ALEXANDER I


(1777–1825)


Storfurste av Finland, kejsare av Ryssland


Kejsar Alexander I:s världshistoriska betydelse grundar sig främst på att han var Napoleons viktigaste motspelare under brytningsskedet i början av 1800-talet. Under samma historiska epok lösgjordes Finland från svenska riket och blev en del av Ryssland. Kejsarens personliga linje hade avgörande betydelse för att Finland blev en separat stat och fick sin ställning som sådan befäst. I Finland blev Alexander I också med rätta känd som den finska statens, och den inom statens ram framvuxna finska nationens, grundare.

 

Storfurst Aleksandr Pavlovitjs födelse den 23 december 1777 var en viktig händelse i ryska riket. Under hela 1700-talet hade den Romanovska dynastins bestånd varit osäkert i brist på manliga tronarvingar. Den kortvarige kejsaren Peter III (på fädernet av ätten Holstein-Gottorp) fick bara en son med Katarina II, innan han störtades och mördades. Denne son, Pavel Petrovitj, kejsar Paul I, var också barnlös i sitt första äktenskap, men i det andra äktenskapet blev han far till inalles fyra söner och sex döttrar, och genom dem kom dynastin att fortleva.


 

Alexander fick en god och grundlig uppfostran under sin farmor kejsarinnan Katarinas överinseende, med de franska samhällsfilosoferna som viktiga författare. Hans informator var schweizaren F. C. La Harpe, vars betydelse ofta framhållits redan av samtiden och senare i forskningen och av Alexander själv. La Harpes undervisning (på franska) betonade romerska samhällsdygder genom historia och statskunskap, mot envälde, godtycke, livegenskap och för ärlighet och rättssinne. Samtidigt undervisades Alexander och hans yngre bror Konstantin naturligtvis också i krigsvetenskaper, på ryska och tyska. Engelska hade han lärt sig av sin barnsköterska.


 

Kejsarinnan Katarina skyndade även på Alexanders giftermål, och “beställde” i det syftet markgrevens av Baden två döttrar till S:t Petersburg. Storfursten fattade tycke för den äldre systern Louise och hon för honom; äktenskapet knöts 1793 och den nya storfurstinnan fick det ortodoxa namnet Elisabeth (ryska Jelizaveta). Kejsarinnan Elisabeths liv har inga andra beröringspunkter med Finlands historia annat än att hon 1802 tillsammans med sin syster, som också befann sig i Ryssland, reste till Abborfors vid den dåvarande gränsen mellan Ryssland och Sverige för att träffa en tredje syster, den svenska drottningen.


 

Alexanders far kejsar Paul I mördades genom en aristokratisk sammansvärjning i mars 1801. Att tronföljaren Alexander var mer eller mindre omedveten om sammansvärjningen ingick i kuppmakarnas planer, men samvetskval kom att förfölja kejsaren under hela hans liv och kan ha underblåst de rykten om hans frånfälle som senare kom i spridning. Alexander strävade under hela sin regering till en förstärkning av statsmakten på den adliga elitens bekostnad, men redan sättet för hans tronbestigning var en påminnelse om att kejsaren inte kunde underskatta denna elit.


 

Alexander I inledde sin regeringsperiod i de stora administrativa reformernas (grundandet av ministerier) och ännu större reformplanernas tecken. Reformpolitiken fick stadga och kontinuitet efter att Michail Speranskij 1806 blev statssekreterare och snart kejsarens närmaste medhjälpare. Den lågättade Speranskij ville genomföra reformer efter fransk modell i Ryssland, av vilka de viktigaste var Napoleons Code civil och att göra ämbetskarriären avhängig av studier och verklig förmåga snarare än av börd och anciennitet. Denna tendens motsvarade strävandena under Alexanders ”La Harpeska” reformperiod, då han gick in för att utveckla Ryssland till ett lag- och rättssamhälle, att begränsa privilegierna och effektivera administrationen. Under Alexander I:s regering grundades och reformerades läroanstalter och särskilt universitetet i stor omfattning i Ryssland. Genom målmedveten import av utländsk litteratur och hävande av restriktioner för resande strävade kejsaren till att öppna sitt rike för civilisatoriska impulser ägnade att motverka ineffektivitet, godtycke och korruption. Under hans regeringstid spred sig också franska språket i mycket bredare kretsar än tidigare.


