Skriv ut          Tillbaka

GUSTAV IV ADOLF


(1778–1837)


Sveriges konung


Gustav IV Adolf var Sveriges och Finlands sista gemensamma regent. Han försökte förbättra statens finanser och bevara freden med Ryssland. Napoleontidens stormakts-politiska förvecklingar och kungens bristande omdömesförmåga ledde dock till att Sverige förlorade Finland, vilket i sin tur också ledde till att Gustav och hans efterkommande miste den svenska kronan.

 

Gustav Adolf var det enda överlevande barnet till Gustav III och Sofia Magdalena. Han växte upp i ensamhet, försjönk tidvis i melankoli och fick också nervösa sammanbrott, som vid sidan av de genetiska faktorerna förklarats med mordet på fadern. Hans omgivning oroade sig tidigt för hans psykiska hälsa. Gustav Adolf fick en god teoretisk utbildning; han undervisades i kristendomskunskap, historia, geografi, filosofi, svenska, franska, tyska och latin. Efter mordet på fadern placerades den trettonårige Gustav Adolf under sin farbrors, hertig Karl av Södermanland, förmyndarskap. I praktiken överlät hertig Karl makten till sin gunstling friherre G.A. Reuterholm, president i Kammarrevisionen, till vilken Gustav Adolf förhöll sig kyligt men korrekt. På sin adertonårsdag, den 1 november 1796, förklarades Gustav Adolf myndig.


 

Gustav III hade föreskrivit att man skulle välja en gemål åt sonen då denne fyllde sjutton år, och äktenskapsplanerna blev det första skedet i efterföljarens deltagande i storpolitiken. Liksom alltid då det handlade om kungahusets äktenskapsförbindelser var det en utrikespolitisk fråga. Reuterholm ville länge förhindra ett förbund mellan Sverige och Ryssland och fick Gustav Adolf att trolova sig med en prinsessa av Mecklenburg-Schwerin. Reuterholm ändrade dock sin uppfattning och reste 1796, tillsammans med hertig Karl och tronföljaren, för att fria till Katarina II:s sondotter Alexandra. Trolovningen upplöstes i sista stund, då Gustav Adolf vägrade underteckna en försäkran att Alexandra fritt skulle få utöva sin ortodoxa tro i Sverige: på grund av misslyckandet avskedades Reuterholm. Sedan han bestigit tronen 1797 gifte sig Gustav Adolf med Friederike Dorothea Wilhelmine av Baden. Äktenskapet blev aldrig fullständigt harmoniskt.


 

Gustav Adolfs sätt att regera fick en byråkratisk prägel. I motsats till sin far och farbror tog han upp alla viktiga ärenden i regeringskonseljen. Gunstlingsvälde och specialorgan var främmande för honom. Han upphävde förmyndarregeringens domar mot faderns anhängare och upphöjde dessa till höga positioner. Rikets finanser hade alltsedan Gustav III:s ryska krig varit dåliga. Gustav Adolf försökte underlätta situationen genom sparsamhet inom hovet och förvaltningen, men läget förvärrades genom svälten 1798–1799 och Napoleonkrigen. Till slut blev det nödvändigt att sammankalla ständerna i Norrköping 1800. Vid denna riksdag kröntes han också till Gustav IV Adolf.


 

Även om kungens alla lagförslag gick igenom i riksdagen mötte han kraftig opposition inom adeln. Fem adelsmän avsade sig sitt adelskap och sju vägrade att delta i ståndets sammanträden. På kungens befallning inledde hovrätten en process, men den utmynnade i friande domar eller förkastade åtal. Det ledde dock till att Gustav Adolf inte längre sammankallade ständerna utan genomförde reformer utan riksdagen. Han intresserade sig speciellt för storskiftet och för svenska Pommern. År 1803 pantsatte kungen Wismar till hertigen av Mecklenburg-Schwerin för att tillfälligt öka statens penningintäkter. I svenska Pommern försökte man ta i bruk svensk lag och förvaltning.


