MECHELIN, Leo


(1839–1914)


Senator, lantdagsman, professor


Leo Mechelin framstod mot slutet av storfurstendömets dagar som den mest framstående statsmannen i Finland. Han utvecklade de statliga institutionerna i landet, definierade storfurstendömet Finlands statsrättsliga ställning och ledde sedermera rättskampen. Mechelin, långvarigt verksam i både lantdagen och senaten, var även professor i kameral- och politilagfarenhet samt statsrätt. Redan på 1860-talet gjorde han sin röst hörd som publicist i det liberala lägret.

 

Leo Mechelin föddes 1839 i Fredrikshamn. Hans far Gustaf Johan Mechelin var lärare vid kadettkåren, från 1838 benämnd kadettskolan. Hemmet var inte förmöget. Modern Amanda Sofia Sagulins släkt hade verkat i Gamla Finland. Familjen Mechelins hemspråk var svenska och tyska, dessutom lärde Leo sig franska av sin mor och ryska av sin far. Han behärskade obehindrat tyska och franska såväl i tal som i skrift. Finska lärde han sig aldrig tillfredsställande, inte heller enligt egen åsikt. Senare studerade han engelska. Han växte upp i kadettskolans krets men var inte elev i skolan. Kadettskolan i Fredrikshamn var vid sidan av universitetet det ledande utbildningsstället för Finlands tjänstemanna­kår och för näringslivets ledare.


 

Namnet Mechelin kommer från Mäkkylä i Esbo. Jakob Larsson flyttade mot slutet av 1600-talet från Karhi by i Janakkala (sedermera i Hausjärvi) till Helsingfors och erhöll borgarrättigheter där. Hans söner Henrik och Erik, som slagit in på den lärda banan, tog sitt släktnamn (Mechelinus, Mecchelinus, Mecchhelinus) efter sin mor Valborgs hemort. Bägge bröderna blev kaplaner i Savolax. Henriks son och sonson hörde till det högsta allmogeskiktet i Savolax. Henrik Johan Mechelin (1774–1840) återförde släkten till prästeståndet. Som student slutförde han bygget av kyrkan i Ilomants (1798), som påbörjats av hans far. Han var kaplan i Kesälax och slutligen kyrkoherde och prost i Jakimvaara. Hans söner var Gustaf Johan Mechelin (1807–1863), Leo Mechelins far, och Henrik Adolf Mechelin (1813–1899), som gjorde karriär i det ryska utrikesministeriets tjänst bland annat som diplomat och senare var sin brorson Leos kollega i senaten som chef för ecklesiatikexpeditionen.


 

Leo Mechelin avlade studentexamen 1856, efter att huvudsakligen ha erhållit undervisning i hemmet av sin far. Han blev filosofie kandidat vid universitetet 1860 och juris utriusque kandidat 1864. Det var vid denna tid som det egentliga statliga livet i Finland tog sin början. Alexander II blev kejsare 1855, och ständerna i Finland kallades 1863 samman till lantdag för första gången sedan Borgå lantdag 1809. Mechelin deltog med stor entusiasm. Han hörde till den grupp unga liberaler som 1861 grundat Helsingfors Dagblad som sitt språkrör. Han knöts till lant­dagen första gången 1867 som sekreterare för dess finans- och bevillningsutskott. Han deltog i studentlivet; han var en god skådespelare, skribent och sångare, vilket inte var ovanligt i den musikaliskt begåvade släkten Mechelin. I kadettskolan hade han lärt sig uppträda i sällskapslivet, och senare beskrevs hans väsen och uppträdande rentav som kungliga.


 

Hösten 1865 ingick Mechelin äktenskap med Alexandra, dotter till den rikaste borgaren i Helsingfors, kommerserådet Johan Henrik Lindroos. Sedan dess var han ända till sin död en förmögen man, inte beroende av ämbeten och tjänster. Lindroos dödsbo var bland annat den största enskilda aktieägaren i den första privata affärsbanken i landet, Föreningsbanken i Finland, som grundats 1862. År 1867 blev Mechelin direktör och styrelsemedlem i banken. År 1871 grundade han tillsammans med sin vän och rumskamrat från studietiden Fredrik Idestam bolaget Nokia, i vars skötsel han deltog aktivt ända till sin död.


