MERI, Veijo


(1928–2015)


Författare, akademiker


Veijo Meri är en av de mest betydande moderna finska prosaisterna och en av de internationellt mest kända finska författarna. Hans produktion är omfattande: utöver noveller och romaner har han skrivit lyrik, hörspel, skådespel, essäer, biografier och facklitteratur samt översatt världslitteratur till finska. Meris texter har översatts till 24 språk och dramatiserats till filmer och tv-filmer.


 

Krigsåren 1939–1944 hade stor betydelse för Veijo Meris liv och produktion. Tiden för hans uppväxt, den korta perioden av fred mellan världskrigen, utgjorde med alla sina spänningar ett fruktbart underlag för hans författarskap. Händelserna 1918 var fortfarande närvarande i form av berättelser och levande människor, samtidigt som ett nytt krig hotade. Meri har skildrat händelserna under inbördeskriget med utgångspunkt i den närmaste kretsen i faderns sydtavastländska släkt. Vid sidan av det tavastländska landskapet har han också skildrat sin egen barndomsmiljö på Karelska näset under de sista fredsåren på 1930-talet.


 

Veijo Meri debuterade som 25-åring i en tid av fred och nyorientering, då modernismen etablerade sig inom den finska lyriken. Han började förnya prosans språk med Hemingway som förebild. Motivkretsen i hans noveller och romaner omspänner ungefär hundra år, men i viss mening skriver han ändå alltid om nutiden; atmosfären från 1950-talet och Meris egna upplevelser och erfarenheter är intensivt närvarande i hans produktion. Sina erfarenheter efter 1960-talet har han däremot inte behandlat i roman- eller novellform.


 

Efter 1960-talet har Meri fördjupat sig alltmera i Finlands historia. Han har uppträtt i rollen som författare i sina upplevelsemättade biografier, som läsare av litteratur i sina essäer och därefter som författare av anekdotiska framställningar av Finlands historia. Hans rika encyklopediska vetande i kombination med hans ovanliga associationsförmåga går igen i den icke-fiktiva produktionen. Med sina tolkningar har han satt spår i det finländska medvetandet, både hos vanliga läsare och hos dem som skrivit nationens historia.


 

Veijo Meris roman Suku (Släkten) baserar sig på farmor Alina Uittamos och farfar Esaias Meris släkthistoria och miljön kring Ryttylä, farmoderns släktgård i Hausjärvi socken. På Uittamo föddes tretton barn, åtta döttrar och fem söner. Veijo Meris far Väinö föddes 1900 som femte barn i familjen.


 

Landskapet i Uittamotrakten med förekommer i många av Meris arbeten. Det skildras detaljerat som ett historiskt landskap ända från nödåret 1867 till tiden för romanerna Kalkki (Kalk), Irralliset (Rötter i vinden) och Sujut (Kvitt), samt skådespelet Nuorempi veli (Skrapabullen). Uittamo var ett gammalt vadställe över Puujoki, men på Meris tid fanns där en bro. Den gamla Oxvägen från södra Finland till Tavastland gick över bron och förbi huset mot Tavastehus. Längs denna väg marscherade också tyska trupper under inbördeskriget, och i närheten inträffade också den sammandrabbning mellan tyskarna och de röda som skildras i romanen Vuoden 1918 tapahtumat (Det hände 1918). Romanen bygger på händelserna i Riihimäkitrakten våren 1918. Som källa har Meri bland annat använt sin fars berättelser; Väinö Meri deltog i händelserna som 17-årig skyddskårist.


 

Väinö Meri deltog även i den finländska Aunusexpeditionen 1919 och berättade om sina karelska upplevelser för sin son, som skildrar dem i novellen ”Kenttävartio” (Fältpostering). Som utbildningsunderoffi­cer i Petsamo träffade han Anna Sallinen, som hade sina rötter i Norra Karelen. De gifte sig 1928 och flyttade året därpå till Valkjärvi, där sergeant Väinö Meri fått tjänst vid andra cykelbataljonen.


 

Parets första barn föddes den 31 december 1928 och fick namnen Veijo Väinö Valvo. Meri skildrar kasernmiljön i Valkjärvi, där han och hans lillebror Pertti växte upp, i romanen Kersantin poika (Sergeantens pojke). Atmosfären i Valkjärvi där man redan kunde ana det kommande kriget återkommer i många av hans noveller, liksom kasernlivet, underofficerarna och deras familjer, barnen i kasernerna och deras skolgång och läger.


