ROTHOVIUS, Isak 

(1572–1652) 

Biskop, prokansler för Åbo akademi 

Den lärde och stränge Isak Rothovius föresatte sig som biskop i Åbo att införa en ny ordning i stiftet. Han kom inte överens med stadens borgare, men såg likväl till att hela Bibeln översattes till finska. Rothovius grundade också ett gymnasium i Åbo och verkade aktivt för dess omvandling till universitet.

I juli 1634 skrev biskop Isak Rothovius till sin gamle vän, rikskanslern Axel Oxenstierna, att han levde bland barbarer och skorpioner. I sju års tid hade han slitit bland ett motsträvigt folk. I synnerhet i Åbo stad hade han träffat ”monstruösa människor”, som inte hade blygts för att dra sin biskop och biskopinna inför rätta. 

Rothovius nöjde sig inte med att uttrycka sina åsikter endast i privata brev, utan förkunnade dem även från predikstolen, där han fördömde olydnad och egensinnig dumhet, samt brist på respekt för överheten och prästerna. Biskopens tal och egenmäktiga förhållningssätt fick en del av borgerskapet i Åbo att resa sig till öppet motstånd. Överdrivet tjänstenit och maktfullkomlighet behagade inte heller den världsliga överheten; såväl Åbo hovrätt som riksrådet näpste Rothovius ett par gånger, vilket något dämpade den åldrande biskopens iver. Det epitet hans samtida gav honom, gravissimus – ytterst sträng – har han dock väl förtjänat. 

Rothovius, som var född i Småland, var vid sin ankomst till Åbo en femtioårig meriterad kyrkans man. Hans lärda väg hade gått via skolorna i Växjö, Kalmar och Linköping till Uppsala universitet och år 1600 vidare till den renläriga lutherdomens huvudfäste, Wittenberg. Där blev han vän med Axel Oxenstierna. Rothovius studerade flitigt och blev magister på ett och ett halvt år. 

Efter sin återkomst till hemlandet 1602 prästvigdes Rothovius. Han tjänstgjorde först som hertig Karls av Södermanland hovpredikant och därefter – uppenbarligen på hertigens förslag – från 1604 som kyrkoherde i Nyköpings västra församling (Sankt Nicolaus). Samma år ingick han äktenskap med Anna, dotter till stadens borgmästare Erik Larsson. Brudens morfar var biskopen i Strängnäs, Petrus Jonae Angermannus. I detta äktenskap, som varade till hustruns död 1612, är fyra barn kända till namnet. Följande år äktade Rothovius Catharina, dotter till kyrkoherden i Östra Husby. Från detta äktenskap vet man namnet på fyra söner och två döttrar. Från sina bägge äktenskap skall Rothovius ha haft sammanlagt arton barn. 

Kyrkoherden i Nyköpings västra församling var stadens främste kyrkoherde i rang. Till tjänsten hörde vid denna tid också uppgiften som prost i två av grannskapets prosterier. Rothovius skötte energiskt sitt ämbete; han predikade åtminstone två gånger i veckan. Enligt sina anteckningar höll han under 23 års tid 3183 predikningar. Han övervakade också stadens skola och åtföljde biskopen av Strängnäs, då denne inspekterade traktens prosterier. 

Rothovius uppvisade sin lärdom genom att hålla en synodalpredikan på latin vid prästmötet i Strängnäs stift 1616, samt genom att avfatta tryckta teser på latin till mötena 1607 och 1618. Han tillägnade teserna vid 1607 års möte Axel Oxenstierna, som senare korresponderade med sin forne studiekamrat. Karakteristiken i det senare mötets protokoll, där hans lärdom framhölls, började göra honom känd också utanför det egna stiftet. År 1616 erbjöds han ämbetena som superintendent i Kalmar och förste kyrkoherde i Stockholm, men avböjde. 

Biskopen i Åbo, Ericus Erici Sorolainen, avled i april år 1625. Sveriges tre ledande biskopar ställde på förslag två kyrkans män från Åbo och två från det svenska stiftet. Rothovius var inte bland dem, men han var den världsliga överhetens kandidat. Rikskanslern och kung Gustav II Adolf fäste ingen vikt vid biskoparnas förslag, utan man såg till att ständernas prästerskap godkände Rothovius, såsom stadgades i kyrkoordningen. Den 6 mars 1627 gav kungen honom hans biskopsfullmakt och hans egen biskop, Laurentius Paulinus Gothus, vigde honom till ämbetet i Strängnäs domkyrka den 15 april. Till Finland anlände Rothovius i början av juni. Han höll sin installationspredikan i domkyrkan, då en stor mängd prästerskap och folk hade samlats med anledning av den traditionella Henriksmässan. Efter predikan följde en säregen kyrklig förrättning, då generalguvernören över Finland och presidenten för Åbo hovrätt, Nils Bielke med pompa och ståt insatte Rothovius i hans ämbete. 

