GALLEN-KALLELA, Akseli


(1865–1931)


Konstnär


Akseli Gallen-Kallela hör till de viktigaste finländska bildkonstnärerna. Han var framför allt en pionjär inom den finsknationella konsten och en nyckelfigur i dess utveckling. Den nationalromantiska stilen är väsentligen hans skapelse. För den stora allmänheten blev Gallen-Kallela känd som illustratör av de finländska klassikerna Kalevala och Sju bröder. 1920-talets representanter för den moderna konsten uppskattade honom inte, men senare har han rönt uppskattning speciellt för sin mångsidighet. Han var också en föregångare inom grafik och konsthantverk och kom med nya impulser till arkitekturen.


 

Akseli Gallen-Kallelas levnadsöde och person skildras bl.a. i Onni Okkonens digra biografi från 1949 och i dottern Kirsti Gallen-Kallelas biografi, som baserar sig på faderns brev. Gallen-Kallelas konst fortsätter att intressera forskare. Nyare forskning har preciserat helhetsbilden och fördjupat kännedomen om Gallen-Kallela och hans konst.


 

Släkten Gallén härstammar från Kallela gård i den lilla socknen Lemo i närheten av Åbo. De rykten om ädel börd som konstnären också själv fascinerades av är uppenbara utslag av konstnärs­romantik. Gårdens yngste son, Peter Wilhelm Gallén (1817–1879), bistods av en äldre bror och gav sig iväg för att studera och bli ämbetsman. År 1840 utnämndes han till kronolänsman i Tyrvis och efterträdde därvid en av sina bröder. År 1841 gifte han sig med sin brors adoptivdotter Sofia Antoinette. Senare inlöste han i sitt eget namn den del av Vänni rusthåll som hon ärvt. Paret fick fem barn innan Sofia Antoinette avled 1855. Tre år senare gifte sig Peter Gallén med Mathilda Wahlroos, dotter till sjökaptenen och skeppsredaren Bror Mathias Wahlroos från Björneborg.


 

Axel Waldemar föddes 1865 i Björneborg som det tredje barnet av familjens inalles tolv barn. Peter Gallén var då kassör vid Finlands Banks filialkontor i Björneborg. Konstnärens mor Mathilda Gallén var en viljestark och själfull kvinna. Hon hade under 1870- och 1880-talet fjärmats från statskyrkan och de religiösa dogmerna, influerad av det moderna genombrottet. Senare visade hon intresse för spiritism och teosofi. Mathilda Gallén var en entusiastisk amatörmålare, och hon intresserade sig för sonens konstnärliga bana – på ett liknande sätt som Albert Edelfelts mor intresserade sig för sin sons konstnärskap.


 

År 1867 flyttade familjen Gallén tillbaka till Tyrvis från Björneborg. Peter Gallén hade köpt Jaatsi gård i Tyrvis där han låtit uppföra en ny mangårdsbyggnad. Axel undervisades i hemmet tills han 1876 sändes till Svenska normallyceum i Helsingfors tillsammans med två av sina bröder. Han gick tre klasser i läroverket och studerade samtidigt på kvällslinjen vid Finska konstföreningens ritskola 1878–1881. Dessutom gick han i den dåvarande Slöjdskolan, ­sedermera Centralskolan för konstflit, 1880–1881. Efter skolgången i normallyceet påbörjade Gallén hösten 1881 reguljära studier vid ritskolan. Fredrik Ahlstedt blev hans nya lärare sedan han 1883 flyttat till en klass där man tecknade efter levande modell. Han fick privatundervisning av S. A. Keinänen 1881–1882 och av Albert Edelfelt 1883–1884. Dessutom studerade han vid Adolf von Beckers privata akademi 1882–1884 och gjorde teckningar i universitetets anatomiska sal.


