YRJÖ-KOSKINEN,Georg Zacharias


(1830–1903)


Senator, professor, publicist


Georg Zacharias Yrjö-Koskinen tog som sin livsuppgift att genomdriva den snellmanska fennomanin. Det innebar att uppodla det finska språket till ett tidsenligt redskap på alla verksamhetsfält, vilket han gjorde som historieforskare, publicist och politiker. Genom fennomanin strävade Yrjö-Koskinen efter att höja Finland till en jämlik nivå med andra kulturfolk och förbereda nationens självständighet. Han kämpade hän­givet för sin sak och blev ledare för finskhets­rörelsen. Politiskt var han starkt konservativ och företrädde undfallenhetslinjen gentemot Ryssland.


 

För Georg Zacharias Forsman – adlad­ Yrjö-Koskinen 1884 – utgjorde den snellmanska fennomanin ett kall och en livsuppgift. Trogen denna, även om det ”kändes som ett nederstigande till helvetet”, lärde han sig finska och krävde av andra svenskspråkiga att göra detsamma, för enligt honom var det bara de bildade klasserna som kunde utveckla det finska språket till ett tidsenligt redskap på alla områden. I samma anda krävde han att de bildade klasserna skulle ställa sig i ledningen för det sociala och ekonomiska utvecklings­arbetet och på så sätt skingra folkets misstro mot dem. Finland kunde ta sin plats bland andra kulturfolk och bereda sig för självständighet bara om landet var helt finskt. Yrjö-Koskinen omfattade redan som ung en övertygelse grundad på kristen trosuppfattning och krävde av sig själv och andra att kristna värden tillämpades i all samhällsverksamhet.


 

De förfinskningskrav som ställdes på de bildade klasserna stötte helt förståeligt på motstånd, och genomdrivandet av dem gav upphov till konflikter. Yrjö-Koskinen var beredd på detta: ”Jag är skapad till klubbekrigare och det är inte slut på mina strider förrän i dödsriket.” Och han stred verkligen eldfängt, som lärare, forskare, tidningsman, partiledare och senator och till och med som far och make. Även om Rysslands åtgärder mot Finlands autonoma ställning vid sekelskiftet 1900 ånyo splittrade finska partiet fortsatte han striden, rentav skarpare och med häftigare personangrepp än tidigare. Yrjö-Koskinen var tillsammans med J. V. Snellman den mest betydande företrädaren för finsk­heten, en ”principernas man” som han kallade sig själv. Hans anhängare såg honom som legendarisk, medan motståndarna såg honom en folkuppviglare och ryskvänlig fennoman som underdånigt underkastade sig när förryskningsperioden tog sin början.


 

Trots att Yrjö-Koskinen kom från en helt svenskspråkig bakgrund, finns det flera tecken som förebådar hans fennomani. Hans farfar och namne Georg Zacharias Forsman var elev till Henrik Gabriel Porthan, som väckte honom till insikt om det finska och dess betydelse. Yrjö-Koskinens far Georg Jakob Forsman hade därför redan i sitt barndomshem intresserat sig för finskheten. Släkten Forsman var en gammal prästsläkt som härstammade från Sverige. I denna släkt hade de borgerliga släkterna Wacklin och Estlander från Österbotten gift in sig. Släkten Forsman fostrade en stor skara väckelsepredikanter och andra samhälleligt aktiva personer som inte var rädda för konflikter med myndigheterna. Yrjö-Koskinens mor var Anna Lovisa Ebeling, dotter till en bataljonsläkare. Hon hade tyskt-svenskt påbrå och var praktiskt lagd.


 

Då Yrjö-Koskinen föddes som Georg Zacharias Forsman var hans far lärare vid Vasa trivialskola, men flyttade under sonens gymnasieår till Tavastkyro nära Tammerfors, där han blivit kyrkoherde. När familjens äldsta barn hade dött fick Georg Zacharias, familjens andra barn, vara enda barnet i fem år. Redan under denna tid blev han brådmogen. Han var en envis och kantig bokmal som av sin far hade ärvt svaga nerver. Han blev knappast bättre av sina ensidiga intressen och den stränga disciplin han utsattes för. När han var åtta år började han trivialskolan, som leddes av hans morbror, som fjorton­åring blev han gymnasist och som sexton­åring blev han student, våren 1847, med det högsta poängtalet det året. Betyget i upp­förande var visserligen ”nöjaktigt” som straff för att han tillsammans med sina kamrater hade gjort uppror mot skolans ordning och svurit på att han som vuxen skulle ändra hela skolväsendet – vilket han också gjorde.


