FRANZÉN, Frans Michael 

(1772–1847) 

Författare, biskop, professor 

Frans Michael Franzén visade redan i unga år prov på stor begåvning. Han avlade snabbt sina studier, och efter resor utomlands knöts han till akademin i Åbo; först som bibliotekarie, sedan som professor i lärdomshistoria och sedermera i historia och moral. Samtidigt inledde han sin bana som skald, under starka intryck från förromantiken. Då Franzén inte vann kejsar Alexander I:s gunst lämnade han Åbo, tillträdde ett pastorat och blev ledamot av Svenska Akademien. Slutligen blev han biskop i Härnösand.

Frans Michael Franzén föddes i Uleåborg under Gustav III:s statsvälvningsår 1772. Hans fars släkt härstammade från Kexholm i Karelen, och modern Helena Schulins släkt från Savolax. Fadern Zachris Franseen, som sedan skoltiden kallade sig Franzén, och morfadern Michael Schulin (ursprungligen Suhonen) var förmögna handelsmän. Fadern var också rådman. Franzéns styvfar Henrik Keckman blev sedermera kommerseråd, liksom även Franzéns båda bröder Johan och Zacharias. Franzéns alla systrar ingick äktenskap som medförde socialt avancemang: två av svågrarna var domare, senare lagmän och adlade, den tredje systern Margareta Helenas man Erik Johan Frosterus blev kyrkoherde i Ilmola storsocken. Anna Marias make Fredrik Vilhelm Krogius adlades med namnet Edelheim och Sara Kristinas med namnet af Brunér. Franzéns mormor Anna Mikaelsdotter kom från den konstnärligt begåvade släkten Wacklin. Franzéns vackra mor var bara sexton år när hon födde sin förste son, och bandet mellan mor och son blev mycket starkt. 

Franzén visade redan som ung prov på stor begåvning; han var brådmogen, känslosam och klent byggd. Med dessa egenskaper kände han sig inte lämpad att fortsätta köpmannatraditionerna, och den unge Franzéns kvinnodominerade omgivning övertalade fadern att låta sonen börja studera. Tretton år gammal kom Franzén till Åbo akademi 1785. Med tanke på framtiden var det av avgörande betydelse att han inackorderades med privatundervisning hos Henrik Gabriel Porthan. Franzén betonade själv också den stora betydelse som den österbottniska kamratkretsen hade för hans personlighetsutveckling. Redan året efter det att han kommit till universitetet försvarade Franzén offentligt Porthans avhandling De Bircarlis I som respondent och disputerade 1789 pro gradu på den andra delen av samma avhandling. Hans skicklighet väckte så stor uppmärksamhet att man allmänt trodde att han själv var författare till avhandlingen. Sjutton år gammal promoverades han till magister 1789. Föregående år hade han vistats i Uleåborg och Stockholm. Faderns död 1787 hade framtvingat hans slutliga val av levnadsbana, att överge köpmansvärlden till förmån för den akademisk-prästerliga. 

Efter att en tid ha studerat i Uppsala disputerade Franzén 1791 för en docentur i Åbo på en tidstypisk avhandling om språkets ursprung, Historiola orationis humanae, quattuor aetatibus descriptae, vars andra del kom ut 1795. Den återspeglar tidens nya strömningar och ett inflytande från Johann Gottfried von Herder. Efter en lång utlandsresa utnämndes Franzén 1795 till bibliotekarie vid akademin och 1798 till professor i historiae literariae (lärdomshistoria). År 1820 efterträdde han Johan Bilmark som professor i historia och moral. Från 1798 till hans avsked 1810 avfattades under hans handledning 34 avhandlingar, varav många till en början behandlade olika lyriska genrer som elegi, bukolik, allegorisk diktning och satir, därtill (1803) uppenbarelsen ur filosofisk och teologisk synvinkel (5 delar), moralen (2 delar), problemet med att framställa världshistorien, naturrätten, samt slutligen biskop Isak Rothovius liv (7 delar). Våren 1810, innan han lämnade Åbo, presiderade Franzén ännu vid ventileringen av Gustaf Renvalls avhandling om det finska språkets rättskrivning. 