 

Axel Gallén tillhörde en konstnärs­generation som redan hade möjlighet att få en god utbildning i Finland. Adolf von Becker var hans tillförlitligaste lärare i fransk realism och t.ex. i ”Gosse och kråka” (1884) kan man skönja påverkan av Edelfelts friluftsmåleri. Under sommaren 1884 hade ynglingen bekantat sig med August Strindbergs naturalistiska credo i diktverket Sömngångarnätter på vakna dagar. Målningen ”Rutten gös” (1884) har också drag av naturalism.


 

Hösten 1884 reste Gallén till Paris för att studera vid Académie Julian. De bekantskaper han gjorde där var viktigare än hans dåvarande lärare. Bland annat blev han bekant med Strindberg. Minnesutställningen över Jules Bastien-Lepage våren 1885 gjorde honom grundligt förtrogen med denne mästare inom det naturalistiska friluftsmåleriet.


 

I Salo började Gallén hösten 1885 måla tavlan ”Gumma med katt”. Modellen var ett traktens original som levde ensam med sina får. Katten målades i Helsingfors och fonden baserade sig på skisser gjorda i Tyrvis. Målningen blev halvfärdig; Gallén fortsatte ännu i Paris sitt arbete med den. Stilmässigt hör tavlan till den strindbergska naturalismen, enligt vilken det sanna överträffar det sköna. Samtidigt ser man tydliga spår av Bastien-Lepages konst. Vid Finska konstföreningens utställning hösten 1886 gav tavlan upphov till delade meningar. De konservativa godkände inte dess fulhet, medan de mer frisinnade prisade verket.


 

Vistelsen i Paris 1885–1886 genomfördes liksom tidigare vistelser med hjälp av ett statligt stipendium och med pengar som modern sänt. Det viktigaste verket från denna sejour var ett beställningsporträtt av läkaren H. F. Antell. Gallén återvände till hemlandet sommaren 1886 och sökte sig till Korpilax, där han bl.a. målade folklivsbilder som ”Man vid handkvarn”, ”Kvinna som halstrar mujkor” och ”Tiggargosse.” Efter Parisvistelsen längtade han efter finska motiv och flyttade i december samma år till Keuru, där han bodde på Ekola torp. ”Första undervisningen” och ”Bondeliv”, som senare förkommit, är de viktigaste målningarna från denna vinter. Sommaren 1887 målade Gallén ett beställningsporträtt av sin mecenat, industriidkaren G. A. Serlachius. Porträttet av sin blivande hustru Mary Slöör utförde han samma år. Gallén hade redan länge umgåtts i den finsksinnade Kaarle Slöörs familj och förälskat sig i dottern Mary.


 

Gallén vistades åter i Paris från hösten 1887 till sommaren 1889. Han var fortfarande verksam vid Académie Julian och också vid Atelier Cormon. Hans små målningar med Parismotiv är intensiva: stadsvyerna har förevigats i en sorts impressionistiska synintryck. I slutet av 1888 målade han studien ”Démasquée”, ett verk som förebådar symbolismen och som också var ett beställningsarbete av Antell. Vid samma tid började Gallén gestalta Kalevala i bild. Eposet hade länge fascinerat honom. Först målade han triptyken ”Ainomyten”, som blev klar 1889 och belönades med en medalj av andra klass vid världsutställningen i Paris samma år.


 

I juni 1889 återvände Gallén till Finland i sällskap med den svenske konstnären greve Louis Sparre, som han blivit bekant med i Paris. De båda vännerna reste först till Visuvesi och sedan till Ekola i Keuru. Gallén ville nämligen göra sin kamrat förtrogen med den värld han funnit där. Målningen ”Badstuga” kan ses som det viktigaste arbetet från denna period.