 

Snellmans svenskspråkiga tidning Saima i Kuopio, som var avsedd för de bildade klasserna, lästes i det Forsmanska hemmet. Inspirerad av tidningens finskhetsprogram och med stöd av hemmet och kamratkretsen började Forsman redan under sin skoltid studera finska med målet att behärska språket fullkomligt, och under sina första två år vid universitetet fortsatte han på egen hand att studera folkets seder och framförallt finska språket under ledning av Pirtti-Anni i folkstugan i Tavastkyro prästgård. Intresset ökade när han blev bekant med kyrkoherdens försynta dotter, som behandlades illa i sin egen familj. Hon framstod för honom som ett folkets barn, och snart förlovade paret sig. Förlovningen påskyndade fästmannens studier, och trots fästmöns kristna världsåskådning stärktes Forsmans beslut att inte fortsätta släktens prästtraditioner utan att börja forska i Finlands historia.


 

Georg Zacharias Forsman blev antagen som medlem i Österbottniska studentavdelningen i februari 1848, samtidigt som februarirevolutionen i Frankrike gjorde den politiska atmosfären i Europa laddad och spred radikalismen till studenterna vid universitetet. Ända från frihetstiden hade universitetet låtit studenterna skriva sockenberättelser, och eftersom socknen enligt givet mönster skulle presenteras så mångsidigt som möjligt var författaren tvungen att sätta sig in i dess historia, språk och statistiska uppgifter. Hösten 1850 deltog Forsman i sin avdelnings uppsatstävling med Kerto­mus Hämeenkyrön pitäjästä (Berättelse om Tavastkyro socken), och, som Gunnar Suolahti skriver i sin bok Nuori Yrjö Kos­kinen (Den unge Yrjö Koskinen): ”Man kan knappast tänka sig en lämpligare inkörsport till den tidens nationella, sociala och vetenskapliga liv.” Författaren premierades och berättelsen publicerades under pseudonymen Yrjö Koskinen på finska med dispens från S:t Petersburg, trots den då nya censurförordningen som inte tillät vetenskaplig litteratur på finska språket. Författarens liv antog en ny kurs: ”Historievetenskapen är mitt livs intresse... Jag skulle vilja göra historieforskning på finska och speciellt odla Finlands historia.”


 

I mars 1853 avlade Forsman sin kandidatexamen med historia som huvudämne, och fick tjänst som tf. lärare i högre elementarskolan i Åbo. Utan att förskräckas av den låga lärar­lönen gifte han sig med sin fästmö i början av 1854 och etablerade ett finskspråkigt hem, vilket man hade kommit överens om under förlovningen. Före höstterminen flyttade familjen Forsman till Jakobstad, där familjeöverhuvudet hade blivit utnämnt till lärare i det tillfälligt utlokaliserade gymnasiet i Vasa. Parets första barn föddes i november samma år och fick som förnamn faderns författarnamn Yrjö Koskinen. Av detta namn bildades också familjens nya efternamn i samband med upphöjandet i adligt stånd 1884.


 

Forsmans förhoppningar om en bana som historiker uppfylldes snabbare än han förväntat sig. För den unge magistern som återvände till hem- och skolstaden Vasa erbjöds ett för en österbottning lämpligt ämne, klubbekriget. Docent Edvard Grönblad hade nyligen ordnat, katalogiserat och utgivit äldre historiska handlingar som kastade nytt ljus över Finlands historia under svenska tiden. Yrjö-Koskinen tog tillfället i akt, drog nytta av de metoder som han använt i studien om Tavastkyro och publicerade 1857 och 1859 Nuija­sota. Sen syyt ja tapaukset (Klubbe-­kriget samt Finlands sociala tillstånd vid slutet af sextonde århundradet). Det var det första finskspråkiga vetenskapliga arbetet som strävade efter att ge en heltäckande framställning av klubbekrigets händelseförlopp och bakgrund.


