AGRICOLA, Mikael 

(ca 1510–1557) 

Reformator, biskop, bibelöversättare 

Finland fick genom reformationen en tryckt litteratur och ett finskt skriftspråk. Detta arbete utfördes under ledning av den begåvade teologen och humanisten Mikael Agricola. Lärjunge till både Erasmus och Luther, lade Agricola med sin finska bibelöversättning grunden till det finska skriftspråket. För att som ett första steg befrämja läskunnigheten utarbetade han en ABC-bok, den finskspråkiga litteraturens förstlingsverk.

Enligt Paul Juustens biskopskrönika var Mikael Agricola född i Torsby i Pernå socken i östra Nyland. Födelseåret är okänt, men utgående från hans senare levnadsöden har det förlagts till omkring 1510. Fadern förekommer i källorna under namnet Olof, medan moderns namn är obekant. Fadern förefaller ha avlidit i början av 1540-talet och efterlämnat änka med fyra fullvuxna barn, tre döttrar förutom sonen Mikael. Modern avled omkring 1550. 

Talades det finska eller svenska i Mikaels hem? Källmaterialet ger inga säkra uppgifter om Agricolas ”modersmål”, så man har tvistat mycket därom. Då Agricola på 1800-talet lyftes fram som föregångare för den nationalromantiska finskhetsrörelsen, vid sidan av Runeberg, Lönnrot och Snellman, ansågs det självklart att det finska skriftspråkets fader hade haft finska som modersmål. Hans mästerliga hantering av finskan talade för detta och språkforskarna har genomgående varit inne på denna linje. Vissa historiker har dock argumenterat för att Agricolas modersmål var svenska. Bygden var svenskspråkig, och det har tett sig svårt att placera in en finskspråkig eller ens tvåspråkig familj i denna miljö. 

Uppenbarligen hade kyrkoherden i Pernå lagt märke till gossens särskilda begåvning; omkring 1520 fick Mikael börja sin skolgång. Enligt Juusten lades den första grunden till hans bokliga bildning i skolan i Viborg, under rektor Johannes Erasmi. I Viborg stiftade Mikael för första gången bekantskap med humanismen och reformationen. Viborg hörde till den tyskspråkiga baltiska kultursfären och de baltiska områdena stod i förbindelse med den tyska kultursfärens nya strömningar. Redan på 1510-talet bekantade sig de lärda med Erasmus av Rotterdams skrifter, och humanismen beredde väg för reformationen. 

Sedan 1525 var greve Johann av Hoya und Bruchhausen slottsherre i Viborg. Han var en tysk kondottiär som hade tjänat under Gustav Vasa. Som belöning kunde han gifta sig med kungens syster Margareta Eriksdotter och fick Viborgs och Savolax slottslän som förläning. Greven hade anslutit sig till reformationen och i slottskapellet kunde lutherska gudstjänster förekomma under Agricolas skoltid. Redan som djäkne i Viborg lade Mikael sig till med namnet Agricola (lantbrukare), ett populärt namn i tyska humanistkretsar. 

Då Johannes Erasmi 1528 trädde i tjänst som medhjälpare, coadjutor, till biskop Martin Skytte i Åbo, tog han sin begåvade elev med sig. Agricola blev först biskopens skrivare och övertog efter Johannes död posten som coadjutor. Martin Skytte var omkring de sextio, en vittberest dominikanbroder som hade undervisat vid universitetet i Neapel. Han var en from katolik, som emellertid lät sig övertalas att motta biskopsvärdigheten av kungen. På trettondagen 1528 installerades han på sedvanligt katolskt vis, men någon påvlig bekräftelse enligt den kanoniska lagen inhämtades inte. 