Som universitetsman följde Franzén på alla sätt sin lärare Porthans traditioner, i synnerhet genom att verka på ett brett akademiskt fält. Han deltog i Musikaliska sällskapet i Åbo och redigerade 1794 och sedan igen 1802–1807 Åbo Tidningar, som hade en nära anknytning till akademin. Tidningarna hade tidigare i många avseenden haft historisk inriktning med många tryckta källor och urkunder, men nu utvecklades de i en litterär och även nyhetsbetonad – man skulle också kunna säga mer kvinnovänlig – riktning. Här publicerade Franzén nästan alla sina lyriska alster. 

Det hörde också till traditionen att en ung universitetslärare skulle framträda som skald. I detta avseende hade Franzén framför allt professorn, sedermera biskopen Jacob Tengström som förebild. För sin studie av språkets ursprung fördjupade sig Franzén först i den antika och sedan i den engelska lyriken, som gav hans diktning ett drag av individualitet och spontanitet. Sommaren 1793 visade han i Stockholm sin svit med Selma-dikter för Johan Henrik Kellgren. Det var kärleksdikter inspirerade av en första förälskelse han upplevt föregående sommar. Kellgren publicerade många av dessa i Stockholms Posten, och i januari 1794 tilldelades Franzén Svenska Akademiens Lundbladska pris för sin diktning. Den mest kända av dessa dikter är ”Människans anlete”. På sommaren samma år reste Franzén tillsammans med Porthan från Åbo till Torneå och därifrån tillbaka via Idensalmi och Kuopio. Under resan samlade de uppgifter om Lappland och om livet i ödemarkerna överlag, vilket hade en viss betydelse för Franzéns senare diktning, särskilt poemet Emili eller en afton i Lappland, som kom till 1802 men som publicerades i sin helhet först 1832. 

Lappland fick för Franzén representera kärlekens, enkelhetens och frihetens värld i tidstypisk Chateaubriandsk anda, som motvikt till staden och särskilt Paris med dess politik och revolutionsstämningar. Men diktens prästgård är samtidigt en boning för det praktiska, för flit, hygien och lärdom. Bortom de dubbla tjänsteåren i Lappland hägrade ett inbringande pastorat i Närke. 

Hemmets harmoni, den enkla lyckan och stundens glädje växte tidigt fram som väsentliga inslag i Franzéns poesi. I bakgrunden fanns tidens förromantiska litterära impulser, från Goethe och Shakespeare. Det har sagts att Franzén var den förste inom svenskt språkområde som förstod Shakespeare och att Franzén i sin egen diktning var samtida med Goethes kärlekslyrik. Men bakom hemmets eller ödemarkens enkelhet mullrade världshändelserna, revolutionerna och krigen. Också John Milton hade påverkat den unge Franzén mycket; ”Människans anlete” inleds med ett citat av Milton. 

Under sitt år i Uppsala 1790–1791 hade Franzén hänförts av tidens idéer och intresserat sig för revolutionen i Frankrike och för Immanuel Kants filosofi. Den långa resa till Tyskland, Frankrike och England som Franzén företog 1795–1796 som följeslagare åt borgarsonen Karl Fredrik Bremer från Åbo vidgade och fördjupade på ett avgörande sätt hans världsbild (valda delar ur resedagboken publicerades 1977). Nu måste han mer konkret än tidigare ta ställning till den politiska situationen i Frankrike, och upplevelserna i Paris fick honom att gå över till revolutionens motståndare. Under överfarten till England slängde de finska ynglingarna sina revolutionskokarder i havet. Från England kom viktiga impulser till Franzéns romantik. 

Franzén bekantade sig under sitt litterära utvecklingsskede med såväl ödemarken som den stora världen, i synnerhet med det hektiska livet i Paris och London, med teater och konst. Hans ”Sång öfver Grefve Gustaf Philip Creutz” vann 1797 Svenska Akademiens guldmedalj i skaldekonsten: Franzén hade blivit berömd. Akademien förutsatte dock att dikten skulle omarbetas från överdriven romantik i en mer klassisk riktning. 