 

Mechelin ägde eller brukade också stora lantegendomar. Han var en av dem som efter de svåra hungeråren på 1870- och 1880-talen inriktade lantbruket i Finland på boskapsskötsel; smöret blev Finlands viktigaste exportvara. Hans egen gård var Laitiala i Hollola. Dessutom brukade han sin hustrus släktingars två gårdar och uppgjorde också ett jordbruksprogram för Nokiabolagets marker. Han var 1870–1875 medlem av direktionen för lantbruksföreningen i Nylands och Tavastehus län och på 1890-talet ordförande för Finska hushållningssällskapet.


 

Då Föreningsbankens verkställande direktör avled 1872 erbjöds Mechelin posten. Han föredrog dock att söka den samtidigt ledigblivna professuren i kameral- och ­politilagfarenhet samt statsrätt vid universitetet: han skrev på två år två avhandlingar, disputerade till juris utriusque doktor och fick tjänsten. Han var 1874–1882 professor i ämnet, vartill han 1877–1882 även skötte professuren i handelsrätt och nationalekonomi.


 

När man 1875 för första gången valde stadsfullmäktige i Finland invaldes Mechelin i Helsingfors och blev församlingens första ordförande. Han var medlem av stadsfullmäktige 1875–1878 samt 1891–1899 och större delen av tiden också dess ordförande. År 1876 anordnades i Helsingfors Finlands första allmänna industriutställning, som kejsaren, kejsarinnan och arvfursten jämte gemål besökte. Mechelin skötte värdskapet så lysande att kejsaren upphöjde honom och hans efterkommande i adligt stånd.


 

Därförinnan invaldes Mechelin 1872 som representant för Helsingfors stad till borgarståndet vid lantdagen. Han var efter detta lantdagsman vid samtliga ståndslantdagar, från och med 1877 i adelsståndet. Under 1870-talet steg han fram som den viktigaste ledaren för den liberala grupperingen, och 1882 kallades han som ledare för det liberala partiet till adjoint hos chefen för senatens finansexpedition. Samtidigt blev också ledaren för det finska partiet G. Z. Forsman (från 1884 Yrjö-Koskinen) senator. Den av Mechelin ledda avdelningen avskildes 1888 till en handels- och industriexpedition och han blev dess chef.


 

Mechelin insåg klarare än de flesta finländare den pågående industriella utvecklingen i Västeuropa och Nordamerika. Enligt honom innebar den ekonomiska och samhälleliga framsteg. Finland tillhörde historiskt och de facto den ekonomiskt och samhälleligt framstegsvänliga västliga kulturkretsen. Men å andra sidan hörde Finland i statligt hänseende till det ryska kejsardömet, vars övriga områden inte tillhörde den ekonomiskt utvecklade sfärerna. I sin avhandling för professuren 1873 och i sina senare arbeten framlade Mechelin sin uppfattning om Finlands grund­lagar och om det statliga förhållandet mellan Ryssland och Finland. Liknande tankar hade även tidigare framförts, men inte i form av ett komplett och teoretiskt motiverat system. Finland hade 1809 anslutits till Ryssland, men enligt Mechelin som en separat stat. Kejsaren av Ryssland var också storfurste av Finland. I Ryssland var kejsaren en absolut monark, men i storfurstendömet Finland bunden av Finlands grundlagar. Kejsaren-storfursten handhade Rysslands och Finlands relationer till andra stater. De övriga ryska statsorganen, frånsett kejsaren-storfursten, hade ingen makt i Finland och inte heller de finska organen i Ryssland, betonade Mechelin. I skydd av sina grundlagar kunde Finland utveckla sitt eget rättssystem och sina institutioner till en sådan infrastruktur som den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen krävde. Finland var en rättsstat. Lagarnas stabilitet och medborgarnas respekt för lagen skapade förutsättningar för en ekonomisk utveckling och möjliggjorde framtidsplanering. Mechelin var en strikt laglighetsman. Till valspråk i sin adelssköld valde han devisen Pro lege (För lagen). Han spred genom sitt författarskap och sina omfattande internationella personliga kontakter kännedom i världen om att Finland var en stat. Detta var hans stora förtjänst.


