KIVI, Aleksis


(1834–1872)


Författare


Aleksis Kivi var den första yrkesförfattare som skrev på finska. Vid sidan av Mikael Agricola och Elias Lönnrot skapade han en finsk nationallitteratur. I sina pjäser, dikter och romanen Sju bröder skildrar Kivi Finland och den finska kvinnan och mannen på ett sätt som fortfarande är betydelsefullt för den finska identiteten.


 

Aleksis Kivis – från början Alexis Stenvalls – levnadsteckning grundar sig fortfarande på Viljo Tarkiainens biografi från 1915, på dokument insamlade av Johannes Lehtonen och Eino Kauppinen samt på det rika material som publicerats i Aleksis Kivi-sällskapets kalendrar. Det finns en mängd teorier och tolkningar som gäller Kivis personlighet och tragiska liv – allt utgående från samma källmaterial. Knappast någon annan finsk författare har blivit föremål för en så ingående jämförelse mellan liv och författarskap som Kivi.


 

Endast en hypotes har framförts – utan källbevis, men förvisso med indicier – som i någon mån kunde kasta nytt ljus över Kivis biografi. Jaakko Puokka har hävdat (1979) att Kivis far var oäkta son till lagman Carl Henrik Adlercreutz, ägare till Råskog och Sjundby gård, utgående från en seglivad myt som varit förhärskande åtminstone bland folk på Råskog i Nurmijärvi. Mycket i Aleksis Kivis liv skulle kunna förklaras i termer av att han förnekade en del av sitt ”blodsarv”, det som hörde ihop, om än ytligt, med Finlands svenskspråkiga kultur och den sociala överklassen. Om Puokkas hypotes stämmer förstärker det uppfattningen att Kivi spelade rollen av ett slags ”Kullervo”, en utanförstående hjälte inom finskhetsrörelsen. I vilket fall som helst byggde Kivi målmedvetet upp en författarroll åt sig.


 

Kivi var den förste finskspråkige yrkesförfattaren och han gjorde en betydande litterär insats: han styrde in såväl prosan som dramatiken och lyriken på nya vägar. Hans rykte svärtades dock av kritikern August Ahlqvist, vilket även bidrog till hans alltför tidiga frånfälle.


 

Kivis far Eric Johan Stenvall föddes den 17 februari 1798. Fadern var sockenskomakare och flyttade 1825 till byn Palojoki i Nurmijärvi, där han vid sidan av annat verkade som bybornas skrivare. Stenvall gifte sig 1824 med Anna Stina Hamberg, som kom från närbelägna Nackskog i Tusby. Familjen Stenvall fick fyra söner samt en dotter, som dog som 14-åring.


 

Nurmijärvi var knappast annorlunda än andra landssocknar på den tiden. Det ökända rövarbandet ”Nurmijärven rosvot” härjade förvisso i början av 1820-­talet; till dem hörde även Eric Johan Stenvalls farbror Matti. Den sjöfarande farfadern och gammelfarbror Rövar­Mattis historier erbjöd säkert en del litterärt stoff. Man kan tänka sig Kivis far som förebild för författarens hantverkartyper, och Kivis benägenhet för periodsupande och även hans känsla för komik härrör troligen från faderns sida. Anna Stina Hamberg, en företagsam kvinna, mor till en stor barnaskara och en driftig kalaskokerska, utgjorde modell för många av Kivis frejdiga kvinnotyper. Via sin mor kom Kivi i sin tidiga barndom i kontakt med ortens väckelserörelse, vars ledare var kyrkoherde J. F. Bergh. Redan som sexåring fick Kivi motta den första kyrkliga undervisningen i läskunnighet. Det skedde under ledning av Malakias Costiander, som var ortens framstående, skriftligt begåvade skolmästare och som utgjorde förebild för klockaren i Sju bröder.


 

År 1846 måste Kivi flytta till Helsingfors för att gå i skola. Hans första lärosäte var den före detta sjömannen C. Granbergs skola, där huvudsaken var att inhämta tillbörliga kunskaper i det svenska språket. Kivi lärde sig efter hand att behärska svenska fullständigt även i skrift. Han var inkvarterad hos Christian Winblad, som var fängelsevaktmästare.


