LÖNNROT, Elias 

(1802–1884) 

Folkdikts- och språkforskare, professor, läkare 

Elias Lönnrot är det finska skriftspråkets andre fader, efter Mikael Agricola. Han skapade nationaleposet Kalevala och dess systerverk Kanteletar, förnyade det finska språket och sammanställde ordböcker, var redaktör och förläggare för den första finskspråkiga tidskriften, författade ett flertal hälsofostrande och populärvetenskapliga skrifter samt förnyade den finska psalmboken. Lönnrot anses vara en av nationens stormän, och bidrog till att stärka den finska identiteten och till uppkomsten av en nationell kultur över språk- och partigränserna. Lönnrot var också läkare och författare till flera hälsofostrande och populärvetenskapliga publikationer. 

Elias Lönnrot föddes i Sammatti 1802. Han var det fjärde barnet till skräddaren Fredrik Johan Lönnrot och hans hustru Ulrika, och mellerst i syskonskaran. På 1800-talet var det få förunnat att gå i skolan men Lönnrot fick chansen, på grund sin ovanligt stora läshunger och tack vare generösa välgörare. Hans äldsta bror Henrik Johan bekostade hans studier vid Ekenäs pedagogi 1814–1815 och Åbo katedralskola 1816–1818, men därefter tvingades Lönnrot tillfälligt avbryta studierna på grund av penningbrist. Eleverna, eller djäknarna som de kallades, begav sig ut på djäknegång för att tigga eller sjunga ihop livsmedel, säd och pengar. Lönnrot vandrade dessutom runt i byarna som skräddare innan han hade råd att skriva in sig vid Borgå gymnasium den 20 mars 1820. Redan i början av april samma år slutade han skolan och begav sig till Tavastehus, där han fått plats som elev vid ett apotek. 

Slutligen blev Lönnrot student med benäget bistånd av privatpersoner, och skrevs in vid Åbo akademi den 11 oktober 1822. Bland studiekamraterna fanns J. L. Runeberg och J. V. Snellman. Fem år senare, i juni 1827, avlade Lönnrot filosofie kandidatexamen. Ämnet för gradualdisputationen, fornfinnarnas gud Väinämöinen, hade han tilldelats av professor Reinhold von Becker, som var släkt med arkiater J. A. Törngren. Från 1824 hade Lönnrot under sommarloven varit informator på Laukko herrgård i Vesilax (Vesilahti), som tillhörde dåvarande professorn i kirurgi och obstetrik J. A. Törngren. Efter Åbo brand tillbringade Lönnrot vintern 1828 på Laukko, medan han förberedde sin första insamlingsresa. Det var också på Laukko som Lönnrot senare färdigställde manuskriptet till den andra upplagan av Kalevala, som utkom 1849. 

Landets vetenskapliga samfund brukade samlas hos Törngrens, och man var långsiktig nog att bland akademins studenter utse Lönnrot till den som skulle väcka det nationella medvetandet. Tanken var att hitta grunderna för en finsknationell historia i forntida folkdiktning, och därigenom lösgöra Finland från det månghundraåriga andliga beroendet av moderlandet Sverige. Härigenom lades grunden för kommande publikationer på folkdiktningens område. Herrskapet på Laukko, i synnerhet Eva Agatha Törngren, blev mecenater för Lönnrots vetenskapliga verksamhet. 

Det var J. A. Törngrens studiekamrat Zacharias Topelius d.ä:s skrifter om forntida finsk folkdiktning som visade Elias Lönnrot vägen till de fjärrkarelska runosångslandskapen. Medan han väntade på att återuppta studierna efter Åbo brand begav Lönnrot sig i april 1828 ut på sin första resa för att samla in runosånger i Tavastland och Savolax. Vandringsstråten sträckte sig ända till Nordkarelen och Valamo, och resulterade även i resedagboken Vandraren, som innehåller noggranna beskrivningar av finnarnas seder och bruk, deras bröllopsfirande samt en skildring av runosångaren Juhana Kainulainen. Vid hemkomsten till Helsingfors i september redigerade Lönnrot materialet och gav ut det på eget förlag 1829–1831 i fyra häften med titeln Kantele. Därvid föddes tanken på ett enhetligt epos, och ett femte häfte förblev opublicerat. 