 

Familjen Meris liv påverkades starkt av den dramatik som drabbade Väinö Meri vid tiden för vinterkrigets utbrott. Faderns traumatiska upplevelser återfinns i flera av sonens arbeten. I slutet av oktober 1939 hade Väinö Meri kommenderats till Lipola i Kivinebb alldeles vid gränsen. Den 30 oktober arresterades han av två detektiver från Statspolisen, som misstänkt för landsförrädisk verksamhet. Efter synnerligen hårda förhör släpptes han emellertid och fick återvända till sin postering. Där fick han uppleva fiendens första offensiv under krigets första timmar den 30 november. Endast två jägare och Väinö Meri överlevde anfallet mot posteringen. Novellen ”Levonmäen tukikohta” (Stödjepunkten i Levonmäki), romanen Tukikohta (Stödjepunkten), skådespelet Syksy 1939 (Hösten 1939) och tv-filmen Kersantin kunnia (Sergeantens heder) skildrar alla händelserna under dessa dagar. De olika versionerna av dessa händelser är Veijo Meris mest dokumentära verk.


 

Under vinterkriget bodde familjen Meri i Hausjärvi, och tidsskildringen i skådespelet Sotamies Jokisen vihkiloma (Menige Jokinens vigselpermission) grundar sig på Väinö Meris berättelser. Familjen flyttade först till Kuopio och bodde sedan flera år i Riihimäki, vilket medförde att Veijo Meri tvingades byta skola flera gånger. Skolbytena under kriget och faderns ständiga frånvaro hade säkert sin andel i att den unge pojkens värld vacklade. Meri har berättat att han upplevde sitt första ”existenstillstånd” 1942 på väg till morföräldrarna i Outokumpu. En liknande drömaktig upplevelse av att jaget försvinner och världen är öde upprepar sig sedan ofta i medvetandet hos personerna i Meris verk.


 

År 1946 flyttade familjen till Tavastehus där fadern fått en löjtnantsbefattning med stabsuppgifter. Veijo hade börjat i gymnasiet i Riihimäki och fortsatte sin skolgång i lyceet i Tavastehus. Tavastehustiden var på många sätt betydelsefull för honom. Fördjupad livserfarenhet fick han under arbete med torvtäkt utanför staden. Till detta nästan surrealistiska slit återkommer Meri i många olika sammanhang, också i romanen Jääkiekkoilijan kesä (Ishockeyspelarens sommar). Den förtjusande nostalgiska men samtidigt ångestfyllda atmosfären i småstaden Tavastehus återkommer i romanen Irralliset.


 

Veijo Meri avlade studentexamen med goda betyg och mönstrade hösten 1948 vid Slottskasernen i Tavastehus. På grund av en fotskada befriades han från tjänst i slutet av 1948 och överfördes till lantvärnet. Meri blev i alla fall förtrogen med kasernlivet. Material därifrån ingår i soldatskildringarna Yhden yön tarinat (En natt) och Everstin autonkuljettaja (Överstens chaufför), som bägge innehåller inslag av fars och komedi. Hösten 1949 inledde Meri studier i historia men var också anställd vid skatteverket i Tavastehus och på ett bygge.


 

Meri hade skrivit dikter alltsedan 1948, och 1952 fick han ett delat andra pris i poesiklassen i en kulturtävling anordnad av studenterna. År 1949 genomlevde han en svår och ångestfylld period, vilket upprepade sig 1954, dock något lindrigare. Samma år skrev han sina första noveller, vann första pris i studenternas kulturtävling och gav ut sin första bok Ettei maa viheriöisi (Att jorden inte skulle grönska). Två år senare flyttade Meri till Helsingfors.


 

Då Meri debuterade studerade han fortfarande intensivt historia vid universitetet. Bland Meris lärare fanns kända professorer som Jalmari Jaakkola och Arvi Korhonen, och bland hans studiekamrater fanns flera som med tiden blev kända professorer i historia. Den krets av vänner som Veijo Meri delade studentlya med hade stor betydelse för hans liv och för hans produktion. När han en tid bodde i Åggelby blev han bekant med Veikko Kylänpää från Orimattila och sedan med dennes syster Eeva Kylänpää, som han gifte sig med 1959. I novellen ”Morsiamen sisar” (Brudens syster) berättar Meri i fiktiv form om besöken hos sin väns syster och om deras romans. En annan betydelsefull vän var Väinö Kirstinä, som Meri delade studentlya med på Fabiansgatan i Helsingfors. Då låg Mannilaköysi (Manillarepet) redan hos förläggaren. Meri var också medlem av redaktionen för Mitä Missä Milloin (När Var Hur) vid förlaget Otava.