 

År 1847, samtidigt som den då unga studentgenerationen upplevde sin snellmanska väckelse, August Ahlqvist samlade folkpoesi i Elias Lönnrots fotspår och Suometar började utkomma, inledde Kivi sin skolgång i lägre elementarskolan i Helsingfors. I början gick det bra. Högre elementarskolan, där Fredrik Cygnaeus var rektor, började däremot vålla honom problem. I denna skola stretade Kivi ända till 1853, med ringa framgång. En svårighet var utan tvekan en ständig brist på pengar, och det blev inte lättare när han efter skolan började läsa privat. Kivi bodde då hos den förmögne skräddarmästaren Palmqvist och blev förälskad i sin skolkamrat Edmund Palmqvists syster Albina. Det hopp han hyste om giftermål grusades, säkert delvis på grund av hans medellöshet, vilket även var det skäl man uppgav för honom. Efter detta besökte han inte längre familjen Palmqvist, vars omfattande bibliotek hade varit en skattkammare för honom, en väg till världslitteraturen.


 

Kivis intresse för att skriva pjäser hade visat sig redan när han bodde hos familjen Winblad. I fängelsets sal hade man uppfört ett ”rövarspel” som han hade skrivit, och man fortsatte uppföra skådespel såväl hos familjen Palmqvist som på Råskogs gård, där Kivi var vän med inspektor Lindfors söner. Också hans första litterära alster såg dagens ljus. Det var berättelsen ”Eriika”, novellen ”Koto ja kahleet” (Hemmet och bojorna), några dikter på svenska och skådespelet ”Bröllopsdansen på Ljungheden”. På omvägar nådde detta manuskript Fredrik Cygnaeus, som noterade pojkens litterära begåvning, och det berättas att Cygnaeus skrattat så att ”magen guppade” när han läste manuskriptet.


 

Med en viss ansträngning avlade Kivi studentexamen. Han fick ett privat betyg utfärdat av Fredrik Cygnaeus och kunde skriva in sig vid historisk-filologiska fakulteten vid universitetet 1859. Till sin mor meddelade Kivi att han inte ämnade bli präst, som mamman hade hoppats, utan diktare liksom Runeberg.


 

De kretsar till vilka Kivi sällade sig höll på att bli betydande. Först och främst höll det finska partiet och dess ungfinska falang under ledning av G. Z. Forsman (senare Yrjö-Koskinen) på att skapa sig en stark ställning. Partiet fick också ett eget språkrör, Kirjallinen kuukausilehti (Litterära månadsbladet), och man anställde Kivi som redaktör. Redan i ett tidigt skede var Cygnaeus och J. V. Snellman hans gynnare; de understödde honom rentav med smärre bidrag. Men hans motståndare höll lika hög klass, August Ahlqvist och Agathon Meurman, det finska partiets konservativa eller ”gammaltroende”.


 

Kivis krets av vänner och gynnare bestod av svenskspråkiga finskhetsivrare, såsom hans ”bäste vän och broder” Robert Svanström, Edmund Palmqvist, E. A. Forssell (hos vilken Aleksis bodde mer eller mindre gratis som ”bolagist”), Forssells bror Theodor (som blev agronom), F. F. Holmström (en skeppsredarson hos vilken Kivi bodde mer eller mindre som snyltgäst), J. E. Salomonsson-Kallio, Thiodolf Rein (senare professor, rektor för universitetet och den som skötte många av Kivis praktiska ärenden), C. G. Swan, bröderna Lindfors, Emil Nervander (journalist och den som skulle lägga grunden till kulten av Kivi). Kivi var ca fem år äldre än dessa. Dock trodde de på hans begåvning, även om universitetsstudierna inte precis framskred, och försörjde honom i stor utsträckning med lån och med pengar som de fått av sina fäder. Beskrivningarna av Kivi med hans drag av nervositet, å andra sidan en viss ensamhet och inåtvändhet, en iögonenfallande asketism och en pinande själviakttagelse, bygger på vännernas redogörelser.


 

Hellre än att delta i Nyländska studentavdelningens verksamhet sökte Kivi sällskap i österbottniska avdelningen, där ungfennomanerna regerade och där han umgicks med bland andra Kaarlo Forsman och J. V. Calamnius. Det litterära landskap som började avteckna sig för Kivi behärskades av Runeberg. Den finska lyriken företräddes av August Ahlqvist, som skrev under namnet A. Oksanen, och Julius Krohn, som använde pseudonymen Suonio.


