MENSCHIKOFF, Alexander Sergejevitsch


(1787–1869)


Generalguvernör i Finland, rysk general och amiral


I Finland har generalguvernör A. S. Menschikoff gått till hävderna i första hand som mannen som lyckades avvärja kodifieringen av Finlands lagar enligt ryskt mönster, när ett juridiskt förenhetligande stod på dagsordningen i slutet av 1830-talet. På det ekonomiska området var myntrealisationen och påbörjandet av Saima kanalbygge betydande reformer under Menschikoffs tid.

 

Furst Alexander Sergejevitsch Menschikoff var ättling i rakt nedstigande led till den lågättade Aleksandr Danilovitj Mensjikov, som blev den unge kejsaren Peter I:s nära rådgivare. Efter att ha utbildats vid utländska universitet och i flera år tjänstgjort vid Rysslands beskickning i Wien utnämndes Menschikoff 1811 till Alexander I:s flygeladjutant. Efter Napoleon­krigen utnämndes han till kanslichef hos generalstabschefen furst Pjotr Volkonskij, och befordrades till generalmajor i kejsarens svit samt till general­adjutant 1816. Kansli­chefsbefattningen lämnade han på egen begäran 1823. Sedan Nikolaj I bestigit tronen 1826 blev Menschikoff en av hans viktigaste rådgivare.


 

Efter att återhämtat sig från sviterna av blessyrer som han 1828 ådragit sig i kriget mot Turkiet fick Menschikoff året därpå i uppdrag att omorganisera det ryska sjökrigsväsendet och utnämndes till chef för marinstaben med viceamirals rang. Allt detta trots att han hade avböjt en motsvarande utnämning under Alexander I:s tid, med en hänvisning till sin totala okunnighet om marina ting. Samtidigt blev han utnämnd till ledamot av rikskonseljen.


 

I slutet av 1831, då A. A. Zakrevskij bett att få lämna generalguvernörsposten blev Menschikoff beordrad att ta över. Enligt Menschikoffs ”högra hand” Constantin Fischers memoarer hade kejsaren, efter att ha tagit del av Zakrevskijs avskedsansökan, utropat: ”Menschikoff! Ta Du Finland. Jag har alltid önskat se dess förvaltning ligga i samma händer som styr marinen.” Menschikoff hade försökt avböja genom att hänvisa till att det skulle uppta all hans tid enbart att sätta sig in i marinens angelägenheter och att han ingenting visste om Finland. Slutresultatet blev dock att Menschikoff utnämndes till Finlands generalguvernör och vidare till marinminister 1836. Till amiral hade han befordrats 1833.


 

De högre tjänstemännen i Finland var nöjda med utnämningen av Menschikoff. Efter Zakrevskijs militaristiska kommando var finländarna angenämt överraskade av Menschikoffs förfinade och vänliga uppträdande. I motsats till sin företrädare var han i viss mån bekant med förhållandena i Finland och väl förtrogen med de gällande gustavianska grundlagarna. Han blev sålunda inte överraskad av finländarnas laglydighet.


 

Menschikoff var permanent bosatt i S:t Petersburg och behövde pålitliga och lojala medhjälpare i Finland för det praktiska genomförandet av generalguvernörens uppgifter. Bland dem som hade generalguvernörens förtroende i 1840-talets Finland bör särskilt nämnas vice ordföranden för senatens ekonomiedepartement, chefen för finansexpeditionen Lars Gabriel von Haartman och guvernören i Viborgs län, chefen för generalguvernörens kansli Casimir von Kothen.


 

Menschikoff överskuggade ministerstatssekreterare Alexander Armfelt eftersom Nikolaj I hade ett närmast gränslöst förtroende för sin generalguvernör. Å andra sidan var Armfelt och Menschikoff gamla bekanta. De hade en gemensam halvsyster, frukten av förhållandet mellan Armfelts far och Menschikoffs mor. Armfelt kunde sålunda ibland påverka general­guvernörens beslut. Menschikoffs möjligheter att påverka ministerstatssekreterar­ämbetet förstärktes ytterligare 1851, då han lyckades göra Constantin Fischer till ­ministerstatssekreterarens biträde. Fischer hade tidigare varit chef för generalguvernörskansliets ”filial” i S:t Petersburg.


 

Menschikoffs grundinställning till Finland var att ingenting skulle höras i S:t Petersburg om landet, varken gott eller ont. Kejsaren och hans rådgivare fick inte veta något som i onödan kunde rikta uppmärksamheten mot landet och eventuellt hota dess ställning. I likhet med andra generalguvernörer i imperiet strävade Menschikoff till att nogsamt bevaka sitt revir mot onödig insyn från andra ryska myndigheter. På 1830-talet lyckades han avvärja en kodifiering av Finlands lagar enligt rysk förebild. Senaten i Finland donerade till Menschikoff Anjala gård, som i början av 1900-talet övergick i statlig ägo efter att ätten utslocknat.