 

Några upplysta ståndspersoner och en del bönder i inlandet planerade på 1850-talet ett finskspråkigt läroverk. Forsman deltog i tidningsdebatten i Suometar och avvisade påståendet om att planen skulle kränka svenskans rättigheter som rena dumheten, och han avgjorde striden: ”En finskspråkig högre elementarskola i Jyväskylä, eller ingen skola alls.” En sådan skola, senare Jyväskylä lyceum, grundades 1858. Forsman sökte rektorstjänsten, förvissad om att han därigenom kunde göra stor nytta för det finska språket. Han blev dock inte Jyväskyläs Snellman, men att han blev förbigången fick honom att ta nya tag, och redan samma år publicerade han som doktorsavhandling de första kapitlen i undersökningen om klubbekrigets utbrott, Nuijasodan syyt ja alku Pohjanmaalla, och fyra år senare med tanke på en professur i historia avhandlingen Tiedot Suomen-suvun muinaisuudesta (Upplysningar om den finska stammens forntid, 1862) till vilken han under sin studieresa hade samlat material bl.a. i Paris och London. När professuren i ­hi­storia delades 1862 och Zacharias Topelius utnämndes till professor i finsk, rysk och nordisk historia var Forsman tvungen att nöja sig med lärostolen i allmän historia. Trots benämningen var Finlands historia hans huvudsakliga forskningsobjekt, och det arbete som anses vara hans mest betydande, Oppikirja suomen kansan historiassa (Finlands historia), utkom 1869–1873. När Topelius 1876 blev vald till universitetets rektor fick Yrjö-Koskinen professuren i finsk, rysk och nordisk historia.


 

I Yrjö-Koskinens forskning om Finlands historia var utgångspunkten nationalkänslan, folkandan. Denna hade under århundraden format en egen finsk historia, och under Försynens beskydd skulle den framdeles leda folket till ett allt starkare nationellt självmedvetande. Yrjö-Koskinen såg i nationalitetsidén den röda tråden i hela mänsklighetens utveckling, rättvisans och sanningens seger. Enligt honom hade de enskilda nationerna ett existensberättigande bara så länge som de i växelverkan med andra nationer tjänade denna allmänna utveckling.


 

Yrjö-Koskinens skriftliga verksamhet sträckte sig också till den tidens samhällsfrågor, som nationalekonomin, andelsverksamheten och arbetarnas, speciellt lantarbetarnas, ställning. Han publicerade också två svenskspråkiga läroböcker i finska samt dikter och noveller. Samma aldrig sviktande arbetsförmåga visade han också i vetenskapliga och litterära sällskap och speciellt i Folkbildningssällskapet (Kansanvalistusseura).


 

På 1860-talet tillspetsades språkfrågan och ledde till strider som utkämpades i senaten, lantdagen och pressen, rentav i familjerna. De finsksinnade krävde att Snellmans program omedelbart skulle verkställas och bildade ett finskt parti. De svensksinnade strävade efter att bevara det svenska språket och den svenska hegemonin och bildade ett svenskt parti. Mellan dessa kämpade de liberala, enligt Yrjö-Koskinen ”de blodfattiga”, vilka ansåg att folket var enhetligt fastän det använde två språk, eftersom språket för dem enbart hade ett instrumentellt värde.


 

Partipolitiken behövde en tidningspress och Yrjö-Koskinen var tidningsman i ett halvt århundrade. Det var närmast av ekonomiska skäl som han på 1850-talet inledde sin publicistbana som liberal världsförbättrare i Åbo Tidning, men längre in på 1860-talet ökade hans iver att driva frågan om fennomansk, språklig, ekonomisk och social rättvisa. Hans incitament var språkmanifestet från 1863; i och med detta manifest som garanterade finskans statliga likaberättigande, tänkte han sig till en början, var språkfrågan löst. Han anade inte att striden bara hade börjat och att han under dess gång själv skulle komma att politisera fennomanin och därmed hela det finska samhället, fram till krigsåret 1918. Under många år var tidningen Suometar Forsmans språkrör, men när den närmade sig liberalerna grundade han, tillsammans med sin bror Jaakko och sin meningsfrände Agathon Meurman, Helsingin Uutisia 1863. I denna tidning meddelade han att ”Suomikiihkon puolue” (det fennomanska partiet) hade uppstått och proklamerade dess program. Redan följande år övertog dessa jungfennomaner, som Helsingin Uutiset döpte dem till, tidningen Suometar, men dess historia slutade i bankrutt 1866.