Biskopen var ingen anhängare av reformationen, men inte heller någon uttalad motståndare. Peder Särkilax, Martin Luthers första finska lärjunge, hade 1522 återvänt från sin studieresa och förkunnade den nya läran såväl i skolan som i domkyrkan. Han avled redan 1529. Enligt biskopskrönikan anammade Agricola ”den apostoliska lärans sanna sådd genom magister Petrus Särkilax undervisning och predikan, upptogs i det heliga ståndet och sysselsatte sig flitigt med predikoverksamhet, såväl i Åbo kyrka som vid biskopsvisitationer”. Sina predikningar förberedde Agricola med hjälp av Luthers latinska postilla, som han hade anskaffat 1531. Agricolas exemplar av postillan, ett digert verk tryckt i Strasbourg 1530, har bevarats. Med sina många understrykningar och marginalanteckningar ger det en bild av hur Agricola fördjupade sig i Luthers budskap och hur han tolkade det mot bakgrund av Bibeln. Grekiska ord i Luthers text förklarade han med hjälp av två lexikon, vilket vittnar om studier i grekiska. Han försökte klarlägga för sig den viktigaste bibeltexten, enligt Erasmus av Rotterdams första utgåva på grekiska från 1516. 

Under hela 1520-talet hade det varit omöjligt att studera utomlands för att man i Åbo fruktade den s.k. lutherska irrläran, men redan i slutet av decenniet sändes studenter till Wittenberg. Hösten 1536 var det Agricolas tur. Han anlände till Wittenberg tillsammans med Martin Teit, en annan yngling från Pernå. Reformationen hade haft sin upprinnelse vid detta Luthers och Melanchthons lärosäte, som under de följande hundra åren skulle behålla sin ställning som ledstjärna för det kyrkliga livet i Finland. Agricola åhörde de bägge reformatorernas föreläsningar och de gav honom i sin tur rekommendationsbrev ställda till Gustav Vasa. Tillsammans med Martin Teit och några andra finska studenter åtog sig Agricola att översätta Nya testamentet till finska och bad i underdåniga ordalag om kungligt understöd för arbetet, men förgäves. Agricola var ändå inte fattigare än att han kunde skaffa sig en imponerande mängd litteratur från Wittenberg. 

Agricola och Teit avlade magisterexamen i februari 1539 och återvände sommaren därpå via Stockholm till Åbo. Agricola tillträdde tjänsten som kanik vid Åbo domkapitel och uppdraget som dess skrivare. Hans huvudsakliga syssla var ändå rektoratet för Åbo katedralskola. Katedralskolan var stiftets högsta läroanstalt och hade redan under Peder Särkilax i början av 1520- talet blivit ett brohuvud för anhängarna till reformationen. Rektoratet var mödosamt. Agricola klagade över sin undervisningsbörda och över sina vildbasare till elever. Kronan hade börjat konfiskera kyrkans inkomster och föräldrar drog sig för att sätta sina barn i skola, eftersom prästerskapets framtidsutsikter var högst osäkra. Elevmaterialet var inte det bästa. 

Skolarbetet upptog inte rektorns hela tid. Biskopskrönikan förtäljer, att Agricola gav ut en bönbok på finska ”som dagligen nötes av alla finnars händer”, och att han översatte Nya testamentet till finska. Arbetet överskuggades av Gustav Vasas kyrkopolitik som långsamt och målmedvetet överförde kyrkans egendom och intäkter till kronan. Som domkapitlets skrivare måste Agricola för kammaren i Stockholm göra upp en detaljerad förteckning över domkyrkans och domkapitlets egendom och inkomster. En reduktion var överhängande, och kungen tillät inte längre att man besatte tjänster som blivit vakanta. Juusten omtalar att de kaniker och kyrkoherdar som avled inte fick några efterträdare, och att alla lägenheter och inkomster tillföll kronan. Domprosten avled 1546 och Agricola hade gärna lämnat sina tunga plikter som lärare för att ta över ledningen för Åbo stift. Men så blev det inte. Samma år härjade en eldsvåda Åbo och förstörde domkyrkans tak, biskopsgården och flera av de byggnader som domkapitlet ägde. Kronan understödde endast kyrkans återuppbyggnad; det utblottade domkapitlet fick stå för det övriga. 

Kungens tunga hand vilade även över katedralskolan. Gustav Vasa var endast intresserad av att utbilda skrivare och kamrerer. Hösten 1544 fick Agricola befallning om att sända dugliga ynglingar till kansliet och kammaren i Stockholm. Den kungliga befallningen åtlyddes först då den återkom följande sommar i skarpare ordalag. Konflikten med den enväldige landsfadern blev en anledning för Agricola att avgå från rektoratet den 22 februari 1548. Juusten konstaterar att han gjorde det mot sin vilja, på kunglig befallning. Posten övertogs av Juusten själv som nyss hade återvänt från sin studieresa till Tyskland. Med hjälp av sina vänner i Sverige försökte Agricola få kungen att ändra sig, utan att lyckas. 