Finska Litteratursällskapet stiftades i februari 1831 och övertog rollen som finansiär för Lönnrots insamlingsresor och förlagsverksamhet. Han begav sig ut på sin andra resa i maj 1831, men den avbröts i augusti på grund av en koleraepidemi. På medicinalstyrelsens kallelse anmodades Lönnrot, som studerade medicin, att delta i kampen mot epidemin som hade spridit sig från Asien till Helsingfors. Sedan Lönnrot blivit färdig läkare lyckades han under sin tredje resa juli–september 1832 nå ända till Akonlahti i Fjärrkarelen, där han intervjuade runosångaren Trohkimai’ni Soava. 

Under sin tid som provinsial- och slottsläkare i Kajana färdades Lönnrot vida omkring på vaccinationsresor. Det material han samlade in i samband med en vaccinationsresa hösten 1833 var av avgörande betydelse för tillkomsten av Kalevala. I byn Vuonninen hörde han Ontrei Malinen sjunga och samtalade med Vaassila Kieleväinen, enligt vars upplysningar han började sammanställa sångerna till en helhet. 

Under den femte resan i april 1834 nedtecknade Lönnrot Arhippa Perttunens sånger i Latvajärvi, vilket blev den absoluta höjdpunkten på insamlingsresorna. Lönnrot fick även värdefulla uppgifter om gamla sånger av Martiska Karjalainen i Lonkka by, av Jyrki Kettunen i Tjena och av Lari Bogdanov i Uhtua. Under en vaccinationsresa i Repola hösten 1834 lade Lönnrot sista handen vid manuskriptet till Kalevala. Under sin sjätte resa, efter att ha lämnat ifrån sig manuskriptet till Kalevala i månadsskiftet april–maj 1835, vandrade Lönnrot en sträcka på 800 kilometer på fem veckor. Kalevala taikka Vanhoja Karjalan Runoja Suomen kansan muinoisista ajoista – Suomen kansalliseepos (Kalevala eller gamla karelska runor om det finska folkets forntid – ett finskt nationalepos) utkom i två band 1835–1836. Företalet är daterat den 28 februari 1835, sedermera firad som Kalevaladagen eller den finska kulturens dag. 

Den sjunde resan, den första långfärden, gick i två etapper och räckte från september 1836 till november 1837. Den blev svår och farofylld. Lönnrots tidigare naturvetenskapliga hållning övergick i en religiöst färgad syn på tillvaron. Resan tyngdes av ensamhet, dystra tankar och avsaknaden av nya fynd. På sikt bidrog den till att Lönnrot blev en finsk psalmist av betydande mått. Under höstfärden 1838 stannade Lönnrot två dagar vid sjön Koitre, och nedtecknade sånger av Mateli Kuivalatar. Det blev materialet för Kanteletar taikka Suomen Kansan Wanhoja Lauluja ja Wirsiä (Kanteletar eller det finska folkets gamla sånger och psalmer), som utkom i tre band 1840. Den nionde färden var i första hand en vaccinationsresa. 

Lönnrots färder kan klart delas in i två faser. Under den inledande perioden var avsikten att samla in gamla runosånger så noggrant som möjligt, för att få källmaterial till en historia över Finland. Även om Lönnrot inte hittade några nya sånger, antecknade han ändå växtnamn, ordspråk och gåtor och egendomliga ord för det finska språkets framtida behov. De senare färderna hade däremot ett klart språkvetenskapligt syfte, och Lönnrot beviljades under flera års tid tjänstledigheter för att samla in gamla runosånger och för att sammanställa en finsk-svensk ordbok. 

I januari 1841 inleddes den tionde färden eller den andra långfärden, men den avbröts i mars på grund av en felskrivning i passet. Färden fortsatte den 31 oktober och var den längsta dittills, från Kemi till Enare, Ruija, Kolahalvön och Archangelsk. Till en början slog Lönnrot följe med den norske filologen Nils Stockfleth och upptäckaren av finsk-ugriska folkstammar, Matthias Alexander Castrén. I juli 1842 styrde Castrén kosan mot samojedernas land, och Lönnrot färdades längs vattendragen till vepserna vid Ojatflodens delta. De uppgifter om det nordvepsiska språket och folkdiktningen han samlat kom sedermera att utgöra material för hans avhandling för en professur i finska språket. För Lönnrots del avslutades resan i oktober 1842. 