 

Efter att Manillaköysi utkommit flyttade Meri till en lägenhet i Hagnäs. Medan han bodde där blev han bekant med stadsdelen Berghäll med dess olika typer av männi­skor. Det märks senare i romanen Peiliin piirretty nainen (Kvinna i spegeln) och delvis även i Everstin autonkuljettaja, Yhden yön tarinat och Runoilijan kuolema (Poetens död).


 

År 1959 avbröt Meri sina studier i hi­storia vid universitetet, förstörde sin magistersavhandling om förbundet mellan Japan och England 1902, som han skrivit under Arvi Korhonens ledning, och kollapsade av överansträngning – tecken på detta hade han redan märkt våren 1959 under en resa till Köpenhamn, som han har beskrivit i novellen ”Stipendiaatti” (Stipendiaten). Han vilade upp sig på Lappvikens sjukhus i tre veckor. Innan dess hade han gift sig med Eeva Kylänpää, ett äktenskap som skulle visa sig vara en absolut förutsättning för Meris karriär som författare. Det gav honom en psykisk och ekonomisk trygghet och möjlighet att ägna sig åt sitt skapande.


 

Efter Manillaköysi stärktes Meris position som förgrundsfigur för den modernistiska prosan, tack vare romanerna Irralliset, Vuoden 1918 tapahtumat och Peiliin piirretty nainen, som alla utkom inom några år. Familjen bodde en kort tid i Lahtis men flyttade sedan till Hertonäs i Helsingfors. År 1960 föddes den förste av parets tre söner.


 

Sommaren 1961 tillbringade familjen i Vaskjärvi i Högfors, i en villa som ägdes av Aleksis Kivi-sällskapet. Villan hade testamenterats till sällskapet av konstnären Ilmari Huitti. Meri höll på att gestalta en roman som skulle utspela sig i stadsdelarna Sörnäs och Berghäll i Helsingfors, men sommaren i Vaskjärvi öppnade nya perspektiv. Meri stiftade bekantskap med Ilmari Huitti genom grannarnas berättelser och fick på detta sätt stoff till det mest artistiska avsnittet i romanen Peiliin piirretty nainen, porträttet av konstnären Otto Kukkakoski. Strukturen i denna klassiker i den moderna finska litteraturen kan jämföras med James Joyces Odysseus. Utöver muntliga källor använde Meri även brevmaterial, exempelvis Huittis brev till Marita Kalima, som sedan blev till Kaarina Hallakorpi i romanen. Efter många våndor utkom Peiliin piirretty nainen 1963. Med denna befäste Meri sin ställning uttryckligen som modern romanförfattare och boken belönades med statspriset för ­litteratur.


 

Före Peiliin piirretty nainen hade krigsromanen Sujut utkommit, och även för den fick Meri statspris. Källorna till berättelsen är dels en berättelse om desertering som Meri hört när han var på Lappviken, dels hans svåger Teuvo Kylänpääs berättelse om hur de sista soldaterna vid Viborgs fall 1944 tog sig över Vuoksen, efter att bron vid Kiviniemi sprängts, och hur soldaternas panik ledde till deserteringar.


 

Meris rykte som författare till en grotesk krigsroman spred sig i början av 1960-talet även till utlandet. En bidragande orsak var säkert den franska översättningen. Under de här åren deltog Meri i litteraturseminarier, bl.a. i det europeiska författarförbundet Comes kongress i Leningrad 1963, där temat var den moderna romanen. Tidigare på sommaren deltog han i det första författarseminariet i Lahtis, som hade samma tema. År 1964 höll Meri ett inledningsanförande i Tammerfors under rubriken ”Finns det realism i den nya romanen?”. Anförandet gav upphov till en polemik mellan Veijo Meri och Väinö Linna angående historiegestaltning och de båda författarnas uppfattning om romanen.