Agricola gick inte sysslolös. År 1549 utkom hans översättningar till finska av handböcker för gudstjänst och andra kyrkliga förrättningar; 1551 respektive 1552 utkom Psaltaren och ett urval av Gamla testamentets profetiska böcker. Dessutom översatte han Visby sjölag från lågtyska till svenska och gav ut en samling ordstäv. Vid samma tid torde han ha ingått äktenskap med Birgitta Olofsdotter, eftersom deras enda barn Kristian föddes i slutet av 1550. Agricola var aldrig biträdande biskop, i motsats till vad tidigare forskning hävdat. Till tjänsteåren var han nummer två i det numera endast fyra man starka domkapitlet. Fram till sin död höll biskopen själv i tyglarna, men för den andliga ledningen stod Agricola. 

Biskop Martin Skytte avled i slutet av 1550, men Gustav Vasa gjorde sig ingen brådska med att utnämna någon efterträdare i Åbo. Sommaren 1554 kallade han Agricola, Juusten och Petrus Ragvaldi, de tre återstående ledamöterna av domkapitlet, till Stockholm för sedvanlig näpst och förmaning, varvid han påminde dem om deras skyldigheter gentemot överheten. ”Det behagade därpå allra nådigaste herr konungen, att det finländska stiftet delades i tvenne episkopat, nämligen i Åbo och Viborgs stift, såsom redan gjorts med andra stift i Sveriges rike vid denna tid. Men denna delning behagade inte mycket magister Michael, åt vilken då Åbo stift uppdrogs.” Det blev biskopen av Strängnäs Botvind Sunesson som vigde Agricola och den första biskopen i Viborg Paul Juusten till sina ämbeten, ”ty herr ärkebiskopen var konungen på något sätt misshaglig”. 

Biskopsstaven var äntligen i Agricolas hand, men stiftet var sig inte likt. Redan på 1300-talet hade man planerat ett stift med säte i Viborg, men projektet förföll. Kungens avsikt med detta var inte att göra den kyrkliga förvaltningen mer effektiv utan att minska Åbobiskopens makt. Juusten nämner inte bara hur stiftsindelningen misshagade Agricola utan berättar vidare, att Agricola efter att ha återvänt till Finland den 8 september 1554 ”på den gudomliga jungfruns födelsedag förrättade sin biskopsmässa iklädd mitra. Då hans Kungliga Majestät fick kännedom om detta, blev han icke så litet vred över den papism, varmed denna sak hörde samman”. 

Att hålla biskopsmässa enligt traditionell ritus under höstmarknaden och prästmötet i Åbo var en demonstration ägnad att framhäva biskopsämbetets höghet och självständighet. Men därmed var inte mycket vunnet. Redan under sin första visitationsresa sommaren 1554 måste den nyutnämnde biskopen inventera allt lösöret – också kittlar och grytor, skedar och tennfat – i Åbolands skärgårdsförsamlingar. Syftet med inventeringen var uppenbart, även om konfiskationen av kyrkans egendom fullbordades först efter Agricolas död. På sin resa kom biskopen även till en uppgörelse med katolicismens sista fäste, klostret i Nådendal, där han införde evangeliskt kyrkoskick med mässan på svenska och finska. 

Agricolas tid som biskop blev kort. Den överskuggades av det krig med Ryssland som bröt ut i mars 1555 och pågick så länge han levde. Efter det lokala befälets inledande framgångar anlände kungen med sitt följe till Viborg i september. Under följande år ödelades området på ömse sidor om gränsen utan någon seger för vare sig Sverige eller Ryssland, varefter parterna förklarade sig beredda att ingå fred. 