Insamlingsfärden till Estland mellan juni 1844 och januari 1845 blev den sista. Lönnrot studerade de ordsamlingar Estniska lärdomssällskapet sammanställt i Dorpat samt reste kring på landsbygden i sju veckors tid och nedtecknade estniska ordspråk, gåtor och berättelser. 

Lönnrot företog sina resor under sammanlagt femton års tid, och färdades för det mesta till fots, i roddbåt eller på skidor. Den tillryggalagda sträckan motsvarar avståndet från Helsingfors till Sydpolen. Hans längsta resor sträckte sig till Petsamo, Archangelsk, Fjärrkarelen, Estland och Ingermanland. Den berömmelse Kalevala fick ute i Europa lockade honom inte – år 1847 inbjöds han att föreläsa vid ett tyskt universitet men avböjde, trots att han talade tyska och alltjämt inte bildat familj. De största olägenheterna med forskningsresorna var den asketiska livsföringen, hungern, de sömnlösa nätterna, ohyran och fysiskt våld. I sina brev och dagboksanteckningar förklarar Lönnrot sin vandringslust dels med plikten, som drev honom att uppfylla de nationella förväntningarna, samt med nyfikenheten, som lockade honom att undersöka det byte som väntade vid resans mål och kunde tänkas gagna forskningen inom historia, språkvetenskap eller folkloristik. En praktisk livshållning, ett utpräglat sinne för humor och god anpassningsförmåga var egenskaper han hade nytta av för att klara av de vedermödor han mötte på sin väg. I sista hand var det hans starka självdisciplin parad med en lämplig arbetstakt som gjorde att han kunde förverkliga sin dröm: att ge Finlands folk ett nationalepos, Kalevala, och en finsk-svensk ordbok, vilken ur källforskningssynpunkt fortfarande står i en klass för sig. 

Skörden av resorna blev bland annat 65 000 sångverser. Den andra upplagan av Kalevala, som även utökats med material andra samlat in, redigerades av Lönnrot och utkom 1849. Det blev den ”standard-Kalevala” som fortfarande läses i skolorna och ligger till grund för översättningarna. Även Lönnrots brev och dagböcker är intressanta och besitter konstnärliga kvaliteter. Han beskriver folkliga sedvänjor, människans växelverkan med omgivningen och naturens mångfald. Lönnrot publicerade också folkloristiska artiklar, om bland annat Helka-festen i Ritvala by, kvädet om biskop Henriks bane och sången om Sampo, samt Suomen Kansan Sanalaskuja (Det finska folkets ordspråk, 1842), Suomen Kansan Arwoituksia (Det finska folkets gåtor, 1844) och Suomen kansan muinaisia loitsurunoja (Det finska folkets besvärjelser, 1880). 

Då universitet flyttat från Åbo till Helsingfors återupptog Elias Lönnrot sina medicinska studier. Han utexaminerades i maj 1832 sedan han försvarat sin Afhandling om Finnarnes magiska medicin. Praktisk erfarenhet av läkaryrket hade han fått under koleraepidemin i Helsingfors 1831. Undervisningssjukhuset i Helsingfors stod klart först 1832, och i motsats till sina studiekamrater praktiserade Lönnrot inte på något utländskt sjukhus. Däremot förordnades han hösten 1832 till en tjänst som extra läkare i Uleåborg för att avvärja de epidemier av rödsot och tyfus som grasserade i hungersnödens spår. Följande år flyttade han till Kajana, där han blev extraordinarie provinsial- och slottsläkare, och i juli 1833 erhöll han ordinarie tjänst. Med undantag för tjänstledigheterna praktiserade Lönnrot i Kajana by, som hade cirka 400 invånare, till 1854, då han utnämndes till professor i finska språket i Helsingfors. 

I de rapporter och årsberättelser Lönnrot skrev å läkartjänstens vägnar föreslog han många praktiska reformer, som till exempel ett läkarhus i varje by och en barnmorska i varje socken. Vid epidemier ansåg Lönnrot att man borde dela ut broschyrer med råd avpassade för lokala förhållanden. Han ville också inrätta en särskild hälsoinspektörsbefattning, ett slags hälsopolis, för att övervaka befolkningens bristande hygien. För att bekämpa könssjukdomar föreslog Lönnrot obligatoriska kontroller av alla resenärer inom två veckor efter hemkomsten, och att man dessutom borde begränsa kringresande handelsmäns rätt att avvika från sin rutt. Bakom de stränga tongångarna låg en ingående och fördomsfri kännedom om folket i bygderna. Lönnrot ansåg att kirurgiska ingrepp var det främsta provet på läkarens yrkesskicklighet. Men för övrigt var han inte odelat tillfreds med sin tillvaro som läkare. Hans håg stod till språkforskningen. 

