SPERANSKIJ, Michail


(1772–1839)


Akademikansler, greve, statsekreterare i Ryssland


Michail Speranskij avancerade från anspråkslösa förhållanden till Alexander I:s närmaste rådgivare. Speranskij, som trodde på det upplysta enväldet, fick i uppdrag att för Ryssland göra upp en plan för en omfattande regeringsreform, till vilken även hörde utformandet av ett förvaltningssystem för storfurstendömet Finland. Han föll senare i onåd hos Alexander I, men under Nikolaj I anförtroddes han igen betydande statliga uppdrag. Under Speranskijs ledning kodifierades de ryska lagarna.


 

I motsats till kejsarens övriga rådgivare av samma generation hade Michail Speranskij inte militär bakgrund utan hade meriterat sig inom civilförvaltningen. Efter utbildning vid Alexander Nevskij-klostrets seminarium verkade Speranskij en tid som lärare vid denna anstalt. Därefter tjänstgjorde han som furst Aleksandr Kurakins privatsekreterare, och efter att denne utnämnts till senatens prokurator följde han honom till detta ämbetsverks kansli. Efter Alexander I:s trontillträde blev Speranskij inom kort en betydande rådgivare till kejsaren, speciellt i frågor om förvaltning och inrikespolitik. Han verkade i flera olika tjänster inom den statliga civilförvaltningen; t.ex. byggde han upp inrikesministeriets organisation på ett sådant sätt att det kom att stå modell för samtliga ministeriers förvaltningsstruktur. En omfattande plan för förnyelse och omorganisation av rikets hela förvaltning framlade Speranskij 1809.


 

Trots Speranskijs höga position fick en sammansvärjning mot honom i mars 1812 till stånd att han avskedades från sin tjänst som statssekreterare och förvisades till den sibiriska staden Perm. Där var han tvungen att stanna till 1814, då han tilläts flytta till sitt gods i Velikopole. År 1816 utnämndes han till guvernör över Penza och tre år senare till generalguvernör över Sibirien. Sibiriens förvaltning förnyades på många vis under Speranskij. Efter att ha fått tillstånd att återvända till Petersburg förelade han inför kejsaren och kommittén för fullföljandet av reformerna i Sibirien ett förslag om organisationen av Sibiriens förvaltning. Laga kraft fick denna förnyelse i 1822 års statuter, vilka bl.a. stipulerade att Sibirien delades i två generalguvernement, Öst- och Västsibirien.


 

Med utgångspunkt i sina erfaren­heter från Sibirien framlade Speranskij även en plan för en ny förvaltningsmodell för Rysslands randområden. Denna plan behandlades 1829–1830 i en kommitté tillsatt av kejsar Nikolaj I 1825. Efter att länge ha begrundat Speranskijs plan kom kommittén bl.a. fram till att generalguvernörer inte var nödvändiga i det inre av Ryssland. Kommitténs förslag förverkligades inte; hade de genomförts hade det inneburit förändringar i Finlands status i förhållande till kejsardömet.


 

Michail Speranskijs syn på ett väl­organiserat samhälle och en välorganiserad stat grundade sig på idén om ett upplyst självhärskardöme med pålitliga och effektiva tjänare. Därför ansåg han att en autokratisk kejsare var den bästa garantin mot adelns tyranni och mot individuellt maktmissbruk. Förvaltningen skulle dock ha klara principer för sin verksamhet och basera sig på lagar och andra förordningar. Enligt Speranskij var regeringens huvud­uppgift i sista hand att bevara folkets och individernas etiska och andliga värderingar intakta, och detta förverkligades bäst under en andligt ”ren” regent och med hjälp av en ”god” byråkrati. Detta synsätt styrde all Speranskijs reformverksamhet och även lagkodifieringen.


 

I utredningarna efter dekabristupproret i december 1825 hade det för Nikolaj I klarnat vilka stora brister och oklarheter som fanns i den ryska lagstiftningen och hur bristande sakkännedomen var även hos dem som skulle tillämpa lagen. Därför grundade han i sitt kansli den 31 januari 1826 en andra avdelning, vars uppgift blev att kodifiera Rysslands lagar. Speranskij utsågs att leda kommittén. Arbetet fortskred snabbt: redan 1830 blev den ryska lagsamlingens, Polnoje sobranije zakonov, första serie på 45 delar klar, och två år senare presenterades den egentliga lagkodifieringen, Svod zakonov, i 15 band. Allt tyder på att Speranskijs mål var att gradvis förenhetliga förvaltningen i det ryska riket och samtidigt effektivisera styret.


 

En kejserlig ukas om kodifieringens nya grunder nådde Finland i maj 1835. Kodifieringen av lagarna i storfurstendömet hade påbörjats redan 1814, då man utsåg en kommitté att leda detta arbete. Av olika orsaker framskred arbetet långsamt, och 1835 utsåg man en ny lagkommission som utgående från de nya grundvalarna skulle leda arbetet. Speranskij överlämnade även hemliga regler enligt vilka en systematisk lagsamling även för Finlands del skulle utarbetas så att den följde systemet i Ryssland. Tanken var att slutgiltigt granska Finlands lagsamling i andra avdelningen i kejsarens kansli. Kejsaren instämde dock med generalguvernör Menschikoff, som ansåg på grund av de konflikter som uppstått i storfurstendömet att lugnet i Finland skulle ha företräde framom kodifieringen och förenhetligandet av lagarna. Kodifieringsarbetet fortsatte på andra grunder, tills det skrinlades.