 

I sin politiska verksamhet siktade Mechelin till att klarlägga Finlands självständiga statliga ställning i förhållande till Ryssland, en koncentration av makten till Finlands egna organ, i synnerhet lantdagen, och en utveckling av lagar och institutioner i Finland i en liberal riktning som gynnade den privata företagsamheten. Medan han trodde på privatföretagsamhetens välsignelse på det ekonomiska planet, var han dock ingen radikal laissez-faire-liberal, utan ansåg att staten borde stödja privata initiativ om detta var till landets fördel. Han var med i de viktigaste organen, alltid som en central person, och hans inflytande var synnerligen stort. Han hade ett klart program, han var initiativrik, en av lantdagens bästa talare samt en skicklig och oförtröttlig författare av propositioner. Han var samtidigt den liberala partigrupperingens ledare. Dagstidningen Helsingfors Dagblad var sedan 1860-talet liberalernas språkrör. Under Mechelins medverkan grundade de liberala kretsarna Finsk Tidskrift 1876.


 

Mechelin var medlem av den statliga kommittén för införande av guldmyntfot, vars arbete ledde till att Finland övergick till den internationella guldmyntfoten och att den finska marken helt lösgjordes från rubeln 1877. När man satte upp en egen armé i Finland, hörde han till lantdagens värnpliktsutskott, som beredde lagen 1878. Han var ordförande för kommittén för handels- och näringslagstiftning, som 1879 uppgjorde en näringslag. På hans initiativ började man uppställa en enhetlig statsbudget, och han utarbetade själv det första budgetförslaget 1877. De reformer som genomfördes i Finland under Alexander II:s regeringstid ökade i hög grad de statliga utgifterna, men å andra sidan utvecklades ekonomin i landet mycket positivt; staten hade många möjliga inkomstkällor. Hela den statliga intäktsstrukturen reformerades. Detta arbete gjordes av den så kallade stora skattekommittén 1879–1880 med Mechelin som ordförande. I alla uppdrag såg Mechelin till att utformningen av lagarna inte stod i strid med Finlands självständiga ställning.


 

Som senator hade Mechelin ansvar bl.a. för handels- och tullärenden mellan Finland och Ryssland. Utvecklingen av reguljär vintersjöfart var i mycket hans förtjänst. Det kraftigt växande näringslivet behövde regelbundna transporter för export och import. Hamnen i Hangö byggdes, och 1890 anskaffades den första isbrytaren. Dessa åtgärder minskade Finlands beroende av Ryssland.


 

I december 1880 publicerades i Helsingfors Dagblad ett program för det liberala partiet. Det var i huvudsak uppgjort av Mechelin. I de för finländska förhållanden speciella frågorna, språkfrågan och förhållandet till Ryssland, var Mechelins åsikt att de inhemska språken, finska och svenska, borde vara jämbördiga och att Finlands ställning som en självständig stat i anslutning till Ryssland bäst kunde tryggas genom att definiera förhållandet i exakta lagar.


 

Programmet väckte genast reaktion. Som en av sina sista politiska insatser utdömde J. V. Snellman det några månader före sin död. I språkfrågan var Snellman kompromisslös: den finska nationen var den viktigaste frågan och det finska språket var grundvalen för den finska nationen. Enligt Snellmans uppfattning var det ett verklighetsfrämmande teoretiserande att basera relationerna mellan Finland och Ryssland på lagstiftning. Finlands trygghet låg i nationell enhet, det finska språket och kejsaren-storfursten; när det gällde hjälpte inte lagarna.


 

Som praktisk politiker var Mechelin initiativrik och orubblig. Hans taktik baserade sig på omfattande personliga kontakter med vars hjälp han höll sig väl informerad, i synnerhet om vad som utspelades i maktens centrum i S:t Petersburg. Han utnyttjade hänsynslöst sina relationer för att uppnå sina syften. Hans viktigaste mål var att utvidga Finlands inre självständighet. Målet främjade han bl.a. genom sin tolkning av grundlagarna och genom att hålla de ryska myndigheterna utanför ärenden som rörde Finland.


 

Men under 1880-talet förstärktes nationalismen, panslavismen, i Ryssland. Kejsaren lyssnade alltmer på slavofilerna, som krävde ett stort, enhetligt och storryskt imperium. Ett internt självständigt Finland passade inte in i deras uppfattning om det ryska riket. Mechelins lära om skillnaden mellan den ryske kejsaren och storfursten av Finland visade sig snart ohållbar. I senaten var Mechelin den som ledde försvaret av Finland. Under denna tid publicerade han sina mest systematiska arbeten om Finlands ställning. I huvudsak var det han som formulerade senatens svar på betänkandena om anslutning av myntväsendet, tullväsendet och postverket till motsvarande institutioner i kejsardömet. Postverket anslöts, medan tullen och myntväsendet förblev separata.