Lönnrots bok Suomalaisen Talonpojan Koti-Lääkäri (Läkarbok för finska bönder, 1839), som blev synnerligen populär, var ett led i hans strävan att upplysa allmogen. För medicinalverkets räkning skrev han en broschyr om barnavård och en om hur man bakar lavbröd vid missväxt. Lönnrot hade nytta av sina medicinska kunskaper också vid redigeringen av Kalevala, där Lemminkäinens moder samlar ihop delarna av sin son i rätt ordning. I den första floran på finska, Flora Fennica (1860), redigerad av Lönnrot, ingår botaniska beskrivningar av alla växter och dessutom en beskrivning av varje växts egenskaper som nyttoväxt och läkeört. Här utgår han från de kunskaper han inhämtat på apoteket och via sina studier av folkmedicin. Lönnrot grundade även den frisinnade nykterhetsföreningen Selveys-seura (Nykterhets-sällskapet) i Kajana, som dock snart avsomnade på grund av bristande intresse bland ortsbefolkningen. Han fortsatte dock oförtrutet sin verksamhet i Helsingfors, där han publicerade en rad skrifter i serien Raittiuden Ystävät (Nykterhetens Vänner). 

I början av autonomins tid hade det finska talspråket fjärmats från skriftspråket, som närmast befann sig på Mikael Agricolas 1500-talsnivå. Där Agricola använt sig av uppskattningsvis 6 000–8 000 ord, innehåller Lönnrots storverk Suomalais-ruotsalainen sanakirja (Finsk-svenskt lexicon) från 1880 över 200 000 ord. Jämförelsevis innehåller Nykysuomen sanakirja (Modern finsk ordbok) från 1960-talet 210 000 ord. Lönnrots intresse för det finska språket väcktes redan under studietiden. Han ansåg att en förutsättning för en kultur och dess överlevnad är ett eget språk. För att upprätthålla den finska kulturen krävdes undervisning på finska, finska som administrativt och juridiskt gångbart språk, samt tidningar och litteratur på finska. 

Lönnrot hade själv talat finska i sitt barndomshem, men försvenskats eftersom han gått i skola och forskat på svenska. Lönnrot talade finska med sin son, men svenska med sin fru och sina döttrar. Vetenskaplig korrespondens och vetenskapliga diskussioner fördes på svenska eller på något främmande språk. På äldre dagar använde sig Lönnrot alltmer sällan av finska, vilket han förklarade med att han inte hunnit tillägna sig alla nya former som det finska skriftspråket utvecklat. Så sade alltså den som kallas det finska skriftspråkets andre fader. 

Vid utformningen av det finska skriftspråket stod striden mellan olika dialekter. Lönnrot var försonlig och valde en medelväg: de västfinska dialekterna fick utgöra stommen och berikades med inslag ur de östfinska dialekternas ordskatt. Han fastslog användningen av bokstaven d i det finska skriftspråket, lånade in ord för abstrakta begrepp ur ordspråk och dialektala uttryck och lanserade egna nybildningar. Spåren av Lönnrots vedermödor återfinns fortfarande i tusen juridiska termer, tre fjärdedelar av den botaniska terminologin samt i grammatikaliska och matematiska begrepp. Exempel på ord som Lönnrot bildat är kansallisuus (nationalitet), kirjallisuus (litteratur), kuume (feber), laskimo (ven), valtimo (artär), muste (bläck), pöytäkirja (protokoll), esitys (föredrag), itsenäinen (självständig), kieltolaki (förbudslag), mietelmä (betänkande), monikko (pluralis) och yksikkö (singularis), sivistys (bildning), sopimus (avtal), tasavalta (republik), toisinto (variant), äänioikeus (rösträtt). Lönnrot var en praktiskt lagd natur, och skapade sig ett kontaktnät av läkare, präster och lärare som hjälpte honom samla in egendomliga ord, ordspråk, gåtor och berättelser. 