Samtiden fäste inte någon speciell uppmärksamhet vid ceremonin, som väl återspeglade det dåvarande nära sambandet mellan kyrka och stat. Rothovius var kungens och kanslerns förtrogne, vars uppgift var att lotsa in Åbo stift på samma banor som det övriga Sverige. Detta genomdrev han också, trots ett tidvis kraftigt motstånd. Den starke och självsäkre biskopen ansåg därutöver att alla förbättringar var hans förtjänst, samtidigt som han förringade sina föregångare och övriga kyrkans män. 

Rothovius inledde med att låta reparera domkyrkan, som fått förfalla. Församlingarnas beteende lämnade mycket i övrigt att önska, och för deras räkning gjorde biskopen upp detaljerade stiftsstadgar, på samma sätt som hans kollegor i Sverige. Av stadgarna har till våra dagar bevarats sammanlagt sex exemplar, vilka något avviker från varandra; fem är avfattade på svenska, en på finska. De har tillkommit i början av Rothovius episkopat, de två första redan 1628. Bägge har, förutom av biskopen, även undertecknats av generalguvernören. Den mest utvecklade formen har den version, som riktade sig till prästerskapet och trycktes i akademins tryckeri, som 1642 inledde sin verksamhet; den spreds till alla församlingar. 

I den mest omfattande versionen av stiftsstadgarna finns 103 paragrafer, i den mest kortfattade 19. Alla möjliga frågor med anknytning till det kyrkliga livet och församlingarna avhandlas: kyrkans inredning; tider och ordning för gudstjänster; olika kyrkliga förrättningar och förfarandet därvid; kyrkböckernas innehåll; regler för prästernas och till och med deras hustrurs klädsel. I några paragrafer anges vilket bötesbelopp som åläggs dem som bryter mot stadgarna. Rothovius använde samtidiga svenska stiftsstadgar som modell. En särskild förebild utgjorde det bäst organiserade stiftet, Västerås, som leddes av den mäktige Johannes Rudbeckius. Rothovius följde dock inte slaviskt sina förebilder. 

Den nye biskopen begav sig på sin första visitationsresa, till Tavastland, i början av 1628. Följande sommar reste han norrut, ända till Uleåborg. Till Österbotten företog han senare fyra omfattande resor, den sista vintern 1643. Till Lappland vågade inte ens han sig, men vintern 1643 företog domkapitlets notarie Claudius Alanus, som åtföljt biskopen på hans resa, en visitation i Kemi Lappmark; denna sträckte sig ända till Sodankylä och Enare. Visitationsresorna följde gamla färdvägar och gjorde biskopen bekant med sitt stift. Rothovius beklagade sig över att man ringaktade honom på grund av hans anspråkslösa följe; hans företrädare hade behövt trettio hästar, medan han själv fick nöja sig med tre eller fyra. Under sina resor, och som ett resultat av dem, grundade biskopen sammanlagt 26 nya moderförsamlingar och 45 kapell. 

Genast efter sin ankomst till Åbo riktade Rothovius sin uppmärksamhet mot Viborgs stift, som sedan 1618 hade letts av Olaus Elimaeus, om vilken Rothovius inte hyste någon hög uppfattning. Efter Elimaeus död 1629 föreslog Rothovius att hela stiftet skulle förenas med Åbo stift. Han försäkrade att ärendena i så fall skulle löpa bättre. Viborgs stift indrogs inte, men dess två västligaste härader överfördes till Åbo. I fråga om sina prästmöten anslöt sig Rothovius till gamla traditioner: de ägde rum vid Henriksmässan, och vid mötena behandlades den Augsburgska trosbekännelsen, en sedvänja som påbörjats av företrädaren Ericus Erici Sorolainen. 

Den nye biskopens inflytande märks tydligast i hans skolreform. År 1630 grundade han ett gymnasium i stället för den gamla katedralskolan, i enlighet med utvecklingen i rikets stiftsstäder. Förebild för den nya läroanstaltens skolordning var den praxis som tillämpades i hans tidigare stift Strängnäs. En ny skola krävde också nya män; de flesta av dem hade kommit till Åbo i biskopens följe. En var hans svärson, en informator för hans söner, de tre övriga kom från hans hemlandskap Småland. Under gymnasiets tioåriga existens verkade tolv lärare där. 