 

I maj 1890 gifte sig Gallén med Mary Slöör. Det unga parets bröllopsresa gick till Kuhmo, där Sparre sällade sig till dem. Männen företog också ett par veckolånga färder till Fjärrkarelen. Gallén förberedde sig att på statens beställning måla en ny version av triptyken ”Ainomyten”, och han hoppades att han skulle finna modeller och material för detta arbete. Han deltog också i en tävling som gick ut på att illustrera Kalevala, anordnad av den savo­karelska studentavdelningen, med utgång i mars 1891. Dessutom hade han inbjudits att delta i en tävling om väggmålningarna i universitetets solennitetssal. Tävlings­tiden hade gått ut i februari 1891.


 

Den färd som Gallén och Sparre företog blev startskottet för det konstnärliga intresse för Karelen som senare fått namnet karelianism. Hösten 1890 publicerade tidningen Päivälehti en programmatisk artikel om Karelens betydelse för konsten och litteraturen. Här ingick drömmen om en finsk renässans. Gallén skrev 1894: ”I lilla Finland bör en ny renässans skapas, en ny kraft, ett nytt liv och en ny värld. Det är ett måste mitt i denna usla, svaga och melankoliska dekadens.” Finskhetsivern eller fennomanin hade uppnått en politisk och ekonomisk position som började återspeglas i kulturlivet.


 

Galléns nya ”Aino” blev klar 1891. Kompositionen var i stort oförändrad, men utförandet var säkrare tack vare att Gallén nu använt finländska modeller. Målningen vann första pris i statens porträttävling året därpå. Gallén vann överlägset tävlingen om illustreringen av Kalevala, men fick andra pris i tävlingen om utsmyckandet av universitets solennitetssal med målningar. Den viktigaste målningen, som föreställde invigningen av akademin i Åbo, hade man beställt av Edelfelt, och prissumman fördelades mellan de två andra som inbjudits att delta i tävlingen, d.v.s. Gallén och Eero Järnefelt. Tanken var att de skulle dekorera de återstående väggfälten, men uppgiften intresserade sedermera inte Gallén.


 

I mitten av mars 1892 reste makarna Gallén till Paris på ett par månader, och i juli stod Kuusamo i turen. Resan till Kuusamo resulterade i målningen ”Vallgosse från Paanajärvi”. På denna målning kan man redan skönja att realismen börjat spela ut sin roll, för motsättningen mellan det ståtliga landskapet och den fattige gossen är uppenbar. Snart började konstnären skapa sådana gestalter som passade hans syften bättre, utgående från verkliga modeller. På gouachemålningen ”Spillkråkan” (1893) gestaltar han ett nytt nationalromantiskt ideallandskap, där det syntetistiskt dekorativa och japanismen spelar en viktig roll. ”Sampo smides”, som blev klar samma år, var ännu ett arbete från denna övergångsperiod. Det hör stilmässigt hemma i realismen.


 

Under vintern 1893–1894 blev Friedrich Nietzsche en beundrad läromästare för Gallén, och samtidigt vann spiritismen och teosofin insteg i hans tänkande. Galléns produktion från 1894 kan redan anses höra till symbolismen. Den viktigaste målningen var ”Symposion”, därtill fullbordades också ”Mäntykoski” och ”På väg till Tuonela”. Samma år tillkom ”Ad Astra”, ”Sibelius som En sagas tonsättare” och ”Conceptio Artis”, som konstnären senare till stora delar slet i stycken.


 

I början av 1895 reste Gallén till Berlin på rekommendation av Adolf Paul. Där höll han en utställning tillsammans med Edvard Munch och tecknade för den nya publikationen Pan. Resan påverkade framför allt hans stil. När han blev förtrogen med tyskarnas konstnärliga tendenser, blev han allt mer entusiastisk för grafiken. Josef Sattler blev hans lärare i grafik. Dessutom blev han intresserad av art nouveau och utförde sina första temperamålningar i Berlin. Resan avbröts av budet att konstnärens lilla dotter Marjatta avlidit i Ruovesi. Han hade lämnat sin familj i Kalela, där byggnadsarbeten pågick.


