Skriv ut
PORTHAN, Henrik Gabriel
(1739–1804)
Professor, bibliotekarie, folkdiktnings- och historieforskare
Henrik Gabriel Porthan företrädde ett mångsidigt polyhistoriskt lärdomsideal vid akademin i Åbo under den gustavianska tiden. Han utvecklade biblioteksverksamheten i en modernare riktning. I ett stort antal dissertationer fördjupade han sig även i folkdiktning och forntidens dokumentära historia, vilket gett honom namnet den finska historieskrivningens fader. Genom honom filtrerades en betydande mängd av tidens idéer till universitetskretsarna i Finland, och han beundrades som akademisk lärare och föreläsare.
Henrik Gabriel Porthans rötter på fädernet sträcker sig till borgaren Gustaf Purtanen, som levde i Viborg. Dennes son, Sigfrid Porthanus, blev fältpräst och till slut kyrkoherde i ödemarkssocknen Viitasaari i Mellersta Finland, där släkten var verksam under tre generationer. Henrik Gabriel Porthans far, kyrkoherden Sigfrid Porthan, var präst, medan modern Christina Juslenia tillhörde en känd västfinsk kultur- och universitetssläkt. Morfadern Gabriel Juslenius hade varit professor i teologi vid Åbo akademi. Dennes bror Daniel Juslenius var biskop och professor i Åbo.
Henrik Gabriel Porthans uppväxtår påverkades i hög grad av faderns sinnessjukdom, som utbröt 1744; den gick i släkten. När Henrik Gabriel fyllt fem fick han därför sin uppfostran i sin morbror kyrkoherden Gustaf Juslenius hem i Kronoby i Österbotten. Hans äldre bror Sigfrid anförtroddes i en annan morbrors vård, hos hovrättsrådet Pehr Juslén i Åbo, medan den sjuke fadern, modern och systrarna Maria Margareta och Kristina Katarina stannade i Viitasaari, där de levde under svåra förhållanden. Uppväxten som skyddsling hos släktingarna skapade en psykologisk grund för den begåvade och punktlige unge mannens starka behov att hävda sig. I likhet med många andra briljanta lärda vid de protestantiska universiteten i Tyskland, var Henrik Gabriel Porthan en individ som på grund av sin personliga bakgrund och dess olyckliga förhållanden var svår att länka in på den normala karriärgången inom prästeståndet.
Porthan inskrevs som femtonåring vid Åbo akademi. Hans första hyresvärd var magister Christian Cavander, sedermera professor och en lärd företrädare för naturteologin. Porthans dissertationer pro exercitio och pro gradu, Revelationi quid debeat philosophia nostra 1–2 (1758 och 1762), som granskades under Jakob Haartmans presidium, behandlade naturteologin. I dem försvarade författaren i Leibniz anda uppfattningen att Guds existens kan förklaras med förståndets hjälp. Vid sidan av detta var synden, helvetet, uppståndelsen och de övriga kristna trossatserna av mindre betydelse. Spänningen mellan naturteologin och upplysningstidens ateism intresserade Porthan även senare; in i det sista tvekade han om Bibeln skulle uppfattas som en gudomlig uppenbarelse, som seden fordrade, eller om man i enlighet med uttolkarna i Mellaneuropa skulle fatta den som en historisk källa.
Mångkunnighet var kännetecknande för tiden, och Porthan om någon motsvarade kriterierna. Av orsaker som man inte helt känner förefaller han relativt tidigt ha uteslutit prästbanan för sin del. Efter att ha blivit magister blev han inom kort eloquentiae docens (docent i romersk vältalighet), och fick snart även anställning som amanuens vid biblioteket. Bibliotekarie vid Åbo akademi var han från 1772 fram till 1777, då han utnämndes till professor i vältalighet och poesi.
Biblioteksarbetet lämpade sig utmärkt för Porthan, som var pedantisk, omsorgsfull och bildningstörstande. Fastän lönen var så låg att han i likhet med många andra unga var tvungen att arbeta som privatlärare, ägnade han sig helhjärtat åt sin uppgift. Han förnyade katalogiseringen och effektiverade införskaffandet av ny litteratur. Förutom de pliktleveranser som kom från tryckerier i Sverige, anskaffade han till biblioteket retroaktivt allt äldre finskt tryck som fanns att tillgå, skapade bytesförbindelser som gav biblioteket ny utländsk litteratur och sände dubletter till gymnasiebiblioteket i Borgå. Slutligen hade bibliotekets bokinnehav fyrdubblats och omfattade 28000 band. Då de bibliotekarier som tillsattes efter Porthan inte ådagalade lika stor iver, fortsatte han under hela sitt liv att verka till bibliotekets fromma och behandlade även dess historia i en lång serie dissertationer under titeln Historia bibliothecae regiae academiae Aboensis (25 delar, 1772–1795). Även till sitt hem skaffade Porthan sig ett gott bibliotek.