 

De första åren av Alexander I:s styre rådde fred, men 1804 försämrades situa­tionen; Frankrikes expansion i Medelhavsområdet väckte ryska protester, samtidigt som mordet på hertigen av Enghien gav upphov till en våg av monarkistisk-legitimistisk fientlighet riktad mot Napoleon och Frankrike. År 1805 slöts i S:t Petersburg ett förbund mellan Ryssland och England, till vilket också Österrike senare anslöt sig, vilket ledde till det tredje koalitionskriget. Alexander I deltog personligen i kriget och var med om det stora nederlaget vid Austerlitz den 2 december 1805. I juni 1807 besegrade Napoleon Ryssland och Preussen i det avgörande slaget vid Friedland; freden slöts i Tilsit den 7 juli med Ryssland och den 9 juli med Preussen. Fredsfördraget och det hemliga avtal som slöts i samband med det gällde hela Europa. Frankrikes mål var att knäcka England med hjälp av en handelsblockad, kontinentalsystemet, i vilken man beslöt att tvinga med också Portugal, Danmark och Sverige – varvid Frankrike gav Ryssland fria händer i svenska rikets östra del, Finland. Efter att Sverige vägrat bryta sina förbindelser med England och ansluta sig till den rysk-franska koalitionen startade Ryssland krig i februari 1808 och intog snabbt Finland inklusive Åland och en del av norra Sverige, men vägrade fortsätta kriget längre. Vid freden i Fredrikshamn 1809 avträdde Sverige de områden som Ryssland redan under kriget erövrat och som var viktiga för Ryssland på grund av försvaret av S:t Petersburg, och engelska örlogsfartyg kunde röra sig fritt på Östersjön under resten av kriget. Redan tidigare, i början av sin regering, hade Alexander I införlivat Georgien i sitt rike.


 

Den politik Alexander I gick in för i det snabbt erövrade Finland byggde på många faktorer som alla verkade i samma riktning. Både av humanitära skäl och för att få bukt med det ihållande gerillakrig som startat bland befolkningen, garanterade kejsaren redan i början av ockupationen finländarna religionsfrihet, bevarande av ståndsprivilegierna och ämbetena och att man i Finland inte skulle införa utskrivning av krigsfolk efter rysk modell. Samtidigt meddelade han att han för alltid införlivat Finland med ryska riket och förutsatte en trohetsed av finländarna. De högre stånden i Finland hade för sin del redan innan kriget beundrat Alexanders reformpolitik bl.a. i Livland; den skilde sig fördelaktigt från kung Gustav IV Adolfs person och trångsynta censurpolitik. Inom de ledande kretsarna i Finland uppstod snart ett samförstånd om att det bästa var att erkänna erövringen som ett fullbordat faktum och utgående från det försöka påverka utformandet av landets framtida administrativa ställning.


 

Särskilt efter beslutet att sammankalla Finlands ständer till lantdag i Borgå i mars 1809 fick Alexander I:s insats stor politisk bärkraft. Genom sitt personliga framträdande, genom ceremonierna, talen och deklarationerna med försäkringar om kejsarens välvilja och humanitet – och också genom att utdela generösa belöningar – lyckades Alexander inte bara vinna de ledande kretsarna i Finland, och snart också folkets breda lager, för sin sak, han rent av hänförde sina nya undersåtar. Härvid hade det en avgörande betydelse att Speranskij fick ansvaret för att sköta de finska ärendena.


 

Alexanders Finlandspolitik hade två väsentliga beståndsdelar. För det första grundades ett särskilt administrativt centralorgan, den kejserliga regeringskonseljen (senare senaten) för Finland, och finska centrala ämbetsverk som motsvarade de gamla svenska; domstolsväsendet bevarade sin gamla form med den skillnaden att regeringskonseljen blev den högsta rättsinstansen. Finlands interna förvaltning införlivades alltså inte i den ryska eller i de baltiska ländernas förvaltningsstrukturer. I stället fick Finland sitt eget administrativa organ hos regenten i S:t Petersburg; först Kommittén för finska ärenden och sedermera kejsarens kansli eller statssekretariatet för Finland. Sekretariatet bestod under hela kejsartiden och indrogs officiellt först på sommaren 1918.