 

I maj 1895 reste Gallén till London tillsammans med sin hustru för att köpa en grafikpress och bekanta sig närmare med glasmålningsteknik. Resan till Storbritannien påverkade de dekorativa inslagen i hans konst. Konstnärsfamiljens nya hem Kalela blev i det stora hela färdigt under loppet av 1895. Kalela, byggt av bilade timmerstockar, blev ett av den nationalromantiska arkitekturens mest kända skapelser.


 

Det var i Kalela konstnären inledde sin grafiska produktion. Träsnittet ”Dödens blomma” blev hans första grafiska arbete. År 1895 gjorde han först ett livfullt träsnitt av ”Sampos försvarare”, och följande år en stor temperamålning med samma motiv. År 1896 blev ”Porträtt av konstnärens mor” färdigt, och året därpå målade han ”Lemminkäinens moder”, ”Joukahainens hämnd” och ”Brodermördaren”. ”Kullervos förbannelse” blev klar 1899. Dessa målningar var Galléns dittills viktigaste skapelser. Han började vid denna tid signera sina arbeten med konstnärsnamnet Gallen-Kallela.


 

I slutet av 1897 reste makarna Gallén till Italien. Florens var resans viktigaste mål, men paret gjorde även en avstickare till Pompeji, där konstnären studerade antik freskoteknik. Dessutom intresserade han sig under dessa år för konsthantverk och möbel- och inredningsdesign, allt i linje med art nouveau-andan. Han utförde också skisser till dekorativa glasmålningar, och etsningarna blev ständigt fler.


 

Förberedelserna för uppförandet av den finska paviljongen vid världs­utställningen i Paris 1900 inleddes 1899. Gallén hade i uppdrag att måla freskerna i kupolen. Motiven var ”Sampo smides”, ”Sampos försvarare”, ”Ilmarinen plöjer­ ormåkern” och ”Väinämöinens avfärd”, sedermera kallad ”Kristendomens ankomst”. Dessutom designade han det s.k. Iris-rummet för Finska handarbetets vänner. Världsutställningen blev Galléns största internationella framgång dittills, och han bidrog väsentligt till den popularitet som den finska paviljongen åtnjöt. Han tilldelades två guldmedaljer och två silvermedaljer för sitt arbete. Efter denna hetsiga arbetsinsats lyckades Gallén 1901 med bistånd av en privat finansiär ut­föra sin freskomålning ”Kullervo drar ut i strid” i Gamla studenthusets musiksal i Helsingfors.


 

Galléns monumentalkonst fick 1901–1903 en imponerande avslutning med freskerna i Sigrid Jusélius mausoleum i Björneborg, planerat av Josef Stenbäck. Det motiv han fått var dödens seger över materien. De viktigaste motiven var ”Våren”, ”Bygget”, ”Hösten”, ”Undergång”, ”Vintern” och ”Vid Tuonelas älv”. Ovanför dörrarna målade han ”Paradiset” och ”Kosmos”. Valvkuporna och ribbvalven pryddes med ornament med inhemska växter och träd som motiv. Flera forskare har ansett att dessa fresker representerar kulmen i Gallen-Kallelas produktion. Tyvärr började freskerna förstöras redan följande år och brann upp 1931. Konstnärens son Jorma Gallen-Kallela målade dessa fresker på nytt utgående från faderns skisser. Det finns även förstudier till samtliga fresker i form av temperamålningar i stort format.


 

Gallén fortsatte göra etsningar under den period han målade fresker. De finaste etsningarna är ”Vid Tuonelas älv” (1903) och ”Mezzotinto” (1905). Under denna tid uppbådade Gallén alla sina krafter; under de följande åren vistades han på flera olika sommarnöjen och företog flera utlandsbesök. Den konstnärliga halten varierade. Han gjorde utmärkta porträtt av Maxim Gorkij 1906 och nya målningar med Kalevalamotiv. År 1905 blev ”Sampos bortrövande” klar och året därpå ”Väinämöinens båtfärd”, som påbörjats tio år tidigare. ”Båtens klagan” blev klar 1907.


