FAVÉN, Antti


(1882–1948)


Konstnär


Antti Favén trädde fram på den konstnärliga arenan 1902, då bildkonsten i Finland fortfarande dominerades av Edelfelt, Gallen-Kallella och Enckell. Flera samtida kritiker ansåg Favén vara en löftesrik konstnär, och på 1920-talet uppnådde han en position som landets främsta porträttmålare. Favén förevigade i sina porträtt den unga republikens politiska och ekonomiska elit.

 

Antti Favén debuterade vid konstnärernas höstutställning 1902, och hans verksamhet som konstnär inföll under en intressant brytningstid i den finländska konstens historia; 1900-talets början och den unga republikens första årtionden. Det var en period färgad av politiska intressen, en period när man allt tydligare började ställa krav på att konstnärerna skulle vara talesmän för en nationell anda och nationella traditioner. De inbördes delvis motstridiga nationella och internationella strävanden som präglade perioden kommer till uttryck även i Favéns produktion, förebilder och livsstil.


 

År 1932, när Antti Favéns popularitet var som störst, påminde konstkritikern Onni Okkonen om att Favén hade trätt fram på konstscenen under en tid som domi­nerades av Albert Edelfelt, Akseli Gallen-Kallela och Magnus Enckell. Samtidigt antog Okkonen att förebilderna starkt präglat den unge konstnären. Detta är helt riktigt, men man får inte glömma att Favén också var präglad av sin tavastländska uppväxtmiljö.


 

Konstnärens far, Oskar Favén (1853–1903), vicehäradshövding och eo. lektor i finska inom den juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet, var född på Yli-Uotila gård i Urdiala (fi. Urjala). Oskar Favén, tidigare Uotila, gifte sig med änkan Bertha Nylund och blev husbonde på Vanha Hautaa gård i Kylmäkoski. Favén lovprisade bondelivet och var en ivrig fennoman som värnade om finskan och den finska folkdiktningen. Han var mångsidigt litterärt och konstnärligt begåvad, och hans yngre bror, Aukusti Uotila, som dog 28 år gammal i tuberkulos, var en begåvad konstnär.


 

Aukusti Uotila, känd för sin smakfulla klädsel, målade vintertid mestadels i Paris och var om somrarna en kär gäst på Hautaa gård, dit han förde med sig en fläkt av fransk elegans. Kanske var det denne konstnär, med sitt tragiska öde, som inspirerade brorsonen att välja konstnärsbanan. Och kanske var det av honom som Antti Favén ärvde sin yttre fåfänga; han gick under namnet ”greven av Kylmä­koski”. Samtiden såg i Favén en charmör, som gärna styrde ut sig i moderiktig klädsel och som väl medveten om etiketten rörde sig från en värld till en annan: från skogarna i Tavastland till mondäna salonger som stod öppna endast för utvalda kretsar, från Kylmäkoski till Paris.


 

Inspirerad av sina förebilder reste Antti Favén redan efter debututställningen hösten 1902 till Paris för att där komplettera de studier han bedrivit vid Finska konstföreningens ritskola. För Favén, som intresserade sig för porträttmåleri, innebar Paris framför allt en stimulerande atmosfär och ett livligt sällskapsliv, en storstad där han oavbrutet var bosatt i mer än tio års tid.


 

Parisårens bohemliv med dess glädje­ämnen och sorger innebar för konstnären även en fördjupad skarpsyn och människokännedom. Mästerverk i Antti Favéns tidiga produktion är de por­trätt han målade i Paris av diktaren Bertel Gripenberg (1903), konstnären Heikki Tandefelt (1904) och konstnären Fahle Basilier (1908), porträtt som växte fram ur en tradition av nationell realism och symbolism men som uppvisade ett nytt och personligt psykologiskt grepp. Porträtten utgör lysande prov på Favéns strävan att via det yttre intuitivt blottlägga människans inre. Enligt samtida kritiker var Favén en konstnär som ingav de största förhoppningar, en blivande Edelfelt. Det var mot bakgrunden av sådana tongångar som Favéns inhemska bana som ”officiell” porträttör inleddes början av 1910-talet.