 

Som Finlands generalguvernör har Menschikoffs renommé varit kluvet. Å ena sidan har man ansett att han var välvilligt inställd till Finland och dess invånare, å andra sidan har han blivit kritiserad för nonchalans och egennyttiga strävanden. Kritikerna anser att Menschikoff varken brydde sig om att sätta sig in i eller ägna tillräckligt tid åt landets angelägenheter. Denna uppfattning tål dock ingen grundlig analys. Trots att Menschikoff residerade i S:t Petersburg drog han sig inte för att även under sin fritid sköta och före­dra Finlands ärenden. Detta ”distansarbete” fungerade bra tack vare Constantin Fischer, L. G. von Haartman, Casimir von Kothen och andra högre ämbetsmän i Finland. Vid behov begärde de om lov att få resa till S:t Petersburg för muntliga konsultationer.


 

Myntreformen 1840, varmed svenskt mynt indrogs och ersattes med ryskt, var en av de främsta reformer som genomfördes av Menschikoff och von Haartman i samarbete. Samtidigt omorganiserades Finlands Bank och dess utlåningsregler ändrades. I slutet av årtiondet var tullfrågorna viktiga sedan Sverige förlorat sin specialstatus i Finlands utrikeshandel och handelsrelationerna mellan Finland och Ryssland förändrats. Härtill påbörjades i början av årtiondet planeringen och byggandet av Saima kanal, som öppnades 1856. L. G. von Haartman ansåg invigningen av Saima kanal vara den kanske främsta händelsen under Menschikoffs tid. Under dessa år utvecklades Finlands näringsliv snabbt, och sålunda kom 1840-talets reformer att utgöra grunden för reformerna på 1860-talet.


 

Generalguvernör Menschikoff värnade om sitt revir även i handelsfrågor. Några gånger kom han i tvist med Rysslands finansminister om finska handels- och tullfrågor, vilka kejsaren dock till sist, tack vare Menschikoffs insatser, avgjorde till Finlands fördel. Det var generalguvernören, inte ministerstatssekreteraren som föredrog största delen av de handels-, tull- och penningfrågor som avgjordes av kejsaren under 1830- och 1840-talen.


 

Inom fångvården genomdrev Menschikoff reformer som lindrade bestraffningar i form av piska, spö och stocksittning. Avskaffandet av stocksittning hade aktualiserats redan tidigare, men den slutliga stöten kom från generalguvernören. Härtill intresserade sig Menschikoff för frågor om lösdriveri och fångar som erkänt sitt brott. På dessa punkter fick han dock inga större lättnader till stånd. Senaten höll styvt på lagar och bestämmelser och var negativt inställd till alla mer långtgående reformer. De fångar som erkänt fick det dock något bättre ställt tack vare Menschikoffs ingripande.


 

På censurens område uppfattades 1850 års språkförordning – föredragen av Menschikoff – innebära en dödsstöt för den finska litteraturen, en farhåga som dock kom på skam. Förordningen var inte heller riktad mot finskheten eller finska språket utan mot de fördärvliga influenser som man befarade att de lägre befolkningsgrupperna skulle anamma från ett mot den gamla överheten revolterande Europa. Även i övrigt strävade general­guvernören, särskilt i slutet av 1840-­talet, till att genom skärpta passbestämmelser och kontroll av utlänningar förhindra spridningen av utländskt tankegods. Dessutom gav den ökade politiska oron i Europa mot slutet av 1840-talet general­guvernören anledning att skärpa bestämmelserna om stiftandet av föreningar i Finland, då sådana som hyste ”revolutionära” tankar uppdagats även i Ryssland.


 

Inom skolväsendet strävade Menschikoff efter att främja undervisningen av och kunskaperna i både finska och ryska genom att på olika sätt premiera och befordra lärarna i dessa språk. Språkkunskaper blev en merit genom att kejsaren på Menschikoffs inrådan beslöt att till kyrko­herdar utnämna sådana präster som kunde ta hand om även finskspråkiga församlingsmedlemmars andliga behov.


 

Menschikoff bibehöll också ett aktivt intresse för tjänstemannakårens angelägenheter, från utnämningar, inrättandet av tjänster, löner och pensioner till förvaltningsinrättningar. I samband med tjänsteutnämningar lyckades han ofta få sina egna kandidater från lägre förslagsrum utnämnda. Dessa var uppenbart politiska lösningar.


 

Furst Menschikoffs delaktighet i skötseln av finska ärenden särskilt under 1840- och 1850-talen var mångsidig och aktiv. Det är anmärkningsvärt att han, för att upprätthålla stadgad ordning, flera gånger i samband med framtagandet av underlag för sina föredragningar inför kejsaren uttryckligen ville veta vad Finlands lagar och förordningar stadgade om ärendet ifråga. Då var det kanslichefen von Kothens uppgift att förse general­guvernören med de behövliga uppgifterna.


