Skriv ut
GUSTAV III
(1746–1792)
Sveriges konung
Gustav III lyckades genom sin politiska begåvning överföra makten från riksdagens ständer till monarken. Som vän av konst och litteratur var Gustav en mecenat av samma rang som Fredrik II av Preussen och Katarina II av Ryssland. Hans krigspolitik väckte en finsk opposition, som lekte med tanken att lösgöra Finland från Sverige. Det gustavianska statsskicket förblev i kraft i Finland då storfurstendömet år 1809 förenades med Ryssland.
Prins Gustav föddes i januari 1746 som den förste infödde tronföljaren i Sverige sedan Karl XII. Som nyfödd var han fysiskt klen, och han kom hela sitt liv att halta till följd av skador vid födseln. Intellektuellt utvecklades han tidigt. Hans utbildning inleddes redan då han var tre år gammal. Ständerna hade utnämnt greve Carl Gustaf Tessin till att leda kronprinsens uppfostran. Tessin råkade dock i osämja med kungaparet Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik och nedlade sitt ämbete 1754. Under riksdagen 1755–1756 gjorde hovpartiet och kungaparet ett misslyckat försök till statskupp. Ständerna fördömde kuppen, och flera av dess ledare avrättades. Kronprinsens uppfostrare byttes också ut. Till ny guvernör för prinsen utnämndes friherre Carl Fredrik Scheffer, liksom Tessin en framstående hattpolitiker. Prins Gustav lärde sig franska men inte klassiska språk. Rikshistoriografen och hovskalden Olof von Dalin undervisade honom i historia och geografi. Prinsen tränades för offentliga uppträdanden och visade tidigt intresse för konst, litteratur och teater.
Efter att den formella utbildningen avslutats 1762 förberedde sig Gustav för sina uppgifter som monark. Han reste omkring i riket och tog del i rådets förhandlingar. Han var även kansler för Uppsala universitet. Gustav bekantade sig med den samtida politiska litteraturen och tog särskilt intryck av den franske fysiokraten Lemercier de La Rivière, som stödde upplyst envälde.
Sitt första försök att stärka kungamakten gjorde kronprins Gustav vid slutet av år 1768. Han förmådde sin far, kung Adolf Fredrik, att försöka sammankalla riksdagen för att lösa den rådande finanskrisen. Riksrådet vägrade, varefter kungen tillfälligt abdikerade. Prins Gustav var beredd att göra en militär kupp, men planen blev onödig då rådet sammankallade ständerna i Norrköping 1769. Ständerna avfärdade dock alla anspråk på att stärka kungens makt.
Hösten 1770 reste kronprinsen till Paris. Han skulle bekanta sig med förhållandena i Frankrike, med konst och litteratur, men även föra politiska förhandlingar. På operan i Paris fick han veta att kung Adolf Fredrik hade avlidit den 12 februari 1771.
På riksdagen, som sammanträtt för tronskiftet, blev Gustav III:s regentförsäkran föremål för ständernas och partiernas rivaliteter och privilegiestrider. Gustav strävade till att utnyttja dessa strider för att legitimera sina egna maktanspråk och försökte uppträda som medlare, men hans initiativ tillbakavisades av ständerna. Kungen började nu planera en statskupp för att stärka sin position.
En kupplan presenterades för kungen av den finländske officeren Jacob Magnus Sprengtporten. Ett myteri skulle börja i Finland, varifrån skärgårdsflottan skulle segla till Stockholm och överraska ständer och råd. Ett annat uppror skulle samtidigt börja i Skåne. Samtidigt som dessa intriger utvecklades kröntes Gustav III försommaren 1772 i Storkyrkan i Stockholm.
Sedan rådet fått underrättelser om uppror i Skåne skred Gustav själv till verket den 19 augusti 1772. Han höll ett brandtal för gardesofficerarna, tog emot deras trohetsed och lät upplösa rådet. Två dagar senare möttes ständerna på kungens order i tronsalen. Hans förslag till ny regeringsform godkändes enhälligt, då trupper placerats kring slottet och kanoner stod laddade på gården. Gustav trädde inför ständerna, fördömde regeringsformen och partiväldet och lovade att värna den ”rätta friheten”.
Regeringsformen av år 1772 blev kort och oklar. Ständernas sammankallande var beroende av kungen. Kungen utnämnde riksråden och ledde utrikespolitiken, men då det gällde krig, fred och alliansfördrag måste han höra rådet.
Efter revolutionen inledde Gustav reformer som skulle spegla hans roll som upplyst despot, bland annat förbjöd han tortyr vid förhör och inskränkte utmätandet av dödsstraff. Betecknande för hans verk var att gamla förvaltningsorgan åsidosattes och att reformerna genomfördes genom betrodda personer och nya ämbetsverk. Gustavs förhållande till religionen var ytligt, men då upplysningsfilosoferna förespråkade religionsfrihet beslöt han att ge riket dess första toleransedikt år 1781; det omfattade kristna av utländsk bekännelse. Följande år fick också judar rätt att bo i Sverige. Tryckfrihetsförordningen från 1766 upphävdes dock. Gustavs nya förordning av år 1774 begränsade yttrandefriheten avsevärt, då den förbjöd all kritik av kung och regering.