 

Sommaren 1964 tillbringade familjen Meri i Suopelto i Sysmä, och miljön återfinns i Everstin autonkuljettaja, som utkom 1966. Sommaren 1965 besökte Meri Amerika, och skildrade sedan besöket i novellen ”Yhden dollarin ruokapaikka” (Endollars matställe). Samma sommar skrev han också skådespelen Sotamies Jokisen vihkiloma och Uhkapeli (Vågspelet), som handlar om äventyraren och jägarpionjären Fritz Wetterhoff. Sotamies Jokisen vihkiloma innebar en svår psykisk påfrestning för Meri, men den blev också en framgång som gav en känsla av lättnad. Sålunda kunde han under de följande åren skriva Yhden yön tarinat (1966), Suku (1968) och Kersantin poika (1971). För Kersantin poika fick han två år senare Nordiska rådets litteraturpris.


 

På 1970-talet blev Veijo Meri intresserad av Aleksis Kivi. Först skrev han ett skådespel om denne och sedan boken Aleksis Stenvallin elämä (1973, Han som blev Aleksis Kivi 1979). Boken ledde till intensiva diskussioner, då Meri erotiserade förhållandet mellan Aleksis Kivi och Charlotta Lönnqvist, som ansetts vara Kivis ekonomiska välgörare. Meri deltog intensivt i debatter och tog ställning till olika företeelser i litteraturen. På 1970-talet kritiserade han trenden att skriva lång socialprosa och sade sig längta tillbaka till den rena modernismen.


 

Efter en paus på nästan tio år utgav Meri 1980 den erotiskt präglade romanen Jääkiekkoilijan kesä, som också blev en betydande filmframgång med titeln Iso Vaalee (1983, Blondinen), i regi av Veikko Kerttula. Meri trivdes med att skriva essäer och gav ut en följd av essäsamlingar. Etymologi sysselsatte också hans tankar, och resultatet av denna hobby var ordboken Sanojen synty (1982, Ordens födelse).


 

År 1988 gav Meri ut sitt stora arbete C. G. Mannerheim, Suomen Marsalkka (C. G. Mannerheim. Marskalken av Finland). Meri var fascinerad av undantagsmänniskor som Mannerheim, och han identifierade sig med Aleksis Kivis författarroll. Kombinerat med en syn på språket som uttryck för kulturmöten och hans livslånga intresse för Finlands historia, har detta gett upphov till en hel serie böcker från Maassa taivaan saranat. Suomalaisten historia vuoteen 1814 (1993, Himlens gångjärn är i jorden. Finlands historia till år 1814) till Suurta olla pieni kansa. Itsenäinen Suomi 1920–1940 (1996, Det är stort att vara ett litet folk. Det självständiga Finland 1920–1940).


 

Veijo Meri inledde sin bana som poet, och han har också senare gärna skrivit dikter. Dikterna har fyllt ut de psykologiska och existentiella luckor som har uppstått mellan berättelserna i hans prosatexter. Meris diktsamlingar Mielen lähtölaskenta (1976, Inre nedräkning), Toinen sydän (1978, Det andra hjärtat), Ylimpänä pieni höyhen (1980, Högst uppe en liten fjäder), Kevät kuin aamu (1987, En vår som en morgon) innehåller ofta självbiografiska minnesfragment med förbindelser till tidigare verk och stämningar. Diktverket Runoilijan kuolema (1985, Poetens död) har formen av ett skådespel och med det som utgångspunkt skrev Meri operalibrettot Veitsi (1986, Kniven).


 

Veijo Meri är en beläst författare. Hans litterära intressen omfattar allt från barndomens fosterländska dikter och berättelser till livslånga favoriter som ångestens poet Uuno Kailas, de tyska poeterna Rilke, Hölderlin och Mörike samt de franska existentialisterna Sartre och Camus. Under studietiden fann Meri också den anglo­amerikanska poesin och prosan, som han lärde känna tack vare intensiva studier i engelska. Ernest Hemingway och Raymond Chandler samt den japanska litteraturen (t.ex. Shōhei Ōoka) har haft ett speciellt stort inflytande på honom. Han har också påverkats starkt av filmklassiker; allt från Sergej Eisenstein och Charlie Chaplin till Ingmar Bergman, vilket kommer till synes i den visuella klarheten och rörelsen i hans ordkonst.


 

Veijo Meri är en av de bäst kända finska författarna ute i världen. Goda översättningar bär en stor del av förtjänsten, och de har gjort honom känd speciellt i Sverige och i tysktalande länder. Det har även skrivits mycket om Veijo Meri och han har fått många hedersbetygelser, bl.a. hedersdoktorat vid Uleåborgs och Helsingfors universitet 1989 respektive 1990 och akademikers titel 1988.