 

Första gången Kivi egentligen trädde fram i ett större litterärt sammanhang var när han 1860 vann en tävling som anordnats av Finska Litteratursällskapet. Han uppträdde nu under sitt antagna författarnamn Aleksis Kivi och segrade med pjäsen Kullervo. Prissumman hade donerats av den förmögne handelsmannen Nikolai Kiseleff. Åren 1861–1863 författade han skådespelet Aino, en ny version av Kullervo och Sockenskomakarna. Man vet att Kivi vid denna tid umgicks med planer på att skriva en roman. Han bodde både på Purnus i Sjundeå och på Myllymaa i Nurmijärvi, där hans bror Juhani var arrendator.


 

När Kivi 1864 berättade att han skrev ”en följeton”, ”en novell” till tidskriften Maiden ja merien takaa (Bortom land och hav) bodde han i Sjundeå, till en början i skallfogde Karelius stuga, varifrån han flyttade till Charlotta Lönnqvist på soldattorpet Fanjunkars.


 

Charlotta Lönnqvist erbjöd genom personliga uppoffringar Alexis Stenvall en möjlighet att utvecklas till nationaldiktaren Aleksis Kivi, när denne under sina bästa skapande år var hemlös och fattig. Kivis författarkall stod klart 1865, när han för Sockenskomakarna erhöll ett statligt pris och besegrade Runebergs Kungarna på Salamis, J. J. Wecksells Daniel Hjort och A. Oksanens Säkeniä (Gnistor). Kivi hade aldrig något annat kall och ägnade sig såvitt man vet heller aldrig åt något annat, om man undantar den svärmiska ingivelsen 1869 att bli inspektor.


 

En av Kivis romanser har daterats till mitten av 1860-talet. Då han reste till Anianpelto marknad i Vääksy i Asikkala mötte han Aurora Hemmilä, som var gästgivardotter på Ohkola i Mäntsälä. Enligt hörsägen brevväxlade Kivi med Aurora.


 

Under vistelsen i Sjundeå utgav Kivi skådespelen Flyktingarna, Förlovningen och Olviretki Schleusingenissä (Ölresa i Schleusingen) samt diktsamlingen Kanervala, som han själv bekostade. Följande år utkom skådespelen Leo ja Liina (Leo och Liina), Yö ja päivä (Natt och dag), Sankarteos (Ett hjältedåd), Lea och Canzio. Nöd­åren hemsökte då Finland, och tiggare ända från det nordliga Finland anlände till Sjundeå. Utöver hungern härjade sjukdomar. Kivi fick för första gången tyfus, som senare återkom och tärde ytterligare på hans krafter.


 

August Ahlqvists upprepade smädande av Kivi började kasta en skugga över hans författarbana. Första gången drabbades Kullervo. Ahlqvist ville inte förstå tragiken i Kivis Kullervo. Som Kalevalaforskare ansåg han att han själv var den som värnade arvet efter Lönnrot. Som professor i finska språket hade han en diametralt motsatt uppfattning om litteraturens, dramats och diktens språk och verkningsmedel än Kivi, som ändå hade Fredrik Cygnaeus och Kaarlo Bergbom som stöd. Också Kivis och hans välgörare Julius Krohns uppfattningar om dikten stod ganska långt ifrån varandra. Krohn begick misstaget att korrigera Kivis texter, vilket i Kivis dåvarande sinnestillstånd gjorde honom till en ”tysk blablabla och äppeltysk”.


 

Kivis minst sagt neurasteniska sinnelag hindrade honom från att uppleva ens de få högtidsstunder som skulle ha bjudits honom. Han flydde till Nurmijärvi och var inte närvarande vid uruppförandet av sitt skådespel Lea 1869. Denna den finska teaterns triumf uppfördes på Nya Teatern. Huvudrollen innehades av danskan Hedvig Charlotte Raa, som lärt sig rollen utantill på finska.


 

I detta skede hade Kivi redan förbrukat sin välgörare Charlotta Lönnqvists pengar. Oavsett om de, som vissa forskare hävdat, hade ett erotiskt förhållande eller inte, kunde den femton år äldre Charlotta inte längre försörja Kivi. Vid denna svåra tid ägnade sig Kivi helt och hållet åt Sju bröder, som torde ha varit under arbete under hela 1860-talet. År 1869 var Kivi, därtill uppmuntrad av Cygnaeus och Bergbom, redo att lämna ifrån sig sitt manuskript för läsning. När den överenskomna mötesdagen grydde var författaren så berusad att det inte blev något av läsningen. Det dröjde innan manuskriptet, som lämnats in till Finska Litteratursällskapet, mötte någon respons. Kivi hann redan misstänka att Bergbom och de andra i kommittén skulle refusera det. Ändå var han själv orubbad i sin egen tro: ”Jag själv överger inte bröderna, även om ni skulle anse boken vara fullständigt obetydlig.” Mot slutet av året kom kommitténs utlåtande, i vilket man framhöll verkets förtjänster som skildrare av den finska karaktären och naturen, även om man ställvis tyckte att dess ”långa dramatiska samtal” var långrandiga. Slutsatsen var i vilket fall som helst att det ”för den fosterländska litteraturen vore en stor skada, om det inte genom att tryckas skulle bringas till läsning för publiken”.