 

Sju bröder med illustrationer av Gallén kom ut 1908. Det var ett arbetskrävande beställningsarbete och en samtida tolkning, som kommit att forma finländarnas uppfattning av Aleksis Kivis roman. Hans illustrationer har fortfarande ett stort värde inom bokhantverket, även om de har föga att skaffa med författarens världsåskådning.


 

När konstnären 1907 ansökte om pass uppgav han att han hette Gallen-Kallela, ett namn han tidigare använt som pseudonym. Han använde därtill ofta förnamnet Akseli. Gallen-Kallela företog sin första resa till Ungern 1907, där han belönats med en stor guldmedalj vid en internationell utställning. Följande år arrangerade han en utställning med teckningar och skisser i Budapest.


 

Gallen-Kallela reste 1908 till Paris tillsammans med sin familj, med avsikt att förnya sig. Han trivdes emellertid inte längre i staden, och den nya konsten föreföll honom obegriplig. Följande år gav han sitt gamla motiv ”Väinämöinens båtfärd” en ny och färgrik form. Från Paris gick resan vidare till Afrika i maj 1909. Familjen Gallen-Kallela bodde i Nairobi i Kenya och återvände till Finland i februari 1911. Afrikabilderna är konstnärligt sett mycket ojämna, men då och då är de särdeles lyckade i fråga om kolorit.


 

Efter vistelsen i tropikerna var det svårare än tidigare för Gallen-Kallela att anpassa sig till förhållandena i hemlandet. Planeringen och byggandet av ateljévillan i Tarvaspää i Esbo 1911–1913 tog mycket av hans tid i anspråk. År 1914 inbjöds Gallen-Kallela till Biennalen i Venedig, och italienska staten beställde ett självporträtt av honom för Uffizierna i Florens. Konstnärens målningar blev kvar i Italien när första världskriget bröt ut. De sändes därifrån till Panama-Pacific utställningen i San Francisco 1915, där de belönades med första pris och guldmedalj.


 

Gallen-Kallela var ordförande för Konstnärsgillet i Finland 1911–1915, en turbulent tid då många unga konstnärer trädde fram i offentligheten. Gallen-­Kallela blev föremål för deras avsky redan på grund av sin position, och han hade av naturen svårt att ge efter. Under denna tid var hans egen konstnärliga produktion på det hela taget tämligen medioker, i synnerhet landskapsmålningarna.


 

Våren 1918, sedan Finland blivit självständigt, fick Gallen-Kallela av general Gustaf Mannerheim vid det finländska högkvarteret ett specialuppdrag som bestod i att rita fanor, utmärkelsetecken och uniformer. I mars 1919 utnämnde riksföreståndaren honom till sin förste adjutant. Gallen-Kallela belönades med professors titel samma år, och 1923 blev han hedersdoktor vid Helsingfors universitet.


 

Gallen-Kallela drömde fortfarande om att illustrera Kalevala, ett projekt som stöddes av Kalevalasällskapet som stiftats 1919. Sällskapet tog som sin uppgift att främja illustrationen av Kalevala. Gallen-Kallela var sällskapets vice ord­förande till sin död. År 1920 kom man med förlaget Werner Söderström Oy överens om att man först skulle ge ut Koru-Kalevala, en folkupplaga och ett förarbete till det senare verket Suur-Kalevala. Familjen Gallen-Kallela flyttade till Borgå 1921 och Koru-Kalevala gavs ut 1922. Verket har ett bestående värde inom finländskt bokhantverk.


 

Gallen-Kallela var en av dem som grundade Finlands konstakademi, ett förtroenderåd som ledde Finska konstföreningen. Han var konstakademins ordförande från början av 1922. Han trivdes emellertid inte i Finland, utan begav sig i december 1923 till Förenta staterna, dit hans hustru och dotter följde honom hösten 1924. Familjen uppehöll sig länge i Taos i New Mexico, där Gallen-Kallela forskade i indianernas konst. Också i Chicago planerade han illustrationerna till Suur-Kalevala. I maj 1926 återvände familjen till Finland.