 

År 1812 beslöt kejsaren att det invid Sveaborg belägna Helsingfors skulle byggas om till ny huvudstad för Finland för att symbolisera och understryka landets nya ställning som storfurstendöme (Åbo var tillfällig huvudstad 1809–1819). Planeringen och byggnadsarbetena inleddes under ledning av verkliga statsrådet Ehrenström och arkitekten Engel. Senaten och de centrala ämbetsverkena flyttade till Helsingfors 1819 och universitetet 1828.


 

Det andra viktiga elementet i Alexanders Finlandspolitik var att kejsaren och Speranskij från första början ägnade särskild uppmärksamhet åt utbildningen av ämbetsmannakåren och prästerskapet, vilken ju var av central betydelse för utvecklingen av förvaltningen och den statliga och nationella bildningen. Den kungliga akademin, som till 1827 verkat i Åbo, omvandlades till kejserligt universitetet; universitetets särställning befästes från starten, och dess verksamhet, uppbyggnad och karaktär förändrades på ett avgörande sätt genom den fördubbling av driftsanslagen som infördes 1811 och genom byggnadspolitiken. Under ledning av sin vicekansler biskop Tengström och tack vare de stora fördelar som det uppnått, delvis redan under Åbotiden men särskilt senare då det i den övriga förvaltningens kölvatten flyttats till Helsingfors, blev universitetet ett av de starkaste fästena för den nya kejsartrogna finskheten och det därtill knutna tjänstemannaidealet.


 

Alexander följde med intresse den målmedvetna reformpolitik som inletts i Preussen genast efter nederlaget 1807, och där tjänstemannaskolningen och universitetsväsendet hörde till tyngdpunktsområdena. I Finland kom samma politiska inriktning till uttryck i att Speranskij vid sidan av sina många andra uppdrag också utnämndes till kansler för Finlands universitet. Grundandet av de nya finska ämbetsverken förknippades därmed intimt med tjänstemannautbildningen och skapandet av en intelligentsia, och man strävade till att göra den kejserliga akademin i Åbo till ”de bästa tyska universitetens like”.


 

Under 1811 och 1812 fattades viktiga beslut angående storfurstendömet Finlands ställning, där kejsarens personliga insats var av väsentlig betydelse. Utvidgningen av universitetet och beslutet att göra Helsingfors till huvudstad konsoliderade Finland internt och angav regeringens politiska riktning. Vid årsskiftet 1811–1812 införlivades ”Gamla Finland”, alltså de områden i Karelen som Sverige avträtt till Ryssland vid frederna 1721 och 1743 (tidigare Viborgs och Kexholms län ända till Kymmene älv), i det nybildade storfurstendömet Finland. Projektet planerades av kejsaren i samråd med friherre (sedermera greve) G. M. Armfelt som han kallat till sin nära rådgivare, och det sammanhängde med den ständigt aktuella strävan att avskaffa livegenskapens olägenheter genom att ställa olika grupper och områden utanför livegenskapssystemet. På ”Gamla Finlands” område stötte denna strävan dock på stora svårigheter.


 

I den här frågan, liksom vid sammankallandet av lantdagen 1809 och utbyggnaden av den finska förvaltningen, förde kejsaren tillsammans med Speranskij en moderat reformpolitik; Finlands i många avseenden gammalmodiga lagstiftning och ståndslantdag bevarades, men inom dess ramar genomfördes reformer. En av Speranskijs viktigaste målsättningar för hela kejsardömets del var just att förnya ämbetsmannakåren och knyta ämbetsmanna­banan till universitetsstudier. Speranskij avskedades 1812 och efterträddes av Armfelt. Dennes inflytande hade avgörande betydelse för att kejsarens Finlandspolitik fortsatte oförändrad.