Utnämningen av Franzén till professor i lärdomshistoria och till bibliotekarie var uttryck för Porthans och Tengströms vilja att hålla kvar den begåvade Franzén vid Åbo akademi. Själv visade denne redan tidigt en önskan att överge universitetsbanan och flytta till Stockholm, ifall där skulle yppa sig någon ekonomiskt fördelaktig befattning. Porthan fick också fortsätta att sköta en stor del av bibliotekarietjänsten och i praktiken undervisningen i litteraturhistoria. Porthan och Tengström såg till att Franzén fick den bättre avlönade professuren i historia, trots ringa meriter, och de försökte 1803 genomdriva valet av Franzén till tredje professor i teologi och därmed i god tid förbereda honom till att efterträda Tengström som biskop. Samma år fick Franzén också ett prebende, han blev kyrkoherde i Pemar 1803 och vigdes även till präst. En viktig förutsättning för hans flyttning till Sverige var att han 1810 fick det inbringande pastoratet Kumla nära Örebro; dit flyttade han 1811. Franzéns kyrkliga bana förde honom sedan till tjänsten som kyrkoherde i Klara församling i Stockholm 1824 och till biskopsämbetet i Härnösand 1831. Prosttitel fick han 1812; sedan blev han kontraktsprost och promoverades 1818 till teologie (heders)doktor. Åren 1823 och 1828 samt senare som biskop representerade han prästeståndet på riksdagarna. 

I sin pastoralavhandling De revelatione 1803 förband Franzén moralen med den gudomliga uppenbarelsen. Samma år publicerade han ”Tviflaren”, som var tillägnad Porthan. I den tog han avstånd från Johann Gottlieb Fichtes och Baruch Spinozas (och i själva verket Kants) läror och förklarade att han återvänt till sin ungdoms enkla tro. Detta motsvarade onekligen hans uppfattningar, men stod också i full harmoni med den strama nyortodoxi och antirevolutionära anda som utmärkte Gustav IV Adolfs tid. En snabb ombytlighet i ideologiska frågor var också utmärkande för Franzén. Lika fort som han tog emot nya idéer avstod han också från dem. Denna på sitt sätt naiva politiska tillit stämplade honom också som opportunist, vilket 1809 framträdde i hans entusiasm för Ryssland och Alexander I. Kejsaren lät sig inte påverkas av Franzéns smicker, och Franzén lämnade landet och flyttade till Sverige. 

Valet av ett prästerligt liv hade ett samband med det äktenskap Franzén 1799 ingått med Margaretha Elisabeth Roos, dotter till en handelsman i Gamlakarleby. Hon avled redan 1806 och efterlämnade tre små barn. Följande år gifte Franzén om sig med fabrikörsdottern, skalden Michael Choraeus änka, den Stockholmsfödda Sofi Wester. Det var hennes tredje äktenskap. De fick sju gemensamma barn, av vilka den tredje sonen Nils Choraeus till andra namn fick sin mors tidigare makes släktnamn. Franzén skrev idylliska och livsbejakande dikter, om barnens värld och vänskapen; vid denna tid tillkom också de kända dikterna ”Champagnevinet”, ”Glädjens ögonblick”, ”Bordvisa” (När skämtet tar ordet), som prisar glädjen, vinet, kärleken och vänskapen. 

Efter sin utlandsresa 1795–1796 skrev Franzén också dikter som skärskådade tidens filosofiska och politiska omvandling, samt dikter till promotioner, universitetskanslerer, begravningar, Finska hushållningssällskapet (”Finlands Upodling”, 1800), kungahymnen ”Eläkön Kuningas/Vilpitöin Ruhtinas” på finska (1805) och många andra. Hit hör också ”Julie de St. Julien eller Frihetsbilden” (1794–1795), som behandlar revolutionstiden, och promotionsdikten 1798 ”En blick på det adertonde seklet” över arvet från 1700-talet, med dikterna ”Tidens philosophie” och ”Lidona eller tidens flärd”. 

Franzén var entusiastisk över den ryska erövringen av Finland och skrev en panegyrisk dikt till kejsar Alexander, men denne verkar ha betraktat Franzén som en opportunist, och Franzén nådde inte bortom den akademiska världen i Åbo. Kallelsen till Svenska Akademien 1808 öppnade vägen till en i andligt, politiskt och ekonomiskt avseende större värld i Sverige. När kejsaren trots Tengströms förhoppningar inte framlade något konkurrerande erbjudande flyttade Franzén 1811 över till Sverige och skrev till avsked dikten ”Den inre föreningen”, som framhäver Finlands och Sveriges enhet. Det hindrade inte att han lojalt understödde 1812 års svensk-ryska vänskapspolitik och att han i sina historiska arbeten utvecklade en känsla för Sverige efter 1809 som fädernesland. I Åbo publicerade han 1810 sin första diktsamling Skaldestycken. 