Agricola deltog i den fredsbeskickning på ett hundratal personer som under ledning av Gustav Vasas svåger Sten Leijonhufvud och ärkebiskop Laurentius Petri avreste från Viborg mot Moskva trettondagshelgen 1557. Fredsunderhandlingarna avbröts av fastetiden och kunde avslutas först i slutet av mars 1558. På återvägen bekräftades freden i Novgorod den 2 april. Resan var ansträngande och när följet passerat gränsen ”angreps magister Michael under färden av en sjukdom, ty icke heller förut hade han varit särdeles stark till hälsan. Sålunda insomnade han plötsligt i döden i Herren under det man färdades genom Kyroniemi by i Nykyrka socken. Han blev sedan måndagen efter Palmsöndagen begraven i Viborg i närvaro av herr ärkebiskopen och många andra”. 

Agricola lade med sin finska bibelöversättning grunden till det finska skriftspråket. Av hans ABC-bok, den finska litteraturens förstlingsverk, känner man inte till ett enda bevarat fullständigt exemplar. Det som finns är fragment från tre olika utgåvor och först 1966 upptäcktes delar av de sista sidorna. Den första utgåvan har av allt att döma tryckts 1543 i Stockholm av Amund Laurentii, den andra utgåvan är från 1551 och den tredje trycktes först efter Agricolas död 1559. 

På ABC-bokens titelsida finns en vers som uppmanar det ”goda barnet” att lära sig läsandets grunder genom denna ”abc-kiria”. Förutom alfabetet och räkneorden ingår katekesens huvudavsnitt, d.v.s. de tio budorden, trosbekännelsen, Fader vår, Ave Maria samt dopets och nattvardens instiftelseord. Här fanns det koncentrat av den kristna läran som prästerskapet redan under medeltiden på folkspråket hade lärt ut till finnarna. Dessa texter skrevs ned för att prästerna skulle återge dem på likalydande sätt. Styckena i den medeltida katekesen var präntade på lösa blad eller i häften. De har med tiden gått förlorade. Men Agricola hade tillgång till dem när han författade sin ABC-bok. Så tidigt som i början av 1530-talet hade detta material stöpts om i reformationens anda. Sveriges reformator Olaus Petri lät dessa texter avsluta sin svenskspråkiga postilla från 1530. 

Vid sidan av handskrifterna använde sig Agricola även av Luthers lilla katekes. Den hade utkommit första gången 1529. Agricola var förtrogen med både den tyska och den latinska utgåvan. Morgon- och aftonbönerna liksom bordsbönerna har sitt ursprung hos Luther. Av den uppsjö av ABC-böcker och katekeser som utgavs under reformationstiden har Agricola utnyttjat åtminstone Melanchthons latinska katekes och den sydtyske reformatorn Johannes Brenz ABC-bok på tyska. 

I mars 1544 tryckte Amund Laurentii sista arket av Agricolas bönbok Rucouskiria, det mest självständiga av Agricolas arbeten. I likhet med andra bönböcker från denna tid har den oktavformat, men omfånget på niohundra sidor är exceptionellt och gör boken till den största av de lutherska bönböckerna från reformationen. Det rör sig om en handbok för präster med böner såväl för gudstjänst som för enskild andakt. 

Enligt ett bruk som etablerades redan på medeltiden inleds bönboken med ett kalendarium på latin. Kalendariet innehåller astronomiska, astrologiska, psykologiska och medicinska fakta. Agricola presenterar här tabeller som förklarar vilka planeter som styr veckans dagar och vad som är lämpligt att företa sig under zodiakens olika tecken. Därefter ger han råd om vilka lemmar som skall åderlåtas under respektive stjärntecken. Den naturvetenskapliga kunskapen innefattar läran om de fyra temperamenten, teologiskt baserade uppskattningar av världens ålder samt en förteckning över paradisets fröjder och helvetets kval. 

Den egentliga bönboken inleds med ett förord på fyra verser, där Agricola anbefaller sitt verk för stiftets prästerskap. Bön på folkspråket får här en motivering som längre fram i tiden skulle citeras som ett belägg för det finska språkets värde och användbarhet. 

Kyllä se kuulee suomen kielen, 

joka ymmärtää kaikkien mielen. 

(Nog lyssnar den till finnens språk, 

som känner varje sinnesstråk.) 