 

Sju bröder utkom 1870 som fyra häften, bekostade av Finska Litteratursällskapet. Kivi hade ställt allt sitt hopp till romanen, både som en konstnär som väntar sig uppskattning och som en yrkesförfattare i stort behov av arvode. Utlåtandet från Finska Litteratursällskapets skönlitterära kommitté fick honom att tro det bästa. Desto mera förkrossande var därför August Ahlqvists fullständigt mördande kritik av Kivis epos i Finlands Allmänna Tidning. Den riktades såväl mot boken som mot utgivaren. Resultatet av bedömningen av den blivande nationalromanen var: ”Arbetet är tyvärr en löjlighet och en skamfläck för den finska litteraturen. Särskilt innebär det en arg skymf mot vår finska allmoge genom att låta påskina, att författarens teckningar vore gjorda efter naturen. Denna allmoge är ingenstädes sådan och har aldrig varit sådan, denna boks hjeltar äro; det stilla och allvarliga folk, som uppodlat vårt lands ödemarker och ännu fortfar att göra det, är af helt annat slag än nybyggarne i Impivaara.”


 

Trots kritiken beslöt Finska Litteratursällskapet att utge romanen i ett enda band. B. F. Godenhjelm försvarade 1871 romanen i Kirjallinen kuukausilehti mot Ahlqvist, men inte ens Cygnaeus vågade gå till motattack i samma tidning som Ahlqvist – även om Kivi hade önskat det. I november höll Eliel Aspelin ett föredrag på den österbottniska studentavdelningen om Kivis levnadsöden och litterära verksamhet, men då var Kivi redan på väg mot sitt slut. På Finska Litteratursällskapet blev man så uppskrämd av Ahlqvists kritik att man drog in upplagan av Sju bröder i tre år. Allmänt känd blev romanen först 1873, när det redan var för sent för författaren själv. Då försågs romanen med ett förord av Cygnaeus och ett avsnitt som förklarade dess idémässiga innehåll, skrivet av Snellman. Samma text publicerades även i Morgonbladet, vilket i gengäld fick Ahlqvist att gå till attack mot Kivi och Sju bröder med en artikel i Helsingfors Dagblad, som hånfullt rubricerades ”Ett finskt snille­verk”. Sina anklagelser upprepade han ännu en gång i sin Kieletär 1874.


 

Kivis hälsa var fullständigt bruten 1870, påskyndad av tyfusen och deliriumattackerna – vilka Kivi torde syfta på när han kallar sig själv ”ett stort skeppsbrott”. Han fördes 1871 till Nya kliniken och därifrån till Lappvikens sjukhus. Överläkare A. T. Saela, som skötte Kivi, antecknade diagnosen melankoli, förorsakad av ”kränkt författarheder”. Psykiatern Karl Achté har sedermera utgående från de tillgängliga dokumenten kommit till slutsatsen att det var fråga om en klassisk schizofreni, som påskyndats av de starka ångestkänslor Kivi upplevt.


 

I en hyresstuga hos sin bror Albert och dennes andra hustru Wilhelmiina tillbringade Kivi sina sista månader. På sommaren besökte Charlotta Lönnqvist honom och senare också hans vän Emil Nervander och Eliel Aspelin. Aspelin berättar hur den välvillige och fromme brodern efter bästa förmåga skötte den ”sinnessjuke” författaren. Andra källor hävdar att Kivi bemöttes illa den sista tiden. Författaren slöt sina ögon för sista gången nyårsaftonen 1872 strax innan gryningen.


 

Även om Kivis grav föll i glömska för flera år, började hans litterära eftermäle snart växa. Samtidigt frodades de biografiska anekdoterna. De som först upptäckte Kivi var landsortsteatrarna, som satte upp hans pjäser på programmet. Framför allt fann Sockenskomakarna och Förlovningen en plats i teaterpublikens hjärtan. Den finska teatern har i alla tider levt av Kivi.


