LÖFVING, Stefan 

(1689–1777) 

Äventyrare, partigängare 

Stefan Löfving har blivit berömd som en modig och förslagen spanare, som under stora ofreden lyckades vålla förtret för de ryska trupper som ockuperade landet. Han var dock varken osjälvisk eller oklanderlig, utan en typisk legosoldat som rätt hänsynslöst tillgodosåg egna fördelar.  

Stefan Löfving har vunnit ett mytiskt rykte som spanare och partigängare under stora ofreden. Detta beror främst på hans dagbok, utgiven av Yrjö Koskinen 1865 (En spanare under stora ofreden. Stefan Löfvings dagbok över hans äventyr i Finland och Sverige 1710–1720, utgiven på svenska 1926 av Eirik Hornborg). I dagboken överdriver Löfving hejdlöst sina bragder. Stefan Löfving lämpade sig väl för den nationalistiska historieskrivningen, som ett exempel på en vanlig finnes otroliga mod, listighet och militära förmåga. Han betraktades som en hjälte och man försökte dölja och förtiga hans mindre berömvärda drag, såsom hans likgiltighet för lagen, hans strävan efter egna fördelar och hans svekfullhet. Löfvings rykte spreds kanske främst genom Zacharias Topelius Boken om vårt land (1875). Som ett typexempel på en legosoldat med alla dennes förtjänster och fel, förtjänar dock Stefan Löfving en plats bland de omtalade gestalterna i Finlands historia. 

Stefan Löfving föddes i Narva, där hans far Mårten Löfving tjänstgjorde som konstapel vid fästningsgarnisonen. Man känner inte till hans modersmål eller hans relation till övriga släkter Löfving, inte heller hur hans mor Katarina Winter är befryndad med de talrika släkterna Winter. Familjen flyttade i slutet av 1690-talet till Kexholm, till vars garnison Mårten Löfving hade transporterats. Då Stefan var en yngling på fjorton år fick han tjänst hos handelsmannen Joakim Freese från Viborg. Hans anställning varade fem år. Vid ett tillfälle misshandlade han illa sin husbonde efter att ha fått en örfil av honom. Till sin lycka undgick han att straffas för sina gärningar, och handelsman Freese till och med rekommenderade honom som skrivare för kronoarrendatorn Simon Affleck, i finsk folktradition bättre känd som Simo Hurtta. 

Nu utkämpades redan stora nordiska kriget och 1710 togs Stefan Löfving till fånga av en hop ryska kosacker på Sorolahti kronogods. Löfving lyckads dock fly från sina väktare i Kides kyrkoby, och enligt vad han själv berättar dräpte han med bundna händer under sin flykt en kosack som kom ridande emot honom. Resultatet blev ett stort krigsbyte. I slutet av samma år tog Löfving avsked ur Afflecks tjänst och anställdes året därpå som mönsterskrivare vid Åbo infanteriregemente. Under de följande åren utnyttjades hans kunnande och erfarenhet främst under rekognosering, som han antingen ensam eller tillsammans med några följeslagare utförde för att utröna fiendens göranden och låtanden. 

Då den svenska armén efter striden vid Koljonvirta tvangs att lämna Finland, dröjde Löfving till en början i Egentliga Finland och sedan på Åland, varifrån han företog spaningsfärder till fastlandet. I sin dagbok är han öppenhjärtig då han redogör för de många våldsamma sätt han bemött sina landsmän. Han förstod uppenbart inte, eller brydde sig helt enkelt inte om, att ryssarna hämnades hårt på de bönder, som de misstänkte hade hjälpt den svenska armén eller partigängare. Som ett exempel på Löfvings berättarstil kan man citera följande utdrag ur hans dagbok för år 1714: 

”Hände sig ock att jag emot våren ärnade mig till Iniö, Tövsala kapell, och som jag anlände till byn om söndags morgon, då folket ärnade sig till Herrens hus, kom bud från Kolkko by, det ryssen där med en fänrik och 12 gemena huserade illa. jag ärnade strax mig begiva dit, men såg dem komma till kapellet, gjorde mig färdig med min kammerat volontären Ahock och slog fyra gemena och fänriken på platsen. Min kammerat flyktade, men jag drev de andra på flykten, bekom fem stycken hästar och åtta hästlass med byte, ty jag följde dem efter till dess de alla slädar från sig lämna måste och med blotta hästar sig undan salverade; därav blev böndren helt förskräckta och tordes intet gny, i vilken by som jag anlände.” (efter Eirik Hornborgs utgåva 1926) 

Löfvings dagböcker är fulla av skildringar av hur han med överdådigt mod och listighet kuvar en mångfaldig övermakt och otaliga gånger undgår fiendens bakhåll. Intressant är att han uppenbarligen också uppriktigt trodde att Gud beskyddat honom och räddat honom från en säker död. Den typ av religiositet som präglade den karolinska armén tycks alltså även ha omfattats av honom, trots att hans uppträdande inte motsvarar senare tiders uppfattning om kristligt levnadssätt. Sedan Löfving träffat kung Karl XII i Skåne 1717 berättar han öppet, att regenten förmanat honom att uppträda väl i svenska gästgiverier och inte fordra för mycket. Kungen lät till och med en gång kalla på Löfving, sedan han hört om sin spanares olämpliga beteende. 

Förutom rekognosceringsfärder till Finland företog Löfving under stora ofreden också patrullfärder, vilkas uppgift var att förorsaka fienden så mycket skada som möjligt. År 1718 kapade han, enligt vad han själv berättar, ett ryskt transportfartyg utanför Hangöudd och tog rikligt med salt och tobak som byte. En annan gång förstörde han i Åbo ett antal tunnor utmärkt vin, som hade lagrats för furst Michail Michailovitj Golitsyn och hans stab. 