Gustav visade intresse för förvaltningen och rättsväsendet i Finland. Han fann de finska länen för stora och beslöt dela upp Österbotten i Vasa och Uleåborgs län och avskilja Kuopio län från Kymmenegårds län. Därtill grundade han en ny hovrätt i Vasa 1776. Han grundade även de nya städerna Tammerfors, Kuopio och Kaskö. Kronobrännerier grundades i Tammerfors och Kuopio. Kungens stora vägarbeten i Finland framkallade klagomål och strejkande hos allmogen, som också ogillade det pågående storskiftet.
År 1766 hade Gustaf förmälts med den danska prinsessan Sofia Magdalena. Deras förhållande var kyligt, och man fruktade att riket skulle bli utan tronarvinge. Kungens betrodde, den i Finland födde hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck, medlade mellan makarna, och i februari 1778 meddelade kungen att drottningen var havande. I hovkretsar påstods att Munck var far till barnet. Änkedrottning Lovisa Ulrika, som avskydde sin svärdotter, trodde på ryktena. Detta ledde till en fullständigt brytning mellan kungen och hans mor, och en försoning kom till stånd först på Lovisa Ulrikas dödsbädd.
För första gången efter statskuppen sammankallade Gustav ständerna i oktober 1778, för att de skulle bevittna tronföljarens födelse. I sitt trontal framställde han rikets ekonomiska läge i mycket positiv dager, trots ständiga finansproblem. Kronprins Gustav Adolfs födelse vände som han hoppats uppmärksamheten mot kungahuset och framtiden.
Gustav ville återge Sverige dess ställning som stormakt. Till en början inriktade han sig på Norge. Erövringsplanen förutsatte Rysslands neutralitet. Sommaren 1783 reste Gustav III därför till Fredrikshamn för att träffa Katarina II, men kejsarinnan gav inga löften. Samma år reste han till Frankrike och flera italienska stater. Besök av konstsamlingar, antika monument och opera varierades med politiska underhandlingar. Kungen ingick ett handelsfördrag med Frankrike, varvid Sverige fick ön Saint-Barthélémy i Västindien som koloni.
År 1786 sammankallade han åter riksdagen, i hopp om att få stöd för sina nya planer att gå i krig mot Ryssland i stället för att erövra Norge. Men oppositionen vaknade och kungens förslag rörande arméns underhåll och grundandet av statliga sädesmagasin röstades ned. Den finska adeln klagade över storskiftet, och bönderna lyfte fram hembränningen, förbjuden sedan 1772, som den viktigaste frågan. Kungen beslöt upplösa riksdagen i förtid.
Sensommaren 1787 planerade Gustav på nytt ett krigståg mot Ryssland, som då var i krig med Turkiet. Tanken var att göra ett kniptångsanfall mot S:t Petersburg via Ingermanland och Finland. Sommaren 1788 reste kungen till Finland för att personligen leda operationerna. De misslyckades dock genast. Sjöslaget vid Hogland slutade utan avgörande, och svenskarna kunde inte genomföra landstigningen söder om S:t Petersburg.
Det gick inte bättre i Finland: Savolaxbrigaden lyckades inte erövra Olofsborg och i söder misslyckades den av kungen ledda erövringen av Fredrikshamn. Huvudarmén retirerade till Liikkala by, och kungen och Gustaf Mauritz Armfelt till Högfors i Kymmene socken med en mindre avdelning. Officerarna i Liikkala sände nu en not till den ryska kejsarinnan Katarina, i vilken de försäkrade sin fredsvilja. Då Gustav fick höra talas om Liikkalanoten avkrävde han officerarna ett löfte att kämpa till sista man. Detta provocerade fram Anjala förbundsakt, undertecknad den 12–13 augusti av 113 officerare som krävde fredsförhandlingar och ständernas sammankallande. Då även Danmark rustade till krig, lämnade kungen nu Finland, överlät högsta befälet i Finland åt sin bror, hertig Karl, och gav order att låta fängsla Anjalamännen.
Gustav inledde nu förhandlingar med grannstaterna. Han reste till Dalarna, talade till folket och fick allmogen att gå med på att ställa upp frivilliga trupper. Han lyckades också avvärja ett danskt anfall på Göteborg. I december sammankallade han ständerna, som möttes i februari 1789. På riksdagen klandrade Gustav III adeln i kraftiga ordalag. Oppostitionsledarna förbjöds att besvara hans klander och beordrades avlägsna sig.
Så framlade kungen sin Förenings- och säkerhetsakt. Den innebar Gustav III:s andra revolution och nästan obegränsat kungligt envälde. Riksdagen skulle endast behandla initiativ från monarken, som ensam fick bestämma om krig. Ständernas rätt att bevilja skatter vågade Gustav inte upphäva. Rådet upplöstes i praktiken. Medlemmar av adelsoppositionen fängslades, varefter Förenings- och säkerhetsakten godkändes i de ofrälse stånden. Den nya grundlagen förklarades därmed träda i kraft.