Bönboken består av tre delar. Den första innehåller 40 psalmer och 116 bibliska böner, främst ur Gamla testamentet och apokryferna. Agricola hade utgått från Otto Brunfels bibliska bönbok, som utkom första gången på latin 1528 och därefter i flera utgåvor på tyska. För den finska bibelöversättningen använde sig Agricola dessutom av den latinska Vulgata, Luthers tyska Bibel (troligen 1539 års utgåva) samt Gustav Vasas Bibel, d.v.s. den första svenska bibelöversättningen från 1541. Somliga böner förkortade han i likhet med Brunfels, i andra fall bibehöll han tillägg av Brunfels som gick utöver bibeltexten. Det var utmärkande för Agricolas omsorgsfulla tillvägagångssätt att han anlitade flera grundtexter. 

Bönbokens andra del, bestående av 236 böner, vittnar om Agricolas bemödanden att i luthersk anda omforma den medeltida gudstjänsttraditionen. De flesta bönerna översatte Agricola från Åbostiftets medeltida mässbok Missale Aboense. Ändringar företog han framförallt i helgondagsbönerna. 

Tredje delen innehåller 291 böner för enskild andakt. Den grundar sig på Missale Aboense och senmedeltida andaktslitteratur men även på en nyare bönelitteratur från reformationsepoken. Den nyare litteraturarten hade Agricola bekantat sig med under sin studietid. Huvudkällorna, tre bönböcker, hade han översatt till finska nästan som sådana. Den tyska bönbok som utarbetats för enskilt bruk för hertig Albrecht av Preussen representerade luthersk lekmannafromhet. Det var en anonym utgåva som vann stor spridning. Den andra tyska bönboken utkom också anonymt och Agricola kunde inte ana att dess upphovsman senare skulle stämplas för sitt kätterska svärmeri. Det rör sig om en samling texter, som användes av anhängare till den schlesiske adelsmannen Kaspar Schwenkfeld. Inte bara Agricola utan också många andra lutheraner lånade därifrån. Erasmus av Rotterdam bönbok på latin från 1535 lästes mer än andra, trots att den inte hör till den stora humanistens mera kända verk. Hans böner infördes i såväl katolska som protestantiska bönböcker utan uppgivande av författarnamnet, som hade dålig klang i bägge lägren. Men trots att Luther hade förkastat Erasmus, brydde Agricola sig inte om att dölja ursprunget utan översatte dennes samtliga fyrtio böner till finska. 

Redan på den tid han var medhjälpare till biskop Skytte hade Agricola inlett arbetet på den finska bibelöversättningen och han fortsatte översättningsarbetet i Wittenberg, uppenbarligen tillsammans med sina studiekamrater Teit och Simon Henrici. Manuskriptet låg färdigt i slutet av 1543, men bearbetades ytterligare tills det kom ut 1548, ett rikt illustrerat verk på 718 sidor i kvartoformat. Ovanför Amund Laurentii boktryckaremblem på sista bladet uppges att Nya testamentet har översatts i Åbo, Finland. Upphovsmannens namn saknas eftersom det var en officiell kyrklig publikation, men redan i Juustens biskopskrönika attribueras översättningen till Agricola. 

Förutom Den Heliga Skrift innehåller verket två inledningar som båda är hållna i vardagliga ordalag. I det andra förordet finns en motivering till Nya testamentets finska, som huvudsakligen härstammar från Åbo-trakten. Agricola stödjer sig på Olaus Petris krönika när han redogör för kristendomens ankomst till Finland och för de olika landskapen och dialekterna. Dessutom har alla Nya testamentets böcker utom den sista försetts med förord. Förorden till evangelierna av kyrkofadern Hieronymus hade Agricola översatt från Erasmus latinska version av Nya testamentet. Övriga förord kommer från Luthers Bibel. De drygt 500 korta förklaringarna i marginalerna och i slutet av kapitlen är tagna ur den tyska och den svenska Bibeln. Även om större delen av dessa förklaringar utgör översättningar, har Agricola sin vana trogen reviderat originalen, strukit och lagt till. 

I sitt förord anger Agricola att Nya testamentet har översatts till finska ”till hälften från de grekiska, till hälften från de latinska, tyska och svenska böckerna sedan vår Herre Jesus genom sin Ande och Nåd givit oss gåvan”. Det finns inga skäl att betvivla uppgiften, och det har senare bekräftats att Agricola använt sig av Erasmus ursprungliga text. I Agricolas eget handbibliotek ingick Erasmus nya latinska Vulgata, Nya testamentet på svenska från 1526, samt Bibeln på svenska från 1541. Av Luthers Bibel ägde han ett flertal utgåvor från 1530- och 1540-talen. Forskningen anser att Agricola i sin finska översättning har använt sig av alla dessa grundtexter utan speciella preferenser. 