Sedan Matthias Castrén, den förste innehavaren av en professur i finska språket, avlidit i lungsot, utnämndes Elias Lönnrot till professor vid universitetet hösten 1853. I sin installationsföreläsning gjorde Lönnrot en jämförande betraktelse mellan finskan, estniskan och lapskan (samiskan). Han drog därvid slutsatser om hur det dagliga livet inverkat på respektive språks utveckling, något som kommer till synes bl.a. i förkortningar och nedslitningar av ord. Lönnrot föreläste vid universitetet fram till 1862. I sin undervisning strävade han efter att uppodla det talade folkspråket till ett vetenskapligt och administrativt gångbart språk. Han utarbetade ett koncist och användbart skriftspråk samt tillförde det nya begrepp. Vilket inflytande Lönnrots teoretiska artiklar, praktiska översättningar och nybildningar har haft är ännu outforskat. 

Efter att Lönnrot blivit emeritus återstod det finsk-svenska ordboksprojektet Suomalais-ruotsalainen sanakirja. Lönnrot redigerade också andra ordböcker för olika ändamål, bland annat en svensk-finsk-tysk parlör för utländska turister (1847). Åren 1840–1842 var han en av de grundande medlemmarna av Suomi, som är Finlands äldsta vetenskapliga årsbok som fortfarande utkommer. 

Elias Lönnrots publicistik sträcker sig över 60 år. Han skrev för ett tiotal tidningar, var ansvarig utgivare och huvudredaktör för Mehiläinen, Litteraturblad, Oulun Wiikko-Sanomat och journalist i över 40 års tid. Hans första översättning, till svenska, var den ryska dikten ”Hamnen” av Nikolaj Karamzin. Den publicerades i Åbo Underrättelser den 14 februari 1824. Han var en av de första bildade personerna i Finland som uttryckte sig lika bra på finska och svenska, såväl i tal som skrift. Lönnrot skrev upplysningsskrifter och gjorde översättningar till finska för den finskspråkiga befolkningen på landsorten, samt vetenskapliga och polemiska artiklar för den bildade svenskspråkiga läsekretsen, för vilken han även översatte finsk folkdiktning. Lönnrots egen Mehiläinen (1836–1837, 1839–1840) var den första finskspråkiga tidskriften. Han skrev allmänt hållna artiklar för Oulun Wiikko-Sanomat och spalter i Maamiehen Ystävä, för vilken J. V. Snellman var redaktör. 

Lönnrot skrev för Helsingfors Morgonblad och Borgå Tidning, som redigerades av hans vän J. L. Runeberg, och för Snellmans svenskspråkiga tidning Saima. Han försvarade modigt Snellman, då denne på grund av Saima råkat ut för censurhinder, och tog själv över uppdraget som ansvarig redaktör för Snellmans Litteraturblad 1847–1849. Lönnrot var motståndare till censuren och brydde sig föga om sina vänners varningsord. Då han var huvudredaktör för den populära Oulun Wiikko-Sanomat 1852–1853 utsattes bladet för censurens särskilda granskning. 

Elias Lönnrots bestående bidrag till diktningen är Kalevala: de sammanlagt 32 sångerna består av 12 078 verser. Från 1833 hade han planer på att ge ut en samling episka hjältesånger, men i och med de tillägg han hittade under insamlingsresorna slog han sina planer ur hågen. Under sina försök att hitta en naturlig kronologisk ordning för sångerna gjorde Lönnrot bruk av sin konstnärliga ådra: han jämkade samman sånger av olika runosångare och diktade ibland till alldeles egna verser för att få en sammanhängande helhet. Den första upplagan, eller den s.k. ”Urkalevala”, är ett epos av Lönnrot snarare än en samling färdiga sånger i urval, och har paralleller med den homeriska epiken. Av fragmentariska runor konstruerade han egna sånger där karaktärsdrag och händelseförlopp ibland fått byta plats. 

