Skriv ut
PETER I
(1672–1725)
Kejsare av Ryssland
Peter I:s regentperiod innebar en stor omvälvning för både Ryssland och dess grannriken. Peter ville modernisera sitt land och utvidga rikets territorium. Den nya stormaktens födelse hade en avgörande betydelse för förhållandet mellan Sverige och Ryssland. Peter den stores nya gräns drogs 1721 längre västerut än någon rysk-svensk gräns tidigare, vilket betydde att östra Finland knöts närmare till Ryssland.
Peter I – med det officiella attributet ”den store” – har inverkat direkt eller indirekt på Finlands historia sedan 1703 då S:t Petersburg, som fått namn efter kejsaren, anlades vid Nevans mynning. Under sin livstid deltog han under stora ofreden i krigsaktioner på finsk mark. Ryssland, som under Peters regeringstid förvandlades till en stormakt i Östersjöområdet, har även senare spelat en avgörande roll i brytningstider och kriser i Finlands historia. Sådana har varit finska kriget 1808–1809, Krimkriget, konflikterna under 1900-talets första år, första världskriget och självständighetsprocessen, tiden för vinter- och fortsättningskriget och även senare. ”Peter den stores gräns” ingick i Sovjetunionens fredskrav i förhandlingarna hösten 1944; dagens gräns mellan Finland och Ryssland kan alltså föras tillbaka till Peter den stores tid. S:t Petersburg-Leningrads säkerhet har varit en militärpolitisk angelägenhet med betydelse för olika avgöranden på finländskt område allt sedan 1700-talet. Miljonstaden Petersburg var Nordeuropas överlägset största metropol, och under hela storfurstendömets tid östra Finlands centrum för handel, trafik och migration.
Som regent har Peter den store kanske betytt mera för Finland än många av landets egna statsöverhuvud på 1700-talet. I finsk historieskrivning har han, genom stora ofreden och stora nordiska kriget, oftast setts enbart som en fiende och erövrare. I Ryssland har man däremot obetingat hyst ett stort intresse för Peter och hans tidsepok. Genom honom kan man närma sig huvudfrågorna i Rysslands historia: förhållandet till det övriga Europa, modernisering och statliga reformer, militärmaktens, regentens, kyrkans, ståndens och folkets förhållanden på alla områden. Peter den stores betydelse för eftervärlden och för historiografin har blivit ett lika intressant forskningstema som hans verkliga agerande på rikets tron.
Peter den store kom till makten genom att med ledande bojarsläkters hjälp gradvis avpollettera sin far Aleksej Michailovitjs efterträdare, halvbrodern Fjodor och från 1682 sin medregent, den andre halvbrodern Ivan V. Den verkliga regenten var, efter ett uppror 1682 av Moskvas gardestrupper, streltserna, Peters halvsyster Sofia. Hon behöll sin maktposition ända tills Peter 1689 detroniserade henne för att själv ta över rikets faktiska ledning. Här börjar Peters målmedvetna modernisering av Ryssland efter västerländska förebilder; detta omtalades redan under hans livstid i otaliga legender och historier om ”reformtsaren” och hans livsverk inom krigskonst, administration, sjöfart, bildning, vetenskap och konst. Hans närmaste män bestod av utlänningar från Moskvas tyska förstad, vilka som rådgivare bidrog till hans strävan att skapa en bild av Ryssland som en militär och ekonomisk stormakt i Europa. Handelsförbindelserna förutsatte tillträde till världshaven, och Peters expansiva politik riktade sig först till Svarta havet, och sedan till Östersjön. Erövringen av staden Azov 1696 gav Ryssland tillträde till Svarta havet. Före det hade Rysslands viktigaste hamnstad varit Arkangelsk vid Vita havet.
Peter deltog åren 1697–1698 i den s.k. stora ambassadens långa rundresa i Europa. Resan hade diplomatiska, handelspolitiska och militära syften; målet var att värva yrkesmän och experter inom olika områden för rysk tjänst. Ett nytt streltseruppror tvingade Peter att avbryta sin studieresa i Wien. Vid sin återkomst kuvade han upproret och straffade upprorsmakarna genom grymma offentliga avrättningar av deras officerare. Efter detta genomförde han yttre reformer genom att förbjuda adelsmännen att bära den gammalryska klädesdräkten och odla långt skägg.