År 1549 tryckte Amund Laurentii tre liturgiska verk på finska: Käsikirja (Handbok), Messu (Mässbok) och Se meiden Herran Jesusen Christusen pina (Kristi pinos historia). Eftersom de tre verken innehåller handböcker för gudstjänst och andra kyrkliga förrättningar förekommer de ofta i ett och samma band. Texterna hade översatts redan under Agricolas tyska resa, men de trycktes först sedan han bearbetat dem ytterligare. 

Handboken anger hur dop, vigsel och begravning bör gå till och den innehåller också uppbyggliga ord till sjuka, döende och sörjande. Texterna är hämtade från Olaus Petris handbok, men dop- och vigselformuläret översatte Agricola direkt från Luther. Själavårdstexterna kommer från en tysk bok som Caspar Huberinus utgav 1529, en luthersk variant av de senmedeltida böckerna om konsten att dö och förberedelsen för döden. 

Mässboken innehåller en gudstjänstordning. Stommen utgörs av Olaus Petris svenska mässa och tidigare dokument på finska som behandlar gudstjänstens ordning. För att visa att han avsåg att med tiden ge ut hela Bibeln på finska lät Agricola de fyra första kapitlen i Första Moseboken medfölja som bihang. 

Den tredje liturgiska boken var passionsdramat med de fyra evangelierna som grundstoff. Under stilla veckan lästes olika Bibelställen upp vid gudstjänstfirandet. Som förebild hade Agricola sin lärare från tiden i Wittenberg, Johannes Bugenhagen, vars passionshistoria från 1524 blev ytterst populär och utkom i 70 upplagor. Agricola hade tillgång till den tyska utgåvan från 1544 och följer den tämligen noggrant. Men emellanåt utgår han från den svenskspråkiga version som utkom samma år och av vilken endast brottstycken är bevarade. Den senare baserade sig på en tidigare, mindre omfattande version av Bugenhagens passionshistoria. Det är givet att han även tagit hänsyn till sin egen finska översättning av Nya testamentet. 

Agricolas Psaltare utkom den 28 augusti 1551 på Amund Laurentii officin. Titelbladet är delvis tryckt i rött och har på baksidan det svenska riksvapnet som bekräftelse på Gustav Vasas välbevågenhet och vilja, d.v.s. på att Psaltaren har godkänts av den statliga överheten för kyrkligt bruk. 

Verket inleds med ett tio sidor långt förord, som har sitt huvudsakliga innehåll från Luthers Bibelförord. Dessutom finns där långa citat från kyrkofäderna Augustinus och Basileus den store, samt en levnadsbeskrivning över David, av allt att döma utarbetad av Agricola själv. I det andra förordet, på bunden vers, rekommenderar Agricola boken till tröst och ledning och beklagar sig här, liksom i förordet till bönboken, över prästerskapets lättja. I slutet bifogar han en förteckning över de hedniska gudar som dyrkades i Tavastland och Karelen, där människorna var ”besatta av djävulen och synden”. Han uppger tolv gudaväsen för varje landskap och har därmed gått till eftervärlden som den finska religionshistoriens grundläggare. Agricola kom att väcka ett intresse för folktron bland humanisterna, även om han betraktade detta intresse som ett uttryck för seglivad vantro i papistisk anda. 

Drygt tjugo år efter Agricolas död beklagade sig Paul Juusten över att Agricola hade tillskrivit sig översättningen av Psaltaren, trots att den hade ”blivit översatt till finska vid skolan i Åbo, under rektor Paul Juusten, vilken anförtrodde åt eleverna att till övning av stilen då och då översätta psalmer, liksom doktor Luther, salig i åminnelse, hade översatt dem”. Utan tvivel bar Agricola huvudansvaret för Psaltaren. Å andra sidan står det klart, att han inte var ensam. I sitt förord på vers ber han om läsarens förbön för översättarna. Det fanns flera, men det är omöjligt att fastställa vem som har biträtt Agricola och med vilka arbetsinsatser. 