 

Det viktigaste av besluten 1812 var traktaten med Sverige; för att ingå den anlände kejsaren för tredje gången till Finland, denna gång till Åbo. Efter att Napoleon anfallit Ryssland förband sig Sverige under kronprins Karl (XIV) Johan att förbli neutralt. Från och med 1812 höll sig Sverige till denna politik, där Finland räknades till Rysslands intressesfär, och man avstod från att söka revansch för förlusten 1809. Detta pacificerade Finland militärt under praktiskt taget hela kejsartiden.


 

Napoleons fälttåg mot Ryssland resulterade i stor förstörelse och stora ryska förluster, men samtidigt stärktes Rysslands internationella position betydligt. När Alexander med sina trupper och tillsammans med Preussens och Österrikes härskare tågade in i Paris 1814 efter att Napoleon besegrats, deltog officerare och manskap från ”Gamla Finland”. Efter att kriget mot Napoleon börjat hade Alexander inte på många år tid att ägna Finland någon uppmärksamhet; han tillbringade långa tider utomlands där krigshändelserna och internationella kongresser krävde hans närvaro, och senare företog han långa färder kors och tvärs i sitt rike.


 

År 1819 tog Alexander på nytt itu med Finlandsärendena på två fronter: han tillät förberedelser för ett nytt ständer­möte och gjorde en rundresa i Finland som hade stor betydelse för hans popularitet bland folket. Kejsaren kom till Sordavala från Olonets den 22 augusti, reste sedan till Kuopio och därifrån via Idensalmi vidare till stranden av Ule träsk, gjorde en äventyrlig avstickare till Kajana, reste därifrån till Uleåborg och vidare ner längs den österbottniska kusten först till Åbo och därifrån via Tammerfors till Tavastehus och Parola, där han inspekterade den finska armén, för att slutligen anlända till Helsingfors. I huvudstaden fick han med särskild tillfredsställelse bese de första av de stora byggnader som Engel ritat och som nu stod färdiga; kasernen, senatens hus och generalguvernörens palats. Kejsaren återvände den 15 september till S:t Petersburg, varifrån han på grund av en snabb försämring av den politiska situationen skyndsamt avreste till Polen.


 

År 1819 blev ett år av politisk turbulens; mordet på författaren och statsrådet August von Kotzebue som var i rysk tjänst väckte stor uppmärksamhet överallt och ledde, särskilt i Tyskland, till kännbara begränsningar av den allmänna opinionens frihet, pressfriheten och lantdagens befogenheter. Den som främst drev på begränsningarna var statskanslern furst Metternich, som var bekymrad över de allt starkare radikala strömningarna inom den tyska akademiska världen och i Italien. Alexander I anslöt sig till den Metternichska politiken, vars syfte var att bevara det europeiska statssystem som upprättats vid Wienkongressen. Ännu 1819 grundades parlament i de tyska staterna såsom kongressen förutsatte; till samma tendens hörde också planerna på att förvandla den finska lantdagen till en regelbundet sammanträdande institution och att stifta en särskild grundlag eller ny regeringsform för Finland. Den politiska oppositionsanda som växte fram i Polen och Tyskland och de uppror som bröt ut i Spanien, Neapel och på andra håll i Sydeuropa i början av 1820 ledde dock till att lant- och riks­dagarnas makt begränsades i många länder och till att reformplanerna för Finlands (och Rysslands) del begravdes. I Polen sammankallades däremot sejmen ännu 1825.


 

I Finland kom den skärpta inrikespolitiken till uttryck i att greve Steinheil 1824 efterträddes som generalguvernör av den mycket strängare general (sedermera greve) Zakrewskij. Vid samma tid skärptes också bestämmelserna om utrikesresor och, åtminstone i princip, tidningscensuren. Också kontrollen av universitetet blev aktuell, och ledde sedermera till att universitetet flyttades till Helsingfors där det kunde övervakas av senaten och ämbetsmannakåren. Universitetet genomlevde särskilt 1819–1822 ett slags oppositionsskede, som föranleddes av frågan om kunskaper i ryska skulle krävas vid studentexamen och i andra sammanhang; det hela slutade med en tämligen anspråkslös ”utrensningsoperation” och med seger för den Tengströmska, klassiskt patriotiska och lojala inriktningen.