Därefter omvandlades gymnasiet till ett universitet. Den akademi som grundats i Dorpat 1632 förde en tynande tillvaro, varför rikets styresmän för en tid övervägde att flytta den till Åbo. I stället grundades – till stor del på initiativ av generalguvernör Per Brahe och Rothovius – Åbo kungliga akademi, som invigdes under solenna former den 15 juli 1640. I öppningsprocessionen vandrade Rothovius bakom greve Brahe och höll en tacksägelsepredikan i domkyrkan. Han utsågs till akademins förste prokansler. 

Rothovius inverkade aktivt på akademins verksamhet, särskilt på dess teologiska fakultet. Prokanslerns åsikter hade också särskild tyngd genom att tre av hans svärsöner satt i akademins konsistorium. Rothovius inflytande framgår även av det faktum att nio av elva professorer kom från svenska sidan, bland dem två från skolan i Nyköping samt rektorn för skolan i Växjö, Michael Wexionius-Gyldenstolpe. Den senare blev den filosofiska fakultetens förste dekanus. Hälften av studenterna under det första årtiondet kom likaså från svenska sidan: de från Rothovius och Wexionius-Gyldenstolpes hemlandskap Småland favoriserades särskilt vid utdelandet av stipendier. 

Rothovius behärskade inte finska. Av denna orsak fick han lov att byta biskoparnas gamla prebendepastorat S:t Marie mot Pargas, som var svenskspråkigt men mindre och fattigare. Språkfrågan dök upp också i tvisterna mellan biskopen och de finskspråkiga borgarna i Åbo. ”Du är inte vår präst, du kan inte heller predika och lära oss på vårt eget språk, utan snarare har du ringaktat oss och kallat oss finnar, hundar och svin”, yttrade en av dem. Borgarna beklagade sig också över att biskopen beskyllde dem för att de infann sig i kyrkan endast för vanans skull och utropade där en eller två gånger ”Jumala, Jumala” – det finska ordet för Gud. 

Biskopen sörjde dock för att Guds ord gjordes tillgängligt på finska. Han återuppväckte den 1602 tillsatta bibelöversättningskommittén, och den första översättningen av hela Bibeln till finska kom från trycket 1642. I ett cirkulär uppmanade Rothovius alla de församlingar, i vilka det finska språket var ”livskraftigt” att köpa den. 

Då 1640-talet led mot sitt slut beklagade sig Rothovius allt oftare för Axel Oxenstierna över att han var skröplig, och tog också upp frågan om sin efterföljare. Den högste ledamoten av domkapitlet och universitetets förste professor i teologi, Aeschillus Petraeus, var enligt hans åsikt nog en bra, lärd och nyttig man, men helt oförmögen att upprätthålla kyrkotukten, ”isynnerhet i detta land”. Rothovius egen kandidat var Michael Wexionius-Gyldenstolpe, viken han i olika sammanhang försökte få upphöjd till den teologiska fakulteten. Såväl Per Brahe som teologerna ställde sig emellertid på tvären, och biskopen fick lov att retirera i frågan. Även om Rothovius bedömning av Petraeus ledaregenskaper senare visade sig vara riktig, kan man gott förstå att stiftet önskade sig en mera foglig herde. 

Simo Heininen 

Isak (Isaac, Isaac Bergeri) Rothovius, född 1572 i Angelstad i Småland, död 10.12.1652 i Åbo. Son till Birger Rothovius. Gift 1604 med Anna Eriksdotter, 1613 med Catharina. 

PRODUKTION. Några christeliga booth predikningar (1643); Then christelig Läran om een sanskyllig Boot och Bättring (1645). Ett flertal likpredikningar m.fl. småskrifter, se Suomen kansallisbibliografia 1488−1700 (1996); M. Parvio, Isaacus Rothovius. Turun piispa (1959). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Juva, Varsinais-Suomen seurakuntaelämä puhdasoppisuuden hallitsemina vuosisatoina 1600−1808. Varsinais-Suomen historia VII:3 (1955); M. Klinge et al., Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); E. Lehtinen, Hallituksen yhtenäistämispolitiikka Suomessa 1600-luvulla (1961); M. Parvio, Isaacus Rothovius. Turun piispa (1959). 

BILDKÄLLA. Rothovius, Isak. C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet II (1904).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4078-1416928956684

Upp