 

Efter att förhållandet mellan Ryssland och Turkiet blivit spänt i början av 1850-talet utnämndes Menschikoff 1853 till utomordentligt sändebud. Han misslyckades med sin uppgift, och Krimkriget bröt ut trots att både kejsaren och hans utrikesminister hade försökt undvika det. Även som ledare av de marina krigsoperationerna misslyckades Menschikoff snöpligen. Han hade fått i uppgift att reformera den ryska marinen men kunde inte hålla jämna steg med utvecklingen inom de övriga sjömakterna. Dessa byggde ångdrivna örlogsfartyg när Ryssland förlitade sig på segel. Den ryska marinen var föråldrad och tillämpade en strategi som Europa i övrigt redan övergivit. Även marin­basen Sevastopol anförtroddes amiral Menschikoff. Den intogs av franska och brittiska trupperna i september 1855 efter en långvarig belägring och blodiga strider. Menschikoff hade redan i februari entledigats från sin tjänst som marinminister och Finlands generalguvernör.


 

Efter att ha lämnat sina offentliga uppdrag tillbringade Menschikoff resten av sitt liv som privatperson huvudsakligen i S:t Petersburg, där han avled i början av maj 1869. I nekrologen i tidningen Vest framhölls det att Menschikoff varit en sann patriot som kunde kombinera ett självständigt tänkande med lojalitet och underdånighet gentemot kejsaren. Rysslands ambassadör i Berlin ansåg å sin sida att Menschikoff varit en stor begåvning men negativ och misstänksam till sin läggning. Som herre till betydande jordegendomar hade Menschikoff motsatt sig avskaffandet av livegenskapen och ansåg att ifall en befrielse skulle visa sig nödvändig så borde detta ske utan att jord överläts. När kejsarinnan en gång förundrade sig över detta och frågade om inte Menschikoff ansåg att livegenskapen var oförenlig med det nittonde århundradets tänkande, svarade fursten att så var fallet även med många andra saker, som t.ex. autokratin.


 

Under furst A. S. Menschikoffs närmare ett kvartssekel långa ämbetsperiod i Finland utvecklades landets ekonomi starkt, och finskhetsivern uppstod genom J. V. Snellmans nationella väckelse. Uppfattningen att autonomitidens första hälft utan sammankallad lantdag skulle ha varit en mörk ”statsnatt” då just ingenting hände i landet har visat sig felaktig. Genom förordningar reglerades många viktiga förhållanden som egentligen skulle ha hört till lantdagen. Finlands ekonomiska utvecklingsprogram hade utarbetats redan i mitten av 1830-talet i kommittéer ledda av von Haartman, där huvudprincipen varit att det var statens uppgift att styra ekonomin in på ett tillväxtspår. Under årtiondet därpå genomfördes detta under von Haartmans ledning och med Menschikoffs stöd.


 

Kristiina Kalleinen


 

Aleksandr Sergejevitj Mensjikov, 1833 inskriven på Finlands riddarhus under namnet Alexander Sergejevitsch Menschikoff, född 15.8.1787, död 2.5.­1869 i S:t Petersburg. Föräldrar verkliga geheimerådet Sergej Aleksandrovitj Mensjikov och furstinnan Jekaterina Golitsyna. Gift 1815 med grevinnan Anna Protasova.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Aleksandr Mensjikovs arkiv, Rossiskij Gosudarstvennyj Archiv Vojenno-Morskogo flota, S:t Petersburg; korrespondens i A. Armfelts arkiv, L. G. von Haartmans arkiv, släkten von Kothens arkiv, Riksarkivet. H. Hirn, Alexander Armfelt. Början av en statsmannabana (1948); K. Kalleinen, Suomen kenraalikuvernementti. Kenraalikuvernöörin asema ja merkitys Suomen asioiden esittelyssä 1823−1861 (1994); Y. Nurmio, Taistelu Suomen kielen asemasta 1800-­luvun puolivälissä. Vuoden 1850 kielisäännöksen syntyhistorian, voimassaolon ja kumoamisen selvittelyä (1947); H. E. Pipping, Från pappersrubel till guldmark. Finlands Bank 1811−1877 (1961); E. Puramo, Itä-Suomen vesitiekysymykset 1800-luvulla. Erityisesti Saimaan kanavaa silmällä pitäen vuoteen 1870 (1952); D. N. Shilov, Gosudarstvennyje dejateli Rossijskoj imperii. S.- Peterburg (2001); Varhaisteollinen aikakausi. Suomen taloushistoria I (1980); T. Vuorela, Opetusministeriön historia II. Taantumuksesta uudistuksiin 1825−1868 (1980).


 

BILDKÄLLA. Menschikoff, Alexander Sergejevitsch. Litografi: W. Michaelis. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4795-1416928957401

 

Upp