Efter att ha efterträtt Henrik Hassel som eloquaentie professor (professor i romersk vältalighet) ägnade sig Porthan åt undervisning. Han beundrade Hassel och gick i dennes spår och använde klassiskt latin; hans eget språkbruk var klart och följde höga normer. I sina övningar strävade Porthan att undervisa studenterna i framställningskonst och kännedom om antikens litteratur. Nyttans tidevarv påverkade dock Porthan så, att han godkände användandet även av andra språk än latin i den akademiska undervisningen. Sina privatlektioner höll han på svenska. Genom att följa nyhumanismens och John Lockes läror strävade han att utbilda sina elever till harmoniska, förnuftiga och allmänbildade ämbetsmän och präster. Enligt Porthans uppfattning var en god lärare inte någon ”föreläsningsmaskin” utan snarare en källa till inspiration för ungdomen. En stor del av hans föreläsningar har bevarats, antingen som manuskript eller i form av anteckningar gjorda av hans studenter. Porthan föreläste om filosofi, uppfostran, teologi, klassisk arkeologi, historia, språkvetenskap och estetik, eller om nära nog alla ämnen som ansluter sig till den humanistiska bildningen.
År 1783 definierade Porthan sitt arbete och sin målsättning rakt på sak: ”Här som annorstädes, nu som förr, skolka somlige hvad de kunna; men så arbeta andre desto flitigare. Likväl skäras alla öfver en kam; och det kostar på, när man med all nit söker göra sin syssla, att till belöning erhålla skrupenser [förebråelser]. jag [före]läser, utom mine publika timar, 12 timmar i veckan; repeterar publike lektionerne dessutom i 2 timmar i veckan; har nationsmöten hvarje onsdag och lördag i tre timmar samt mottager och rättar studenternas scripta samma dagar ifrån kl. 7 om morgonen till kl. 12. Mera tyckes ej heller en tysk professor kunna medhinna. Tid behöfve vi ock att bereda oss, att själfve läsa (på det vi ej om 10 år skola vara alldeles ur modet med vår lärdom) och syssla med en hop andre litteräre göromål.”
Som docent och professor i romersk vältalighet fäste Porthan även i allmänhet mycken uppmärksamhet vid litteratur, och uppträdde även någon gång som tillfällesskald. Uppmuntrad av traditionen efter Juslenius inledde han redan tidigt sin forskning i finsk folkdiktning. Härvidlag idealiserade han inte den ”primitiva” folkkulturen, utan studerade den vetenskapligt under sina sommarresor i Viitasaari och på andra orter. I sin forskning drog han särskilt nytta av Christfrid Gananders stora samlingar av folkdiktning och språk. Porthans huvudarbete inom denna genre, De poësi Fennica, utkom i fem band i två omgångar, 1766–1768 och 1778. Dess inledande del behandlade folkdiktningens struktur, metrik och stil. Förebild för de första delarna var kanske svensken Carl Aurivillius De poësi Biblica. Då Porthan i enlighet med den rådande teorin ännu vid denna tid ansåg att finskan och hebreiskan var besläktade, fäste han uppmärksamhet vid de finska folkdikternas östliga drag. Han kritiserade också folkpoesins ”mindre tilltalande” karaktärsegenskaper, såsom bristen på harmoni.
Det paradigmskifte som under tio år inträffade inom forskning och kultur medförde att de senare delarna av De poësi Fennica väsentligen skiljer sig från de tidigare. Nu hänvisade Porthan genom utförliga noter till den nyaste europeiska forskningen. Uppskattningen av folkdiktningen tilltog avsevärt under 1770-talet, då Homeroskulten spred sig från England till den övriga världen (Alexander Pope, Thomas Blackwell och Robert Wood). Det största intrycket på Porthan personligen gjorde james Macphersons Poems of Ossian (1765), till vilka han entusiastiskt hänvisade också i sin korrespondens. Nyhumanismens anda, i den form Johann Joachim Winckelmann företrädde den, gynnade forntida myter. Det var även viktigt att synen på de finsk-ugriska folken som en egen språkfamilj hade accepterats av den nyaste forskningen. Denna uppfattning accentuerade finnarnas specifika egenart utan att längre binda dem vid hebréer eller skyter.