 

Hannes Sihvo


 

Veijo Väinö Valvo Meri, född 31.12.1928 i Viborg, död 21.6.2015 i Helsingfors. Föräldrar premiärlöjtnanten Väinö Henrik Meri och Anna Sallinen. Gift 1959 med lektorn Eeva Kyllikki Kylänpää.


 

PRODUKTION. Romaner: Manillaköysi (1957, Manillarepet 1962), Irralliset (1959; Rötter i vinden 1960); Vuoden 1918 tapahtumat (1960, Det hände 1918 och sex noveller 1965); Sujut (1961, Lika mot lika 1963; Kvitt 1993); Peiliin piirretty nainen (1963, Kvinna i spegeln 1964); Stipendiaatti (1963); Tukikohta (1964); Everstin autonkuljettaja (1966, Överstens chaufför 1967); Suku (1968, Släkten 1969); Kersantin poika (1971, Sergeantens pojke 1971). Noveller: Ettei maa viheriöisi (1954); Manillaköysi ja kahdeksan novellia sodasta ja sotilaselämästä (1962); Tilanteita (1962); Yhden yön tarinat (1967, En natt 1968); Sata metriä korkeat kirjaimet. Dialoginovelleja (1969, Hundra meter höga bokstäver. Dialognoveller 1970); Leiri (1972); Jääkiekkoilijan kesä (1980). Övrig prosa: Aleksis Stenvallin elämä (1973; Han som blev Aleksis Kivi 1979); Kuviteltu kuolema. Artikkeleita, esitelmiä ja runoja (1974). Goethen tammi. Lyhyttä proosaa (1978); Tuusulan rantatie. Tutkielma (1981); Sanojen synty. Etymologinen sanakirja (1982); Elon saarel tääl. Aleksis Kiven taustoja (1984); Novellit (1985); Runoilijan kuolema (1985); Julma prinsessa ja kosijat. Esseet 1961–1986 (1986); C. G. Mannerheim, Suomen Marsalkka (1988, C. G. Mannerheim. Marskalken av Finland 1989); Tätä mieltä. Esseitä ja monologeja (1989); Amleth ja muita Hamleteja. Esseitä (1992); Maassa taivaan saranat. Suomalaisten historia vuoteen 1814 (1993); Huonot tiet, hyvät hevoset. Suomen suurruhtinaskunta vuoteen 1870 (1994); Ei tule vaivatta vapaus. Suomi 1870–1920 (1995); Suurta olla pieni kansa. Itsenäinen Suomi 1920–1940 (1996); Pohjantähden alla. Kirjoituksia Suomen historiasta (1999, Under polstjärnan. Kapitel ur Finlands historia 1999).

Dikter: Mielen lähtölaskenta (1976); Toinen sydän (1978); Ylimpänä pieni höyhen (1980); Yhdessä ja yksin (1986); Kevät kuin aamu (1987); Lasiankeriaat (1990); Kun (1991). Se även Finlands författare 1945–1980 (1985).

Radio- och tv-pjäser: Manillaköysi (1976); Anna ja Vasili (1965, Anna och Vasili 1966); Sujut (1974); Taksikuski (1967, Taxichauffören 1967); Suomen paras näyttelijä (1964, Finlands bästa skådespelare); Tukikohta (1966); Syksy 1939 (1977); Sotamies Jokisen vihkiloma (1965, Menige Jokinens vigselpermission 1983); Vapaa iltapäivä (1965); Uhkapeli (1967−1968); Maaottelussa (1969, Landskampen 1972); Nuorempi veli (1970, Skrapabullen 1982); Yhtiön edustusnaiset (1970, Firmadamerna 1971); Hyvää yötä, tohtori Bergbom (1973); Aleksis Kivi (1974); Sano Oili vaan (1974); Äidin kuolema (1974); Olavi Paavolainen kolmannen valtakunnan vieraana (1976); Syksy 1939 (1977, Hösten 1939 1982); Kaksi komediaa (1978); Morsiamen sisar (1978); Veijo Meren näytelmiä (1970).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Haikara, Se oli se kultamaa. Veijo Meren romaanien tarkastelua (1969); V. Meri, Miten kirjani ovat syntyneet (1969); V. Meri, Miten kuunnelmani ovat syntyneet (1983); V. Meri, Så kan en roman komma till. Horisont 2/1981; H. Sihvo & R. Turunen, Veijo Meri. Täynnä liikettä (1998).


 

BILDKÄLLA. Meri, Veijo. Foto: Kari Pekonen. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Uppdaterad 7.7.2015.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5021-1416928957627

 

Upp