 

Alexander I:s personliga utveckling influerades från och med slutet av kriget mot Napoleon av ett religiöst sökande, ett intresse för mystiska strömningar och också för lutheranismen; även här påverkades hans beslut av ombytliga sinnesstämningar, en benägenhet för dualistiskt tänkande och för att skjuta upp avgöranden. Också avgörandet om tronföljden blev uppskjutet. Kejsaren, vars båda döttrar hade avlidit i mycket späd ålder, och hans bror, tronarvingen och vicekonungen storfurst Konstantin hade redan 1822 enats om att Alexanders efterträdare inte skulle bli Konstantin utan deras yngre bror, storfurst Nikolaj. Denne informerades dock inte om saken.


 

Kejsar Alexander I insjuknade allvarligt och dog den 1 december 1825 i Taganrog på Krim. Hans hustru kejsarinnan Elisabeth avled under resan från Krim till S:t Petersburg i maj 1826. Trots att Alexander I också hade sina personliga brister, lyckades han under sin regering på något sätt finna en balans mellan de oavvisliga kraven på inre reformer och de åtgärder som upprätthållandet av det allmäneuropeiska politiska systemet krävde. Hans efterföljare fick dock den olösta konflikten mellan dessa två strävanden i arv, och konflikten kom till synligt och våldsamt uttryck redan med dekabristupproret i december 1825.


 

Kejsar Alexander I:s personliga egenskaper och de betydande inre och yttre framstegen under hans regeringstid fick i både Ryssland och Finland stor betydelse som tecken på en ny human tidsålder. I Ryssland innebar Alexanders regering slutet på en tid av nyckfulla förändringar och intriger inom furstehuset och hovet och början på en civiliserad europeisk era. I Finland hade kejsarens personliga inflytande och charm avgörande betydelse för att den nya statstillhörigheten kunde etableras och befästas så smärtfritt. Kejsar Alexander I förbjöd uppställandet av monument över honom under sin livstid. Som ett undantag gav han tillstånd till förfärdigande av en kolossalbyst föreställande honom för kejserliga universitetet i Åbo. Efter att universitetet flyttats till Helsingfors planerade Engel solennitetssalen i den nya universitetsbyggnaden utgående från bysten. I samband med att de nya statuterna för det kejserliga universitetet i Finland utfärdades 1828 döptes universitetet om till Kejserliga Alexanders-­universitetet i Finland.


 

Matti Klinge


 

Aleksandr Pavlovitj, kejsar Alexander I av Ryssland 1801–1825, född 23.12.1777 i S:t Petersburg, död 1.12.1825 i Taganrog på Krim. Föräldrar kejsaren av Ryssland Paul I och Maria Fjodorovna (Sophia Dorothea Augusta Louise) dotter till hertig Friedrich Eugen av Württemberg. Gift 1793 med Jelizaveta (Elisabeth) Alexejevna (Louise Marie Auguste) dotter till arvfursten av Baden, Karl Ludwig och Amalie Friederike, dotter till Ludwig IX, markgreve av Hessen-Darmstadt.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. R. Danielson-Kalmari, Suomen valtio- ja yhteiskuntaelämää 18:nnella ja 19:nnella vuosisadalla. Aleksanteri I:n aika I–VI (1920); M. Klinge, Keisarin Suomi (1997); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders-Universitetet 1808–1917 (1989); Nicolas Mikhaïlowitch, L’Impératrice Elisabeth, épouse d’Alexandre Ier I–III. S:t Petersburg (1908–1909); E. Nervander, Kejsar Alexander I:s samtliga resor i Finland (1906); M. Paléologue, Alexander I. En gåtfull tsar (1940); O. Schauman, Kejsar Alexander I:s resa i Finland 1819 (1892); N. K. Schilder, Imperator Aleksandr Pervyj, ego žisn’ i tsarstvovanie I–IV. S:t Petersburg (1904–1905); H. Schulman, Alexander II. Lefnadsteckning (1903); P. Tommila, La Finlande dans la politique européenne 1809–1815 (1962); H. Troyat, Alexandre Ier. Le sphinx du Nord. Paris (1981).


 

 

BILDKÄLLA. Alexander I. Litografi. Foto: Ateljé Wesenberg. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4641-1416928957247

 

Upp