 

Samma år var Forsman med om att grundlägga Kirjallinen kuukauslehti (Litterära månadsbladet), vars innehåll inte motsvarade namnet. Han var tidningens chefredaktör så gott som under hela dess existens, ett halvt århundrade, och fennomanernas förtrupp var hans medhjälpare. Striden blev häftigare och det behövdes en snabb informationsförmedling. År 1869 var Forsman med om att initiera två tidningar: en efterföljare till tidningen Suometar, Uusi Suometar, som sedan också blev hans språkrör, samt en tidning som var avsedd för svenskspråkiga finsksinnade, Morgonbladet, som startades 1872.


 

Forsman var redan på 1860-talet vid sidan om Snellman en av de mest betydande fennomanerna i landet, och på 1870-talet var han en auktoritativ ledare som syntes och hördes och vars jungfennomani var lika med hela finskhets­rörelsen. Han ansåg att det i Finland bara fanns ett folk med ett språk; det finska folket fordrade utbildning på sitt eget språk, på egna premisser, och därigenom möjlighet till socialt och ekonomiskt avancemang. Folket kunde bryta de andliga banden till det tidigare moderlandet Sverige utan att känna tacksamhetsskuld, framhöll han, och det kunde skapa ett förtroligt förhållande till regenten i det nya moderlandet Ryssland. Svenskarna accepterade inte det förra och liberalerna inte det senare, och tillsammans fruktade de på hela ämbetsmannakårens vägnar för följderna.


 

De politiska konstellationerna i lantdagen utformades på 1870-talet. Hos präste­ståndet och bönderna dominerade de finsksinnade, hos adeln och borgarna de svensksinnade. Lärarna i Borgå stift valde Forsman som sin andra representant i prästeståndet vid lantdagarna 1872, 1877–1878 och 1882. Den viktigaste frågan vid lantdagen 1877–1878 var värnplikts­lagen, och det var till stor del Yrjö-Koskinens förtjänst att den känsliga frågan fick en för Finland gynnsam lösning. Härefter var han den ledande i sitt stånd, och för finnarna var det fruktbart att Agathon Meurman samtidigt var ledare för bonde­ståndet. Från och med lantdagen 1885 tog Forsman som Yrjö-Koskinen säte hos ridderskapet och adeln, men nu begränsades hans verksamhet i lantdagen av hans uppgifter som senator. Härmed begränsade såväl hans inflytande i partiet som i lantdagsståndet.


 

Fjodor Logginovitj Heiden utnämndes till generalguvernör i Finland 1881. I början av sin tjänstetid närmade han sig det finska partiet genom att visa förståelse för de finsknationella strävandena; bakgrunden till förståelsen var dock Rysslands säkerhetspolitik i Östersjön och antagandet att de finsksinnade motsatte sig ryskheten mindre än de svensksinnade. Det finska partiet fick erkännande 1882 när Yrjö-­Koskinen blev utnämnd till senator och chef för kammarexpeditionen och 1885 till chef för den inflytelserika ecklesiastik­expeditionen, som bl.a. hade ansvar för skolfrågor. Samtidigt utnämndes enligt metoden ”söndra och härska” liberalernas ledare Leo Mechelin till senator och dennes anhängare Robert Montgomery till prokurator.


 

Nu fick Yrjö-Koskinen möjlighet att skapa en grundval för den finska bokliga bildningen i Finland. I snabb takt grundades finska folkskolor samt statliga lyceer och statliga flickskolor. Under hans femtonåriga ”skolministerperiod”­ steg antalet folkskolor från 667 till 1 650 och antalet elever från 40 000 till närmare 100 000; därtill säkrade förordningen om distriktsindelning 1898 framtiden för folkskolan. Ökningen av läroverk var likartad: antalet finskspråkiga lyceer steg från tre till femton och de finskspråkiga flickskolorna från noll till sju. Yrjö-­Koskinen genomförde det som han hade gått ed på under gymnasietiden, och tack vare honom blev det möjligt att studera på finska från folkskolan till universitetet oberoende av kön.