Lönnrot tänkte sig att runorna skildrade historiska händelser och att innehållet bevarats sedan hedna tider, men att formen förändrats under tidens lopp. Av denna anledning ansåg den poetiskt sinnade redaktören att även han själv var i sin fulla rätt att avrunda eposet så att det stämde överens med hans egen världsåskådning och kristendomens seger över hednatron. Eposet är uppbyggt kring motsättningen mellan två folk, Kalevalas och Pohjolas. Kring denna konflikt byggs verkets dramatiska spänning och ledande etiska princip upp. Lönnrot hade i själva verket haft material för minst sju olika versioner av Kalevala, vilket bestyrks av de ca 3 000 verser i olika varianter som finns bevarade och som skiljer sig från den tryckta versionen. Lönnrot redogjorde öppet för sitt redigeringsarbete, men trots det ansågs det allmänt att arbetet utgjordes av spillrorna av ett återfunnet forntida epos. Det gav upphov till en oerhörd nationalistisk entusiasm och väckte uppmärksamhet utomlands. 

Den andra upplagan av Kalevala, den s.k. Nya Kalevala (1849, 22 795 verser fördelade på 50 sånger), har befäst sin position som nationalepos, och även den är Lönnrots skapelse. I förordet säger han stolt: ”Slutligen, när ingen af sångarena enskilt mera kunde mäta sig i afseende af massan af runor, dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag nu är öfvertygad om, att de fleste af sångarene tillerkände sig, att nemligen ordna runorna eftersom de bäst passade till hvarandra, eller med runans ord: itse loihe loitsijaksi, laikahtime laulajaksi, d.v.s. jag ansåg mig för en sångare, lika god som de sjelfva.” 

Trots att Kullervo-episoden vävts samman av en mängd olika inslag ur diverse sånger måste den anses vara Lönnrots mästerverk. Det är en tragedi som alltsedan sin skapelse inspirerat många olika slags konstverk. 

Inte heller Kanteletar kan anses bestå enbart av sånger sjungna av äkta folkliga runosångare, eftersom Lönnrot sammanfogade olika versioner av en och samma sång till en helhet och bidrog med runosånger ur egen fatabur. Företalet till Kanteletar utgör i sig ett anmärkningsvärt estetiskt ställningstagande. 

Elias Lönnrot är berömd också för sina egna dikter ”Neijon laulu” eller ”Kultani kukkuu, kaukana kukkuu”, och för sina översättningar, framför allt av psalmer. Han översatte finsk folkdiktning till svenska och förfinskade klassisk diktning, alltifrån Homeros till Runebergs ”Vid en källa”. Lönnrot behärskade och var förtrogen med talrika versmått och brukade öva upp sitt kunnande på vägen till och från mottagningen i Kajana, eller friska upp minnet med att översätta några rader innan han gick till sängs om kvällen. 

Lönnrot inbjöds till psalmbokskommittén i april 1863. Efter pensioneringen från universitetet ville han återgälda samhället för den pension han åtnjöt och deltog därför i förnyelsen av den finska psalmboken. Arbetet med psalmerna var en källa till rekreation vid sidan om det enahanda ordboksarbetet. 

Lönnrot hade för vana att ackompanjera sig på kantele medan han sjöng psalmer. Tvärtemot den allmänt vedertagna bilden av honom var han en god sångare och spelman. Han skapade ett eget förenklat notchiffer som han använde sig av under sina insamlingresor, översatte musikterminologi till finska och revolutionerade enligt folkmusikforskaren Heikki Laitinen kantelebyggandet med den kromatiska kantelen. På resorna hade Lönnrot med sig en flöjt i fickan, och hoppades, likt en Orfeus, kunna vinna särskilt den kvinnliga publikens gunst. 

Elias Lönnrot var länge ungkarl, och gifte sig först den 13 juli 1849 med dottern till en färgarmästare från Uleåborg, den 26-åriga Maria Piponius, hushållerska vid Kajana såg. Förlovningen ingicks i augusti 1848 men eklaterades inte officiellt, och den då redan berömda mannens namn fortsatte att cirkulera i samband med än den ena, än den andra unga damens namn. Under förlovningstiden vistades Lönnrot på Laukko gård, där han slutförde den andra upplagan av Kalevala. Den gavs ut till jul 1849, strax före det nya censurpåbudet som begränsade tryckningen av litteratur på finska vann laga kraft. 