 

Gustav Adolf besökte Finland flera gånger. Som nioåring följde han med sin far till den stora militärinspektionen i Parola och väckte förtjusning genom några enkla fraser på finska. Åren 1796 och 1800 reste han längs kusten till S:t Petersburg. År 1802 gjorde han ett mera officiellt besök med sin gemål och en stor svit. Han närvarade vid promotionen i Åbo och fortsatte sedan via lägret i Parola till riksgräsen vid Abborfors. Här inträffade en utrikespolitisk incident, då kungen bestämde att hela gränsbron skulle målas i de svenska färgerna gult och blått. Ryssarna målade omedelbart om den i svartvitt. Tvisten gick så långt att det gavs order att beskjuta de ryska målarna, men slutligen gav kungen efter. Från gränsen reste han sedan till S:t Michel och Rantasalmi, där han befordrade Haapaniemi krigsskolas kadetter till officerare. Kungaparet tog sedan vägen över Uleåborg tillbaka till Åbo, där det nya akademihusets grund murades. Som ett ynnestbevis för Finland gav kungen sin yngre son Karl Gustav titeln storhertig av Finland. Prinsen dog dock redan 1805.


 

De bildade kretsarna hade förväntansfullt glatt sig åt Gustav IV Adolfs trontillträde, men de blev snart besvikna. Kungens kulturpolitik var reaktionär. År 1798 stiftades en ny tryckfrihetsförordning, som starkt begränsade pressfriheten. Ett studentupptåg i Uppsala ledde till att kungen avsade sig sin befattning som kansler för universitetet. År 1806 beslöt han att förbjuda operaföreställningar och planerade att låta riva operahuset där hans far mördats. Han begränsade också de kringresande teatersällskapens verksamhet. Däremot återupplivade han Svenska Akademien, som Reuterholm hade låtit suspendera.


 

Kungen ledde själv utrikespolitiken. Till en början utvecklade han tanken att erövra Norge med Frankrikes hjälp, med uppoffrande av svenska Pommern. Den franska direktorialregimen visade dock inget intresse för idén, och 1799 avbröts de diplomatiska förbindelserna mellan länderna. Då försökte Gustav Adolf åter närma sig Ryssland. Sveriges handel led mycket av Storbritanniens sjöfartspolitik, och därför ingick kungen under sitt besök i S:t Petersburg år 1800 ett neutralitetskonvention med Ryssland. Också Danmark och Preussen anslöt sig, varpå britterna angrep den danska flottan. De planerade även att angripa den svenska flottbasen Karlskrona, men planerna skrinlades sedan tsar Paul I mördats och efterträtts av den engelsksinnade Alexander I.


 

I det här skedet försökte Gustav Adolf åter närma sig Frankrike, men dess nye ledare, Napoléon Bonaparte, var ointresserad. I stället nåddes en försoning med Storbritannien. Gustav Adolfs antipati mot Bonaparte blev allt starkare, och han kunde inte tåla att denne lade sig i de tyska staternas angelägenheter. Han reste 1803 till Baden och Bayern för att träffa sin tyska gemåls släktingar. Vid denna tid lät Bonaparte röva bort hertigen av Enghien från Baden för att sedan avrätta honom. Gustav Adolf återkallade nu sin diplomatiske representant från Paris, och sedan han utsatts för skymfningar i den franska pressen bröt han alla förbindelser med Frankrike och förbjöd införandet av franska trycksaker till Sverige.


 

Kungens långvariga vistelse utomlands väckte missnöje i hemlandet. Då han i början av år 1805 återkommit lyckades han ingå ett förbund med Storbritannien, vilket inbringade Sverige stora subsidier. I oktober 1805 förklarade Sverige krig mot Frankrike och Bonaparte, vilken under tiden gjort sig till kejsare. Det nya pommerska kriget 1805–1807 blev en besvikelse. Kungen misslyckades totalt i sitt försök att själv föra befäl. Kejsar Napoleons seger vid Austerlitz splittrade hela den antifranska koalitionen.


 

De verkliga svårigheterna började sommaren 1807. Den fransk-rysk-preussiska fredsuppgörelsen i Tilsit underminerade basen för Gustav Adolfs utrikespolitik, vänskapen med Ryssland. Storbritannien var nu Sveriges enda allierade. Kungen kunde ändå inte tänka sig att sluta fred med Napoleon. Samma år började han identifiera korsikanen som upphöjt sig till kejsare med det odjur som omtalas i Uppenbarelseboken, och att han själv skulle drabbas av evig olycka om han förhandlade med honom.