 

I Finlands litteratur blev Kivi en måttstock, framför allt för den episka prosan. Såväl Eino Leino som senare Väinö Linna och Veijo Meri identifierade sig med Kivis författaröde. Tarkiainen lade grunden till forskningen i Kivis liv och verk, men först 1953 skrev Lauri Viljanen den första mera ingående studien i Kivis lyrik.


 

Statyer över Kivi har ställts upp framför Nationalteatern i Helsingfors samt i Nurmijärvi, Tusby och Tammerfors. Kivi har fått sällskap uppkallade efter sig i Helsingfors och i Åbo, och därutöver en nationell minnesdag. Hans födelsehem i Palojoki restaurerades och öppnades som museum 1951, stugan i vilken han dog i Tusby har blivit en vallfartsplats. Stadsdelar och gator har uppkallats efter Kivi, barn har döpts efter bröderna i Sju bröder.


 

Hannes Sihvo


 

Alexis Stenvall, Aleksis Kivi, född 10.10.1834 i Nurmijärvi, död 31.12.1872 i Tusby. Föräldrar sockenskräddaren Eric Johan Stenvall och Anna Stina Hamberg.


 

PRODUKTION. Romanen: Seitsemän veljestä (1870) (svensk översättning: Sju bröder 1919, 1948, 1987, De sju bröderna. Lund 1935); Skådespelen: Kullervo (1864); Nummisuutarit (1846, sv. övers. Sockenskomakarna 1917); Kihlaus (1866, sv. övers. Förlofningen 1916); Karkurit (1867, sv. övers. Flyktingarne 1872); Yö ja päivä (1867, sv. övers. Natt och dag 1878, 1915); Lea (1869, sv. övers. Lea 1916); Margareta (1871); Leo ja Liina (1878); Alma (1916); Canzio (1916); Olviretki Schleusingenissä (1916); Selman juonet (1916). Berättelser: Vuoripeikot (1864, 1947); Koto ja kahleet (1878); Eriikka (1922). Dikter: Dikter i urval, Stockholm (1937). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Achté, Syyskuusta jouluun. Aleksis Kivi psykiatrian silmin (1982); Aleksis Kiven maailmasta. Esseitä ja tutkielmia (1984); G. Castrén, Humanister och humaniora (1958); E. Ekelund, Aleksis Kivi (1966); S. Haltsonen, Aleksis Kivi 1860−1960. Bibliografinen opas Kiven maailmaan (1964); M. P. Hein, Die Kanonisierung eines Romans. Aleksis Kivis “Sieben Brüder” 1870−1980. Stuttgart (1984); T. Itkonen, Nurmijärven murrekirja (1989); E. Kauppinen, Koto ja maailma (1951); E. Kauppinen, Runoilija ja arvostelija sekä muita tutkielmia Aleksis Kivestä (1966); O. Ketonen, Kohtalon vaihtoehdot. Aleksis Kivi, August Ahlquist ja sivistyneistön vähäinen kansalaisrohkeus (1989); A. Kinnunen, Aleksis Kiven näytelmät (1967); A. Kinnunen, Tuli, aurinko ja seitsemän veljestä (1973); V. A. Koskenniemi, Aleksis Kivi (1934); R. Koskimies, Aleksis Kivi. Henkilö ja runous (1974); K. Laitinen, Aleksis Kivi 10.10.1834–31.12.1872. Aleksis Kivi (1987); J. V. Lehtonen, Runon kartanossa (1928); J. V. Lehtonen, Aleksis Kivi aikalaistensa arvostelemana (1931); J. V. Lehtonen, Nurmijärven poika (1934); V. Meri, Elon saarel tääl (1984); V. Meri, Han som blev Aleksis Kivi (1980); A. Mörne, Alexis Kivi och hans roman “Seitsemän veljestä” (1911); J. Puokka, Paloon Stenvallit (1979); E. Rahi­kainen, Kivi (1984); H. Sihvo, Elävä Kivi. Aleksis Kivi aikanansa (2002); V. Tarkiainen, Aleksis Kivi. Elämä ja teokset (1984); L. Viljanen, Aleksis Kiven runomaailma (1953).


 

BILDKÄLLA. Kivi, Aleksis. Etsning. Uusi ­Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4585-1416928957191

 

Upp