Grundmaterial för översättningen av Psaltaren är Vulgata, Luthers Bibel och 1541 års svenska Bibel. Forskningen har inte lyckats klargöra om Agricola utnyttjade den hebreiska grundtexten, men man vet att han tydde sig till den kommenterade hebreisk-latinska Bibel, som utgivits av Sebastian Münster och som även Luther hade använt sig av för sin översättning. Agricola beaktade även de utgåvor av Psaltaren som utgetts av Luthers kolleger Johannes Bugenhagen och Georg Major. 

Drygt två månader efter det att Psaltaren utkommit, den 5 november 1551, tryckte Amund Laurentii det sista arket i Agricolas nästa bok på finska, Weisut ia Ennustoxet (Sånger och profetior). Arbetet blev mindre till omfånget än avsett; de senare delarna av texten kunde inte levereras till Stockholm på grund av menföre. Därför utkom profetiorna Ne Prophetat först i augusti följande år. Båda dessa böcker inleds av förord på vers. Det långa förordet i den senare boken blev det sista Agricola skrev. Här återkommer den vanliga visan om prästerskapets lättja och Agricola klagar också över hur få som skaffar sig hans böcker och hur orättvis kritik han har fått utstå. 

Texterna i Weisut ia Ennustoxet följer i stor utsträckning Johannes Bugenhagens latinska Psaltare från 1544, men Agricola lade till ett antal ytterligare partier ur Gamla testamentet. Bugenhagens samling inleds med sex psalmer ur de historiska böckerna och övergår sedan till profeterna. Agricola höll sig till förlagan ända fram till de mindre profeterna, som hos Bugenhagen enbart förekommer i korta urval; hos Agricola däremot blir de, med undantag av några enstaka verser, översatta i sin helhet. 

I de böcker ur Gamla testamentet som Agricola översatte till finska ingår femton förord som har inspirerats av både Luthers tyska Bibel och av den svenska Bibeln. I tre av dessa griper Agricola även tillbaka på kyrkofadern Hieronymus texter. Liksom i Psaltaren försåg Agricola också här de översatta kapitlen med summarier, ett mindre antal är av översättarens egen hand. I marginalen förekommer 354 kommentarer. Liksom i Nya testamentet och Psaltaren är de i huvudsak översatta från Luthers Bibel och den svenska Bibeln. Men Agricola har också späckat marginalerna med egna kommentarer. 

Den förhoppning som Agricola uttalat i Weisut ia Ennustoxet, att hela Bibeln skulle översättas till finska, gick inte i uppfyllelse. Översättningsarbetet upphörde i brist på medel. Eftersom den kungliga reduktionspolitiken hade uttömt domkapitlets egna resurser och kronan höll inne med alla anslag, måste tryckningen finansieras med hjälp av förhandsbeställningar. Sedan också dessa uteblivit, låg översättandet nere i närmare ett sekel. 

Mikael Agricola var en ovanligt begåvad språkman, en beläst teolog och en lärd humanist med kunskaper också inom naturvetenskaperna, juridiken och medicinen. Även om han helst stod vid sin skrivpulpet, var han ingen kammarlärd. Han var under mer än tio svåra år den finska kyrkans ledare, först inofficiellt och därefter officiellt. En anonym samtida beskriver Agricola som en omåttligt lärd man. Juusten hade råkat i skuggan av sin föregångare; den bild han ger av Agricola i Biskopskrönikan färgas av en illa dold avund. 

Agricola var mycket medveten om sin mångsidiga och ovanliga begåvning. Den beskrivning av en godmodig och hovsam personlighet, som återkommer i många översiktsverk, finner inget stöd i källorna. Speciellt Juustens Biskopskrönika låter förstå, att magister Mikael inte var någon särdeles angenäm ämbetsbroder. Detta kan man också sluta sig till av Agricolas förord på vers, som är späckade av sarkasmer. I sina åtgärder var han beslutsam och han hade modet att ställa sig mot den enväldige kungen. 

I likhet med Olaus Petri var Agricola konservativ, i lika hög grad en lärjunge till Erasmus och Melanchthon som till Luther. Han var en andra generationens reformator, som inte behövde bryta med det gamla på samma sätt som Luther och Olaus Petri. 