Flyttningen till Sverige fick återigen Franzéns lyriska ådra att flöda. Resultatet blev Fannydikterna, som beskriver en sjuklig, förandligad flickas värld; i dem återspeglas barnatrons fromhet och Franzéns idealisering av landsbygden. Mera bestående blev ändå de psalmer som Franzén skrev efter 1810; provhäftet 1812 innebar hans genombrott som psalmdiktare. Julpsalmen ”Bereden väg för Herran” och särskilt påskpsalmen ”Hvad ljus öfver griften” har bevarat sin ställning. Senare skrev Franzén psalmer som i likhet med ”Den korta stund jag vandrar här” betonar frid och tillit. 

Den första egentliga historiska avhandlingen av Franzén (De Bircarlis måste tillskrivas Porthan) är Tal om svenska drottningar, som publicerades 1798 och blev mycket populär. Senare skrev han ett antal omfattande biografier som i sinom tid publicerades i flera band; de flesta var ursprungligen åminnelsetal i Svenska Akademien. Under sin tid i Kumla började Franzén skriva det storskaliga och ambitiösa hexametereposet Gustaf Adolph i Tyskland, vars ambition var att i Herders efterföljd och på ett nyhomeriskt sätt låta de stora personligheterna framträda som andeväsen och låta deras filosofiska och teologiska tvister återspegla livet på jorden. Eposet slutfördes inte; fragment utkom åren 1817–1822. I stället fullbordades 1829 Svante Sture eller Mötet vid Allvastra (över 12000 verser, 568 sidor inklusive förklaringar i Franzéns Samlade verk), en ”episk roman” i tjugo dikter som Franzén enligt egen utsago ursprungligen avsett som ett drama. Genom sitt bruk av minnesmärken, geografi, pittoreska detaljer och historia anknöt den medvetet till Walter Scott, men förblev ostrukturerad och framstår i senare tiders ögon som tröttsam läsning. Författarens böjelse för det topografiska och det kulturhistoriska framträder också i påpekandet att han infört element ur de lägre samhällsklassernas seder och språk. Ofullbordad förblev också Columbus eller Amerikas upptäckt, av vilken en första del på 6400 verser utkom 1831. 

Livet på prästgården i Kumla var givande, men Franzén började tröttna på det ständiga ”gästgivarliv” som de många besökarna medförde. Han fick 1824 tjänsten som kyrkoherde i Klara församling i Stockholm. Franzén hade genast när han blivit kyrkoherde fått prosttiteln och 1818 promoverats till hedersdoktor i teologi. Flyttningen till Stockholm underlättade hans deltagande i Svenska Akademiens verksamhet; han var länge Akademiens ständige sekreterare. Han deltog också i riksdagarna som representant för prästeståndet och tog där ställning i aktuella straffrättsliga frågor (för avskaffandet av skamstraffet, men för bevarandet av dödsstraffet), nykterhetsfrågor och sociala frågor i en närmast socialkonservativ anda. 

Franzén utnämndes 1831 till biskop i Härnösand, med tillhörande ämbeten som kyrkoherde i Säbro och Nora, och han flyttade till sitt stift 1834. Två gånger var han på förslag till ärkebiskopsämbetet. Som biskop för hela Norrland gjorde han flitiga visitationsresor, under vilka också hans kunskaper i finska kom till nytta. Redan under sin tid i Stockholm hade han i riksdagen talat för Värmlandsfinnarnas sak. Han verkar ha läst Oulun Wiikko-Sanomia, och han skrev också en svensk version av dikten ”Jos mun tuttuni tulisi”, som han 1802 publicerat första gången på finska i en av sina avhandlingar. För övrigt varierar uppgifterna om Franzén som predikant. Åtminstone försvagades senare hans röst, som likt hans kroppsbyggnad var klen. Han försökte kraftfullt bekämpa alkoholmissbruket i stiftet och krävde ett exemplariskt uppträdande av prästerna i arbetet för nykterheten. Sedligt förfall hörde tiden till och sekterism störde det kyrkliga livet. Samtidigt fortsatte Franzén sin litterära verksamhet med debattinlägg (som Rabulisten och landtprästen, 1840) och komedier (Audiensen eller Lappskan i Kungsträdgården) och med predikningar och tal som han gav ut i fem band. Franzéns samlade dikter började komma ut 1824, de första fem delarna fram till 1836 och de två sista efter författarens död 1853 och 1861 (nyupplaga I–VII 1867–1869). 

