermera Nordeas, huvudkontor vid Alexandersgatan i Helsingfors (1984).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Favén, Mauri Favén. Målningar (1990); Kokeileva 60-luku. Utställningskatalog, Finlands konstakademi 65/1980; E. Kruskopf, Informellt (1965); Maaliskuulaiset ja 60-luku. Helsingfors konsthall 1989; O. Valkonen & E. Kruskopf, Mauri Favén. Vi får alla vår kortpacke (2000).
BILDKÄLLA. Favén, Mauri. 1970. Uusi Suomis bildarkiv.