Bröllopet firades endast inom brudens allra närmaste krets, något som upprörde J. V. Snellman, som var kusin till Maria Piponius. Familjens förstfödde, Elias, blev en namnsdagsgåva till sin far den 17 april 1850, men avled i hjärnhinneinflammation redan den 16 september 1852. I familjen föddes fyra döttrar. Lönnrots hustru, Maria, och två döttrar avled alla i lungsot, och en dotter i difteri. Familjen bodde på Kajana såg tills deras eget nybygge stod klart. I januari 1854 flyttade Lönnrots till Helsingfors på grund av professuren, och då fadern pensionerats 1862, till Niku hemman, beläget i Sammatti socken. År 1876 flyttade Lönnrots till det tidigare sommarvistet i Lammi (Lampis). Lönnrot var förmyndare för föräldralösa barn till släkt och vänner, betalade skolgången för flera barn vars föräldrar inte hade råd, inkvarterade studenter från Kajana i sitt hem i Helsingfors och testamenterade medel för grundandet av en husmodersskola i Sammatti. 

Lönnrot fick beröm för sitt insamlingsarbete av det vetenskapliga samfundet, tidningspressen och Finska Litteratursällskapet. Det Kongelige Nordiske Oldskrift Selskab i Danmark kallade honom till medlem i augusti 1833. Kalevala och Kanteletar ökade hans berömmelse. Lönnrot fick stå som urtypen för anspråkslöshet och idoghet, och under hans levnadstid förekom det sällan någon kritik vare sig mot arbetet med Kalevala eller mot professuren i finska. På porträtten av honom har en böld i ansiktet retuscherats bort, och hans döttrar tyckte det var genant att han vägrade gå klädd som en herreman i Sammatti. 

Men Lönnrot hade också sina vedersakare. Andra det finska språkets sakförare som C. A. Gottlund och August Ahlqvist hörde till dem som var mindre imponerade av ett troget uppfyllt värv och ett liv utan exceptionella inslag. På basis av sin brevväxling framstår Lönnrot hur som helst som en självmedveten, målmedveten och humoristiskt lagd vetenskapsman, själv helt medveten om sin roll. I den korrespondens som bevarats ingår brev med estniska, ungerska, ryska, svenska, norska, tyska och franska vetenskapsmän, och Lönnrot mottog ofta inbjudningar från utländska vetenskapliga sällskap. Hela sitt forskningsmaterial testamenterade han till kommande släktled, men personligen undvek han helst formella ärebetygelser, även om han erhöll förtjänsttecken av kejsaren och från utlandet. 

Raija Majamaa 

Elias Lönnrot, född 9.4.1802 i Sammatti, död 19.3.1884 i Sammatti. Föräldrar skräddaren Fredrik Johan Lönnrot och Ulrika Wahlberg. Gift 1849 med hushållerskan Maria Piponius. 

PRODUKTION. Kantele taikka Suomen kansan sekä vanhoja että nykyisempiä runoja ja lauluja I–IV (1829–1831); Afhandling om Finnarnes magiska medicin (1832); Kalevala taikka vanhoja Karjalan runoja Suomen kansan muinaisista ajoista I–II (1835; andra korr. uppl. 1849); Suomalaisen Talonpojan Koti-Lääkäri (1839); Kanteletar taikka Suomen kansan vanhoja lauluja ja virsiä (1840; tredje korr. uppl. 1887); Suomen kansan sananlaskuja (1842); Ruotsin, suomen ja saksan tulkki (1847); Flora Fennica. Suomen kasvisto (1860; 2. utökade. uppl. 1866); Suomalais-ruotsalainen sanakirja (1866–1880); Muutoksen ehdotuksia uuteen suomalaiseen virsikirjaan (1870); Finska ordspråk och gåtor (1887); Elias Lönnrots Svenska skrifter utgifna af Jenny af Forselles I. Uppsatser och öfversättningar II. Bref, anteckningar och reseskildringar (1908, 1911); Vandraren. Reseberättelser från Karelen 1828–1842 (2002); Valitut teokset I–V (1990–1993) innehåller Lönnrots centrala produktion jämte kommentarer och register samt en bibliografi som täcker hans livstid. Se även Finlands författare 1809–1916 (1993). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Elias Lönnrots arkiv. Elias Lönnrots fotografisamling, Finska Litteratursällskapets arkiv. A. Anttila, Elias Lönnrot. Elämä ja tuotanto I–II (1931–1935). 

BILDKÄLLA. Lönnrot, Elias. Foto: Ateljé Charles Riis. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4590-1416928957196

Upp