Kriget fortsatte, och Gustav deltog som överbefälhavare. Först sommaren 1790 uppnådde Sverige sådana segrar att Ryssland kunde gå med på fred utan territoriella förluster för Sverige. De svenska flottorna blev i början av juni instängda i Viborgska viken, men lyckades bryta sig ut och flydde till Svensksund, där skärgårdsflottan besegrade ryssarna den 9 juli 1790. Under det ”viborgska gatloppet” lät kungen sin slup kryssa mellan fartygen under kulregnet; han var också närvarande bakom stridslinjerna vid Svensksund.
Freden slöts den 14 augusti 1790 i Värälä. Nu ville Gustav upprätta nya förbindelser med stormakterna. Skakad av händelseutvecklingen i Frankrike reste han till Aachen för att leda ett korståg mot den franska revolutionen, men förhandlingarna med Spanien och Ryssland om detta ledde inte till något resultat.
I december 1791 sammankallade Gustav den sista riksdagen under sin regeringstid. Ständerna möttes i januari i Gävle. En stark truppstyrka garanterade ordningen. Ständermötet blev kort och behandlade huvudsakligen frågor som berörde statsfinansernas kaotiska läge.
Efter det olagliga kriget och franska revolutionen hade oppositionen mot kungen radikaliserats. Dess konspirerande kärna utgjordes av ett hundratal unga adelsmän. Slutligen utfördes ett attentat mot kungen den 16 mars 1792, på en maskeradbal i Stockholm, varvid Jakob Johan Anckarström sköt kungen i ländryggen. Pistolen var laddad med ett par kulor och rostig nubb. Gustav III avled den 29 mars 1792 i blodförgiftning.
Gustav III:s intresse för konst och kultur lämnade ett mer bestående arv än hans utrikespolitik. Lagd för retorik och vältalighet, skrev han med andra författares biträde dramatiska stycken, däribland Gustaf Adolfs ädelmod och Gustaf Adolf och Ebba Brahe samt Gustaf Vasa. I dessa framträder hans regentideal: kungen är den gode, allsmäktige fadern som tillbeds av sitt folk. Gustav regisserade också baletter, maskerader och tornerspel. Sveriges förflutna som stormakt lyftes i alla sammanhang fram. Av politiska skäl introducerade kungen också en särskild ”nationell dräkt” för ämbetsmännen och adeln.
År 1786 grundade Gustav III Svenska Akademien, vars uppgift var att värna om det svenska språket och litteraturen. På samma gång gav han nytt liv åt den äldre Vitterhetsakademien. Kungliga Vetenskapsakademien, grundad 1739, intresserade han sig inte lika mycket för, och universiteten fick inte heller samma uppmärksamhet. Den 1771 grundade Kungliga Musikaliska akademiens första stadgar godkändes av Gustav. Han beskyddade också bildkonsten och gav 1773 Kungliga Akademien för de fria konsterna dess första stadgar. Han var väl bevandrad i arkitektur, och efter hans Italienresa kom klassicismen att dominera alla nya offentliga byggnader i landet. Den luftiga klassicism i möbler och inredning som vann tycke under hans regeringstid har benämnts ”gustaviansk stil”.
Ilkka Mäntylä, Rainer Knapas och Charlotta Wolff
Gustaf, Sveriges konung Gustav III 1771−1792, född 24.1.1746 i Stockholm, död 29.3.1792 i Stockholm. Föräldrar konungen av Sverige Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, dotter till konungen av Preussen Friedrich Wilhelm I. Gift 1766 med Sofia Magdalena, dotter till konungen av Danmark Frederik V och Louise, dotter till konung Georg II av Storbritannien och Irland.
PRODUKTION. Konung Gustaf III:s samlade skrifter i politiska och vittra ämnen tillika med dess brevväxling I–VI. Stockholm (1806−1812); Konung Gustaf III:s efterlämnade och femtio år efter hans död öppnade papper I–III. Uppsala (1843−1845); Gustave III par ses lettres. Stockholm (1986); Gustaf III. Mannen bakom myten. Höganäs (1992).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Y. Blomqvist, Kustavilainen aika. Suomen historia 4 (1986); B. Hennings, Gustaf III som kronprins. Stockholm (1935); B. Hennings, Gustaf III. En biografi. Stockholm (1957); B. Hennings, Ögonvittnen om Gustav III. Stockholm (1960); O. Jägerskiöld, Den svenska utrikespolitikens historia II:2, 1721−1792. Stockholm (1957); Katarina den stora & Gustav III. Nationalmusei utställningskatalog No 610. Helsingborg (1998); G. Landberg, Gustaf III inför eftervärlden. Stockholm (1968); E. Lönnroth, Den stora rollen. Kung Gustaf III spelad av honom själv. Stockholm (1986); M.-C. Skuncke, Gustaf III. Det offentliga barnet. Stockholm (1992); H. Tandefelt, Konsten att härska. Gustaf III inför sina undersåtar (2008).
BILDKÄLLA. Gustav III. Pastell: L. Pasch d.y. Finlands nationalmuseum. Museiverket.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4047-1416928956653