Under den svenska tiden hyllades det finska skriftspråkets grundläggare inte i nämnvärd grad. I den första fullständiga finska Bibeln, utgiven 1642, ingick Agricolas översättningar nästan in extenso, om också i en lätt moderniserad språkdräkt. Översättningskommittén nämnde inte Agricolas pionjärinsats, även om förordet innehåller ett tack till föregångarna. Den tidens historieforskning var mera intresserad av Finlands forna kungar än av det föregående seklets teologer. Först Henrik Gabriel Porthan kom att närmare befatta sig med Agricolas livsgärning, när han i slutet av 1700-talet i sitt viktigaste verk kommenterade Juustens Biskopskrönika. Porthan anser Agricola vara förtjänt av sina landsmäns eviga tacksamhet och hävdar att hans kyrkliga gärning vida överglänser vad efterföljarna åstadkom. 

Det nationalromantiska 1800-talet lyfte fram Agricola som en storman i jämbredd med Lönnrot, Runeberg och Snellman. Topelius berättar i Läsning för barn om den fattige fiskarpojken som valde lärdomens väg. Agricola står staty i Åbo domkapitels sessionssal, i domkyrkan i Helsingfors och stod tidigare även framför domkyrkan i Viborg. I det självständiga Finland har Agricola befäst sin position som en av nationens stormän. Hans verk innehåller den äldsta finskan som har bevarats i skriftlig form, och är därför alltjämt betydelsefulla för språkforskningen. 

Simo Heininen 

Mikael Agricola, i källorna även Michael Olai, född ca 1510 i Pernå, död 9.4.1557 i Nykyrka på Karelska näset och begraven i Viborg 12.4.1557. Föräldrar bonden Olof. Gift troligtvis på 1540-talet med Birgitta Olofsdotter. 

PRODUKTION. Abckiria. Stockholm (1543, 1551, 1559); Rucouskiria Bibliasta. Stocholm (1544); Se Wsi Testamenti. Stocholmis (1548); Käsikiria Castesta ia muista Christikunnan Menoista. Stocholmisa (1549); Messu eli Herran Echtolinen. Stocholmis (1549); Se meiden Herran Jesuksen Christusen Pina, ylesnousemus ia taiuaisen Astumus, niste Neliest Euangelisterist coghottu. Stocholmis (1549); Dauidin Psaltari. Stocholmis (1551); Weisut ia Ennustoxet Mosesen Laista ia Prophetista Wloshaetut. Stocholmis (1551); Ne Prophetat Haggaj. Sacharia. Maleachi. Stocholmis (1552). Faksimilutgåvor: Abckiria (1884, 1922, 1930, 1971, 1988); Se Wsi Testamentti (1948); Hela Agricolas produktion: Mikael Agricolan teokset I–III (1931, 1987). Vetenskapliga editioner: E.N. Setälä & K.B. Wiklund, Suomen kielenmuistomerkkejä 1. Mikael Agricolan käsikirja ja messu (1893); J. Gummerus, Mikael Agricolan Rukouskirja ja sen lähteet (1955); S. Heininen, Mikael Agricolan psalmisummaariot (1922); S. Heininen, Mikael Agricolan Vanhan testamentin summaariot (1993); S. Heininen, Mikael Agricolan Psalttarin reunahuomautukset  (1994). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Harviainen, S. Heininen & A. Huhtala, Opi nyt vanha ja nuori. Mikael Agricola ja nykyaika (1990); S. Heininen, Mikael Agricola. Elämä ja teokset (2007); S. Heininen, Mikael Agricola ja Erasmus Rotterdamilainen (2006); J. Knuutila, Mikael Agricolaa käsittelevät tieteelliset tutkimusket vuosilta 1961−1984. Opusculum 1984; Mikael Agricolan kieli. Tietolipas 112. (1988); E. Palmunen, Mikael Agricola. Bibliografinen opas (1961); V. Tarkiainen & K. Tarkiainen, Mikael Agricola. Suomen uskonpuhdistaja (1985). 

BILDKÄLLA. Agricola, Mikael. Gipsskulptur (detalj): C. Sjöstrand. Foto: E. Laakso, 1952. Finlands nationalmuseum, Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-3994-1416928956600

Upp