I de senare delarna av sitt arbete framhöll Henrik Gabriel Porthan folkdiktningens värde. Han erkände nu öppet inspirationens och konstnärlighetens betydelse i folkpoesin. Han klassificerade folkdikter och folksånger, berättade om hur de framfördes och lovprisade diktarnas utomordentliga minne, språkkänsla och naturbegåvning. Som den första kläckte han den sedermera utbredda idén, att man inom forskningen kunde etablera en ”normalversion” genom en sammanjämkning av många olika diktvarianter. Fastän Porthan erkände folkdiktningens stora betydelse förhärligade han inte heller fortsättningsvis på samma sätt som senare tiders folkdiktsforskare det rousseauanska naturbarnet eller det primitiva. Han författade senare (1789, 1795) två avhandlingar om språkets betydelse inom historieforskningen, i vilka han använde folkets ordförråd och språkliga bildning i allmänhet, som en mätare på dess bildningsnivå. I dessa undersökningar hade Porthan en klar uppfattning om att det finska språket innehöll både västliga och östliga lånord. Porthans betydelse som språkforskare var stor, och han planerade en omfattande ordbok om det finska språkets dialekter och etymologi, som dock aldrig förverkligades.
Under Henrik Gabriel Porthans tid granskades vid Åbo akademi under 40 års tid ca 210 akademiska avhandlingar, av vilka han själv hade skrivit ungefär hälften. Ett av de största problemen i forskningen kring Porthan har varit att utreda vad som härstammar från Porthans egen penna. Den största enhetliga prestationen i denna mängd av dissertationer är kommentarerna till Paul Juustens biskopskrönika; dessa i allt 56 avhandlingar har säkert utgått av Porthans egen hand. De övriga studierna har ofta tillkommit som ett samarbete mellan elev och lärare genom att Porthan här och där korrigerat elevens manuskript och tillfogat sina egna fragment.
En av grundprinciperna i Porthans akademiska undervisning var att lära sina elever att vara kritiska. Emedan han var en upplyst person bekämpade han fördomar och generaliseringar. I detta avseende är avhandlingarna ”Att motstå fördomar”, De praejudiciis amovendis (1785) och ”Om den historiska skepticismen”, De scepticismo historica (1792), synnerligen viktiga. Det sistnämnda verket kan anses vara den första läran i historisk metod i Finland. Porthan ansåg att kritiken var en central faktor inom historieforskningen. Å andra sidan betonade han samtidigt att forskningen aldrig uppnår helt säkra resultat; av allt att döma innebar begreppet ”säkert” det som forskningen enligt hans mening borde eftersträva.
Till den unge Porthans förehavanden hörde grundandet av Aurorasällskapet 1770. Sällskapets förebild var snarast det hemliga sällskapet Utile Dulci i Stockholm, men Aurorasällskapet avvek från övriga samfund av samma typ genom att vid sidan av svenskheten vara intresserat av det finska språket och Finlands fornhistoria. Förutom av Porthan bestod sällskapets funktionärer av Pehr Juslén den yngre, Magnus Jacob Alopaeus, blivande make till Porthans kusin Ulrika Juslenia, samt Carl Fredrik Fredenheim, son till den senare ärkebiskopen Carl Fredrik Mennander. Aurora var ett typiskt hemligt sällskap för sin tid, inom vilket huvudsaken var ritualerna, symbolerna och brödernas avancemang till högre grader i hierarkin. Eero Järnefelts berömda målning i Helsingfors universitets solennitetssal, som förstördes vid bombardemang 1944, ger således en alldeles felaktig bild av sällskapet som en angenäm läse- och samtalskrets.