Franzéns andra hustru Sophia Christina Wester dog 1829, när familjens yngsta barn var bara sju år. Franzén gifte sig ett drygt år senare en tredje gång, och då med tullinspektör Clas Arvedsons änka Christina Elisabeth Arwidsson; brudgummen var då 59 och bruden 48 år. 

Franzén återvände en enda gång till Finland. Det var 1840 då han för första gången besökte Helsingfors. Anledningen var universitetets tvåhundraårsjubileum, där han kröntes till jubelmagister; hans dotterdotter Rosina von Haartman firades som allmän kransbinderska. Om denna resa skrev han den långa dikten ”Resan till Jubelfesten 1840”, som 1842 utkom på svenska och ryska 1842 i jakov Grots Kalender över jubelfesten 1840. Där skildrar Franzén ödsligheten i det brandhärjade Åbo och det djupa intryck som det nya, ståtliga och livliga Helsingfors gjort på honom, samtidigt som han konstaterar att den gamla traditionen förs vidare på ny mark och av en ny ungdom. Kristinas universitet har blivit Alexanders, men så antog ju Kristina också i Rom namnet Christina Alexandra; detta var ett förebud. 

Största delen av Franzéns omfattande produktion föll ganska snart i glömska; rätt tidigt fick han också ta emot hård kritik. Johan Ludvig Runeberg, som dedicerat sin första diktsamling till Franzén, kritiserade snart sin föregångares senare diktning. Men Franzéns ungdomslyrik liksom hans psalmtexter har stått mot tiden. Esaias Tegnér skrev träffande om Franzén (1836) att denne alltid utgår från en ren och poetisk idé. Förverkligandet är sällan lysande, men alltid otvunget, innerligt och vackert. I detta avseende var Franzén en efterföljare till Goethe, enligt Tegnér. 

Franzén hade sammanlagt tretton barn och därmed finns det också en stor skara ättlingar. Märkligt nog gifte sig två av döttrarna med sina svågrar. Den äldsta dottern Maria Helena Rosina gifte sig 1818 med stadsläkaren i Åbo och den blivande generaldirektören för medicinalverket Carl Daniel von Haartman. Av deras barn blev Rosina (f. 1821) känd som kransbinderska jubelåret 1840 och Hedvig som hustru till senator Johan August von Born. En ättling till dem var bland andra Sveriges statsminister Olof Palme. En viss fröken von Haartman knöts genom äktenskap i Spanien till generalissimus Francisco Francos familjekrets. En del av Franzéns söner blev ämbetsmän och en del återgick till borgarståndet. 

Matti Klinge 

Frans Michael Franzén, född 9.2.1772 i Uleåborg, död 14.8.1847 i Härnösand. Föräldrar handelsmannen Zachris Franzén (tidigare Franseen) och Helena Schulin. Gift 1799 med Margaretha Elisabeth (Lilly) Roos, 1807 med Sophia Christina Wester i hennes tredje äktenskap, 1831 med Christina Elisabeth Arwidsson i hennes andra äktenskap. 

PRODUKTION. Historiola orationis humanae, quattuor aetatibus descriptae (1791, 1795); Speciminis academici, de revelatione, pars posterior, sive theologica (1803); Tal om svenska drottningar (1798); Skaldestycken (1810); Skaldestycken I−VII (1861); Gustaf Adolph i Tyskland episka fragmenter (1820); Julie de St. Julien, eller frihetsbilden symboliserad historie (1825); Columbus eller Americas upptäckt poem (1830); Rabulisten och landtpresten samtal i sakerstian (1840); Samlade dikter I−VII (1869); Dikter, psalmer, tal och brev (1947); Resedagbok 1795−1796 (1977). Se för övrigt K. Allardt Ekelund, Frans Michael Franzéns åbodiktning. Ett urval med inledning av Karin Allardt Ekelund (1969); samt bibliografi och förteckning över manuskript i Svenskt Biografiskt Lexikon 16. Stockholm (1964−1966) och i Finlands svenska litteraturhistoria I−II (1999−2000). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S.L. Anderson, En romantikens kyrkoman (1977); G. Castrén, Frans Michael Franzén i Finland (1902); S. Ek, Franzéns Åbodiktning. Stockholm (1916); A. Kalajoki, Franzénin matkassa (1990); G. Lundström, Frans Michael Franzén. Liv och diktning under Kumlatiden. Göteborg (1947); E. Spjut, Frans Michael Franzén. Uppsala (1925). 

BILDKÄLLA. Franzén, Frans Michael. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4554-1416928957160

Upp