 

1890-talet var Yrjö-Koskinens sista årtionde i politiken. Det var ödesdigert för honom och hans gammalfinska parti, en vattendelare för hela det finska samhället. I början av årtiondet var hans samarbetspartner den före detta senatorn och herrgårdssonen från Sippola, Woldemar von Daehn, som 1891 blev ministerstatssekreterare. Denne hade ett förtroligt förhållande till kejsar Alexander III, och eftersom han under en lång tid hade tjänstgjort som officer i Ryssland hade han god insikt både i rikets utrikes- och säkerhetspolitik, där det första världskrigets maktgrupperingar redan höll på att ta form, och i hotet mot Finland från rysknationella rörelser. För att övertyga kejsaren om finländarnas fortsatta lojalitet var Yrjö-Koskinen beredd att acceptera åtgärder som kunde tolkas som tydliga tecken på ett förändrat förhållningssätt till Finland från Rysslands sida. Yrjö-Koskinen var också redo för ”vägen till Petersburg”, ”till politiserande i det tysta” – till och med längre än von Daehn – för det passade hans historieuppfattning, enligt vilken nationaliteten skulle bevaras också när landet var förenat med en annan stat.


 

Men ”vägen till Petersburg” passade inte alla fennomaner, för att inte tala om svekomanerna, för vilka den hårdare statliga politiken erbjöd en andhämtningspaus och ett välkommet avbrott i den språkpolitiska striden. Bakom Yrjö-­Koskinen fanns en ny ivrig generation från 1880-­talet som hade fått sin utbildning åtminstone delvis på finska, kände Europa, omfattade nya europeiska idéer och uppfattningar, kritiserade den äldre generationen och stämplade dess sam­förståndspolitik som ofosterländsk. Även kvinno- och arbetarrörelsen började stiga fram som nya krafter i samhället och framföra långtgående krav på förändring.


 

I februari 1899 röstade Yrjö-Koskinen i senaten för att februarimanifestet skulle promulgeras. Här följde han konsekvent sin linje att söka och upprätthålla ett acceptabelt samförstånd med den starkare. Hans förfarande innebar att hans offentliga politiska karriär var förbi och att det finska partiet slutgiltigt splittrades. Yrjö-Koskinen bad om entledigande från senaten vilket han också erhöll, han steg åt sidan och var lugn till det yttre men bitter inombords. Han koncentrerade sig här­efter på att skriva i Uusi Suometar.


 

Dagen efter sin sjuttioårsdag i december 1900 skrev Yrjö-Koskinen i ett öppet brev i Uusi Suometar att den onda dagen som Snellman hade förutspått nu var inne: ”Den konstgjorda enighet som det nuförtiden predikas om för oss, för att rädda det svenska språkets dominerande ställning hörde inte till den store hädangångnes program.” Han upprepade hur viktigt det var att bryta med de svensksinnade och, fastän med eftergifter åt Ryssland, genomföra nationalitetsutvecklingen. Han framhöll värnpliktsuppbåden som lagliga och generalguvernör Bobrikovs diktatoriska befogenheter som berättigade, då de var ägnade att lugna stämningarna i landet och fördriva dem som uppviglar till motstånd. Det var inte längre lätt ens för alla vänner att förstå Yrjö-Koskinen. Han kunde dock glädja sig över ett resultat av den långa språkstriden när finskan, som i påbud under hans senatorsperiod 1886 och 1887 hade erkänts som ett officiellt ämbetsspråk, fick samma status som svenskan i språkförordningen 1902.


 

Yrjö-Koskinens äktenskap, som hade varat i över fyrtio år, tog slut när hustrun Sofia dog 1895. Maken gav i sina brev sin fru full erkänsla för hennes stöd och uppmuntran, medan hon, som man visste, hade känt sig underlägsen sin upptagne, framgångsrike och järnhårt konsekvente man. Deras hem var inte den samlingsplats som det hade kunnat vara.