 

För att knäcka den brittiska exporten hade Napoleon 1806 förbjudit import av brittiska varor till kontinenten. I Tilsit hade Napoleon och Alexander I kommit överens om att Ryssland skulle tvinga Sverige med i kontinentalblockaden. Ryssland försökte först att gå den diplomatiska vägen, men Gustav Adolf var oemottaglig för argument. I februari 1808 överskred de ryska trupperna riksgränsen mot Finland. Härefter mottog Sverige en krigsförklaring också från Danmark. Brittiska hjälptrupper hindrade dock ett danskt anfall på södra Sverige.


 

Finska kriget blev en total katastrof. Ryska trupper överskred gränsen vid Abborrfors i februari 1808. Krigets överbefälhavare W.M. Klingspor anlände till krigsskådeplatsen i mars och anbefallade reträtt; armén retirerade norrut. Sveaborg kapitulerade i maj, och ett halvår senare var Finland ockuperat av fienden ända upp till Kemi älv. Gustav Adolf planerade att återerövra Finland sommaren 1809 och lät utskriva en stor krigsgärd. I armén grodde missnöjet på grund av motgångarna i kriget och därtill över att kungen fråntagit de tre fotgärdena deras rangföreträden, med motiveringen att en del officerare uppträtt fegt under ett av de misslyckade landstigningsföretagen. Inom armén uppstod en stark opposition, och i den västra armén inledde Georg Adlersparre ett uppror. Kungen planerade att fly till den södra armén, som ännu stödde honom, men han fängslades av en liten grupp officerare i Stockholm och sattes i arrest på slottet. Hertig Karl blev riksföreståndare, ständerna sammankallades, krigsgärden inställdes och fotgärdena fick tillbaka sina privilegier.


 

Gustav Adolf gav genast upp. På sin faders dödsdag, den 29 mars, undertecknade han sin abdikation. Han yrkade länge på sin sons rätt att ärva tronen, tills de nya makthavarna hotade att åter väcka till liv de gamla ryktena om Gustav Adolfs börd. Ständerna uppsade den 10 maj 1809 tro och lydnad till kungen och förklarade honom och hans bröstarvingar tronen förlustiga, emedan Gustav Adolf genom sin självsvåldiga utrikespolitik och sina olagliga företag brutit mot sin kungaförsäkran. Till ny kung valdes hertig Karl.


 

I december 1809 lämnade den före detta monarken, hans maka och deras fyra barn Sverige. Den före detta drottningen och barnen stannade i Baden; Gustav Adolf själv fortsatte till Schweiz. Makarnas förhållande försämrades och 1812 skildes de. Gustav förde en landsflyktigs oroliga liv. Till en början försökte han få kontakt med olika furstehus, men gav sedan upp hoppet och levde inkognito i olika städer i Europa, ibland under mycket anspråkslösa förhållanden, emedan han avstått sin inkomst och egendom åt sin familj. Tidvis hade han allvarliga sinnesstörningar. Från och med 1833 levde han under namnet ”överste Gustafsson” på ett anspråkslöst värdshus i S:t Gallen, där han dog 1837.


 

Gustav IV Adolfs eftermäle svärtades länge av de segerrika revolutionsmännen från 1809, och den negativa bilden understöddes också av den nya kungaätten Bernadotte. Först i början av 1900-talet började forskningen visa viss förståelse. Senare forskning har i viss mån rehabiliterat Gustav genom att visa att hans politik styrdes av legitimistiska och religiösa motiv samt oro för den politiska balansen i Europa. Han var ingen realpolitiker, utan fattade beslut som inte stod i balans med rikets resurser.


 

Ilkka Mäntylä


 

Gustaf Adolf, Sveriges kung Gustav IV Adolf 1796−1809, född 1.11.1778 i Stockholm, död 7.2.1837 i S:t Gallen, Schweiz. Föräldrar kung Gustav III av Sverige och Sofia Magdalena, dotter till kungen av Danmark Frederik V. Gift 1797 med Fredrika, dotter till Karl Ludwig arvprins av Baden och Amalie Friederike av Hessen-Darmstadt.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. H.A. Barton, Scandinavia in the Revolutionary Era 1760−1815. Minneapolis (1986); S. Carlsson, Gustaf IV Adolf. En biografi. Stockholm (1946); S. Carlsson & J. Rosén, Svensk historia II. Tiden efter 1718. Stockholm (1961); G. Landberg, Den svenska riksdagen under den gustavianska tiden. Sveriges riksdag. Stockholm (1932).


 

BILDKÄLLA. Gustav IV Adolf. Oljemålning (kopia). Foto: C. Grünberg. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4049-1416928956655

 

Upp