Fastän Åbosocietetens intresse för Auroras sammankomster, ritualer och grader snabbt svalnade, levde den av Porthan redigerade Tidningar utgifne af et sälskap i Åbo (senare Åbo Tidningar), Finlands första tidning, ursprungligen snarast en tidskrift, gott och väl ett kvartssekel. I synnerhet under tidningens första tider skrev ett flertal betydelsefulla personer, såsom Johan Henric Kellgren, Abraham Niclas Clewberg (adlad Edelcrantz) och Jacob Tengström, artiklar och dikter i dess spalter. Tidningen redigerades i upplysningens anda, den publicerade sedelärande berättelser och anekdoter och fick senare en stor betydelse inom historieforskningen, för Porthan lät i dess spalter trycka ett stort antal dokumentära källor som förstördes vid Åbo brand 1827.
År 1779 företog Porthan sin enda betydande utlandsresa. Via Lübeck reste han till den tyska universitetskulturens huvudsäte, det relativt unga universitetet i Göttingen i Hannover, där de politiska förhållandena på grund av personalunionen med England hade utvecklats i en synnerligen positiv riktning. Porthan har skildrat sin resa i ett brev av den 27 juli, som han sände till stödgruppen för sin resa. Den äldre forskningen har poängterat resans revolutionära betydelse för Porthans tänkande, men resenären torde ha varit väl underrättad om forskningen i Göttingen redan innan han anlände dit. Sålunda kände han bevisligen redan 1777 till Göttingenprofessorn August Ludwig (von) Schlözers banbrytande verk Allgemeine nordische Geschichte. På grund av sin försiktiga natur hade Porthan dock inte dragit några säkra slutsatser av vad han inhämtat, men under sin vistelse blev han övertygad om de rätta förhållandena. Betydelsefullt var också att vid sidan av Schlözer kunna följa den framträdande orientalisten och forskaren i Gamla testamentets exegetik, professor Johann David Michaelis framträdanden. Både Schlözer och, framför allt, Michaelis verkade vara slipade världsmän i den från den lilla finska universitetsstaden anlände forskarens ögon, och latinet, som uttalades på tyskt vis, var i begynnelsen svårt för honom att förstå. Tyvärr åhörde Porthan endast gratisföreläsningar, vilket gör det svårt att i detalj utreda vilka muntliga erfarenheter han hade i Göttingen. Så mycket vet man dock, att han författade en allmän presentation av Finland i Schlözers tidskrift Briefwechsel (vol. 5:28) med den av redaktionen givna rubriken ”Neuesten Nachrichten von Finnland, dem europäischen Kanada”.
Det största intrycket på Porthan gjorde antagligen Schlözers metod att med naturvetenskaplig noggrannhet klassificera släktskapen mellan de nordeuropeiska och asiatiska folkens språk. Porthan avstod nu helt från sina försök att knyta finnarna till hebréerna, skyterna, grekerna och övriga folk under antiken. Även språkvetenskapens betydelse för den tidiga bosättningshistorien började fängsla hans tankar. Schlözers arbete på att utge och kommentera Nestorskrönikan fördjupade avsevärt Porthans syn på arbetet med de gamla källorna. Han blev nu på allvar intresserad av den grå forntiden och de frågor om finnarnas ursprung den gömde på. Under sin resa till Göttingen åstadkom Porthan även bytesförbindelser mellan universitetsbiblioteken i Åbo och Göttingen. Som ett minne av detta förvaras i Göttingen ännu i början av 2000-talet en betydande mängd av Åbo akademis trycksaker från 1700-talet. Under hemresan besökte Porthan även bl.a. Berlin och Köpenhamn.
Efter sin hemkomst ägnade Porthan sig främst åt historieforskning. Det var hans avsikt att författa en allmän framställning av Finlands hela historia, men han kom inte längre än till medeltiden. Vid ett besök i Sverige 1782 fick Porthan idén att utge Paul Juustens biskopskrönika försedd med kommentarer; detta verk, som bevarats i ett flertal manuskript, är en av de viktigaste berättande källorna till Finlands medeltid. Den kartläggning av materialet som Porthan företog omfattade även den s.k. Åbo domkyrkas Svartbok, som förvarades i Stockholm och kopierades på hans initiativ 1782–1788. Efter detta stod påvens brev angående Finland i tur, vilka Porthan 1796–1801 utgav i form av 14 dissertationer på grundval av kopior som Carl Fredrik Fredenheim låtit utföra i Rom. Av allt detta material utkristalliserade sig kommentaren till biskopskrönikan M. Pauli Juusten, episc. Quondam Ab Cronicon episcoporum Finlandensium annotationibus et sylloge monumentorum illustratum, som var Porthans mest omfattande publikation (56 dissertationer, 1023 sidor). Till sin karaktär är verket en verklig vetenskapens särling; det består av kommentarer, kommentarer till kommentarerna, av noter och deras tilläggsnoter. Själv har Porthan kallat sitt arbete den finska historiens förrådshus. Enligt honom var detta framställningssätt, som har kallats Noten ohne Text, det enda man kunde godkänna vetenskapligt. I själva verket är det fråga om en mindre njutbar samling specialstudier, utan inbördes förbindelse. De intressantaste delarna berör biskop Henrik och Finlands inlemmande i den kristna världen, d.v.s. de tio första dissertationerna, i vilka Porthan presenterar sin uppfattning om Finlands fornhistoria och dess beröringspunkter med Rysslands historia. Efter detta behandlade den stora samlingen kommentarer – ösande material ur Svartboken och övriga medeltida källor – tämligen mekaniskt den ena biskopen efter den andra genom hela medeltiden i Finland. Vid sidan av sina kommentarer publicerade Porthan några studier kring vetenskapliga tvistefrågor, såsom kvänerna (1788) och birkarlarna (1786–1789).