 

Gallen-Kallelas sista monumental­målning, som utfördes 1928 i kupolen i Nationalmuseets vestibul, var en ny version av Kalevalafreskerna från världsutställningen i Paris. År 1930 hade Gallen-­Kallela avtalat med affärsbanken Kansallis-­Osake-Pankki om att måla en jättelik fresk som föreställde en tavastländsk marknad. Gallen-Kallela, som hållit ett föredrag i Köpenhamn, insjuknade emellertid i lunginflammation på åter­resan och avled i Stockholm den 7 mars 1931.


 

En stor minnesutställning över Gallen-Kallela anordnades 1935 i Mässhallen i Helsingfors. Då var hans eftermäle omstritt. De finsknationella kretsarna betraktade honom som den störste finländske konstnären, medan liberalerna som omhuldade modernismen inte delade denna uppfattning. Efterhand har Gallen-­Kallelas­ ställning återigen uppvärderats, först hans realistiska produktion och därefter den symbolistiska. Det är ändå hans mångsidighet och skapandet av den nationalromantiska stilen som utgör hans största insats.


 

Aimo Reitala


 

Axel Waldemar Gallén, från 1907 Akseli Gallen-Kallela, född 26.4.1865 i Björneborg, död 7.3.1931 i Stockholm. Föräldrar bankkassören, advokaten Peter Wilhelm Gallén och Anna Mathilda Wahlroos. Gift 1890 med Mary Helena Slöör.


 

VERK. Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Helsingfors stads konstmuseum; Mannerheim-­museet, Helsingfors; Konststiftelsen Merita, Helsingfors; WSOY:s samling, Helsingfors; Konst­industrimuseet, Helsingfors; Åbo konstmuseum; Gallen-Kallelamuseet, Esbo; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Riihimäki museum; Öster­bottens museum, Vasa; Lahtis konstmuseum; Tavastehus konstmuseum; Tammerfors konstmuseum; Hiekan taidemuseo, Tammerfors; Nationalmuseum, Stockholm; Göteborgs konstmuseum; Szépművészeti Múzeum, Budapest; Pusjkin­museet, Moskva; Museum für Kunst und Gewerbe, Hamburg.


 

PRODUKTION. Kallela-Kirja (1924); Afrikka-Kirja (1931).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Akseli Gallen-Kallelas arkiv, Riksarkivet. Akseli Gallen-Kallelan muisto­ (1932); A. Gallen-Kallela, Sanan ja tunteen voimalla. Akseli Gallen-Kallelan kirjeitä (1996); Boken om Gallen-Kallela (1932, nyuppl. 1947); J. Gallen-Kallela-Sirén, Minä palaan jalanjäljilleni. Akseli Gallen-Kallelan elämä ja taide (2001); K. Gallen-Kallela, Isäni Akseli Gallen-Kallela I–II (1964–1965); W. Hagelstam, A. Gallén. En studie (1904); Axel Gallén. Red. K. Karvonen-Kannas et al. (2004); T. Martin & D. Sivén, Axel Gallen-Kallela 1865–1931 (1985, 4 uppl. 1995); O. Okkonen, A. Gallen-Kallelan Kalevala-taidetta (1935); O. Okkonen, A. Gallen-Kallela. Elämä ja taide (1949); S. Sarajas-Korte, Suomen varhaissymbolismi ja sen lähteet (1966); K. Smeds, Helsingfors–Paris. Finland på världsutställningarna 1851–1900 (1996); L. Wennervirta, Akseli Gallen-Kallela (1914).


 

BILDKÄLLA. Gallen-Kallela, Akseli. 1892. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Uppdaterad 29.9.2016.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4673-1416928957279

 

Upp