Stefan Löfving besatt uppenbarligen förmågan att uppträda i många skepnader. Under sina rekognosceringsfärder var han stundom utklädd till bonde, stundom till skrivare, han påstår t.o.m. att han förklädd till tiggare besökte självaste furst Golitsyn i Åbo och av denne fick tio kopek som allmosa. På samma sätt förhöll det sig då han sökte kontakter med präster eller andra ståndspersoner; då var han sin egen dräng och blottade sin identitet först då han blivit på det klara med motpartens åsikter. Sett ur ett senare perspektiv är ett av de intressantaste dragen i Löfvings dagbok de många skildringar av böndernas, liksom även den bildade klassens, motvilja att hjälpa partigängare i deras verksamhet. Försiktighet var naturligtvis en dygd, ryssarna hade ju lovat att hårt straffa var och en som på ett eller annat sätt hjälpte svenska soldater, men detta harmonierar å andra sidan dåligt med den bild som den äldre historieskrivningen givit av det finska folket, som i alla avseenden ansågs vara lojalt gentemot det svenska riket. Det är klart att Löfving å sin sida överdrev sina medbröders motsträvighet; på så sätt framhävdes hans farliga ställning och förmåga att klara av övermäktiga svårigheter. 

Efter krigets slut belönades Löfving inte för sina förtjänster på det sätt han uppenbarligen väntade sig. År 1717 hade han befordrats till fänrik, men till graden hörde inte något boställe. Då han 1729 befordrades till kapten, fick han samtidigt löfte om en tjänst i Finland. Löftet uppfylldes dock inte och Löfving flyttade ett par år senare till Holstein, där hertig Karl Fredrik betalade honom en pension. Efter att förgäves ha föreslagit den svenska regeringen att ett partisanförband skulle grundas i Nyslott, varifrån man kunde företa strövtåg till den ryska sidan, meddelade Löfving frustrerad och besviken, att han skulle flytta till sin födelsestad Narva, med andra ord till ett av Ryssland förvaltat område. År 1736 gav den svenska regeringen honom Hommanäs gård i Borgå socken till evärdelig besittning. Då hattarna inlett förberedelserna för ett krig mot Ryssland sändes Löfving 1739 och 1740 som kunskapare till den ryska sidan av gränsen. Efter krigsutbrottet enrollerade han sig genast utan lön i arméns tjänst, men fängslades inom kort och anklagades för att ha skrivit grundlösa rapporter, varefter han fick sitta fem månader som fånge på Tavastehus. Efter att ha frigivits reste han till Stockholm och deltog sedan i de strider i norra Österbotten som utkämpades av överste Kristofer Freidenfelts förband. Efter krigets slut befordrades han 1747 till major och fem år senare beviljades han pension. 

Det är sannolikt att Stefan Löfving vid denna tid med Rysslands ambassadör i Stockholm, von Korff, upprätthöll förbindelser som stod på gränsen till landsförräderi, då han erbjöd sig att bränna den svenska galärflottan. Dessa planer kom dock inte till den svenska regeringens kännedom och de sattes inte heller i verket. Stefan Löfving uppnådde hög ålder och dog en naturlig död på sin gård 1777. Under sin livstid hann han tre gånger ingå äktenskap, men endast i fråga om det sista känner man någon mera exakta tidpunkt för vigseln. 

Stefan Löfving tillhör de historiska personer vilkas eftermäle är av två slag. Som äventyrare och krigshjälte har han blivit en ungdomsböckernas hjälte och man har rätt okritiskt satt tilltro till de överdrivna berättelserna i hans dagböcker. Å andra sidan har man senare sett honom som en opportunistisk legosoldat som enbart tänkt på egna fördelar och som var beredd att sälja sina tjänster till den högstbjudande – en genom historien återkommande typ. Båda aspekterna torde vara ensidiga. Det finns inga skäl att misstänka att Stefan Löfving inte skulle ha varit en verkligt framstående spanare och partigängare som under det stora nordiska kriget uppriktigt förfäktade den svenska kronans bästa, så som han uppfattade det. Om han sedan under frihetstidens trassliga politiska förhållanden hängav sig åt att intrigera med ryssarna, gjorde han blott det som många andra män i det svenska riket sysslade med. Man kan inte belägga att han skulle ha gjort sig skyldig till någon fientlig handling gentemot sitt fosterland, endast planerat sådana. Löfvings karaktär och förmåga gjorde honom till en folklig hjälte under de exceptionella förhållanden som rådde under 1700-talets första hälft. 

Veli-Matti Syrjö 

Stefan Löfving, född 24.12.1689 i Narva, död 22.10. 1777 på Hommanäs i Borgå socken. Föräldrar artillerikonstapeln Mårten Löfving och Katarina Winter. Gift 1719 med Christina Magdalena Alcenia, 1730 med Helena Uggla, 1755 med Maria Beata Fontin. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Stefan Löfvings dagbok, Borgå Gymnasiebibliotek. E. Hornborg, En spanare under Stora ofreden. Stefan Löfvings dagbok över hans äventyr i Finland och Sverige 1710−1720 (1927); E. Hornborg, Stefan Löfving. En karolinsk fribrytare (1946); K.O. Lindeqvist, Isonvihan aika Suomessa (1919); E. Matinolli, Kaksi Tapani Löfvingin kirjettä. Genos 1955; F. Nyberg, Stefan Löfvings dagbok 1689−1720. (1986); Y.S. Yrjö Koskinen, Lähteitä Ison vihan historiaan 1 (1865). 

BILDKÄLLA. Löfving, Stefan. Namnteckning. Foto: S. Hagman. Borgå gymnasiums bibliotek.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4490-1416928957096

Upp