 

I Paris mottog Favén även nya stilintryck, särskilt från impressionismen, för vilken ett intresse börjat spira även i Finland. De första tecknen på impressionism framträder i målningen ”Mina tre bröder” (1907), som redan våren 1912 införlivades med samlingarna i Åbo konstmuseum. Den nya färganvändningen i fransk anda tog sig djärvare uttryck i ”Picknick”, den stora komposition som Favén målade 1910–1911 vid randen av sjön Jalanti i Kylmäkoski. Dessutom målade han på 1910-talet flera små landskapsbilder, där han med friare hand än i beställningsarbetena kunde experimentera med rena färger och impressionistisk penselteknik. De nya experimenten ledde dock inte till större framgångar, vilket tydligt framkom i den breda, retrospektiva utställning som Antti Favén höll 1917; de franskinspirerade målningarna fick där ett svalt mottagande.


 

Den antimodernistiska andan stärktes än mer i ett Finland som blivit självständigt under ledning av de vita. Där yppade sig nya möjligheter och rentav ett personligt samhällsuppdrag för Antti Favén. Inspirerad av frihetskriget började han måla en bred svit av porträtt, där han ville föreviga 1918 års hjältar, från den ringaste menige soldat till det högsta befälet för den vita armén. På 1920-talet uppnådde Antti Favén positionen som landets ledande porträttmålare, som förevigade den unga republikens politiska och ekonomiska elit. På samma gång utvecklades han till en landskapsmålare som tagit till sig samtidens konservativa ideal och som i sina tavastländska landskapsmålningar hyllade finskheten, folkets rötter i bondekulturen och de agrara värderingar som förenade folket.


 

Med sina ständigt ökande beställningsarbeten utvecklade Favén sin yrkes­skicklighet men förlorade samtidigt något av sin inre sensitivitet. Han hade mist förmågan att konstnärligt förnya sig. Sin krea­tiva ådra återfann han endast i sina karikatyrteckningar, som präglas av sarkasm och en säregen humor, och som tillkom som distraktion vid sidan av beställningsarbetena.


 

Farbrodern Aukusti Uotila hade dött på Korsika, och det blev likaså Antti Favéns öde att framleva sina sista levnadsår fjärran från sin hemtrakt. På flykt undan kriget hade han 1939 flyttat till Sverige, där han så småningom blev en enstöring och där han avled, glömd och övergiven, i Stockholm hösten 1948.


 

Ulla Vihanta


 

Yrjö Antti Favén, född 20.5.1882 i Helsingfors, död 17.10.1948 i Stockholm. Föräldrar vicehäradshövdingen, eo. lektorn i finska Oskar Uotila, senare Favén och Ida Bertha Hildegard Nylund, f.d. Hjelt. Gift 1917 med Maria Vivica Martinoff, f.d. Scalon, f.d. Kaartinen.


 

VERK. Representerad i Ateneum, Helsingfors; Riks-dagens samlingar, Helsingfors; Samfundet Ehrensvärds samling, Helsingfors; Helsingfors stadsmuseum; Helsingfors konstmuseum; Hiekan taidemuseo, Tammerfors, Tavastehus konstmuseum; Mannerheim-museet, Helsingfors; Krigsmuseet, Helsingfors; Finlands nationalmuseum, Åbo konstmuseum.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Gabriels, Antti Favén, Tjugotre porträtt (1930); H. Tirranen, Suomen taiteilijoita Juho Rissasesta Jussi Mäntyseen. Elämäkertoja (1950); U. Vihanta, Talonpoikaiskansallisia ihanteita ja boheemielämää. Itsenäistyneen Suomen johtava muotokuvamaalari Antti Favén. Antti Favén 1882−1948 (1992).


 

BILDKÄLLA. Favén, Antti. Foto: Ivar Helander, 1932. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4679-1416928957285

 

Upp