 

Mechelin nödgades avgå från senaten 1890. För ryssarna var han “huvudseparatisten” i Finland, medan de flesta finländarna högaktade honom som en okuvlig försvarare av landets rättigheter.


 

Sedan Mechelin avgått från senaten blev han en synnerligen verksam och inflytelserik privatperson. Han var på nytt direktör i Föreningsbanken 1893–1896 och stadsfullmäktiges ordförande i Helsingfors 1892–1899. Han deltog i alla lantdagar. Efter att liberalernas konsolidering misslyckats anslöt han sig inte till någotdera språkpartiet utan var försonlig i språkfrågan. Han skrev ännu mer än tidigare, polemiserade mot ryska anspråk och gjorde Finland bekant som en separat stat, i synnerhet i västvärlden. Det av honom redigerade praktverket Finland i 19:de seklet gavs ut på ett flertal språk.


 

När ett nytt bättre organiserat försök att kringskära Finlands autonomi vidtog, blev N. I. Bobrikov generalguvernör hösten 1898 och februarimanifestet utfärdades 1899. Försvararna av Finlands autonomi, de svenskspråkiga och ung­finnarna, grupperade sig kring Mechelin till en konstitutionell front. Det finska partiet splittrades. Mechelins och de konstitutionellas handlingslinje var passivt motstånd mot förryskningssträvandena och en omfattande propaganda för Finland utomlands.


 

Våren 1903 förvisade generalguvernör Bobrikov Mechelin och andra oppositionsledare från landet. Motståndsrörelsen delade sig under landsflykten. Aktivisterna var beredda till samverkan med revolutionära partier i Ryssland. Mechelin godtog inte ens ett taktiskt förbund med de samhällsomstörtande partierna, och huvuddelen av den finländska motståndsrörelsen delade hans uppfattning om passivt motstånd. Han strävade i stället till samverkan med de ryska liberalerna, de konstitutionella demokraterna (kadetterna), som vid denna tid bildade ett parti. Han hoppades att liberalerna skulle komma till makten och förändra Ryssland till en konstitutionell monarki och återställa autonomin i Finland. Han uppgjorde för kadetterna ett förslag till grundlag för Ryssland.


 

Mechelin var en hård motståndare till socialism och samhällsomstörtning. Han trodde att om ekonomin fick utvecklas fritt och sköttes väl skulle den generera ett välstånd som räckte för alla. Han medgav att missförhållandena i samhället kunde vara stora och att de sämre lottades ställning krävde förbättringar, men han trodde att det vore möjligt att i sämja korrigera orättvisorna. Även i detta var han optimist, liksom i språkfrågan. Finländarna kunde och måste förbli eniga.


 

Mechelin återvände till hemlandet i december 1904 sedan det spända läget i Finlands förhållande till Ryssland mildrats. I Helsingfors fick han en hjältes mottagande: medborgarna drog hans vagn från järnvägsstationen till Runebergs staty, där han talade till folket, och vidare till Societetshuset (sedermera stadshuset), där han tog in. De konstitutionella fick majoritet i 1904–1905 års lantdag, som sedan behärskades av Mechelin som ordförande i tre centrala utskott. Efter lantdagen tillsatte de konstitutionella en delegation för att följa med utvecklingen av det politiska läget. Mechelin blev ordförande för delegationen.


 

Under storstrejken 1905 var Mechelin med sin delegation den skickligaste i den politiska maktkampen. Han krävde ett återinförande av autonomin i Finland och en återgång till lagliga förhållanden, men motsatte sig en mer djupgående revolution i samhället. Han fick de nya makthavarna i Ryssland övertygade om att han kunde dämma upp en revolution i Finland. Han blev vice ordförande för senatens ekonomidepartement (d.v.s. närmast regeringschef) 1 december 1905. De konstitutionellas storhetstid inföll mot slutet av 1905 och början av 1906, då Mechelin var landets obestridde ledare. Det passiva motståndet föreföll ha segrat. De lagliga förhållandena återställdes och tryckfriheten var absolut. De ämbetsmän som motsatt sig olaglig påbud och avgått återinsattes på sina poster, och de som utnämnts i deras ställe avskedades. Vid lantdagsvalet 1905 fick de konstitutionella majoritet i samtliga stånd.


 

Genast när Mechelins senat blivit utnämnd lade han fram ett omfattande statligt och samhälleligt reformprogram. Han strävade efter att förena alla grupper som under ofärdsåren varit på en konstitutionell linje. Han höll sitt stora programtal på finska och bekräftade finskans ställning som senatens protokollsspråk. Han tog också med en socialdemokrat i sin senat.