 

När Finland som ett storfurstendöme anslutits till Ryssland kom organisationen av landets förvaltningssystem att bli en viktig fråga. Finlands autonomi anses ha uppstått den 1 december 1808, då kejsar Alexander I bestämde att Finlands ärenden skulle föredras direkt för honom, inte via ministrarna, och utsåg Speranskij att som statssekreterare föredra dessa ärenden. Speranskij hade stort inflytande på utformningen av instruktionen för rege­ringskonseljen, sedermera Finlands kejserliga senat. Ett förslag till instruktion, som utarbetats av lantdagen, bearbetades av Speranskij, som efter att ha hört generalguvernören och ånyo ständerna, föredrog det för kejsaren. Den slutgiltiga versionen innebar att regeringskonseljens makt inte begränsade kejsarens. Speranskij såg till att regeringskonseljen tydligt blev kejsarens eget styrelseorgan, som inte kunde använda sig av annan makt än den som kejsaren hade tilldelat den.


 

Speranskij uttryckte i en redogörelse för kejsaren i februari 1811 att ”Finland är en stat och inte ett guvernement”, vilket emellanåt ansetts visa att Finland redan då betraktades nästintill som en ”stat” i modern bemärkelse. Yttrandet hänvisar dock dels till att Finland var en del av särförvaltningen, dels till den arbetsbörda som Finland, bestående av flera guvernement, åsamkade Speranskij. Att handha Finlands angelägenheter förutsatte grundandet av ett effektivt organ för förberedandet av ärendena. Speranskijs förslag var vid denna tidpunkt det första egentliga steget mot grundandet av Kommittén för finska ärenden.


 

Den kommission för finska ärenden som grundats i Petersburg på Speranskijs initiativ omvandlades 1811 till den mer begränsade Kommittén för finska ärenden. Instruktionen för kommittén, som utarbetats av Speranskij, stadfästes på basen av ett förslag från kommitténs blivande första ordförande G. M. Armfelt, vilket förenade ryska och svenska synsätt. Man anser att Speranskij haft Rysslands rikskonselj som modell, medan Armfelt utgick från Gustav III:s förvaltningssystem.


 

Speranskij var tvungen att 1811 med regeringskonseljen utreda konflikten om de av kejsaren stadfästa instruktionerna för generalguvernörer och prokuratorer. Regeringskonseljen ville inte godkänna dessa, då man ansåg att de gav så stor makt åt generalguvernören att Finlands ställning kunde bli hotad. Instruktionerna togs sedan till ny prövning, även om Speranskij betonade att instruktionen för regeringskonseljen inte var en grundlag utan en förvaltningsmässig förordning och att konseljen inte var en rådsförsamling vars utlåtanden kejsaren var skyldig att ta del av. Att kejsaren gav vika i denna fråga berodde sannolikt på att såväl han som Speranskij såg den som en föga viktig formalitet, i vilken man kunde tillåta sig eftergifter för att stävja oron i detta gränsrike.


 

Till kansler vid Åbo akademi utnämndes Speranskij i juni 1809 efter öppnandet av Borgå lantdag och efter att kejsaren själv besökt Åbo för att bekanta sig med akademin där. Arbetet med att göra landets universitet till ett fäste med sympatisk inställning till det ryska hade inletts i juni 1808, när kriget ännu pågick, och för att denna politik skulle bestå var kanslersfrågan av vikt. Efter att akademins konsistorium avstått från att föreslå en kandidat fattade kejsaren ett för framtiden viktigt beslut när han utnämnde föredraganden av finska ärenden, statssekreteraren Speranskij, till kansler.


 

Den av inrikespolitiska uppgifter överbelastade Speranskijs mest betydelsefulla insats i egenskap av kansler vid Åbo akademi, innan han i mars 1812 förvisades, var hans medverkan vid godkännandet av akademins utgiftsstat. Konsistoriet hade redan i slutet av 1809 gjort upp ett förslag, men behandlingen förhalades i Petersburg hela det följande året. Vissa finländska kretsar kritiserade Speranskij hårt för att han fördröjde fastställandet av finansplanen; kanslerns sekreterare C. J. Walleen påstod att kanslern brydde sig lika mycket om Åbo akademi som han själv brydde sig om universitetet i Charkov (”som jag ett par gånger hört talas om”). Slutligen framskred saken, efter att vicekanslern biskop Jacob Tengström personligen hade vädjat inför både Speranskij och generalguvernör Fabian Steinheil. Kejsaren fastställde den nya finansplanen i februari 1811.


 

Statssekreteraren Speranskij representerade samma humanitetsprinciper och bildningsideal som kejsar Alexander redan i början av seklet hade understött. Speranskijs Finlandspolitik anses ha väckt förtroende bland finländarna även för att han var av lägre börd och därför lättare att nalkas än de aristokratiska ämbetsmännen i Petersburg. Speciellt biskop Tengström hade litat på Speranskij och sökt stöd hos denne.


 

Kristiina Kalleinen


 

Michail Michailovitj Speranskij, född 12.1.1772 i Tjerkutino, guvernementet Vladimir, Ryssland, död 23.2.1839 i S:t Petersburg. Föräldrar byprästen Michail Vasiljevitj och Praskovja Fjodorovna. Gift 1798 med Elisabet Stephen.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. R. Danielson-Kalmari,­ Suomen valtio- ja yhteiskuntaelämää 18. ja 19. vuosisadalla. Aleksanteri I:n aika I (1920); M. Klinge et. al., Kejserliga Alexanders-universitetet 1808−1917 (1989); K. Korhonen, Suomen Asiain komitea (1963); M. Raeff. Michael Speransky. Statesman of imperial Russia 1772−1839. The Hague (1957); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-senaatista 1809−1918 (1992).


 

BILDKÄLLA. Speranskij, Michail. Oljemålning (detalj): Gavriil Jakovlev, 1850. Helsingfors universitets museum.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4827-1416928957433

 

Upp