Den syn på Finlands historia som ingår i Porthans huvudverk var att de med finnarna besläktade folkens bosättningsområde ursprungligen varit enhetligt, men att folken sedermera vandrat åt olika håll. De första som lämnade urhemmet var samerna, som var Tacitus berömda fenni och Nordens första inbyggare. Finnarna skiljde sig småningom från esterna och flyttade på 200-talet e.Kr. över Finska viken till sitt land. Den bild Porthan gav av de forna finnarna var inte smickrande: de hade varken samhällsstruktur, hövdingar, inte ens en ordentlig religion, och de förtryckte kvinnor. Kristendomens och den svenska administrationens utbredning till Finland skedde i huvudsak på fredlig väg, och Finland blev tack vare bildningen småningom en likvärdig del av Sverige, en utveckling som Porthan ansåg vara positiv. Svenskarnas och finnarnas gemensamma rike var Porthans patria, hans fosterland. Vid sidan av historieforskning intresserade Porthan sig för geografi. Detta intresse väcktes då han korrigerade Eric Tunelds Geographie öfver konungariket Swerige till den del denna behandlade Finland, vilket till slut ledde till att Porthan fick i uppgift att skriva en uttömmande framställning om Finlands geografi. Denna publikation var på drygt 300 sidor och utkom som sjunde upplagan av Tunelds geografi 1795.
Då Henrik Gabriel Porthan förblev ogift, liksom även hans bror, lektorn vid Borgå gymnasium Sigfrid Porthan och hans bägge systrar, kunde han ägna största delen av sin tid åt sin undervisning. Inom de lärda kretsarna var det inte ovanligt att vara ogift, men för präster var det olämpligt. Enligt traditionen var Henrik Gabriel Porthan en smula förtjust i sin kusin Stina Greta, eller Kristina Margareta, Juslén, dotter till morbrodern hovrättsrådet Pehr Juslén, i vars hem och sällskapskretsar han rört sig som ung. Stina Greta avled dock 1772 av vad som då kallades ”andtäppa”, medan hon hjälpte sin nygifta yngre syster Ulrika att installera sig i sitt nya hem i Borgå.
Porthan var inte till skick och gestalt en sedvanlig torr lärd. Han var av medellängd, tämligen fet, och han hade en kraftig ansiktsprofil, vakna blå ögon och en energisk näsa. Till vardagslag klädde han sig anspråkslöst i en grå hemmarock och sin gamla peruk, men vid viktiga begivenheter använde han festdräkt och den Nordstjärneorden han emottagit. Fastän Porthan var ytterst saklig under sina föreläsningar och omgiven av sina böcker, blev han frigjord i gott sällskap och framlade sina personliga åsikter om världens gång. Hans intressen var mångsidiga – de sträckte sig från hemstadens och den lärda världens småskvaller till politiska händelser och världsåskådningsfrågor.
Politiskt var Henrik Gabriel Porthan en lojal rojalist och den svenske kungens trogne undersåte, som förfasade sig över Rysslands växande makt. Han spådde, att Ryssland nog till slut skulle ansluta Finland till sitt rike och hoppades att han inte skulle behöva uppleva den dagen. Hans önskan gick i uppfyllelse, för han förkylde sig och avled 1804 i sitt kära bibliotek, fem år innan Finland verkligen förenades med det östliga kejsardömet.