 

Yrjö-Koskinen gifte om sig redan 1896. Den andra makan, Theodolinda Hahnsson, var en ungdomsvän och långvarig familjebekant, änka till en lektor och också känd som författare. De egna barnen med familjer och den andra makans barn, kyrkoherde Hannu Haahti med familj och författaren Hilja Haahti med sin make professor Ilmari Krohn och dennes barn, bildade en riktig storfamilj som förde med sig en ny glad atmosfär till Yrjö-Koskinens hem.


 

År 1897 upphöjdes Yrjö-Koskinen i friherrligt stånd. Yrjö Sakari Yrjö-Koskinens strider tog slut efter en kortvarig sjukdom i november 1903, och han begravdes på Helsingfors gamla begravningsplats.


 

Venla Sainio


 

Georg Zacharias Forsman, Yrjö Koskinen (pseud.), 1884 adlad Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen, född 10.12.1830 i Vasa, död 13.11.1903 i Helsingfors. Föräldrar prosten Georg Jakob Forsman och Anna Lovisa Ebeling. Gift med (1) Sofia Fransiska Friberg 1854, (2) författarinnan Sofia Theodolinda Hahnsson, f. Limón, 1896.


 

PRODUKTION. Kertomus Hämeenkyrön pitäjästä (1851); Läseöfningar i Finska språket för begynnare (1855); Pohjanmaan asuttamisesta (1857); Nuijasodan syyt ja alku Pohjanmaalla (1858); Nuija-sota, sen syyt ja tapaukset (1857–1859, sv. övers. Klubbe-kriget samt Finlands sociala tillstånd vid slutet af sextonde århundradet 1864−1865); Finska språkets satslära (1860); Olavi Maununpoika Pariisissa ja suomalaisten opinkäynti ulkomailla keski-ajalla (1862); Tiedot Suomen-suvun muinaisuudesta (1862); Kertomuksia ihmiskunnan historiasta. A. W. Gruben mukaan (1865); Oppikirja suomen kansan historiassa (1869–1873, Finlands historia. Stockholm 1874); Yrjö Maunu Sprengtporten’ista ja Suomen itsenäisyydestä (1870); Suomen historia (1873–1874, Finlands historia för folkskolornas behof 1873); Matthias Akiander. Minnestal. Acta Societas Scientiarum Fennica X (1874); Rikkaudesta (1875, Om rikedomen 1875); Savo ja Savonlinna (1875); Johtavat aatteet ihmiskunnan historiassa (1879, De ledande idéerna i mänsklighetens historia 1906); Tutkimus maanomistus-seikoista Suomenmaassa keskiaikana (1881); Kristin-uskon asema ja perustus (1893); Ajantieto maailman tärkeimmistä tapauksista, niille, jotka eivät ole koulua käyneet (1900); Puolan kapinat vv. 1831 ja 1863 (1903). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 II (1925); Finlands författare 1809−1916 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Yrjö Sakari Yrjö-Koskinens arkiv, Riksarkivet. E. Kangas, Yrjö-Koskisen aatteet Hegelin ja Snellmanin käsitysten valossa. Historiallinen aikakauskirja 49/1945; R. Koski­mies, Y. S. Yrjö-Koskisen elämä II–III (1974); E. S. Yrjö-Koskinen, Muistoja vanhasta kodista. Muisti­kuvia III. Suomalaisia kulttuurimuistelmia (1956); I. Liikanen, Fennomania ja kansa. Joukkojärjes­täytymisen läpimurto ja Suomalaisen puolueen synty (1995); P. Rommi, Yrjö Koskisen linja. Myön­tyvyyssuunnan hahmottuminen suomalaisen puo­lueen toimintalinjaksi (1964); G. Suolahti, Y. S. Yrjö-­Koskisen elämä I (1974); V. Vuola, Yrjö Sakari Yrjö-Koskisen kristillisyydenkäsitys (1981); S. Zetterberg, Eero Erkko (2001).


 

BILDKÄLLA. Yrjö-Koskinen, Georg Zacharias. Foto: Ateljé Nyblin. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4848-1416928957454

 

Upp