För tillträde till Östersjön var Peter tvungen att erövra områden från Sverige, och som ett första steg i denna politik slöt han förbund med Danmarks och Polens kungar, som ärkefiender till Karl XII. Den första militära sammandrabbningen mellan ryska och svenska trupper i Narva år 1700 blev ett stort nederlag för Peter. Härefter intensifierade han reformerna inom armén och satsade stora resurser på utbyggnaden av den ryska Östersjöflottan. Under Karl XII:s polska krigståg erövrade Peter 1702–1703 Nöteborg och Nevamynningen. På platsen för det erövrade Nyenskans lade han den 16 maj 1703 grundstenen till det nya Sankt Petersburg med därtillhörande fästningar och amiralitet. Strax därefter anlades havsfästningen Kronschlott som skydd för flodmynningen.
Efter slaget i Poltava 1709 var Peters maktposition gentemot svenskarna odisputabel, och han utvidgade sina erövringståg mot Finland. Peter anförde personligen krigståget mot Viborg som omringades våren 1710 och kapitulerade den 13 juni. I september erövrades Kexholm och i praktiken hela Karelska näset. Ett bakslag inträffade 1711 då Turkiet med Karl XII:s ivriga stöd förklarade Ryssland krig. Vid ett krigståg söderut blev de ryska trupperna omringade i floden Pruts sumpmarker, och Peter lyckades endast med ett nödrop rädda sig ur den hotfulla situationen.
Krigshandlingarna mot Sverige fortsatte sedan på polsk och tysk mark, och våren 1713 gick den ryska flottan till anfall på Finska vikens norra kust. Peter ledde landstigningen i Helsingfors i maj 1713 och deltog även i erövringen av Åbo i augusti samma år. Finlands territorium erövrades i sin helhet 1713–1714. Under furst Michail Michailovitj Golitsyns ledning företog ryssarna en vinterexpedition till Österbotten, och efter slaget i Napue den 19 februari 1714 retirerade de svenska trupperna helt från Österbotten. På Rilax fjärd väster om Hangö udd utkämpade den ryska flottan ett framgångsrikt och i rysk marinhistoria sägenomspunnet slag mot en svensk flottavdelning. Peter anförde än en gång sin egen galärflotta.
Efter detta hade Peter och hans flotta herraväldet över Östersjön. Finska vikens båda kustremsor och Ålands skärgård var i ryssarnas händer, och det var uppenbart att Stockholm var deras följande mål. Vid Ålandskongressen våren 1718 förhandlade man om en möjlig fred och om rysk hjälp till Sverige för att erövra Norge från danskarna. Detta skulle ske som en kompensation för den svenska förlusten av Karelen och de baltiska provinserna. Ännu 1719 befann sig Peter i den finska skärgården, där han till 10-årsminnet av slaget vid Poltava gav order om nya landstignings- och plundringsexpeditioner till den svenska kusten för att påskynda fredsförhandlingarna. Karl XII hade stupat vid Fredrikshald föregående höst och den svenska politiken höll på att styra in på nya banor.
Rysslands ockupationsstyre i Finland under stora ofreden 1713–1721 var med undantag för Viborg inledningsvis underställt Michail Michailovitj Golitsyn. I västra Finland återinfördes civilstyre 1717 och till generalguvernör utnämndes greve Gustaf Otto Douglas, som blivit tagen till fånga vid Poltava. Peter började efter erövringen av Viborg och Kexholm 1710 belöna sina närmaste tjänstemän, officerare och släktingar med jordförläningar, s.k. donationsgods, på Karelska näset. När krigsslutet nalkades återtog han alla förläningar nordväst om landsvägen mellan Viborg och Kexholm, där den svensk-ryska gränsen kom att dras vid freden i Nystad 1721.
Peter påbjöd att man i viborgska provinsen skulle anta rysk praxis för bönders markägande. Representanterna för tjänsteadeln, hovet och officerskåren kunde nu i sina förläningar bestämma över byarnas bönder, som var underkastade antingen dagsverke eller penningskatt. Det flyttförbud som var gängse i andra delar av Ryssland infördes dock inte, och man bedrev inte heller handel med bönder. Även rättsskipningen utövades fortsättningsvis av oberoende domstolar. Vid freden i Nystad fick viborgska provinsen egna stånds- och särprivilegier, vars tolkning – speciellt när det gällde böndernas ställning på donationsgodsen – under hela 1700-talet var ett ständigt föremål för konflikter. Peter den stores andel i detta arrangemang har aldrig utretts.