 

Men den konstitutionella perioden varade inte länge i Finland, och i Ryssland en ännu kortare tid. Februarimanifestet upphävdes inte, man bara upphörde att tillämpa det. Reformatorerna åsidosattes i Ryssland, och de reaktionära krafterna återtog makten i landet. Av den Mechelinska senatens stora program genomfördes representationsreformen, med enkammarlantdagen i stället för ståndsrepresentation, men inte mycket annat. Reformförslagen strandade senast hos kejsaren-storfursten.


 

Den första enkammarlantdagen valdes genom allmän och lika rösträtt våren 1907. De konstitutionella hade stora motgångar och valresultatet blev en stor besvikelse för Mechelin. Finlands folk samlade inte sina krafter för att försvara sin konstitution och sin statliga autonomi, utan krafterna splittrades. Språkfrågan och de sociala frågorna visade sig vara starkare. Den konstitutionella fronten splittrades i Svenska folkpartiet och Ungfinska partiet, medan socialdemokraterna var de stora segrarna i valet.


 

Nu följde en ny förryskningsperiod, mera kvävande än den tidigare. Sommaren 1908 avskedades Mechelin från sin tjänst som senator. Efter detta fortsatte han sin kamp för att försvara lagligheten och Finlands autonoma ställning genom att skriva och organisera opinionen utomlands. Uppställd på Svenska folkpartiets listor valdes han ytterligare två gånger till lantdagsman. I lantdagen verkade han bland annat som ordförande för grundlagsutskottet.


 

Leo Mechelin dog några månader före första världskriget bröt ut. Då återstod inte längre mycket av Finlands statliga autonomi och nationens framtid föreföll tämligen osäker. År 1917, då världskriget gick mot sitt slut och Finland blev en självständig stat, namngavs en gata i Helsingfors efter Mechelin.


 

Tapio Helen


 

Leopold Henrik Stanislaus Mechelin, Leo, född 24.11.­1839 i Fredrikshamn, död 25.1.1914 i Helsingfors. Föräldrar läroinspektorn vid Finska kadettkåren, filosofie doktorn, statsrådet Gustaf Johan Mechelin och Amanda Gustava Costiander (tidigare Sagulin). Gift 1865 med Alexandra Elisabeth Lindroos.


 

PRODUKTION. Öfversikt af Svenska riksrådets statsrättsliga ställning från Gustaf I till 1634 (1873); Om statsförbund och statsunioner I (1873); Storfurstendömet Finlands grundlagar jemte bihang (1876, 2. uppl. 1891); Kort framställning af Storfurstendömet Finlands statsförfattning och förvaltning (1885); Précis du droit public du Grand-Duché de Finlande (1886); Das Staatsrecht des Grossfürstenthums Finnland. Freiburg (1889); utgivare av Finland i 19:de seklet (1893, på 6 språk); Finlands grundlagars innehåll (1896); La Constitution du Grand-Duché de Finlande (1900); Documents concernant un conflit entre les gouvernements de Russie et de Finlande (1909); Den ryska lagen af den 17 (30) juni 1910 (1910); Valda tal. Högtids- och minnestal (1915). Se även R. A. Wrede, Minnestal öfver Senatorn, Fil. och Juris utr. Doktorn Leopold Henrik Stanislaus Mechelin (1915); T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 II (1925).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Leo Mechelins arkiv, Riksarkivet; Riksdagsbiblioteket; Mechelins arbetsrum med lösöre och bibliotek, Helsingfors stadsmuseum. G. von Bonsdorff et al., Leo Mechelin 1839–1914. Herre i Helsingfors, statsmannen och mannen bakom Finlandsbilden (1989); T. Hultin, Leo Mechelin. En konturteckning (1900); T. Hultin, Päiväkirjani kertoo I. 1899–1914 (1935); S. Nordenstreng, L. Mechelin. Hans statsmannagärning och politiska personlighet I–II (1936–1937); T. Rein, Leo Mechelin (1915); R. A. Wrede, Minnes­tal öfver Senatorn, Fil. och Juris utr. Doktorn Leopold Henrik Stanislaus Mechelin (1915).


 

BILDKÄLLA. Mechelin, Leo. Foto: Ateljé C. A. Hårdh. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

BILDKÄLLA. Mechelin, Leo. Postkort. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4792-1416928957398

 

Upp