Biskop Jacob Tengström sade i sitt minnestal över läraren, att Porthan inte egentligen var något snille, men att han hade ett sunt förnuft, en god smak och ett utmärkt minne. Med snille avsåg Tengström antagligen ett geni som glänste genom fyndig sällskapstalang. Skalden Jaakko Juteini hyllade Porthan på finska som ”en riktig kunskapens fader” och betonade på så sätt för de kommande släktleden hans ställning som en läromästare för många studentgenerationer. Det är anmärkningsvärt att Porthan genom sitt mångsyssleri blev en banbrytare i Finland för så många vetenskapsgrenar. Såväl folkdiktsforskningen som historievetenskapen och arkeologin, pedagogiken som geografin leder sina rötter till honom. Det var Porthans förtjänst att de humanistiska vetenskaperna blomstrade vid Åbo akademi.
Porthan såg sig själv främst som någon som utvecklade sitt universitet och tillbakavisade alla möjliga andra erbjudanden, fastän han någon gång var påtänkt som biskop i Borgå. Fastän t.ex. Tengström och Frans Michael Franzén ansåg sig vara elever till Porthan, hade han inte några direkta efterföljare, kanske delvis därför att professorn själv till stor del skrev sina elevers specimina. Senare, då nationalismen blev allt viktigare i Finland, erhöll Porthan hedersnamnet ”den finländska historiens fader”, och 1864 reste man i Åbo en staty över honom skulpterad av Carl Eneas Sjöstrand. Denna, som bekostades med medel insamlade vid en medborgarfest, var den första egentliga statyn som rests i Finland till åminnelse av en storman; den hade skulpterats i Rom och gjutits i brons i München.
Porthan hann bedöma den första medaljen som slogs till hans ära, för Borealiska nationen vid Åbo akademi lät 1799 göra en medalj som upptar en krans och texten Studiorum Morumque Moderatori Pietas Nationis Fenniae Borealis MDCCXCIX (Till studiernas och sedernas handledare med Borealiska nationens tack 1799). Enligt traditionen baserar sig medaljens porträtt på en skiss, som teckningsläraren Johan Erik Hedberg gjort under en föreläsning. Gravören Carl Enhörning kunde dessutom använda ett porträtt av Porthan, som målades 1788. Nationen beställde åtminstone 48 medaljer, av vilka Porthan själv fick motta det enda exemplaret i guld; medaljen vägde 61 gram. Han var dock inte helt nöjd med den utan skrev till Matthias Calonius, att Hushållningssällskapets medalj var mera lyckad. Denna medalj anses allmänt vara den första i Finland slagna personmedaljen.
Kari Tarkiainen
Henrik Gabriel Porthan, född 8.11.1739 i Viitasaari, död 16.3. 1804 i Åbo. Föräldrar kyrkoherden i Viitasaari Sigfrid Porthan och Christina Juslenia.
PRODUKTION. De poësi Fennica 1–5 (1766, 1768); Dissertatio historiam Bibliothecae Regiae Academiae Aboënsis exponens 1–25 (1772−1787); Magistri Pauli Juusten, episcopi quondam Aboensis Chronicon episcoporum Finlandensium, annotationibus et sylloge monumentorum illustratum 1–56 (1784−1800).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ars Universitaria 1640− 1990. Medaljer ur Helsingfors universitets samlingar. (1990); E. Itkonen, Suomalais-ugrilaisen kielen- ja historiantutkimuksen alalta. Tietolipas 20 (1961); I. Kajanto, Porthan and classical scholarship (1985); M. Klinge et al., Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); M. Klinge, Mikä mies Porthan oli? Tietolipas 116 (1989); R. Koskimies, Porthanin aika (1956); G. Suolahti, Henrik Gabriel Porthan yliopiston opettajana (1902); M.G. Schybergson, Henrik Gabriel Porthan. Lefnadsteckning 1–2 (1908−1911); V. Tarkiainen, Henrik Gabriel Porthan. Tietolipas 6 (1948); K. Tarkiainen, Porvoon piispa Magnus jacob Alopaeus (1985); P. Tommila, Suomen historiankirjoitus (1989); J. Vallinkoski, The history of the University library of Turku 1–2 (1943−1975).
BILDKÄLLA. Porthan, Henrik Gabriel. Tryck efter oljemålning: J.E. Hedberg. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4550-1416928957156