Peter den stores tid har i Finland traditionellt setts som en tid av lidande för folket under stora ofreden. Bilden har dominerats av följderna av den ryska ockupationen. Dels har det handlat om flyktingar, förstörelse och plundring, dels om passivt och aktivt motstånd från finsk sida (exempelvis Stefan Löfving). Detta har skett mot bakgrunden av senare generationers (från 1890-tal till 1930-tal) behov att projicera den egna tidens förhållande till Ryssland. I Sverige och Danmark har man under de senaste decennierna noggrannare studerat Peter den stores reformer, deras konkreta förebilder, genomförande och historiografi.
I Finland har Peter den store som regent och person sällan varit föremål för vetenskapligt intresse, fastän han sedan 1700-talet bl.a. genom Voltaires berömda historieverk har setts som en hjältefigur både i Västeuropa och i Ryssland. I Ryssland stärktes och förnyades kulten kring Peters person speciellt under Katarina II:s regentperiod, då som ett led i den statliga reformpolitiken. Det viktigaste monumentet från denna tid är Etienne Falconets ryttarstaty vid Senatsskvären i S:t Petersburg, som avtäcktes 1782 på hundraårsdagen av Peter den stores trontillträde. Ryttarstatyn, porträtt, bildkonst och litteratur har sedermera förlänat bilden av Peter den store nya mytiska drag.
Peter den store som den ryska occidentaliseringslinjens kulturheros inom vetenskaperna och konsten har likaså varit främmande för finsk historieforskning. Den allmänna uppfattningen är alltjämt i hög grad baserad på egenskaper som tillskrevs honom under 1900-talets första decennier, som K.O. Lindeqvist, som 1896 skrev: ”Peter var mycket begåvad och hade ett praktiskt förstånd, men bildningens egentliga essens var honom främmande: han var våldsam och rå, hans nöjen bestod av hämningslösa dryckesbackanaler, hovnarrars lustspel, fyrverkerier och grova skämt, men han var flitig och höll statens väl som hösta ledstjärna. Mycket i hans agerande var ytligt och omoget, men han visade vägen som Ryssland skulle vandra för att bli stort och mäktigt, liksom han även visade vägen för den politik som Ryssland sedan dess har följt.” Efter Sovjetunionens fall har man i Ryssland tagit upp Peter den stores personhistoriska betydelse till ny granskning.
Rainer Knapas
Pjotr Aleksejevitj, Kejsar Peter I av Ryssland 1689− 1725, född 9.6.1672 i Moskva, död 8.2.1725 i S:t Petersburg. Föräldrar kejsaren av Ryssland Aleksej Mihailovitj och Natalia Kirillovna Naryshkina. Gift 1689 med Jevdokija Feodorovna Lopuhina, 1712 med Jekaterina Aleksejevna (till år 1703 Martha Skavronskaja), senare kejsarinnan Katarina I av Ryssland.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Anisimov, The Reforms of Peter the Great. Progress through Coercion in Russia. Armonk, New York (1993); H. Bagger, Peter den Stores reformer. En forskningsoversigt. Århus (1979); W.B. Lincoln, The Romanovs. Autocrats of all the Russias. New York (1987); K.O. Lindeqvist, Pietari Suuri, Venäjän ensimmäinen keisari (1896); N.I. Pavlenko, Pjotr Velikij. Moskva (1990); N.V. Riasanovsky, The Image of Peter the Great in Russian History and Thought. Oxford (1985); N.V. Riasanovsky, History of Russia. New York (1993); Die russischen Zaren 1547−1917. München (1995); S. Skott, Romanovs. Tsarsläkten (1989); R. Wittram, Peter I. Czar und Kaiser. Zur Geschichte Peters des Grossen in seiner Zeit 1–2. Göttingen (1964); F.-M. Arouet de Voltaire, Histoire de l’Empire Russe sous Pierre le Grand 1–2 (1759−1763).
BILDKÄLLA. Peter I. Oljemålning: E. Hader. Museiverket.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4091-1416928956697